Huset i Rinkeby

Revolutionstorget, mitt älskade, mitt i världen*... skrev jag i en mycket sen Rinkeby-svit, mitt långa farväl till byn. Ett avsked som aldrig blir slutgiltigt eftersom Rinkeby överraskar varje gång.
Nu har byborna ockuperat sitt gamla förvaltningshus. Vill ha det till bostäder och allaktivitetshus.
Säg mig någon annan förort där det skulle hända? Visst är man mån om kulturellt värdefulla byggnader, gamla stugor eller förfallna ungdomsgårdar, men vilka andra än rinkebybor skulle slå sig ned i ett övergivet administrativt centrum?

Huset byggdes som studentbostäder och gjordes om till socialkontor, senare stadsdelsförvaltning. Rinkeby var den första av Stockholms förorter som fick prova på vad frihet ville säga, men mitt förhållande till Huset var komplicerat. Jag fördes dit mot min vilja och kördes ut mot min vilja. Åren däremellan jobbade jag på för glatta livet för att utveckla stadsdelen tillsammans med rinkebybor som strömmade genom korridorerna med idéer och önskemål, eller stod på mitt rum och skrek om jag utvecklade fel.

Sedan flyttades förvaltningen till Kista. Stadsdelarna skulle slås samman, hette det, men det blev som med Öst- & Västtyskland. Den ena skulle slukas av den andra, anpassa sig, lära sig av storebror. Näringsliv var inne. Kultur och demokrati var ute.
Nu måste den som vill agera politiskt eller medborgerligt klafsa i en timme över det blöta fältet.
- De försöker till och med ta ifrån oss vår historia! har jag hört upprörda rinkebybor säga. Som om vi inte hade gjort allt som vi har gjort!

Ta ifrån folk deras historia ska man inte göra. Det är historia som gör skocken till ett folk. Angrips historien blir det ett högeligen uppretat folk. Ett folk som till och med ger sig på att ockupera ett fult tomt hus som kostar mer att driva än att riva. Jag är alltså inte helt övertygad om att ockupanterna har rätt. Men tror att de gör rätt.

Trampa inte på folk som kan själva. Rinkeby har allt, utom pengar.

Imorgon lördag klockan 14 är det demonstration på Rinkeby torg - jalla!

Uppdatering: Redan idag gick polisen in och tömde huset. Rivningsbeslut finns men är överklagat. En god vän berättar om samtal på torget: "Vad ska vi göra, dom tar ifrån oss allt....förvaltning, försäkringskassa, bank o bankomat, och hyrorna höjs för affärerna... Vad ska vi göra?"

Följ Husets öde på husets blogg
Se DN eller Sthlms fria

* ur Manifestation, 04

Integrationsproblemet har talat

DN har ringt till 15 kommuner som inte tar emot flyktingar. Problem och lösningar ser lite olika ut, men det är fortfarande Vellinge-moderaten som utmärker sig. ”Jag ser inget egenvärde i att ha integrationsproblem. Jag tycker att det är bra att vi inte har det här hos oss” säger mannen som inte förstått att det är just det som Vellinge har.

Instängd i sin rikedom är Vellinge en av Sveriges värst segregerade kommuner. Så isolerad att en udda minoritet som avskyr barn och utlänningar tror det är accepterat normalsvenskt beteende att vräka ur sig det på offentliga möten. Så ointresserad av dagsaktualiteter att ortens starke man inte drar sig för att avstå sin delaktighet i vårt samhälles grundläggande värderingar om solidaritet, humanitet och delat ansvar. Så sig-själv-nog att man unnar sig lyxen att sätta egna angelägenheter i första rummet.
Hela orten är ett integrationsproblem, och för en viss typ av människor tycks det utgöra dess stora attraktionskraft.

Också moderaten från Helsingborg jonglerar med demokratin. I hans stad tar de inte emot flyktingar för att markera mot en politik de tycker är felaktig och ett system de inte tycker fungerar. Ett välkänt men sällan uppskattat sätt att lösa problem; skita i saker man inte gillar.

De lokala moderaterna som uttalar sig har rätt i en sak. Statens ersättningen till kommunerna under introduktionstiden är ofta för låg, täcker inte de faktiska kostnaderna.
Vad tänker moderaterna göra åt det då? Kommer de att stöda Vänsterpartiets återkommande motioner i frågan?
Jag tvivlar.
Om ersättningen skulle öka försvinner ju en av ursäkterna för att hålla människor utanför.

Om röda gubbar och skamliga historier

Ett parti som på grund av sin brist på politik borde varit nere för räkning för länge sedan är Centerpartiet. För att kravla sig upp ur det opinionsmässiga träsket har de lanserat en antikommunistisk kampanj där de begagnar uråldriga hotbilder och partibeteckningar. Det är alltså gamla Bondeförbundet som är ute och viftar med hötjugorna!

Men centerns politiska strateger borde inte lockas av att leka tidsmaskin och återgå till kosackvalen. För Bondeförbundet säger jag när jag vill vara vänlig. En stor del av bondeförbundarna var öppna antisemiter och förbundna med nazismen. Här några påminnelser hos Larsmo, som också påpekar att Centerpartiets tidigare ställningstaganden i ”rasfrågan” överhuvudtaget inte kommenterats av moderna partiledningar.

Vänsterpartiet har som sig bör granskat och sin historia och tagit avstånd från misstag och förblindade slutsatser. Det har länge varit dags för andra partier att ta itu med sin.
När ska de borgerliga tillstå att det var deras företrädare som med sin tystnad och flathet underlättade Hitlers propaganda, och som sedan med sina ja-röster gjorde honom till diktator! Socialdemokraterna röstade nej eller la ner sina röster, och kommunisterna, ja just kommunisterna satt redan fängslade för sitt motstånd - som de var ganska ensamma om.

Historien är inte svartvit eller blåröd. Den formas av människor som gör den både skamlig och stolt. Tänk om de borgerliga tog in det, stod för det någon gång!

Istället släpper centern kampanjfoldern Varning för röd gubbe. Eftersom jag skriver på en sovjetisk skördetröska kan jag inte se den så bra, men jag fattar att de leker med ministerposter till vänstern. Mina kamrater får en röd flärp på kavajslaget för att se läskiga ut. Och så citeras de som EU-kritiker eller kulturvänner.
Endast en bäver må bäva för detta.

Men kolla kommentarsfältet nedanför. Där har en kille lagt ut en tabell över högerns negativa ställningstaganden till snart sagt varje reform i dethär landet under det senaste århundradet. Till att börja med hindret mot den allmänna rösträtten.
Som kommentatören själv säger, det är inte den politiken vi ska diskutera idag.
Men det finns som sagt både stolt och skamlig historia.

Om du inte vill tro vad en kommunist skriver, se Wolodarski i DN

Repetitionen som analytiskt redskap

Under den missledande vinjetten Analys drar SvD slutsatsen att de opinionsmässiga framgångarna för Sverigedemokraterna kan locka övriga partier att närma sig deras ståndpunkter. Det säger de NU!

Ny Demokrati gullades fram av naiva media och fick sitt genombrott när de erövrat riksdagsmandat och började ge politiskt avtryck. Asylpolitiken låstes och socialdemokraterna drevs åt höger. För Sverigedemokraterna räckte det med valrörelsen -06 för att framför allt Folkpartiet skulle överge sitt försvar för mänskliga rättigheter till förmån för misstro och översitteri.
Så det som analytikern tror ska hända har redan hänt. Flera gånger.
Detta dystra faktum är det enda som får mig att hoppas att borgare och socialdemokrater någon gång ska avstå från så billiga drag.

En finurlig spådom i samma artikel är att migrationsfrågorna kommer att dominera nästa valrörelse. Ja, det kan mycket väl inträffa eftersom landets största tidningar konsekvent driver den linjen. Det är inte särskilt svårt att förutsäga det man redan håller på med.
Kan någon åta sig att analysera denna perversa fascination för ett udda ytterlighetsparti?

Artikeln avslutas med en repris på det omtuggade rådet att övriga partier ska skaffa sig en politik för integration och migration så vi inte står ”tomhänta” i debatten. Men det är tyvärr inte bara tomhänt utan direkt tomhuvat att påskina att det är SD som besitter kompetens i dessa frågor!

Vänstern har en alldeles utmärkt politik, tack. Övriga partier har också sina. Sedan mitten av 90-talet har debatten förts om modersmålsundervisning, utformning av SFI, kvinnors asylskäl, introduktion och egenförsörjning, antidiskriminering, sjukvård till asylsökande, bostadssegregation... med mera.

Viktiga frågor där det finns politiska skiljelinjer och är behövligt att diskutera och bryta ståndpunkter är till exmpel arbetskraftsinvandring, frivilliga insatser vid introduktionen och antirasistisk metodik.

Men alla frågor låter sig inte diskuteras. En vänsterpartist går inte in i frågan om hur den enorma skattebördan lämpligen kan lättas. Lika lite som en moderat ställer upp på problemet med hur vi ska ta tillbaka en folkligt ägd offentlig sektor. Och en kristdemokrat kommer knappast att bidra till hur vi bryter traditionella könsmönster.

Inget av riksdagspartierna diskuterar idag frågor som "det muslimska hotet" eller "vi måste få vara svenska", eftersom samtliga finner att utgångspunkten är felaktig.
Det är den som dragit upp sådana frågor som borde stå utanför debatten. Inte hejas på och backas upp i kravet på att andra ska ställa upp och svara.

Gott grannskap

Det är inte alla småstäder som präglas av inskränkthet. I lilla Hedemora planeras för mottagandet av ensamma flyktingbarn. De ska få en trygg vistelse i Dalarna och en lust att växa upp och bo Sverige. Det är första gången som Hedemora tar emot ensamma flyktingbarn, och att det ger minst tio nya arbetstillfällen gör inte saken sämre. NIMBY-effekten inte lika stark överallt – även om boendet flyttades från en mindre bruksort där de boende inte var lika välkomnande.
I Falun var det antirasistisk konsert på torget i arrangemang av nätverket Dalarna mot rasism. Ett sådant nätverk behövs verkligen eftersom det finns nazistiska grupper i både Falun och Borlänge. En rätt udda företeelse som inte passar i etableringsmönstren, och just därför så obehaglig.

Motviljan mot det främmande förefaller starkast i bruksorterna. För flera år sedan gick de så kallade patrioterna till attack med sprayburkar mot flyktingförläggningen. Men den allmänna upprördheten var stor, och kyrkoherden tog upp i söndagens förbönen att förövarna skulle lockas till Guds rätta vägar. Vid en gudstjänst för bara ettpar år sedan samlades deltagarna i bön för en familj som hölls gömd på orten men som kommit till kyrkan för att få vårt stöd.

Det är en glädje när de goda sidorna hos småskalighet och grannskap kommer till sin rätt.

Se Jöran Fagerlund om vem SD ska tacka för sina opinionsframgångar.