Vi ser Shoah. Den bästa filmen om Förintelsen, enligt ytterst trovärdiga
källor. Och när den som aldrig velat se en film med bara intervjuer sitter och gör
just detta i timtal, verkar omdömet stämma.
Skönhetsfel finns, sedda i efterskott. Att en fransk intellektuell
samlar en grupp bönder framför kameran och jobbar upp dem till antisemitism är
i och för sig att avslöja rasism, men också att avslöja sitt eget klassförakt.
Scenen är obehaglig och oförglömlig, men vi ska komma ihåg vem det är vi föraktar;
kanske farmor?
Det märks också att Lanzmann inte är
antirasist på 10-talet. Han ställer nämligen frågor om folkgrupper som om de
vore kategoriserbara: Hur var de? Vad tyckte ni om dem?
Så säger vi inte idag. Men för
filmens skull är jag fullt beredd att acceptera att man sa så då, med de bästa
av intentioner.
Däremot förvånar kvinnan i filmen som trettio år efter kriget talar om
Arbeits-Juden som om det vore ett giltigt ord.
När jag var barn sa man ”neger”.
Nu säger jag det inte längre, eftersom det inte är ett giltigt ord.
Det är möjligt att lära om. Det
går att sluta säga neger och Arbeits-Juden, om man tycker det är motiverat. Hon
levde i närheten av ett dödsläger, men för henne innebär Arbeits-Juden fortfarande några som
överlevde lite längre.
Shoah öppnar för flera viktiga frågor. En som inte handlar om ordval eller vilken sorts antirasist vi är, utan en som råaktuellt gäller vårt samhälle idag och
imorgon, är frågan om möjligheten av en upprepning.
Endast två ord skiljer
meningen ”De får inte leva bland oss” från ”De får inte leva”. Men, som det
påpekas i Shoah, tog det tusen år av lagstiftning för att gå från det första (som inte heller det är acceptabelt) till det andra.
Den fråga som plågar oss idag blir då denna:
Innebär Förintelsen och dess efterkväde ”det får inte hända igen” att
det faktiskt inte går att genomföra igen på samma sätt (utan måste ske via omvägar så som ekonomisk utsugning och olyckliga skeppsbrott) – eller innebär det faktum
att det redan har hänt att den livsviktiga tröskeln sänktes, så att det går lättare att
genomföra än en gång?
Historien lär oss att det som skett en gång, kan ske igen.
Diskursen säger att industriell massförintelse är omöjlig att upprepa.
Med all respekt för såväl historia som diskurs är vi djupt oroliga över vad
som kommer att göras.
