Det är helheten som oroar. Så heter Civil Rights defenders rapport över det år som gått med Tidö-avtalet. Främst berör de kriminal- och migrationspolitik, och analyserna bygger på de fri- och rättigheter som Sverige ska följa. De poängterar att det mesta av Tidö-innehållet ännu är på utredningsstadiet, inte lag. Men riktningen är tydlig.
Forskning visar att ojämlikhet och fattigdom är riskfaktorer för kriminalitet, och att stränga straff inte har någon märkbar effekt. Hårdare straff kan tvärtom försvåra den dömdes återgång till vanligt liv, vilket ökar risken för återfall. Ändå rör sig kriminalpolitiken i Tidö-avtalet bort från rehabilitering mot repression (eller ren hämnd). Här handlar mycket om gängkriminalitet, men det begreppet saknar definition. Ännu ett problem är att flera förslag riktar sig mot människor som inte har begått brott.
Redan nu kan brottsbekämpande myndigheter avlyssna personer utan brottsmisstanke. Något som ska införas är visitationszoner, vilket innebär att samtliga i ett område kan utsättas för kroppsvisitation. Med en sådan politik riskerar flera grupper att misstänkliggöras utan grund, vilket absolut inte hör hemma i en demokratisk rättsstat. Och de förslag som riktar sig till unga lagöverträdare gör det utan att hänsyn tas till Barnkonventionen eller allmän barnpsykologi. Till exempel förslaget att vräka barnfamiljer när barn begår brott. Men ett liv med otrygga boendeförhållanden eller hemlöshet ökar bara risken för upprepad kriminalitet.
Genomgående är att Tidöavtalet och de politiker som ingått det sammanblandar kriminalitet med migration, som om där funnes ett orsakssamband.
Tidöpartierna har
redan sänkt antalet kvotflyktingar från 5000/år till 900, och vill helst göra
ett urval som inte grundas på behov utan på om personen antas passa in i
Sverige (vilket inte är asylgrundande!) Migrationspolitiken som helhet präglas
av en strävan att göra det allt svårare att leva i Sverige. Risk att få uppehållstillståndet
återkallat försätter människor i djupaste osäkerhet, något som verkligen inte
stärker förmågan att engagerat delta i samhällslivet. Detsamma gäller om höga
krav för medborgarskap införs; människor som av olika skäl inte uppfyller
kraven kommer att ses som andra klassens invånare.
Under året som gått har regeringen velat lagstifta snabbt. Men det är i brådskande lägen som det är viktigt att noga överväga varje möjlig inskränkning av mänskliga rättigheter.
I sociala media (men inte bara där) märks nu en minskande respekt
för politisk opposition. Motargument och politiska manifestationer framställs
som osakliga och partiska och därmed säkrast att nonchalera. Ordet aktivism har
kommit att stå för något hotfullt, och ordet terrorist används allt oftare om
brottslingar eller demonstranter. Det finns idag autokratiska tendenser inom
demokratin, och dem måste vi uppmärksamma och hejda.
Vill du få mer material från Civil Rights defenders, gå med i fb-gruppen Backa demokratin! Vill du läsa hela rapporten finns den här
