Dag för apmaskerad

Dags igen. Långbenta ungar i hänryckt yra studsar och svävar över stans gator. Allt gott, all välsignelse till dem!

Under tidigt 70-tal var studentmössan en överklassymbol för ett utbildningssystem så förkastligt att det faktiskt lades ned. Vi var en liten skara anarkokommunister som satt längst bak i aulan och höjde knytnäven under studentsången. Men det fanns ännu fler nazister och reaktionärer i avgångsklassen. Studentsången, nationalsången, överlägsenheten, övermänniskoidealen. De viftade med blågula fanor och jag kräktes champagne i blomkrukorna, en mycket verkningslös protest.

Om studentmössan idag är symbolen för allas tillgång till skolsystemet står jag bättre ut med den. Men bräckligheten hos späd grönska och ung lycka är skrämmande:

Dag för apmaskerad
Frostigt stigande ballonger, stumt
och skrin från lastbilsflaket
fnissigt stelnade björklöv, dumt
över plastmugg med sprattelvatten

Sjung om de nya, de första och sista!
I bararmat värnlösa våryran vädras
glättig existensångest med
bara svindyr sammet över fontanellen

I enslig gemenskap, ett hav utan nav
bland kvalmigt ljumma vin och rosor
blinkar de, frysta
små ansikten i lövverket

(hd -01)

Krav och slentrian

Nu ringer tidningarna som om elden vore lös. Vänsterpartiet har föreslagit läxfri skola! En av flera punkter i ett partistyrelsebeslut om skolpolitiken, och tillräckligt för att fungera som flugpapper.
Beslutets inriktning är utmärkt. Eftersom familjens studiebakgrund är en av faktorerna bakom barns framgång i skolan slår en studiegång präglad av hemarbete mot de barn som av olika skäl inte kan få hjälp hemma.
Det handlar också om barnens arbetstid. Pedagogerna ska inte lägga ut ojämnt fördelad övertid, utan planera så att alla gör sina uppgifter under arbetsdagen. De barn som inte hinner med eller inte bemästrar det ska få hjälp i skolan, på fritids, på biblioteket, eller på modersmålet eller vad som nu är gångbart.

Att gå ut med läxfri skola som politiskt krav och omsätta det i praktiken är inte lika enkelt. Vänsterpartiet är för en skola där pedagoger och barn gemensamt och demokratiskt planerar sitt arbete. Då är det problematiskt om politikerna också vill vara med i det individuella kunskapandet som kan ske på så många olika sätt.

Men ett värre problem är att det redan finns en, delvis oförskylld, bild oss som kunskapsfientliga. Att det är vi som utropas som kravlösa, fastän det handlar om att ställa lika höga krav på pedagoger, planering och resursanvändning som på de barn som är obligatoriskt närvarande och måste göra som de blir tillsagda antingen det fungerar eller ej.
”Många lärare tycks ge läxor av slentrian, utan att det ens har någon större betydelse för själva undervisningen” skriver Tora Breitholtz i sin blogg. Många föräldrar tycks också vilja ha läxor av slentrian. Det är igenkännbart. Det är ett sätt att hålla lite koll på ungen (och pedagogen) utan att behöva anstränga sig med mer än slentrianmässigt tjat.

Högre krav i skolan är ett välkänt Fp-krav som drivs närmast slentrianmässigt. Det vore på tiden om vi blev hörda som de som driver: Högre krav på skolan!

Konsekvens i kärnfrågan!

>
Hörde att Centern ändrat sig i kärnkraftsfrågan. Är väl inte så konstigt. Det mest häpnadsväckande var att de förmådde sig till att ingå en energiuppgörelse som ändå höll i flera år!

Under kampanjen inför folkomröstningen om kärnkraft utstrålade Torbjörn Fälldin, dåvarande center-ledare, en oerhörd landsfaderlighet och omsorg. Han skulle ta ansvar för att det inte blev några nya Tjernobyl, åtminstone inte i Norrtälje- eller Öresunds-trakterna. Pressad inför riksdagsvalet yttrade han den bevingade repliken ”Ingen statsrådspost är så viktig att jag dagtingar med mitt samvete” (så att ordet dagtinga togs in i SAOB igen efter att ha varit obsolet sedan landskapslagarnas tid). Kort därefter dagtingade karlen på för glatta livet. Statsrådsposterna for som papperssvalor genom Rosenbad och kärnkraftverken tornade upp sig över ljumma havsvikar.

Men Centern ändrade sig när den regeringen föll. Och har sedan dess bara ändrat sig och ändrat sig inför varje potentiell regeringsbildning. Vad är detta, om inte strikt konsekvent!

Fälldin är en av de få centerledare man minns. Kanske för att få av våra ministrar varit så avhånad, ofta med ett obehagligt klasshat pyrande under raljansen. Det passade inte alla att också en statsminister kan vara bonnig och fyrkantig. Därför återger jag en lite annorlunda vits från den tiden:

”Statsminister Fälldin kan inte klara sig på engelska. Oppositionsledaren Palme klarar inte att vara tyst på något språk.”