Förortsexposé XII - slutet

Sista avsnittet om den mytiska, mystiska förorten visar några exempel på udda boende. I Spånga, runt: Permanent husvagnsboende i Slagsta, Botkyrka:

Exklusiv husbåt i Pampas marina, Solna:

Godnatt jord. Godnatt, Alby. Botkyrka bygger, det är alltid något.

En skymt av Råsunda i Solna, helt upp och ned:

Hela mitt liv har jag tillbringat i dem,

förorterna, mellanrummen...

Politik och poesi tackar för all uppskattning förortsserien fått, och återkommer kanske med småstaden eller byn så småningom

Två brev för humanitet och sanning

Idag ägnar sig Politik och poesi åt att läsa andras brev.

Först ut är Dunderhugo som skrivit ett öppet brev till Bamses chefredaktör. Han uppmanar, nästan vädjar, att Bamse ska ta tillbaka och be om ursäkt för det nummer där de sprider falsk information för Migrationsverkets räkning. Till exempel att det är tryggt och mysigt att skickas tillbaka "hem" som Migrationsverket kallar platsen barnen flytt ifrån.

Det påminner om den gamla skämtteckningen där Invandrarverkets personal klappar om den som stiger på flygplanet och säger: ”Åk nu hem igen till Libanon och klara upp dethär lilla missförståndet!” Med den skillnaden att den gången var det satir.

Bamse är gjord på allvar, på ett flertal språk, för att lugna, det vill säga lura, de barn vars brinnande önskan att få stanna i detta land tar dem till hysteri eller apati.

En skarpt genomskådande mening ur brevet är denna:
”Varför behöver Migrationsverket profilera sig som mer humana, med hjälp av humanismens störste förkämpe Bamse?
För jag menar, om Migrationsverket verkligen är humana behöver de väl knappast hjälp av Bamse för att folk ska förstå det?”

Nästa brevskrivare är Läkare utan gränser som idag på en helsida i tidningen hade ett öppet brev till Fredrik Reinfeldt om den inkonsekventa Libyen-politiken. Läkarnas kritik går ut på att EU:s deltagande i Libyen leder till fler flyktingar, men att EU vägrar att ta emot dem. 630000 personer har flytt till Egypten och Tunisien trots att situationen även där är svår. Men det är EU:s bombflyg som gjort dem till flyktingar. Läkare utan gränser skriver bland annat:

”Vi vill uppmana er att omedelbart respektera den flyende civilbefolkningens rättigheter genom att garantera principen /att/ ingen ska avvisas från Europa - - till en krigszon. De civila som flyr våldet i Libyen måste få bättre mottagningsvillkor och möjlighet att söka asyl - -. Idag respekteras inte de grundläggande rättigheterna och tusentals människor får betala priset för europeiska länders inkonsekventa politik.”

- - -
Bamsebilden är lånad från Facebook

Villkorad tolerans

I en artikel i SvD skildras ett seminarium om integration, och det gamla begreppet mångkultur nagelfars. Nu ska här bli annat av, är budskapet.

Men mångkultur var inte en politisk strategi, inte i Sverige där vi talade integration. Ordet mång- (eller multi-)kultur var och är en beskrivning, en odefinierad sådan vilket påpekas i artikelns faktaruta. Mångkultur är när flera kulturer samexisterar, och detta kan vara trevligt, otrevligt, laddat, utslätat, festligt, kaotiskt osv - begreppet säger ingenting om hur det går till. Olyckligt nog kom ”multikulti” under 80-talet att slarvigt och modebetonat användas som synonym till allt gott, men det är ingen anledning att trettio år senare peka ut det som en typ av svensk politik som inte ”levererat”, som artikeln med ett annat slarvigt modeord uttrycker det.

Temat på det nämnda seminariet var ungefär att integrationen har inte fungerat, så nu ska det till något nytt. Det nya de hittills har kommit på är att sluta med särbehandlingen, se bort från gruppschablonerna, och möta människor som medborgare.
Godmorgon! Det har stått i Vänsterpartiets integrationsplattform i femton år.
Men i den står en hel del annat också. Om demokrati och arbete som hörnstenar på vägen mot ett integrerat samhälle. Om kampen mot rasismen, mot att tillskriva eller frånta människor egenskaper och sedvänjor, och om en gemensam välfärd som omfattar alla och sätter den gemensamma ramen.

Det hördes inte mycket om sådant på seminariet. Däremot talades det om att stärka den nationella väven, sluta anpassa oss och betona svenskheten.
Det var inte något extremistparti som satt dagordningen, det var näringslivsrepresentanter och en människorättsorganisation. Men uppfattningen att det är infödda svenskar som står för anpassningen, den har spridits av de högerextrema och gått in som en het kniv i smör i ett samhälle som bara väntat på att få falla tillbaka i sin ingrodda rasism igen.

”Sverige har börjat skifta” säger artikeln, men från vad till vad? En citerad forskare kallar det ”villkorad tolerans”.
Något bättre uttryck för hur det alltid har varit kan jag inte komma på. Utom att villkorad tolerans nästan är en tautologi emedan själva tolerans-begreppet bygger på villkoret att den ena parten har makt att bestämma vad det är som ska tolereras.

Senaste veckan hörde jag afrosvenskarna i Radio Sweden efter det olustiga slavupptåget i Lund. Varje dag, sa de, görs de svarta medvetna om sin hudfärg av omgivningen. Varje dag måste de testas för att få godkänt.
Samma vecka skrev judiska och muslimska företrädare i en gemensam debattartikel att den som visar sin religiösa tillhörighet (annan än kristen) måste ”räkna med trakasserier”. Artikeln får förskräckande kommentarer på Flashback. Det är väl också något man måste räkna med.

Samma vecka och medan tiden går, medan föräldrar stöts ut och barn ger upp, då kräver näringslivet nya grepp mot den svenska anpassligheten!

Media eller verkligheten

Vad är sant? Media eller verkligheten?
Ena veckan sitter högsta staben i Vita huset och ser en krigshandling eller möjligen ett mord genomföras i realtid. Det är så suspekt så det måste vara sant.

Nästa vecka tillsätter drottningen av Sverige en privat utredning om sin familj. En familj som av någon anledning är i rikets intresse, trots att kungafamiljen saknar makt. Men massmediakändisar är de, och på så vis får de större makt än den som de konsitutionsligt tilldelats.
Det är media som avgör.
Media kan berömma sig av att ha ”avslöjat” familjen Sommerlath.
Media kan gratulera sig till att få hundra spalter till om familjen Bernadotte.

Granskningen av Sommerlatharna ingår, eller borde göra det, i en granskning av den europeiska kapitalismen, den som utan alla skrupler tillgodogjorde sig allt vad de fick klorna i. Utan hänsyn till klass eller ras, ty så är kapitalismens logik och moral.

Men det har ingenting alls att göra med svensk monarki. Den blir inte sämre eller bättre av att kungen knullar runt, att hans hustru har en tvivelaktig förfader eller av att döttrarna hyllar heterofamiljen.
Monarkin är odemokratisk i sig – utom i så måtto att svenska folket av någon sentimental orsak tycks uppskatta dess existens. Men ingenting i monarkins konstitutionella ställning förändras av vad den aktuella familjen eller dess förfamiljer har bidragit med. Statsskick är inte en fråga om moral!

Om vi håller oss till verkligheten har vi sedan sekler ett demokratiskt underskott i Europa.
Om vi håller oss till media har vi bara en ny story…

Jinge har också skrivit