Under det trista coronaåret blev det 168 böcker lästa, och ovanligt nog kan jag enkelt säga vilken som var den bästa: Carina Burmans Bellman-biografi. En gedigen skildring av Bellmans hela liv och diktning, med levande inblickar i 1700talets Stockholm. Skalden och trubaduren görs fullt ut mänsklig i miljöer som du efter ett tag tycker dig vara välbekant med.
Fler bi0grafier av värde var Johan
Erlandssons Boken om Beck och Sjöwall-Wahlöö, samt Klas Gustafssons Cornelis
Vreeswijk, ett bluesliv. Båda innehåller betydelsefulla konstnärsgärningar att följa, med
Stockholmsskildringar även här. Ett plus var att människor som jag känt passerar i
periferin.
Apropå människor jag för länge sedan känt, läste jag förstås om det mesta av Kristina Lugn när hon tyvärr dog. Här finns svart humor, bisarra språkvindlingar och originella iakttagelser. Kanske är det hennes dramatik jag föredrar. Ännu en som jag känt, nu genom politiken, är America Vera Zavala, och det var med stort intresse jag köpte hennes bok Svartskalle, en bok som berörde mig djupt. Utan att dela Vera Zavalas bakgrund känner jag en liknande förtvivlan över hur Sverige utvecklats. En viktig bok när det gäller antirasism och nutidshistoria!
Slut med namndropp och över till mer
bisarra läsupplevelser. Lost Japan av Alex Kerr är en inkännande skildring av
traditionell japansk kultur av en britt som levde och lärde den på insidan med
hjälp av japanska hantverkare och konstnärer. Allt är tusenårigt, allt är märkvärdigt och specialiserat. En lätt övermättnad uppstår, jag läste boken i omgångar. Detsamma gäller intressanta och detaljerade If walls could talk av Lucy
Worsley. Det är en etnohistorisk genomgång av hur vi bott, med tonvikt på hur man löste avlopp, toaletter, bäddning; behov som sällan beskrivs.
Slutligen kan jag nämna Ulf Lundells
Vardagar. Det går inte riktigt att förklara varför denna stadigt rullande prosa
av just vardagen, hemmet och alla de tusen sysslor vi där utför, är
fascinerande, men Lundell har ett språk och en värld där jag gärna vistas. Som
politisk analys är det dock magert. Hans klasskänsla och stöd för folkhemmet
uppväger inte de hatiska utfallen mot religion i allmänhet och islam i
synnerhet.
Som politisk litteratur vinner Sennertegs Allt
jag känner… förhören med Rudolf Hess. Än en gång häpnar man och blir illa
berörd över hur en individs trista medelmåttighet möjliggjorde massmord utan
att ens reagera på det.
Enda glädjen av coronan var att jag återupptog mina franskastudier. Astrid Lindgrens Les frères coeur-de-lion (Bröderna Lejonhjärta) var väl värd att kämpa lite med, hur sorglig den än är.
