foto: Kalle Larsson |
Han var min förste partiledare. Som medlem, alltså. Den förste och störste är nog CH. Och mest min är nog Lasse den andre, alltså Ohly, den partiledare jag jobbat ihop med, pläderade för och ville ha. Schyman och Sjöstedt har många förtjänster vardera, för att inte tala om Ulla Hoffman, den så kallade övergångslösningen som kanske gick över lite för fort.
Lars Werner. Så konstiga samtal man kunde ha med den mannen. Han kände mina släktingar väl, begravde min svärfar. Så när han fick höra att jag begravt en annan Duroj sa han bara: ”Fan så det kan gå!”
Eller när han, under en kongress, stod och dunkade på en pelare i Stockholms Folkets Hus* och omständligt förklarade för Ulla Hoffman att de här pelarna, de hade Stickan Duroj gjort. Det stämde men var kanske inte så mycket att orda om, i synnerhet inte med Hoffman när jag var precis bredvid. Ulla visade med sitt kroppsspråk att det stod en levande Duroj också där under pelaren, men det sket väl Werner i. Han ville impa på Ulla. Som inte gärna kunde begripa vad det var som var så viktigt, utom att det handlade om murarkamrater.
Social kompetens var inte uppfunnet på
Werners tid. Inte heller uttrycket oneliner. Men det senare var han bra på.
Kärnfulla, fyndiga repliker som någon gång rymde motvillig uppskattning.
Trots mitt för Werner bekanta efternamn
låtsades han med framgång att han aldrig sett mig ideligen i cirka tjugo år. Men
så kom där en kongress där jag kandiderade till programkommissionen. En fin
kamrat gick upp och pläderade och tog till alla stora ord hen kom på i febrilt
tempo under en halvminut. Då tornade Werner plötsligt upp sig framför mig och
sa:- Vad fan, ska det behövas så mycket snack för att få in dig på ett partiprogram?
Ett annat minne av Werner var
den kongress när jag var funktionär och dörrvakt. Dörren jag vaktade var mellan
offentliga utrymmen och partiprivata. I kongressalen var det pläderingar för ny
partiledare: Werner eller Schyman? I de nedre regionerna gick Werner fram och
tillbaka, som en björn i bur. Fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Schyman
pratade med kompisar och media, Werner gick fram och tillbaka. Jag vaktade
dörren, såg till att media inte fick tag i honom just då.
Werner vann den gången. Men han visste att
den lilla dörrvakten bara försvarade en dörr, inte hans position. Alla politiker har gått igenom svåra ögonblick. Jag fick den nyttiga erfarenheten att orörlig stå och se på när Werner gick igenom torktumlaren.
Sådant gör intryck.
Lars Werner blir svår att
glömma. Han ledde partiet genom brytningar och utmaningar och den folkkärhet
han vann var en arbetsseger, inte genom utan trots media. Men säkert genom sin
närvaro, sin jordnära karaktär och inte minst sina barska enradingar.
Politik och poesi har just gjort
misstaget att skriva mer om sig själv än om den döde i en minnesruna. Men jag
ville återge de få tillfällen jag verkligen kommer ihåg, och Sveriges radio lyckas faktiskt ännu sämre. De skriver en men-text om
Werners misstag.
Så bör man inte göra. Inom arbetarrörelsen har vi alltid varit bra på att ta farväl av kamrater. Ska vi här, i en text om Werner av alla människor, behöva påminna borgarna om gott uppförande också?
Kamrater och hyggliga motståndare uttalar sig här, och Vänsterpartiet säger såhär. Ung Vänsters minnesruna finner du här
* numera City conference
centre, vilket växeln uttalar på engelska