Folk eller folket

När nationalister och rasister kommenterar Politik och poesi använder de ofta uttrycket mitt folk, vårt folk. Senast gick det ut på att vi ska värna vårt eget folk först.
Folket är ett uttryck jag ofta använder själv, så då borde jag vara väl bekant med fenomenet folk. Men begreppen tycks inte stå för detsamma.

Folket är medborgare. I värsta fall, en mobb. I normalfallet, väljarna eller en disparat massa av någorlunda kompetenta vuxna. I sällsynta fall en organiserad grupp vars helhet är större än summan av delarna.
Folk är de som man har runtomkring. Dem som man trängs med, de som står på fel sida i rulltrappan och gapar i telefon på allmän plats. Folk läser kvällstidningar istället för politiska bloggar och har generellt sett fel. Envar är värd respekt som människa. Men folk?

Mitt folk, vårt folk – med detta verkar kommentatorerna mena ”vi svenskar”. Redan indelningen är penibel eftersom den kan avse alla svenska medborgare eller alla födda på svensk mark eller alla födda av föräldrar som talar svenska. Men att i tanke, känsla och handling betrakta alla dessa svenskar som ”mitt folk”, det går bara inte.

De mina är få eller många; olika grupper i olika sammanhang. Inget av sammanhangen utgår från gruppen svenskar, eftersom den är intetsägande. Det är familje- eller arbetsgemenskap som skapar en grupp, eller vänskap. Eller gemensamma erfarenheter och behov.

Ett gemensamt språk gör det lättare att samtala och förstå. Även om jag tvivlar på det när jag läser några av kommentarerna. Men ett gemensamt språk gör inte alltid att vi har något att samtala om. Ett liv på landsbygden eller i staden kan vara en hög barriär mellan människor av samma nationalitet som lätt anpassar sig till lands- respektive stadsbor i helt andra delar av världen.

Nationalisterna har alltså rätt när de säger att en viss grad av likhet är en grund för gemenskap. Men de har fel när de tror att likheten bestäms av födelseorten, och de har generalfel när de upphöjer denna mänskliga böjelse till norm; ett så-ska-det-vara.
Tvärtom. Precis som vi måste bearbeta vår medfödda egoism och våra aggressiva impulser, måste vi bearbeta vår förenklande lust till likhet.
Det är vad FN:s deklaration om mänskliga rättigheter går ut på: Eftersom vi helst sätter vår egen familj i första rummet, behöver vi ständigt påminnas om att envar är värd respekt som människa.

Även om hen pratar i telefon på fel plats eller bär kippa.

Vill du se en betydligt elakare skrivning om vårt folk, kolla wiki

Sandemose och Alice i Underlandet

Visst lät det som ett skämt? Fyra moderater som lyckats bli invalda i riksdagen ägnar sin tid där åt en motion om förbud mot Jantelagen.

Sandemoses obehagliga beskrivning av en inskränkt och steril miljö har idag blivit en stereotyp som folk slänger ur sig hur som helst. Så fort du får kritik kan du alltid skrika att du hatar jante och alla förstår att du anser dig orättvist behandlad. Men Jantelagen som Sandemose formulerade är något mycket värre då den syftar till systematisk utfrysning. Detta är något som är förbjudet redan idag, i den mån vi visar att mobbning och trakasserier är oacceptabelt.

Men de här moderattomtarna gapar efter mycket mer. De gör utfall mot brukssamhällen och bruksmentalitet och jämställer dem med totalitärt styre - utan att i någondera fallet lyckas se den verkliga faran i sådana samhällen. ”Bruksledningen hade alltså inflytande över de anställdas hela livssituation. Detta kunde leda till förväntningar på förmåner och en allmän passivitet från medarbetarnas sida” skriver moderaterna, och jag önskar verkligen att dethär vore ett skämt.
De talar om makten att hålla en människa i totalt beroende och saknar all insikt i att denna djupt ovärdiga livsform satt i kapitalets själva hjärta.

Kapitalet av idag går in för att disciplinera och indoktrinera individerna. Är vi passiva och inlärt hjälplösa så som de påstår, då ska staten lagstifta mot vårt beteende och skola oss i Gnosjöanda. De fyra moderaterna skriver:
”Det negativa innehållet i jantelagen ska med stöd i diskrimineringslagen uttryckligen kunna motverkas så att människor inte i ord eller handling av annan människa styrs bort från att försöka förverkliga sina önskemål och drömmar när dessa har en för individen och samhället positiv utvecklingsinriktning.”

Plötsligt hör jag drottningen i Alice i Underlandet.
Världen är komplett vansinnig och kärringen skriker ”huvudet av!” för minsta lilla.
När du inte anställer Pelle eller beviljar banklån till Pella, då kan de inte förverkliga sina drömmar.
Huvudet av!

Mer om tomtarna på Alliansfritt Sverige

I borgarnas Sverige är alla lika - tråkiga

Förut var det som en mosaik här... vi hade så roligt...
Detta var vad en rinkebybo och handlare sa om stadsdelens avveckling. Utan arbetsplatser i stadsdelen blir det ingen handel, ingen cirkulation på pengar, tomma lokaler, slitna miljöer. En tristess skapad av känslan av övergivenhet.

Vad säger borgarna då, de som värnar om företagsamheten? De strutsar bort alltihop.
Rinkeby är inte deras typ av stadsdel. Butikerna är inte deras typ av företag. Inga oljemiljarder, utan småhandlare som säljer småkrafs. Ingen silikondal som i Kista, därför underordnades Rinkeby sin grannförort.

Från 15 000 invånare som var en mosaik som hade roligt är man nu 45000, med beslutsfattare på andra sidan fältet. Affärer likaså. Ty internationella storbolaget Boultbee höjer hyrorna i Rinkebys galleria, så att kaféer, muslimskt mode, små teknikfirmor och glassiga möbelaffärer ska ge upp och slå igen. Låt folk ta bussen till Kista och handla i normala svenska kedjebutiker, sådana som bär sig.
De ska minsann inte tro att de kan skapa något själva. Här är det marknaden som bestämmer!

- - -
Så diskuterade vi under en konferens mot fattigdom och segregation som hölls just i Rinkeby förnämliga Folkets hus. Från scenen hördes också några av Rinkebys kritiker anmärka på frånvaron av kvinnor i det offentliga rummet.
Klungor av karlar står på varsin sida av torget, röker och pratar politik. Kvinnor drar sig för att ta plats.
Detta är ett problem.

Konferensen var, utan att veta det, en del av problemet. På scenen avlöste gubbarna varandra. Olika perspektiv skulle presenteras - samtliga manliga. Äldre män stod för erfarenheten, yngre män för de nya idéerna. Vi var åtminstone hälften kvinnor i publiken som fick känna oss lite viktiga över att vara inbjudna lyssnare till herrarnas presentationer. När en kvinna hade ordet fram på eftermiddagen var hon ung och söt och läste från papperet. Könsmaktordningen var massiv, svensk, osynlig.

- - -
Strax innan jag går ska tankesmedjorna Timbro och Arena diskutera välfärdens finansiering, som jag trodde. Istället visar de hur en tvärpolitisk grupp har resonerat om saken. "Från höger till vänster" beskriver de gruppen, men vänstern var inte med. Vilket märks på enigheten kring sådant som att offentliga sektorns problem är att man inte får köpa sig tilläggstjänster, och att du och jag måste ta i och jobba både mer och längre. Adjöss, pension! Den är för styrelseproffs.
Dylik borgerlig smet tycker Timbro och Arena blir "mycket mer spännande" än att diskutera motstridiga intressen.

Inte mycket mosaik alltså. Och inte det minsta roligt.

Det tar nog ett tag att komma igen

Löpsedeln ägnar sig åt mobbningshobbyn att håna olyckan, strö salt i sår och sparka på den som ligger.
Ifall någon förbipasserande skulle ha missat vilka totala nollor vi är, alltså.

Som sagt, valrörelsen har redan börjat.

Får du godkänt?

Den nya läroplanen skiljer sig till sin övergripande anda inte nämnvärt från Lpo-94. Det är med glädje jag noterar att det starka kravet på demokrati finns med, liksom de fyra kunskapsformerna: fakta, färdighet, förståelse, förtrogenhet.

Kursplanerna består av syfte och centralt innehåll. Kunskapskraven för år 3, 6 och 9 kommer senare. Det centrala innehållet är bindande - men det ska inte ses som en checklista - och barnen får fortfarande delta i planeringen. Det kan ju bli bra. Kanske. I den bästa av världar där alla pedagoger ser sitt eget älsklingsämne i ett större sammanhang. I den bästa av skolor där pedagogen inte avbryter engagerade diskussioner för att hinna med kursen.

De förslag till kunskapskrav som varit ute på remiss var förskräckande. Tolvåringar förväntades musicera på olika instrumet, skapa digitala collage, skriva ledigt i olika genrer och reflektera över religionens roll i samhället. Kravlistan är som sagt inte färdigberedd, men de förslag jag funnit på regeringens hemsida kan fortfarande slå en normalkompetent vuxen med häpnad.

- För att få godkänt i bild i år 9 ska du kunna beskriva vilka uttrycksmedel och utföranden bildskaparen använt i bilder du ser. Du ska framställa egna bilder i olika tekniker och visa att du behärskar olika material och kan såväl komponera bilden som gestalta rumslighet. Du ska kunna kommunicera i bild och tolka bilder i media, samt beskriva några riktningar i konsthistoria, samhällskonst och populärkultur.

- För att få godkänt i historia ska du kunna beskriva karaktäristiska drag för olika tidsepoker och hur människor då tänkte och agerade. Du kan ge exempel på historiska förändringar som är viktiga för att förstå nutiden, du ser samband mellan historiska företeelser och skeenden och kan beskriva nutida händelser utifrån dina historiska kunskaper. Slutligen kan du använda olika källor och avgöra om de är tillförlitliga.

Hur skulle jag kunna veta hur de tänkte i Bellmans Stockholm? Jag vet verkligen inte vad folk tänker i Stockholm idag ens. Hur kan jag avgöra om källan är tillförlig om det står att Torulf dräpte Stein i österled? Gestalta rumslighet vet jag nog inte ens vad det betyder, och hur Rauschenberg utförde sin get är jag inte heller säker på, mer än att ett bildäck är med.

Jag känner mig ungefär som dendär geten när jag läser kravlistorna. Godkänd lär jag inte bli. Undrar hur det går för Björklund?