Problematiskt badande

När jag yrkar på bad utan behå rekommenderas jag passligt nog en artikel om dem som inte får bada alls. Stark och Hagberg skriver om de flickor ("muslimska" givetvis) som inte kan få sitt nödvändiga simkunnighetsintyg därför att de inte får bada i könsblandade badhus.

Artikeln beskriver hur ett inslag i Rapport tog upp problemet utan att egentligen göra det. ”Den självklara frågan – varför kan ni inte gå till stranden? – den kommer inte. Vi, tv- tittarna, förväntas förstå att det är självklart varför det inte går.” Detta är riktigt pinsamt för Rapport. Här har man verkligen gått i fällan alla-vet-väl-hur-dom-beter-sig (och-särskilt-mot-sina-döttrar!) Stark och Hagberg är inte heller nöjda med den tillfälliga lösning som presenteras från en annan skola; att ha könsseparerade badtider. ”Ingen problematisering” förekom, så det verkar sannerligen ha varit ett halvhjärtat nyhetsinslag.

Men nu blir istället S&H lite problematiska. Ovanstående tevenyhet tar de som ett tecken på att den feministiska kampen skulle ha avstannat, att Sveriges undertecknande av bl.a. CEDAW ”inte gäller längre” och att kravet på rätt till den egna kroppen ”inte gäller” för flickor av annorlunda etnicitet.
Vad får S&H detta ifrån? Såväl krav som konventioner gäller. Frågan är hur, var och i vilka steg kampen ska utkämpas.

S&H skriver: ”Antingen sätter vi klackarna i backen och ropar: vi tänker inte ta ett enda steg bakåt, det är framåt som gäller, eller så gör vi halt och lägger ner Jämo och skrotar jämställdhetslagen. Det är bara att välja.”
Men tack och lov behöver vi inte välja mellan så huvudlösa förslag.

I mitt arbete förs diskussionen i varje aktuellt fall. Utgångsläget är att ungen ska bada (eller vad det nu gäller) som alla andra. Men föräldrarna kan vägra, eftersom de bestämmer över sitt barn. Då kan skolan svara att jahapp, här blir det inget idrottsbetyg här nu inte! Detta myndighetsbemötande är korrekt i sig, men har den nackdelen att det orättvist drabbar barnet senare i livet. Därför menar jag att skolledare bör söka andra utvägar. En del familjer accepterar heltäckande simdräkt med långkalsonger, andra föredrar könsseparerade simtider. Det är inte den bästa lösningen, eftersom frågan så att säga är under pågående förhandling. En förhandling som utgår från barnets behov - och barnet har behov av att kunna simma, av att ha en trygg skolgång, och av ett framtida slutbetyg i idrott.

Därför undrar jag vad S&H vill uträtta med tricket klackarna i backen? Om de menar att vi som politiker ska driva ett krav på att minska föräldrars oinskränkta makt över sina barn, kan jag sympatisera med uppfattningen. Men som politisk fråga skulle det kosta mycket mer, än att upprört upprepa FN-konventioner.

Barbröstat

Äntligen! Bara bröst i badhus. Iallafall i Sundsvall. Och bara om ingen klagar. Men ändå!

Första gången ilsknade jag till när jag var nitton år och jobbade i parkleken. Vid fikat i skuggan slet min nästan lika unge kollega av sig t-shirten med orden ”fan va hett”, satt där sen med svett och grus i porerna. Bredvid honom satt jag i lika äcklig t-shirt. Det var de åren behåar slängdes eller brändes, och att bada utan var självklart. Men jag insåg förstås av mig själv och utan att fundera på det, att gränsen gick vid fikabordet. För att vi tjejer har en kroppskonstitution som tydligen skulle driva en värld till vanvett.

Utvecklingen har därefter tyvärr lämnat bystbefrielsens tid, och idag är jag nästan ensam om bara bröst på stranden. I synnerhet de yngre kvinnorna klär på sig allt mer, och gäller det cancerrisken kan det väl vara klokt med en tröja i solgasset - oavsett kön. Men vem vill simma med en förbannad gummisnodd om överkroppen?

Att man måste vara påklädd i simhallen – om man inte är man - begriper till och med en övervintrad sextioåtta som jag. De minderåriga har numera baddräkt till och med i bastun. Vem har fått dem att vilja det? Det verkar finare, har jag fått höra. Som i FIN FLICKA. Skrämmande.

Vad det gäller badstranden påpekade en bekant att det vore en annan sak om jag var tjugo år och skitsnygg, för ”då kan man ju visa upp sig”. Men barbröstat badande är raka motsatsen till uppvisning. Det handlar om tillfredsställelsen av att glida genom vattnet som den man är. Dummare är jag inte än att jag vet att bröst är erotiska, men det kan hår och händer också vara. Och tänker man på sex, är till och med snöflingorna erotiska. Tänker man inte på sex tror jag man klarar ett besök i simhallen även om KVINNOR finns där med våra bröstvårtor och tånaglar.

Därför gratulerar jag kvinnorna i Sundsvall, hoppas att modet svänger många gånger igen, och att de fina flickorna släpper garden i vattenrutschbanan.

Vad kuvade Pär tyckte mera, eller tycktes mena

I en kvällstidningsbilaga hade Pär Ströms avslutning eventuellt varit på sin plats. Men detta skulle föreställa brännpunkten i en välrenommerad konservativ morgontidning, vars prenumerantstock merendels betraktades som läskunniga, och här får grabbhalvan slänga ur sig saker som vore de argument, exempelvis:

”Män påstås vara djur” – vilket en enda person har yttrat i ett bekant teveprogram. Pär använder passivform för att få läsaren att tro att han syftar på en vedertagen jargong i vilken han är väl införstådd.
”En feministisk grundtes är att män konspirerar för att hålla kvinnor nere...” – Nej, de feminismer jag känner till använder inte dylika konspirationsteorier. I synnerhet inte som GRUNDTES, milda makter. Jag tror att Pär menar mäns omedvetna inbördes lojalitet, och tror att han menar att den inte finns, och tror vidare att han menar att kvinnors låga löner och representation är helt slumpartade alternativt nonexistenta.
”...inom ramen för nåogt underligt som de kallar ’patriarkatet’” – Men patriarkat är inte något tillfälligt tillmäle, utan det vedertagna begreppet inom en teoribildning. Dock en som Pär inte förstår utan bara finner underlig, vilket är precis på nivå med Pärs favoritargument: ”Jag har sett många män som... Jag har lyssnat till många upprörande berättelser...” Jag trodde jag slarvsyltade detdär i en tidigare blogg. Men Pär läser inte Politik & poesi, medan jag dessvärre läser SvD med dess två par i Pär; killen vars empiri består i att andra killar talar till honom.

Avslutningsvis vill Pär ha ”sann jämställdhet”, och lurar det inte något unket redan i ordet ”sann”? De flesta politiker av blå-röd kulör brukar nöja sig med jämställdhet. Den som börjar leta efter högre sanning har farligt lätt att halka. Vi som läsare kan bara försöka gissa vad Pär tänker – och varför skulle vi, strängt taget, göra det?
Därför att SvD inte anser det mödan lönt att hitta bättre antifeministiska skribenter. Och därmed ligger de pyrt till. Det vill säga, imorgon får vi som inte riktigt har förstått relativitetsteorin fritt utlopp för hur ”underlig” vi finner den.
Nej, kom igen. Diskutera feminism på dess egen nivå. I vilken annan fråga accepterar SvD sådana dillerier som ”mansgrisar, kvinnogrisar”? Mansgris var ett uttryck som användes på 70-talet och inte var roligt ens då.
Kan vi få ett enda intellektuellt argument, och kan det gå ut på någonting annat än att kvinnor också är taskiga? För det är precis vad en av feminismerna, nämligen likhetsfeminismen, beredvilligt intygat, gång på gång.

Gratulerar, de Beauvoir!

Simone de Beauvoir jubilerar och ska med värme hyllas för sin insats. Kan du bara ett enda citat från henne är det förmodligen det viktiga, det ojämförligt viktiga:

Man föds inte till kvinna, man blir det. Glöm det aldrig.

För övrigt betyder de Beauvoirs livsstil mer för mig än hennes tunga böcker. Ett liv i Paris med kaféer, förälskelser, argumentation om allting och möjligheten att förändra världen med sin penna och tankeskärpa... så hade jag velat ha det.
Men vad ska följande mening (ur SvD) föreställa? ”Simone de Beauvoir förklarade krig mot patriarkatet men blev själv offer för en våldsam passion.”

Ska nu vi feminster beskyllas för att vara mot passion också? Är patriarkatet passionerat? Betyder ett motstånd mot offerrollen att man gör anspråk på att stå över livet? Det var ingen vidare födelsedagspresent till en mångbottnad personlighet som de Beauvoir.
Lika njuggt förminskande är de spekulationer som i olika sammanhang återkommer om att Simone ”egentligen” ville ha barn som ”alla kvinnor”, och att hennes förhållanden med unga flickor skulle ”avslöja” henne i det fallet... Tja, det kan ju vara sant, fast inte jag tror på det. Poängen är att ingen av oss vet. Kanske inte ens Simone själv.

Ska du läsa något om henne, välj bort Claudine Monteils De som älskade friheten. Att Monteil kände familjen gör henne inte synsk, och hennes påhittade dialoger och situationer är bara beskäftiga, dessutom skriver hon (eller översätts) illa. Däremot är Åsa Mobergs Simone och jag alldeles utmärkt! Den tar upp vad Simone gör med oss andra. Hur hon påverkar tänkanden och ideal ifråga om levnadssätt, familjeuppfattning, valmöjlighet. Att ha sådant inflytande på sin hundraårsdag, är stort.

Mes félicitations, madame!

Fotot är lånat från Sartre.blogspirit.com

Fritt i France!

Den franska regeringen experimenterar med fritt inträde på statens museer. I det landet gillar nämligen borgarna kultur! Fann nyheten hos Röda raketer. Glöm inte att läsa kommentarerna!

Lycka eller loskor?

Tack skönhetsrådet, som inte vill glasa in Sergels torg. Lika lite som demonstranter och musikanter vill det, eller marknadsförsäljare eller ens fastighetsägarna. Inte för att torget är någon skönhetssyn. Men det är en plats för alla.

Jag minns när det var färdigbyggt, med fria talares tribun och klotterplanket upp mot Brunkebergstorg. I den sittvänliga trappan mot Drottninggatan hölls modsen. Utanför dörrarna mot tunnelbanan var det negrer som sålde knark (jo, man sa så på den tiden). Någon vacker plats var det inte, men Ulf Lundell har i en rapp poetisk bild skildrat hur loskor och duvskit yr över de svartvita plattorna.

Stället hade omedelbar dragningskraft. I det rivna Klara, i den brutalt omdanade staden, skapade 08-or utan hemortsrätt sin egen mötesplats, grinig och uppkäftig som vi själva. Den ska inte in bakom glas och ram, vi behöver inga fler misstag av hysterisk sanering. Pamparna får ståkuk lika hög och bländande som pinnen i fontänen när de gläfser om att ”sätta Stockholm på kartan” – men snart är kartan och så Plattan de enda ställen där denna identitetslösa stad existerar.

ur Olle Adolphsons Lyckodrömsvals:
”Kom lapplisa, kasta blocket min syster, och dansa med gasande förstadsbilister
från Järva och Märsta, från Rågsved och Farsta, från Tyresö, Boo och Trångsund!
Och kom ni med, alla nedlagda bönder och bortlagda jobbare, dansa och glöm
att vi släpas omkring och blir fösta som boskap i lyckoplanerarnas dröm...”

Moralkaka

Fick mess från en väninna sent igår kväll:
"Såg KÖER MED KRAVALLSTAKET hela vägen ml NK och Östermalmst. REAN börjar. HAR folk inga LIV? Har iofs inte ja heller. Men ja har inte et liv på et mer MORALIST HÖGSTÅENDE sätt."

Moralism kan ha sina poänger...

Med eller utan, ut ska du

Brevledes fick jag reda på att flyktingar som kommer hit med goda ekonomiska tillgångar inte har här att göra. Är väl inte tillräckligt synd om dem, antagligen. Andra brevskrivare har uttryckt ståndpunkten att flyktingar som inte kan klara sig ekonomiskt inte har här att göra.
Sammanfattningsvis: de har inte här att göra.

Upplysningsvis, å andra sidan:
Asylskäl och anhörigskap påverkas inte av din ekonomiska ställning.
Asylskäl och anhörigskap påverkas inte heller av Sveriges arbetsmarknadsläge.
Asylskäl och anhörigskap är just skäl. De kan föranleda att du får bosätta dig i landet.
Utan asylskäl eller anhörigskap har man inte så mycket här att göra, annat är turista, om man har pengar. Eller plugga på stipendium, om man inte har det.