Vetenskapen och vinsterna - när vänstern läser Washington Post

Nu är väl inte en debattartikel i Washington Post ett sanningsvittne. Men intressant ändå:

     PISA-testerna och rankningen av skolsystem har stora brister. Men bör ändå finnas kvar, eftersom problemen med vinstintressen inom utbildningen därigenom avslöjas!

Det menar forskarna som skrivit artikeln. De konstaterar att PISA-rankningen har negativa konsekvenser för skolsystem världen över, eftersom den leder till att man i alltför hög grad stöder sig på standardiserade tester och lärande som låter sig mätas. Men om vi aldrig gjort några PISA-tester skulle ett stort antal länder fortsatt att tro att deras utbildningssystem var de bästa i världen – säger skribenterna – och företagarnas press på flera marknadsandelar skulle bara ha fortsatt. (Min anmärkning: Vilket den ju har, i Sverige. Kanske inte i Förenta Staterna?)  

Sverige lyfts särskilt upp som exempel i artikeln i Washington Post. I Sverige har den katastrofala sänkningen av skolresultaten ägt rum efter privatskolornas genombrott. Sverige har lämnat Nordens höga prestationer och närmat sig England och Förenta Staterna, länder där den bristande  likvärdigheten redan tidigare lett till stagnation i resultat och måluppfyllelse. Insikten i detta faktum har till och med fällt en regering i Sverige!

     Ja, det är vad två forskare säger, och det är roligt att höra.

     De tolkar det som att PISA, trots sina brister, har fått politiker världen över att förstå att en likvärdig utbildning är en av de faktorer som ger bättre resultat.

Men:

     Nu är själva PISA privatiserat. Stora utbildningsföretag har tagit över administration och tester, och ett av dem har fått kontrakt på att avgöra vad som ska mätas i PISA 2018. Därmed håller PISA på att gå över den gräns som ska sära på kommersiella intressen och trovärdiga, oberoende mätinstrument.

     Forskarna påpekar också att det finns fler indikatorer; exempelvis barns välmående eller mänskliga rättigheter.

    

Men:

     Har någon i utbildnings-Sverige, Björklund eller Fridolin eller Skolverket – har någon i sin PISA-panik funnit det mödan värt att tala om för oss i branschen eller andra intressenter att PISA numera håller på att privatiseras?

     Nej. För att få reda på det måste vi läsa Washington Post. Trots att PISA-resultaten pekar på vinstintressenas styrda snävhet.

Så:

     Kanske är det därför PISA måste privatiseras. Kanske vetenskapen störde vinstintresset?

Smartare än en sjätteklassare?

Häromdagen satt jag på genomgång av de nationella proven i svenska för sexan, med stöd av Skolverkets rättningsmanual. Pedagoger över hela Sverige sitter och gör sådana gemensamma provbedömningar, om deras kommun överhuvudtaget arbetar med kollektiv rättning. Något som borde vara ett minimikrav för en någorlunda likvärdig betygsättning.

Provet går ut på att barnen arbetar med kvalificerade texter och fina illustrationer. Frågorna som ställs går från enkla ordkunskaps- och kontrollfrågor till svårare frågor om tolkningar och att identifiering av mönster. Därutöver ska eleverna producera en berättelse i jagform samt en argumenterande text. Redan här börjar jag fundera över hur många vuxna självförsörjare som skulle få överbetyg på att fabulera eller resonera kring något de inte själva valt.

En konstruerad fallgrop i provet är uppmaningen att ”ge exempel på”. Några elever ger exempel genom att citera texthäftet, andra skriver om med egna ord. För den som ska rätta framstår frågeställningen som oklar – hur skulle eleverna ge sina exempel? De som var ambitiösa och formulerade sig självständigt har vanligen sämre ordval och grammatik än de som valde att citera förlagan.

Sedan har vi uppgiften som går ut på att finna meningar i texturvalet som motsvarar uttrycket ”Vilken cirkus!". Det är alltså en dubbeluppgift: du ska både förstå uttrycket och hitta lämpligt illustrativa textstycken. Eftersom samtliga texter i detta prov berör cirkusvärlden krävs det inte bara abstrakt tänkande utan också förtrogenhet med stående uttryck för att förstå att de meningar som ska väljas ut är de som förmedlar total förvirring. Alltså: ”Jag såg en tiger i bur” är fel, medan ”Folk och djur sprang omkring överallt” är rätt. (Dessa exempel är inte med i provet.) Att hitta rätt mening är kanske inte för mycket begärt av en svenskfödd tolvåring – men provet gäller också för de elever som läser svenska som andraspråk. Vem kan lova att exempelvis ryskspråkiga tonåringar inför årets prov har hunnit uppsnappa att "vilken cirkus" betyder något mer och annat än en konstart av yttersta precision?   

För övrigt – hur många vuxna självförsörjare skulle tänka precis rätt, i den stressituation som ett prov innebär? 

Den uppgift som gör mig mest förbryllad är den som går ut på att barnen ska välja en bild som de tycker passar till två verser ur Wiehes text Lindansaren. Endast en bild är rätt, trots att det uppgiften säger att eleven ska tycka.

Bara under denna eftermiddag finner vi barnet som har valt en bild på akrobater, med motiveringen att bilden visar hur man måste vara mycket vig och kunna göra tricks i luften för att bli lindansare. 

Denna tämligen välformulerade tolvåring får inga poäng på sitt svar, eftersom hen tyckte fel. Hur man nu kan tycka fel i ett demokratiskt land.   
Ställa frågor fel står dock fritt att göra. Och den som betygsätts är den som måste svara.  

Skolverket ansvarar för nationella proven. Barn och pedagoger måste följa regler och instruktioner, och det är inte mer än rimligt eftersom vi har regeringsbeslut på att barn ska betygsättas.  

Men lindansarfrågan får mig att fortsätta mångåriga funderingar över vad alla dessa prov går ut på? Ska barnens svenskspråkliga förmåga skattas - eller deras färdighet i att gissa hur Skolverket tänker? 

Men det slutar inte. Rättningsdiskussionen går in på elevernas textproduktion. Hur stor vikt ska vi lägga vid stavfel, prepositionsfel, tempusblandning? Elever som läser svenska som andraspråk kommer sannolikt att göra prepositionsfel i hela sitt liv. Ska de underkännas på det redan i sexan? Njaäej, så rigida är inte Skolverket. Det finns många vuxna självförsörjare med svenska som modersmål som också gör prepositionsfel utan att drabbas av omedelbar uppsägning. Tydligen tänker Skolverket nyanserat kring dessa frågor, som det så felaktigt kallas långt upp i byråkrattrappan. 

Obarmhärtiga noll poäng får de elever som på sitt sätt kan skriva, men som har missuppfattat ämnet. Det är väl inte mer än rättvist, eftersom det är så det går till vid högre studier? Fastän provet var avsett för tolvåringar.

Kanske syftet är att en del av barnen i sexan ska påbörja sin inskolning i ett akademiskt skrivsätt. Och att en större del av barnen i sexan ska inse att de inte behärskar ett akademiskt skrivsätt. Då fungerar nationella provet som sortering lika väl som tidigare system.  

Lika illa som tidigare förmår provet att urskilja de verkliga begåvningarna; de som vill skriva, kan skriva, och läser till och med bilder efter eget huvud. 

Vad har du lärt dig i skolan idag?

I Läroplan 2011 krävs reflektion och argumentation och internationella och historiska insikter från tioårsåldern. Det är en god sak. Men svår att uppnå, i synnerhet som ämnena finfördelas, varje prestation ska bedömas, och antalet minuter per ämne ska bokföras så att klasserna inte ska kunna hitta på några tematiska aktiviteter.
Är det någon som tror att lärdomarna kommer att bli annorlunda imorgon än igår?

Vad har du lärt dej i skolan idag?

Om bondgårdens djur och Noaks ark

äckliga kryp i vatten och mark

Äter jag grönsaker så blir jag stark

bara jag aktar mig för knark 

Vad har du lärt dej i skolan idag?

Fröken berätta om demokrati

sen fick vi rösta på varsitt parti

Jag gjorde nog fel för jag ville bestämma

Dom som inte kan nåt får göra om det hemma 

Det värsta är att Ayse är med Emma...

Vad har du lärt dej i skolan idag?

Gustav Vasa och Hitler, volymen av konerna
baciller på nätet, export och mormonerna
Vi rökte i en buske, testa erogena zonerna
spydde i matan över grundämnen och jonerna
Sen studieteknik - att följa instruktionerna!

Jag ska hålla mej lugn på lektionerna.

Vakna!

"Hela Sverige har vaknat" sa Björklund när han insåg att profitmotivet inte är det mest pedagogiska drivkraften i en skola.
Något vänstern hittils tutat om för dem som sov.

När Björklund vaknar, vaknar Sverige. Ack, om det bara vore så väl. Men det var bara ett utslag av världsfrånvänd narcissism. Hans Allianskolleger sover fortfarande.
Ska vi slå vad: om en lagändring kommer till stånd, då kommer Björklund att ha "räddat" skolan.

En björklundare till finns här!

Undfallenhet inför normaliteten

Svenska som andraspråk – ett lågstatusämne. Det konstaterar myndigheten för skolutveckling* i en rapport.

Nu är inte SvA det enda lågstatusämnet. Hemkunskap, kontor och handel är det, sådant som flickor har. Och fordonsteknik, som arbetarpojkar har. Liksom svenska som andraspråk och modersmål, som ungdomar med utländsk bakgrund har.
Hög status har exempelvis franska och matematik. Resten är normala ämnen som normala ungdomar har.

Svenska som andraspråk är den undervisning som är bäst utformad för att stimulera och utveckla ditt nya språk. Men det har under årens lopp varit föremål för både missuppfattningar och vantolkningar. Pedagoger utan utbildning har haft hand om ämnet och trott det vara en lättversion av svenska. Eleverna har känt sig utplockade och åsidosatta, istället för utvalda och uppmärksammade.

Inte ens immigranterna själva vill vara med immigranter. De vill läsa ”riktiga” skolämnen. Och den som är född i Sverige men råds att läsa svenska som andraspråk uppfattar det som en nedsättande kommentar.

Nu föreslår rapporten att ämnet ska slås ihop med svenska till ett vidgat svenskämne. Det kan nog bli bra på sikt. Men behovet av pedagoger med kompetens att utveckla ett andraspråk blir inte mindre, snarare större om de ska räcka till för alla klasser.

Forskarna ser på problemet som att det är en rättighet för eleverna som inte fungerat. Men vad är det som inte fungerat? På några skolor: undervisningen. På nästan alla skolor: omgivningens attityder. Det som en lågstatusgrupp gör tolkas med automatik som något sämre.

Att modersmålspedagoger och vissa yrkeslärare på gymnasiet är undantagna från legitimationskravet är en annan sådan signal om att det de sysslar med är något efemärt och temporärt, i väntan på att vi alla ska bli vit medelklass.

Förslaget om ett vidgat svenskämnet är inte alls dåligt. Det tyder bara på resignation.

* Myndigheten för skolutveckling är nedlagd. Har inte lyckats få reda på om det är Skolverket eller Skolinspektionen som gjort rapporten.

Statlig skola, jaså...

Vänsterpartiets kongress fattade beslut om att skolan ska förstatligas. Efter tjugo års forskning har partikongressen enbart dragit slutsatsen att skolan återigen ska vara statlig. Argumenten handlar om likvärdighet och jag instämmer i hela agitationen, men inte i slutsatsen. Exakt vilken skillnad ska staten göra? Vi som är på nära håll har ju inte förmått åstadkomma särdeles mycket mot segregationsspiraler och självuppfyllande statusspridning.

Men visst, skolan kunde mycket väl vara statlig, kunde iallafall ha varit. Kommunaliseringen var en pest när den infördes, men vi lärde oss att få det att fungera. Beslutsfattarna kom nära och dinosaurierna på Skolöverstyrelsen dog ut, medan aktuell forskning från Skolverket kom in och blev vår att använda. Sedan slog det olika väl eller illa ut i olika kommuner.
Det är allstå det, det kommunala självstyret, som är orsaken till att kamraterna på kongressen vill genomföra en gigantisk omorganisation som kommer att ta åratal av implementering för att dra in skolan under en nygammal huvudman som ska utföra samma borgerliga politik för alla jämnt utslagen över riket. Grattis! Visserligen är varje timme i offentlig verksamhet dyrbar, men det tas ju bara från läroplansgenomförandet eller andra innehållsmässiga reformer.

Jag önskar att jag kunde säga ”det blir katastrof för barnen”, men så illa är det inte, det är bara platt onödigt. Reformen är lika kostsam och plågsam som föregångaren, vinsten är lika osäker och slutet är förhoppningsvis detsamma: ett genomträngande jaså. Ty utbildningsväsendet bygger, på gott och ont, på folk som lojalt gör sitt jobb.

Att Folkpartiet vill förstatliga skolan förvånar mig inte. De har gått in för pseudolösningar åtminstone sedan de hamnade i regeringsställning.
Att mitt eget parti förespråkar förstatligande borde egentligen inte heller förvåna, eftersom detta sedan länge varit en del av vår politik, men förut menade vi privatägda företag.
Förstatliga apoteken, järnvägen, posten och bilprovningen, ta itu med Bonniers och bankerna i framtiden! Men skolan drivs (till större delen) offentligt och demokratiskt redan idag. Är det allt vad mitt eget socialistiska vänsterparti orkar ge sig på?

Vänsterpartiet är missnöjda med att vi inte har lyckats med skolan därför att vi är för svaga i kommunerna. Allting kommer att bli mycket bättre när vi regerar, men uppriktigt sagt: sedan när blev det troligare att vi vinner regeringsmakt än att vi får inflytande i x antal kommuner?

Å andra sidan, om vi nu har så många aktiva överskottspolitiker som har tid, kraft och energi att lägga ned på en överskottsfråga så må de väl göra det.
Jag trodde bara att vi hade annat att syssla med.

Högern kommer med rättvisa

Jan Björklund talade igår kväll på Stockholms universitet. Sju gånger på 35 minuter sa han att kunskap är helt centralt. Men själv använder han sig inte av kunskap i någon större utsträckning. Han drar slutsatser från sin egen skoltid, sa han. Och humanistisk forskning avfärdade han med att 2+2 inte alltid blir 4.

Här är ett exempel på utbildningsministerns kunskapssyn:
Kunskaper är själva förutsättningen för kreativitet. För att skriva en bok behöver man lära sig grammatik, för att komponera måste man lära sig noter! Och kritiskt tänkande, vart kommer man med det utan kunskaper, nej då blir det ju bara att man tjafsar emot i allmänhet. Man måste börja i fakta! Fakta är inte allt, det säger jag inte, nej förståelse är viktigt också, men kunskaper är helt centralt, den som inte tycker det kan inte förstå målen i läroplanen.

Detdär är helt enkelt inte sant. Men det värsta är inte Björklunds upprepande av de förnumstigheter som hjälpte honom vinna ett val. Det värsta är att han tänker vinna ett val till genom Alliansens nya strategi att använda arbetarrörelsens argument.
Det enda överraskande i hans framställning var betoningen av likvärdigheten. Grupper med sämre förutsättningar förlorar mest om skolan är passiv, en aktiv skola behövs för ett mer jämlikt samhälle, vi får inte svika dem som behöver mest... ja Björklund talade också om nödvändigheten av socio-ekonomisk utjämning!

Utbildningsministern har samma teknik som statsministern. Om vi säger att det ska bli bra för alla, spelar det ingen roll vad vi gör (eftersom ett starkt förtroende för Alliansen leder till ett starkt förtroende för Alliansen.) Men vad var det som gick snett i skolan? Enligt Skolverket var det segregation, decentralisering, differentiering och individualisering, förändringar som både borgerliga och socialdemokratiska regeringar genomdrev. Men eftersom Björklund föredrar att tycka själv hänvisar han till helt andra förklaringar: Det började i läroplan 1962 med dess blygsamma demokratireformer, och sedan kom de så kallade progressiva metoderna som bara ökade klasskillnaderna.

Högern kommer med rättvisan, nu igen. Det är som att de inte ens behöver anstränga sig längre.

Intelligensen och dess användning

Hänvisar till inlägg på Clartébloggen om högintelligenta personer.

Läxfritt i repris

Läxfritt - minns någon den valrörelsen? Vänsterpartiet avhånades för ett utbildningspolitiskt förslag som gick ut på att arbete ska göras på arbetsplatsen med handledare på plats. Inte sent på kvällen med en utarbetad mamma som inte kommer ihåg vad aggregationstillstånd betyder och aldrig böjde verbet pouvoir.
Men det gick aldrig hem. Kunskapsfientliga fick vi heta.
Kritiken inom vänstern var nästan lika stark som den utifrån. "Folket" ville ju ha läxor, och folket har rätt även när de har fel eller?

Så läs fem år senare i Sydsvenskan om hur man arbetar i skolan utan läxor. Med målinriktning och omdöme går det mesta att klara av. Barnen lyckas väl och skolan är eftersökt.
Detta hade kunnat ske i en kommunal skola i en vänsterstyrd kommun. Men det gjorde det inte.

De som vill att allting ska vara som det alltid har varit får aldrig något gjort.
Nyhetsfientlighet lär man sig inte mycket på.

- - -
Läs också Stockholmsvänstern: Rädda barn- och ungdomspsykiatrin i Botkyrka. Ett led i borgarnas privatiseringsmani som drivs med den sortens envishet som står dumheten så nära.

Lära om att lära

Vad är det som gör att vi lär oss, när vi är i skolan? Ja, inte är det lärarens utbildning eller nivågruppering av barnen, och knappast hemläxor heller. Vem säger det? En inbiten vänsterpartist?

Inte heller lär vi oss bättre av elevkontroll över lärandet, mindre klasser eller bättre ekonomiska resurser. Se där, är det en folkpartist som talar?

Nej. Fakta kommer från den store nyzeeländske utbildningsforskaren Hattie. Han har sammanställt resultaten av över femtio tusen forskningsrapporter som omfattar drygt 80 miljoner elever. Den skala för effektivt lärande som Hattie kommer fram till återgavs i september i Sydsvenskan. Tråkigt att inte fler reagerat.

Viktigast: Formativ bedömning, där pedagogen kontinuerligt bedömer barnens arbete medan de håller på med det - inte ger ett slutomdöme när arbetet är klart.

Därefter kommer:
- Lugn och ro i lokalen
- Ömsesidig undervisning där barnen kan bedöma varandras arbeten
- Förtroendefulla relationer
- Organiserad och tydlig undervisning med mål och exempel
- Hemmiljö, kamratpåverkan och självuppfattning
- Skolstorlek

Alla andra förändringar är tämligen ineffektiva, om det så är datorstöd, sommarskola eller utflykter, eller de politiska slagträn jag nämnde ovan.

Kunskapen finns. Använd den.

Jag har bara en invändning: Sedan Björklund tillträdde har jag kontinuerligt bedömt hans arbete. Han har inte lärt sig något om hur barn lär sig för det.

Kunskap och skolpolitik

Idag bloggar jag på Clartébloggen om kunskap och skolpolitik:
http://www.clarte.nu/index.php?option=com_content&task=view&id=7624&Itemid=51

Förortsexposé i Storstockholm

Vad är en förort? Det är ett samhälle som ligger utanför ett större samhälle. Ändå är Sundborns by inte en förort till Falun. Djursholm däremot, en klunga villor i den lantliga delen av Danderyds kommun, är absolut en förort även om djursholmarna själva inte vill bli betraktade som förortsbor.
Det ville inte solnaborna heller när jag var barn. Solna var en stad, poängterades det.´Vilket inte spelar någon roll när staden ligger en bit västerut från Sankt Eriksplan och härbärgerar hela regionens genomfartstrafik. Solna är en så rejäl förort att den skaffat sig egna förorter, som Bergshamra eller Frösunda.
Aspudden har aldrig varit egen stad. Däremot vill aspuddingarna gärna ha det till att de bor i stan, eftersom stora delar av bebyggelsen är stadslik med gator och bakgårdar.

Om en förort är en plats där de boende säger att de inte bor i förort, är det inte så märkligt som det låter. Inte med tanke på de förnedrande föreställningar som knutits till begreppet. (Se gårdagens inlägg.)

Botkyrka är den konstigaste bofinken av alla, ty det är inte ens en ort. Kommunen är uppkallad efter sin vackert åldrade kyrka, och det är resterna av Tumba gamla stationssamhälle som med galleria och kommunhus ska föreställa centrum för en flock av satellitbosättningar; stugbyar eller höghus ute i skogen, tvivelaktigt sammanfogade av motorleder. En förort är det, men till Stockholm eller Södertälje?

Hur känner vi igen förorten? Ful, säger folk utanför. Det måste gälla Hagsätra förstås - för Huvudsta kan aldrig bli fult för den som tillbringade sin tonårstid där... Liksom i stan eller på landet är det minnena och mötena som gör platsen vacker, även om många förorter har gröna parker, badsjö och arkitektoniska pärlor.
Alla förorter är likadana, brukar folk också påstå. Inget kunde vara mer fel. Vällingby konstruerades som nytt område en halvtimme från innerstaden och hör till Stockholms kommun. Lilla Sundbyberg är egen kommun med samlad rutnätsbebyggelse och tät detaljhandel i stadskärnan. Helt olika i boende och förutsättningar, men båda är förorter.
Anhopningen av utslätade villor i moderattäta Täby har hög status, trots att det ligger nedgångna höghus i närheten av travbanan. Måttlig status men gott rykte har till exempel delar av Farsta (i Stockholm) och Vireberg (i Solna), tack vare välplanerade bostadsrätter i gedigna 50-talshus. Dåligt rykte men hög hipfaktor finner du i de trevånings betonglådorna i moderatglesa Tensta och Rinkeby, och på andra sidan Järvafältets kolonilotter finns Kista, med intensiv koncentration av kontorsarbetsplatser i futuristiska glashus utanför den stora gallerian. Årsta och Rågsved går tämligen obemärkt förbi, trots deras kulturhistoriska torg, medan det är nästan omöjligt att ta sig runt jättehusen runt Södra Station, de moderna kolosserna mitt på Södermalm, och sedan har vi jugendhusen i Midsommarkransen som mest liknar Birkastan... en förort kan se ut hur som helst.

Ändå går förorten att identifiera. Någonting i luften får oss att känna att vi inte är i en by eller stad.
”Under the blue suburban skies” som McCartney skrev i Penny Lane.
En aning om ständig förändring. Inte uppbrott, inte isolering, utan något däremellan. Inte framtidstro, inte nostalgi, utan något däremellan.
Det är vad förorterna är - mellanrummen, öppna åt alla håll.




- - -
Om du imponerades av Zarembas tendentiösa skolartiklar, läs en annan idéhistoriker idag. Samma slappa skolkritik världen runt!

Ack lektorn, min hund åt upp stencilen!*

Skolministern har talat: Lektorer måste anställas.
Jag vet inte om det är skick och fason att ministrarna säger till stora arbetsgivare vilken personalkategori de måste anställa, men ingen kan ta ifrån denhär trumslagarpojken att han är oförblommerat tydlig i sin framtoning. Här har energiministern något att lära: Vattenfall måste anställa kärnkraftsavvecklare nu.

Motivet till lektorstjänsterna är att då får skolan forskningsanknytning. Voilà!
Ursäkta… vad händer sen, då?

Det är inte forskningsanknytning jag är emot. Tvärtom! Studier under tjänstgöring och praktiknära forskning är utmärkt.
Men en lektorstjänst betyder att personen ifråga redan har disputerat, så… vad händer sen, då?

När jag gick gymnasiet formligen svärmade lektorerna omkring oss. En ogin omvärld påstod att det var de som aldrig kunnat göra akademisk karriär som drällde i våra korridorer och hindrade oss från att lära oss saker. Inte visste vi. Vi visste bara att de skulle tituleras lektor och att de slapp utsättas för tvånget att nödtorftigt prångla ut undervisning, såsom adjunkterna då och då måste göra för att slippa bli alltför ifrågasatta.
En lektor gick inte att Utsätta, Ifrågasätta eller Avsätta.
De vistades helt enkelt i lokalerna på konungens befallning tills de dog.
Den gamla statliga skolan. Fina grejer.

På lärarhögskolan kom nästa svärm lektorer. Metodiklektorer till och med, sådana som disputerat på hur man för tjugo år sedan undervisat barn i de svenska universitetsorterna och gärna ville att vi skulle fortsätta göra likadant. Å andra sidan var de här lektorerna snälla och försökte se något gott i oss studerande, det var ju ändå 70-tal och flummigt och människovänligt och medinflytandepåverkat och jag vet inte allt.

Säg nu såhär: Men glöm din egen bakgrund, om du är för forskning kan man väl kalla det lektor, det är ju bara ett ord?

Det hade jag böjt mig för om inte majoren själv påtalat frånvaron av ordet lektor när Sveriges kommuner och landsting skrev om forskningen i skolan. Björklund gillar SKL:s förslag, men han ska ha in just den tjänstebeteckningen – och då är det inte bara ett ord.
Lika lite för Björklund som för mig.
För mig signalerar det en återgång till den gamla parallellskolan med dess klassförakt och inskränkta kunskapsdefinitioner. För Björklund verkar det lustigt nog stå för samma sak. Även om han ser det i ett annat, förklarat ljus.



*rubriken är en gammal ursäkt från 1973

Kunskap om kunskap, granskning av granskning

Zaremba fortsätter skriva om skolan. Senast med en spännande historia om en envis man som öppnade eget. Numera kan man ju ta med sig kommunala medel in i sitt nyföretagande, som bekant.
I denna skola besöker Zaremba en underbar litteraturlektion - som bara kan äga rum på en privatskola? - och en rolig men lite barnslig geografilektion som skulle kunna äga rum var som helst där man har råd att skaffa interaktiva läromedel.

Vad vill han säga oss med denna historia? Det är svårt att få något sammanhang utöver det rent narrativa. Det kommer som plötsliga hånfullheter:
Läroplanen är en ”luftpastej” - är det synen på bildning eller värdegrunden han har svårt för?
Pedagogiken har inte någon nytta av forskningen - ändå verkar han vilja utbilda fram fler akademiker?
Pedagoger från ”dagis” har inget att lära ut - när många förskolor visar den bästa lärandemiljön i landet.
Skolan ska vara en fristad från det socioekonomiska - som om kunskap uppstår i en egen liten låtsasvärld.

Zaremba har också för sig att det idag skulle råda samförstånd om att läraren inte ska undervisa utan eleverna ska läsa själva - fastän just den forskning som han finner oanvändbar hävdar raka motsatsen.

Åter till privatskolan han besökte. När den startade skrev pressen att det var Caligula som öppnade eget. Jaha? Vad vill Zaremba förmedla med det?
Jag ser bara att den som en gång skrev det bör få IG i information, G i filmkunskap och VG i rubriksättning.
Medias uppgift är att granska. Men vem granskar granskarna?

Visa, dölja eller göra skillnad

Zarembas andra artikel om skolan i DN innehåller en del träffsäkra iakttagelser, men det är nödvändigt att bemöta honom ifråga om det så kallade SALSA-värdet*.
Statistiken säger oss att klass- och utbildningsbakgrund spelar en stor roll för barns studieresultat, liksom hur många år man vistats i Sverige och vilket kön man tillhör. Dessa variabler sammantagna ger ett ”salsavärde” för en skola eller ett bostadsområde.

Zarembas tolkning av Skolverket lyder: ”Eftersom andelen barn till utlandsfödda och lågutbildade var så hög, var det i sin ordning med undermåliga kunskaper. Denna värdering är numera svensk skoldoktrin. - - Skolverket anser att den som låter sig födas utomlands (eller av en konduktör) ådrar sig ett obotligt socialt handikapp.” Det är mig obekant ur vilka av verkets dokument han hämtat dessa slutsatser.

Medvetenhet om skolans och områdets status kan begagnas som en ursäkt för illa utfört arbete. Det är bedrövligt att cirka hälften av de inspekterade skolorna i en rapport från Skolinspektionen skyller ifrån sig på barnen och talar om ett svagt material. Verktyget ska istället vara en påminnelse om hur viktigt skolans förhållningssätt är: att möta barnen med höga förväntningar och insikt i deras livsvillkor och språk.

Det är när en skolas samlade prestation (inte det enskilda barnets betyg) avviker från SALSA-värdet som det blir intressant. Vad får barnen på den ena skolan att ta alla chanser till utbildning? Vad är det som gör att barnen på den andra skolan sätter eld på den?
Möten. Pedagogik. Undervisning. Allt det som gör skillnad.

Med en liberal samhällssyn är det ointressant att människor växer upp under olika villkor, ty allt hänger ändå på individens egen kraft. Det är då man kan få för sig att vi ska hålla det hemligt att barnen har olika klassbakgrund (eller att kvinnor tjänar mindre än män), med den bakvända logiken att nackdelarna uppstår genom att redovisas.


*(Skolverkets arbetsverktyg för lokala sambandsanalyser)

Begåvade barn

Ämnesfixeringen har spritt sig till förskolan, redan nästa år ska barn i år 6 betygsättas, och specialistklasser ska öppnas dit barn får söka för elitstudier. Om de så ska bo i inackorderingsrum från det att de är tretton år ska inget stå i vägen för myten om framsteg genom barndrill.

Som om det vore homunculi vi talade om. Proppa in ämnena i glaskolven och se den perfekta skapelse som kommer ut.Skrämmande.

Det finns ingenting som säger att tidiga betyg skapar bättre kunskaper. Det finns ingenting som säger att vi får en kunnigare befolkning ju tidigare de väljer ämne. Snarare tvärtom. Skolverket säger att segregering och differentiering har förorsakat den försämring i resultaten vi sett de senaste tjugo åren. Till och med idrotten börjar fundera på om bredd kan vara lika viktigt som höjd. Men skolmajoren vägrar att ta lärdom - så tillhör han inte heller dem för vilka en specialistutbildning skulle ha varit aktuell, tillstår han i tidningen.

Men den skulle ha varit aktuell för mig, och det hade varit förfärligt. Barn som tillbringar sin bästa tid med böcker och papper och pennor och färger, barn som går igenom grannarnas bokhyllor och slår sig ned under bordet med ett uppslagsverk, barn som går upp intensivt i sina egna intressen och trots att de blir retade försöker bjuda ut dem till andra, barn som tappar tålamodet med omgivningen för att de inte begriper någonting - sådana barn behöver inte mer av det som de redan är bäst på. Vad vi behöver lära oss att vara med folk.

Numera finns kommunala teknikskolor, dramakurser och skrivarverkstäder där barn kan odla sina talanger bland likasinnade. Öppna gärna eftermiddagsverksamhet för matematik, English conversation eller runstensvandringar. Allt är möjligt!

Men grundskolan är till för alla barn. Den är till för att vi ska blandas, få i oss lite samhällsanda - och gillar du inte det uttrycket, tänk ”relationskompetens” istället så blir du mer populär!
Begåvningar behöver andra barn. Och de andra barnen behöver begåvningarna.

Björklund är orolig för att de duktiga barnen ska bli sysslolösa i skolan. Det behöver han inte vara, om pedagogerna lär sig att anpassa undervisningen efter barnens behov. För övrigt arbetar de verkliga talangerna tämligen självständigt med sina egna prylar - det är inte de som behöver ständiga puffar av en överambitiös omgivning.
Men så är det dethär med att lära för livet. En oundgänglig kunskap och medborgerlig dygd, det är att vi hela livet igenom måste vänta in dem som ännu inte har förstått och visa all respekt.

Vilket var ämnet för dagen?

En dåre kan fråga mer än sju visa kan svara... står det i skriften, oklart vilken.
Radiobrus har en hel bloggpost full med frågor om vårt skolsystem. Här är två av dem: ”Varför prioriteras djupa ämneskunskaper hos en lärare framför djupa didaktiska kunskaper? Varför är det inte lika självklart att lärare behöver genuspedagogisk vägledning lika väl som specialpedagogisk vägledning?”

Jag tror att Radiobrus har en del av svaren också. Eftersom hon bland annat talar om möjligheterna att omsätta didaktisk forskning i klassrummet.
Vad den didaktiska forskningen säger är att ämneskunskap minsann inte är att förakta, men att förmågan att föra ut den på ett varierat sätt är lika eller mer betydelsefull.
För det första; vilka ämnen? Varför undervisar skolan i biologi och inte i psykologi? Varför i religion och inte i filosofi? Varför i geografi och inte i astronomi? Varför i konsumentkunskap och inte i sociologi? Varför i musik och inte i dans?

Ämneskunskap är bra. Kunskap är fantastiskt bra. Men ämnen är ett val. Ett tämligen traditionellt val. Att rota ut och rycka upp i dagens ämnesflora tror jag vore ett alltför smärtsamt val av förändring för grunskolan, så behåll för all del våra kära gamla ämnen, men betona åtminstone inte de snävt disciplinerade kunskaperna!
Så skulle jag säga, om inte motsatsen just är under genomförande. Ett exempel är att samlingsbegreppen samhällsorienterande och naturorienterande ämnen (SO och NO) enligt nya kursplanerna endast ska gälla de yngsta barnen. Alla över tio år ska undervisas och bedömas ämnesvis.

Det är majoren, han som står över allt vad kunskap heter, som har sett till att de traderade Ämnena har återfått sin plats på dagordningen. Men såvitt jag vet har han biståtts av samtliga partier inklusive mitt eget.
Ämnen tycks uppväcka ett begär som ter sig tämligen orationellt.

Sålunda hörde jag helt nyligen en förskollärare som beklagade sin brist på ämneskunskap i biologi. Varför nu detta? Jo, hon kunde inte besvara barnens alla frågor om skelettet.
Men det är nu så – och detta är i högsta grad traderad kunskap – att en dåre kan fråga mer än sju visa kan svara.

Vi vill att barnen ska fråga, att de är intresserade! och åtminstone förskollärare borde vara vana vid det. Är det viktigaste verkligen att barnen får det korrekta svaret? Tids nog kommer någon att hänga över axeln på dem och veta allting om allting – utom om Allting som ligger utanför Ämnet!

Om ämnet för dagen är jämlikhet, läs Emma W på Uppsalavänstern

Undervisning som kultur

På newsmill finns en artikel av Lena Sommestad om att skolan var bättre förr. Det finns flera poänger i artikeln, men jag önskar att socialdemokratin och borgarna kunde lägga ned sin uppenbara skenkonflikt om vems fel det är att barnen misslyckas.
Skolverket konstaterade år 2010 att det är decentralisering, segregation, differentiering, individualisering som är bakomliggande orsaker.
Alltså, politiska resultat som samtliga tidigare regeringar är medskyldiga till.

En fråga som Sommestad lyfter är varför det är så svårt att genomdriva varaktiga förbättringar? En orsak kan vi läsa oss till i Stigler & Hieberts bok The Teaching Gap. Där påpekas att undervisning är ett kulturellt fenomen – det vill säga att det lärs in, generation efter generation. Boken jämför undervisningspraxis i USA, Tyskland och Japan, och av allt det som forskarna kommit underfund med är jag mest imponerad av det till synes självklara: Vem lär oss att undervisa? Våra lärare.

Efter tolv år i skolan har du sett professionella utövare undervisa dagligen, timme efter timme. Tre år på lärarhögskola förmår inte av-lära det som vi sedan lekis tar för självklart. Inte om lärarhögskolan försöker vara progressiv som på min tid, eller om den laborerar med lärstrategier som idag.
Svårigheten att förändra undervisningen ligger i att vi redan vet hur den ska se ut.

I Teaching gaps beskrivs undervisning som ett system inom vilket vi förväntar oss att vissa saker ska inträffa, vissa saker sägas, en viss typ av kommunikation ska råda. När utbildningspolitikerna beslutar om förändringar i systemet väljer de (på förhoppningsvis goda grunder) ut de delar som bör bytas ut. Vanligen gör lärarna precis detta. De förändrar en detalj och ser till att nyheten passar in i helheten. Vad vi än gör i närheten av en kateder så ser vi till att utforma det för att inte rubba den rådande undervisningskulturen. Vid nästa insats för förändring utbrister pedagogerna det klassiska: de är förändringströtta! Undra på det, att de inte än en gång orkar inkorporera en detalj i ett system som fungerar endast därför att det alltid har fungerat.
Men det är inte förändring de är trötta på, det är anpassning.

Jag är säker på att Vänsterpartiet har, eller iallafall har haft, en kunskapssyn som överträffar den borgerliga och som är tydligare än den socialdemokratiska. Men jag är inte alls säker på att det är kunskapssynen som förändrar skolan.
Det kanske är kunskap som gör det. Medvetenhet om vad det faktiskt är vi gör i den och hur det kunde göras annorlunda.
- - -
Enligt Politometern har Politik och poesi ökat några steg i inflytande bland vänsterbloggarna, och bland över 1400 politiska bloggar befinner den sig på plats 221. Alltid något!

Skola från hets till koma

Recensionen av Liedmans bok om skolan pryds av ett stort foto ur den bitvis pekoralistiska filmklassikern Hets. Fotot ter sig irrelevant, för det är vanligen inte öppen sadism som plågar våra skolbarn. Det är uttråkning. I en skolinspektionsrapport står en mening som bet sig fast: Att barnens aktivitet och intresse minskar ju längre lektionen pågår.

Liedman har uppenbarligen skrivit en intressant bok där han visar hur ”mixen av marknadsliberala lösningar och konservativa pedagogiska ideal är en dominerande trend i västvärlden”. Hela utbildningssfären är underkastad en process där allt – från kunskapen till de studerande – förvandlas till varor.
”En av de främsta uppgifterna borde vara att främja mänsklig växt, kritiskt tänkande, nyfikenhet och bildning” skriver recensenten och frågar sig om inget finns att sätta emot dagens politik?

Till att börja med har vi läroplanen. Med en värdegrund förankrad i de mänskliga rättigheterna och en dynamisk kunskapssyn som rymmer fakta, färdighet, förståelse och förtrogenhet.
Vi har också den forskning som visar vad som är betydelsefullt för att nå goda resultat: pedagogernas förväntningar och bemötande, tydliga mål och kontinuerlig återkoppling till varje barn, stimulans och utmaningar vid rätt tillfälle, fokus på kunskap och att involvera barnen själva i hur man skaffar sig den.
Alltså motsatsen till en pedagog som jobbar sig blå framme vid tavlan medan barnen faller i koma.

Betygen då? Det finns ingen forskning som visar att kunskaperna ökar genom betyg. Det finns ingen forskning som visar att kunskaperna minskar heller. En del barn mår bra av betyg, andra mår dåligt. Därmed sagt att vi kan ha dem eller inte ha dem. Den stora nackdelen med att ha betygen kvar är att de styr undervisningen och inte mäter det som de är avsedda att mäta. Och aldrig har gjort.

Åter till recensionen. Den utmynnar i en tveksam förhoppning att en litteraturkanon skulle innebära en satsning på så kallade mjuka värden så som ”kulturell och nationell identitet, estetisk kvalitet”. Aha - det var konservatism utan lönsamhet han ville ha!?
Låt oss istället satsa på barnen, på deras aktiva erövrande av kunskap. Satsa på att genomföra läroplanen, till att börja med.

Skolan och flyktingpolitiken - Sverige håller sig på EU-nivå

En wikiläcka avslöjar ytterst pinsamma försök från Moderat-ministrarna Bildt & Billström att slippa irakiska flyktingar. Dels skyller de på hedersmord, dels på den svenska opinionen. Wikström, Fp:s EU-parlamentariker, är bister över ministrarnas ordval som hon finner ”avskyvärt”. Företrädare för Kd, C, Mp och S är lika negativa. Vänstern är inte tillfrågade. Allt ska man göra själv, i vanlig ordning.
Mer om ministrarna här
Läs Mer vänster i Uppsala som granskar yttrandet
- - -

Är läsförståelsen hos dagens femtonåringar Alliansens fel? frågas retoriskt på ledarplats i SvD. Svar: nej. Bättre förklaringar finns hos Skolverket som förra året utkom med en utomordentlig forskningsöversikt där de sjunkande resultaten i grundskolan knöts till dessa faktorer:
Decentralisering: Många kommuner fördelar inte resurserna efter skolornas förutsättningar
Segregation: Socioekonomiska och språkliga grupper går i olika skolor
Differentiering: Barnen placeras i grupper efter prestation, vilket påverkar både pedagogens och kamraternas förväntningar
Individualisering: Eget arbete och hemuppgifter lägger över ansvaret på barnet och hens föräldrar, och deras förmåga att hjälpa

Dessa förändringar påbörjades av socialdemokratiska regeringar och accentuerades av Alliansen. Så var det med det.

Den PISA-rapport som påvisar de dåliga resultaten i läsning tar också upp den svenska skolans bristande likvärdighet, som tidigare varit hög men nu befinner sig på OECD-ländernas genomsnittliga nivå. Den delen av rapporten har media inte sagt så mycket om, ty borgarna är väl tillfreds med att snart ha nått målet. Målet att göra oss till ett vanligt skitland i EU. Det ska vi leva upp till - och då kan man inte ställa samma krav som på ett välutvecklat välfärdssamhälle.

Alliansen och dess tidningar formligen älskar rapporter som visar på problemen i svensk skola. De älskar dem så till den grad att utbildningsmajoren till och med överdrev dem för ettpar år sedan. Men Skolverksrapporten om problemens orsaker sjönk som en sten.
Den var ovälkommen. Den var komplex.
Den behandlar skolproblem som att de har något med samhället i övrigt att göra.