 |
| Heja! Här kommer kullor mot nazism! |
En annorlunda 1 Maj. När nazisterna började marschera på våra gator i den
ena staden i Dalarna efter den andra, blev 1 Maj annorlunda. Vi rättar vårt
firande efter var fienden befinner sig, vi avstår från att presentera vår
politik därför att en gemensam folklig manifestation i kärlekens tecken är
viktigare.
 |
| Favoritplakat |
Hur regntrist det än är i Ludvika denna 1 Maj har flera hundra människor
gått ut i Sockenstugeparken till fest-manifestationen ordnad av Dalarna mot
rasism. Här kan du höra tal om demokrati och allas lika värde och lyssna på
musik av olika slag, här vimlar av hjärtformade kulörta ballonger, skimrande
såpbubblor, regnbågsflaggor och clowner. Och, så att det inte blir för gulligt,
ilsket tutande flärpor att blåsa i.
”Vänd dig till någon du aldrig
sett förr och säg, hej vad kul att du är här!” föreslår moderator. Och kan du
tänka dig – det fungerar. Stämningen lyfter.
Att vänsterns riksdagsledamot
Daniel Riazat talar beror enbart på att han är en av grundarna till Dalarna mot
rasism. Inga partipolitiska inslag får förekomma. Det är det som gör det till
en verkligt annorlunda 1 Maj.
En tankevärld som är helt annorlunda möter oss ettpar kvarter bort. Där
står nazister i uniformsliknande klädsel mitt i gatan, skyddade av polis och
kravallstaket. De ser ut att vara få men är enligt uppgift över trehundra. På
andra sidan kravallstaketen står motdemonstranter, bland annat många clowner.
Nazisterna håller tal om att deras land är förrått (det var väl i slaget vid
Stalingrad?). Motdemonstranterna avbryter med rop, bland annat att 1 Maj har alltid varit vår dag.
Utan tvekan vore jag hellre motdemonstrant
än att lalla runt på kärleksfest. Men den som är livrädd för fysiskt våld duger
inte annat till än att gå i parken och blåsa flärpa.
Bisarrt nog gör nazisternas närvaro, polispådraget och mängden besökare i
stan att viss jippostämning uppstår. Ungdomar rantar in och ut i
parkeringshuset för att få bra utkiksplatser, och det enda snabbmatstället som
vågar ha öppet har sin småföretagarkarriärs brådaste dag.
Ludvika hade verkligt förnäma gäster idag. På Stadshusets trappa står demokratiminister
Alice Bah Kuhnke, författaren och psykologen Hedi Fried, överlevande från
Förintelsen, samt biskopen i Västerås stift Mikael Mogren.
Att demokratiministern är mot
nazism är utom allt tvivel, men hon är medskyldig till regeringens flyktingpolitik
och ingenting som helst att lita på, utom möjligen när hon hjälper Fried nedför
trappan.
Att få se Hedi Fried på nära
håll är stort. En hjältinna, en vis kvinna. Världen förändras av hennes blick.
Att som kristen socialist få
hälsa på biskopen på 1 Maj är både roligt och, än en gång, annorlunda.
 |
| Mogren, Fried, Bah Kuhnke |
Nästa år hoppas jag på att fira en mindre annorlunda 1 Maj. Med lika mycket
antirasism, med mer vänsterpolitik och med Internationalen.
