Merete Mazzarella skriver nästan alltid klokt och välformulerat, denna gång i ”Mer än bara väninnor*” om hur ”etiketter som hetero- och homosexualitet kommer till korta för att beskriva de intima relationer kvinnor emellan som var vanliga i det viktorianska England.” Det viktorianska England märk väl, när kvinnoben inte fick synas, och -kön inte anas. Att få reda på om dåtidens kvinnor älskade med varandra är i det närmaste omöjligt. Och hur viktigt, när det står utom allt tvivel att de älskade varandra.
Mazzarella beskriver svärmisk vänskap, livslånga partnerskap, flört och dramer. Många av kvinnorna var gifta och hade barn, vilket inte hejdar känslosam utlevelse via brev eller besök. Sällan har det queera framställts så hedersamt vardagligt! De etiketter vi envisas att avkräva varandra verkar bara petimäteraktigt löjliga.
Mazzarella avslutar: ”...högaktuell med tanke på dagens diskusison om samkönade äktenskap och de farhågor som fortfarande finns att de ska utgöra ett mot allt vad familjeliv heter”.
Kristdemokrater – är det för djärvt för er att gå i lära hos viktorianerna?
* recension av Sharon Marcus: Between women: Friendship, desire and marriage in Victorian England
lördag, januari 19, 2008
fredag, januari 18, 2008
Badkultur..?
Två kommentarer till senaste Flamman:
Per Sundgren får avsluta kulturdebatten. Han är besviken över att arbetarklassen inte deltar i det offentligt finansierade kulturlivet och menar därför att vi måste tänka ”nytt”. Se till kulturens innehåll – det låter skrämmande, men Sundgren menar snarare mottagarna; att vi ”i högre grad såg alla medborgare som skapare av både kultur och kulturpolitik”. Jaha – och även som mottagare av kulturstöd? eller ska medborgarna rösta om vem som ska få det? Nej nej nej. Jag har bloggat om detta flera gånger och börjar känna mig tjatig vid dethär laget: Stöd går till verksamhet som behöver det. Inte till verksamhet som flest gillar.
Sedan var det Ann-Charlott Altstadt om barbröstat badande. Vi delar i allt väsentligt uppfattning, och jag är särskilt förtjust i meningen: ”Därför måste kommersiella intressen låtsas som om man bryter tabun på löpande band, samtidigt som man istället ständigt rekonstruerar förbuden.” Här blir det tydligt att varje uppvisning och nakenchock bara höjer hindren för oss andra, vi som inte är ute efter att klä av oss och visa upp oss utan bara vill slänga oss i sjön! För Altstadt blev det så svårt att hon har klätt på sig igen, vilket var trist att höra.
Det är inte vi kvinnor som ska anpassas, inte tänkande människor som ska ge sig. Krinolinernas tid är förbi. Här ska badas!
Per Sundgren får avsluta kulturdebatten. Han är besviken över att arbetarklassen inte deltar i det offentligt finansierade kulturlivet och menar därför att vi måste tänka ”nytt”. Se till kulturens innehåll – det låter skrämmande, men Sundgren menar snarare mottagarna; att vi ”i högre grad såg alla medborgare som skapare av både kultur och kulturpolitik”. Jaha – och även som mottagare av kulturstöd? eller ska medborgarna rösta om vem som ska få det? Nej nej nej. Jag har bloggat om detta flera gånger och börjar känna mig tjatig vid dethär laget: Stöd går till verksamhet som behöver det. Inte till verksamhet som flest gillar.
Sedan var det Ann-Charlott Altstadt om barbröstat badande. Vi delar i allt väsentligt uppfattning, och jag är särskilt förtjust i meningen: ”Därför måste kommersiella intressen låtsas som om man bryter tabun på löpande band, samtidigt som man istället ständigt rekonstruerar förbuden.” Här blir det tydligt att varje uppvisning och nakenchock bara höjer hindren för oss andra, vi som inte är ute efter att klä av oss och visa upp oss utan bara vill slänga oss i sjön! För Altstadt blev det så svårt att hon har klätt på sig igen, vilket var trist att höra.
Det är inte vi kvinnor som ska anpassas, inte tänkande människor som ska ge sig. Krinolinernas tid är förbi. Här ska badas!
torsdag, januari 17, 2008
Monster- eller butlerpolitik
Sjukpenningen föll från 80% till 77.6% på två år, medan kravet ökar på den sjuka. Nu ska hon hitta ett jobb som hon klarar av. Det innebär att den som är långtidssjukskriven kan tvingas lämna sin anställning för att ta ett annat jobb var och vad som helst. Det i sin tur är en urholkning av LAS. Det menar bl.a. SKTF.
Hör ni hundspannet gläfsa: Bra! Klart man hellre jobbar! Den som fuskar är en klenis, den som är klen fuskar! Låt dom jobba, jobba, jobba, jobbajobba, jobbbbbb... Den som faktiskt kan tänka sig att vara långtidssjuk från sin kvalificerade anställning hellre än visstidsanställd vfsh (va-fan-som-helst) betraktas som en myglande latmaja, och detta trots att hon har gjort rätt för sig, vilket är ännu ett favorituttryck hos dem som själva gärna slarvar med skatter och avgifter.
Klart du hellre jobbbbbbar sa direktörn, veckla ut fallskärmen.
Men var finns de, alla de där jobben som sjuka människor ska utföra? ”Jobb på sin nivå, jobb man klarar av” som alliansarna säger. Vem erbjuder dessa lämpliga anställningar?
Jag blir ibland uppringd av förhoppningsfulla arbetssökande eller –förmedlare som undrar: Behöver ni inte någon som kokar kaffe? Som dammar av datorerna eller skottar snö eller reparerar personalens bilar eller... JOOO! För min del behöver jag en privat butler! Men vår samhällsekonomi bygger inte på en uppsjö av udda reservjobb där man kan träna sig fram, prova på och ta en dag i taget. Varje personalbudget är så slimmad att bara de friskaste kan komma ifråga, så brutalt är det inrättat.
Först nedrustades den offentliga sektorn. Vi blev av med det tunna skyddsnätet, det skikt som utmålades som en dammsamlande byråkrati där folk fyllde papperskorgarna bara för att tömma dem igen. Sedan kommer Allians för Kapitalism och säger att sjuka människor ska börja vända papper ”på sin nivå”. Var då? Har ett näringsliv med frispel nu återskapat alla de udda jobben? – har de rentav tänkt betala för att få dem utförda?
Nehej. Glöm det. Tja, det skulle väl vara friska människors butlerbehov då. Men det vill dessa monster på höjden av sin fräckhet att staten går in och skattefinansierar.
Hör ni hundspannet gläfsa: Bra! Klart man hellre jobbar! Den som fuskar är en klenis, den som är klen fuskar! Låt dom jobba, jobba, jobba, jobbajobba, jobbbbbb... Den som faktiskt kan tänka sig att vara långtidssjuk från sin kvalificerade anställning hellre än visstidsanställd vfsh (va-fan-som-helst) betraktas som en myglande latmaja, och detta trots att hon har gjort rätt för sig, vilket är ännu ett favorituttryck hos dem som själva gärna slarvar med skatter och avgifter.
Klart du hellre jobbbbbbar sa direktörn, veckla ut fallskärmen.
Men var finns de, alla de där jobben som sjuka människor ska utföra? ”Jobb på sin nivå, jobb man klarar av” som alliansarna säger. Vem erbjuder dessa lämpliga anställningar?
Jag blir ibland uppringd av förhoppningsfulla arbetssökande eller –förmedlare som undrar: Behöver ni inte någon som kokar kaffe? Som dammar av datorerna eller skottar snö eller reparerar personalens bilar eller... JOOO! För min del behöver jag en privat butler! Men vår samhällsekonomi bygger inte på en uppsjö av udda reservjobb där man kan träna sig fram, prova på och ta en dag i taget. Varje personalbudget är så slimmad att bara de friskaste kan komma ifråga, så brutalt är det inrättat.
Först nedrustades den offentliga sektorn. Vi blev av med det tunna skyddsnätet, det skikt som utmålades som en dammsamlande byråkrati där folk fyllde papperskorgarna bara för att tömma dem igen. Sedan kommer Allians för Kapitalism och säger att sjuka människor ska börja vända papper ”på sin nivå”. Var då? Har ett näringsliv med frispel nu återskapat alla de udda jobben? – har de rentav tänkt betala för att få dem utförda?
Nehej. Glöm det. Tja, det skulle väl vara friska människors butlerbehov då. Men det vill dessa monster på höjden av sin fräckhet att staten går in och skattefinansierar.
onsdag, januari 16, 2008
Trevligt och skattebefriat
Från överklassboken jag recenserade igår har jag hämtat några generaliseringar:
¤ Överklassen tror att de kan umgås med alla människor, fastän de i själva verket bara umgås med varandra.
Några av de intervjuade påpekar svårigheten för dem att lämna Östermalm. Hur de ser till att barnen går i varandras skolor, reser till samma ort på sommaren och helst gifter in sig med varandra också. Men hur ska de då träffa alla de där människorna de tror att de är uppfostrade till att umgås med?
¤ Överklassen tror också att deras speciella uppfostran gör saker ”trevliga”. Andra människor har inte trevligt. Eller, värst av allt, är inte trevliga.
Uppfostran är bra. Jag kan vara ganska noga med sådana saker. Till exempel att inte huvudlöst slänga tokiga utsagor omkring sig.
Den oförskämda och ouppfostrade överklassen har gjort sig en bild av arbetarklass, som verkar bygga på Anderssonskans Kalle. Elaka ungar, busliv på gården, kärringar som gapar på sina latoxar och fyllbultar till män. I den mån de överhuvudtaget reflekterar över hur andra människor lever, ser de i arbetarklassens livsstilar en skränande måsflock i slagsmål om fiskrenset. (Det som blivit över efter deras kalas på gösfilé, alltså.)
Är detta deras otäcka godnattsaga? Den som varje kväll bekräftar filmen om dem själva, så att de aldrig mer ska behöva lämna biografsalongen...
¤ Slutligen till den insiktsfulle herre som säger:
”Nu kan vi inte gnälla längre, när arvsskatten och gåvoskatten är borta och ingen skatt på näringsverksamhet. Och ingen förmögenhetsskatt på jordegendomar heller. Nu är det bara lite fastighetsskatt.”
Tyvärr är citatet enastående. Går inte att generalisera om. Men värt att komma ihåg.
¤ Överklassen tror att de kan umgås med alla människor, fastän de i själva verket bara umgås med varandra.
Några av de intervjuade påpekar svårigheten för dem att lämna Östermalm. Hur de ser till att barnen går i varandras skolor, reser till samma ort på sommaren och helst gifter in sig med varandra också. Men hur ska de då träffa alla de där människorna de tror att de är uppfostrade till att umgås med?
¤ Överklassen tror också att deras speciella uppfostran gör saker ”trevliga”. Andra människor har inte trevligt. Eller, värst av allt, är inte trevliga.
Uppfostran är bra. Jag kan vara ganska noga med sådana saker. Till exempel att inte huvudlöst slänga tokiga utsagor omkring sig.
Den oförskämda och ouppfostrade överklassen har gjort sig en bild av arbetarklass, som verkar bygga på Anderssonskans Kalle. Elaka ungar, busliv på gården, kärringar som gapar på sina latoxar och fyllbultar till män. I den mån de överhuvudtaget reflekterar över hur andra människor lever, ser de i arbetarklassens livsstilar en skränande måsflock i slagsmål om fiskrenset. (Det som blivit över efter deras kalas på gösfilé, alltså.)
Är detta deras otäcka godnattsaga? Den som varje kväll bekräftar filmen om dem själva, så att de aldrig mer ska behöva lämna biografsalongen...
¤ Slutligen till den insiktsfulle herre som säger:
”Nu kan vi inte gnälla längre, när arvsskatten och gåvoskatten är borta och ingen skatt på näringsverksamhet. Och ingen förmögenhetsskatt på jordegendomar heller. Nu är det bara lite fastighetsskatt.”
Tyvärr är citatet enastående. Går inte att generalisera om. Men värt att komma ihåg.
Maning för Mana!
Danstidningen fick tidskriftsstöd. Liksom Ord & Bild. Bra!
Men - stoppat stöd till Mana? Strypning av uppkäftig antirasistisk tidskrift som kan vara en populär ingång i postkoloniala studier, varför det?
Därför att innehållet ogillas, förstås.
Jag hittade det hos Esbati, här.
Föreningen Sveriges kulturtidskrifter har fattat vartåt det bär hän och skriver här.
Läs också Manas eget inlägg i Sydsvenskan, här.
Är det definitionen på tryckfrihet inom en demokrati? Att man får skriva alla de saker som på förhand godkänts som demokratiska?
Men - stoppat stöd till Mana? Strypning av uppkäftig antirasistisk tidskrift som kan vara en populär ingång i postkoloniala studier, varför det?
Därför att innehållet ogillas, förstås.
Jag hittade det hos Esbati, här.
Föreningen Sveriges kulturtidskrifter har fattat vartåt det bär hän och skriver här.
Läs också Manas eget inlägg i Sydsvenskan, här.
Är det definitionen på tryckfrihet inom en demokrati? Att man får skriva alla de saker som på förhand godkänts som demokratiska?
tisdag, januari 15, 2008
Svinga gaffeln med överklassen!
Överklass, skulle det vara nåt att skriva om det? skulle min morfar ha sagt. Visst är det! Men Susanna Popova gör det inte. I hennes intervjubok ”Överklass” (recension här) återges sagespersonernas yttranden utan kommentarer från den journalist hon ska föreställa vara. Vilket är tacknämligt med tanke på det naiva förordet.
I bokens tio intervjuer resonerar 30-60-åriga överklasspersoner om sin klasstillhörighet. Givetvis med olika uppfattningar, men förbluffande samstämmigt, och därtill med ekon från Annette Kullenbergs intervjuer på 70-talet: Att vara överklass är att vara vänlig mot alla och visa fint bordsskick.
Bordsskicket har en så överväldigande betydelse att överklassen är formligen besatt av det och gör varje måltid till en upprepad bekräftelse på avgrunden gentemot oss andra. Vilket liv...
Det som skiljer från 70-talet är att Popovas intervjuoffer har fattat att även makt och pengar är viktiga. Man kan bara inte lalla fram i världen med ett överseende leende och snygg gaffelföring, det krävs några miljoner också. Vanan vid miljoner, som någon konstaterar, för det är vanan som ger säkerheten och det är säkerheten som ger denhär förmågan att kunna ta folk, dvs att vänligt få andra att lyda.
Japp, där satt den! Det är så man kan tro att klassmedvetenheten faktiskt har ökat! Men nej, det är nog snarare så att sensibiliteten för vem som är tillhörig bara har blivit lättare att uttrycka. Popova ser på överklassen som en utestängd grupp vars erfarenheter aldrig får komma till tals, ty hon rasar fortfarande mot 70-talets ned-med-allt! – som dock endast utgjorde en parentes i vårt historiska kryperi inför överheten. Det gick henne förbi att makten under namnet management gjordes åtråvärd på nytt, likaså att börshajarna under 90-talet höll på att ödelägga överklassens bankväsende, något som den gamla fiiina överklassen inte kunde undgå att notera. Kanske har de fått ett större behov att visa sig nu, när bratsen spyar över hela Stureplan. Herregud, bordsskicket!
När vilken tjåsig bussförare som helst kan få i sig en varmkorv prydligare än de där ungarna hinner säga Moët & Chandon, då är det dags för det verserade skiktet att träda fram. Om än anonymt och allmänt formulerat. Popova hjälper dem gärna med det.
Är du verkligen intresserad av överklassen? Läs då Annette Kullenbergs banbrytande studier!
I bokens tio intervjuer resonerar 30-60-åriga överklasspersoner om sin klasstillhörighet. Givetvis med olika uppfattningar, men förbluffande samstämmigt, och därtill med ekon från Annette Kullenbergs intervjuer på 70-talet: Att vara överklass är att vara vänlig mot alla och visa fint bordsskick.
Bordsskicket har en så överväldigande betydelse att överklassen är formligen besatt av det och gör varje måltid till en upprepad bekräftelse på avgrunden gentemot oss andra. Vilket liv...
Det som skiljer från 70-talet är att Popovas intervjuoffer har fattat att även makt och pengar är viktiga. Man kan bara inte lalla fram i världen med ett överseende leende och snygg gaffelföring, det krävs några miljoner också. Vanan vid miljoner, som någon konstaterar, för det är vanan som ger säkerheten och det är säkerheten som ger denhär förmågan att kunna ta folk, dvs att vänligt få andra att lyda.
Japp, där satt den! Det är så man kan tro att klassmedvetenheten faktiskt har ökat! Men nej, det är nog snarare så att sensibiliteten för vem som är tillhörig bara har blivit lättare att uttrycka. Popova ser på överklassen som en utestängd grupp vars erfarenheter aldrig får komma till tals, ty hon rasar fortfarande mot 70-talets ned-med-allt! – som dock endast utgjorde en parentes i vårt historiska kryperi inför överheten. Det gick henne förbi att makten under namnet management gjordes åtråvärd på nytt, likaså att börshajarna under 90-talet höll på att ödelägga överklassens bankväsende, något som den gamla fiiina överklassen inte kunde undgå att notera. Kanske har de fått ett större behov att visa sig nu, när bratsen spyar över hela Stureplan. Herregud, bordsskicket!
När vilken tjåsig bussförare som helst kan få i sig en varmkorv prydligare än de där ungarna hinner säga Moët & Chandon, då är det dags för det verserade skiktet att träda fram. Om än anonymt och allmänt formulerat. Popova hjälper dem gärna med det.
Är du verkligen intresserad av överklassen? Läs då Annette Kullenbergs banbrytande studier!
måndag, januari 14, 2008
Val eller flytt
Vårdvalet drar igång i det borgerligt styrda Stockholms läns landsting. Enkelt skulle det kunna betyda att jag får vård där jag befinner mig, till exempel på en vårdcentral nära arbetsplatsen. Men alliansen gör aldrig någonting för att förenkla för medborgarna.
”Med vårdvalsreformen är det fritt fram för privata vård-givare som blivit auktoriserade av landstinget att öppna mottagning”. Syftet är alltså att få fler företag att konkurrera med varandra – om oss. Ersättningen till vårdgivarna kommer att betingas enbart av antalet patienter. Alltså: det är slut med extramedlen till vårdcentraler i socialt utsatta områden.
Just de vårdcentraler som har intensiv besöksfrekvens av utslitna människor som inte riktigt vet vad det är för fel, och vars besök tar dubbelt så lång tid om de inte kan språket. Just de vårdcentraler som hittills kunnat satsa på förebyggande och uppsökande arbete.
Vårdvalet är därför inte ett val för dig och mig. Det är borgarnas val att flytta vården från de fattiga till de rika. Detta understryks av att husläkarmottagningarna kommer att bli ”mycket ojämnt fördelade över länet. Av totalt 37 mottagningar som aviserat att de ska öppna under 2008 ligger mer än var tredje i innerstan.”
De största omställningarna inför reformen har varit igång en tid. Personal har sagts upp, av dem är en majoritet undersköterskor; ”något fler från Hallunda, Fittja, Tensta, Rinkeby och Jordbro, som haft de största omställningarna”. En verksamhetschef i Botkyrka konstaterar: ”Vi har den sjukaste befolkningen, men får en 30-procentig minskning i ersättning från landstinget.”
En pensionerad läkare i Danderyd och medicine doktor i socialmedicin ”kallar reformen ett hastverk och tycker att politikerna blandar ihop begreppen vårdbehov med vårdefterfrågan.” Väl formulerat! Men politiker är inte en homogen kast. Blanda inte ihop höger- & vänsterpolitik.
Alla citat ur SvD!
”Med vårdvalsreformen är det fritt fram för privata vård-givare som blivit auktoriserade av landstinget att öppna mottagning”. Syftet är alltså att få fler företag att konkurrera med varandra – om oss. Ersättningen till vårdgivarna kommer att betingas enbart av antalet patienter. Alltså: det är slut med extramedlen till vårdcentraler i socialt utsatta områden.
Just de vårdcentraler som har intensiv besöksfrekvens av utslitna människor som inte riktigt vet vad det är för fel, och vars besök tar dubbelt så lång tid om de inte kan språket. Just de vårdcentraler som hittills kunnat satsa på förebyggande och uppsökande arbete.
Vårdvalet är därför inte ett val för dig och mig. Det är borgarnas val att flytta vården från de fattiga till de rika. Detta understryks av att husläkarmottagningarna kommer att bli ”mycket ojämnt fördelade över länet. Av totalt 37 mottagningar som aviserat att de ska öppna under 2008 ligger mer än var tredje i innerstan.”
De största omställningarna inför reformen har varit igång en tid. Personal har sagts upp, av dem är en majoritet undersköterskor; ”något fler från Hallunda, Fittja, Tensta, Rinkeby och Jordbro, som haft de största omställningarna”. En verksamhetschef i Botkyrka konstaterar: ”Vi har den sjukaste befolkningen, men får en 30-procentig minskning i ersättning från landstinget.”
En pensionerad läkare i Danderyd och medicine doktor i socialmedicin ”kallar reformen ett hastverk och tycker att politikerna blandar ihop begreppen vårdbehov med vårdefterfrågan.” Väl formulerat! Men politiker är inte en homogen kast. Blanda inte ihop höger- & vänsterpolitik.
Alla citat ur SvD!
söndag, januari 13, 2008
Män som hatar kvinnor
...är tyvärr inte så sällsynta. En del män säger upp oss när vår näsvishet gått för långt. Andra män torterar oss i källaren, och det är den senare kategorin som Stieg Larssons debutbok behandlar förskräckande väl. Men jag kan inte förstå det allmänna hallelujat om denna kriminalroman.
Maxad reklam i metron i Paris: ”Översättningen av den svenska kriminaltrilogin här! Maintenant!” Det var då jag förstod att jag måste läsa Larsson. Men till och med Paris kan ha fel.
Jag träffade aldrig Larsson under hans Expo-tid, men alla visste vem han var. När han dog stod hela det anti-rasistiska Sverige i tyst minut. Det är alltså med största respekt jag närmar mig hans deckar-debut. Men vad får jag? Hundra sidor karlar och pengar (båda ämnena finns på topplistan saker-som-minst-intresserar-mig). Sedan tvåhundra sidor sidospår som vi ska tro eller förledas tro är viktiga; ett genrekrav. Framåt sidan 300 blir det nagelbitarspänning med släktkrönika och sadism, och Larsson öser på med perverst skräckel. Men... angår den här familjen mig, noga taget? Och redan vid pass sidan 450 är vi tillbaka på pengar och karlar, nu med tillskott av datorer. Hur kul är det, i hundra sidor till?
Så mycket onödig text trodde jag var yrkesmord för en slipad journalist. Fråga mig inte hur många gånger de sätter på kaffepannan. Eller hur många gånger han plockar åt sig en cigarrett ur hennes paket. Eller hur många vändor ut och in i sovrummet/köket/farstun han travar för att se att allt är i sin ordning. Fråga mig inte, för jag grindräknade inte på kladdlapp, men borde ha gjort det.
Det hör till saken att jag inte är någon deckarläsare. Jag valde Män som hatar kvinnor för att det var Stieg Larsson, och även för att den ansågs ha en samhällskritisk udd. Det är nu det blir det en smula alarmerande. För om det är samhällskritik att vara emot ekonomisk brottslighet, då har ekobrotten ätit sig långt in i consensus! Varenda journalist borde rycka upp sig och göra något åt det – göra något annat än att applådera Larssons mediokra romandebut.
Samhällskritiken gjorde han på Expo. Tack för den!
Män som hatar kvinnor av Stieg Larsson (bokrecensioner)
Maxad reklam i metron i Paris: ”Översättningen av den svenska kriminaltrilogin här! Maintenant!” Det var då jag förstod att jag måste läsa Larsson. Men till och med Paris kan ha fel.
Jag träffade aldrig Larsson under hans Expo-tid, men alla visste vem han var. När han dog stod hela det anti-rasistiska Sverige i tyst minut. Det är alltså med största respekt jag närmar mig hans deckar-debut. Men vad får jag? Hundra sidor karlar och pengar (båda ämnena finns på topplistan saker-som-minst-intresserar-mig). Sedan tvåhundra sidor sidospår som vi ska tro eller förledas tro är viktiga; ett genrekrav. Framåt sidan 300 blir det nagelbitarspänning med släktkrönika och sadism, och Larsson öser på med perverst skräckel. Men... angår den här familjen mig, noga taget? Och redan vid pass sidan 450 är vi tillbaka på pengar och karlar, nu med tillskott av datorer. Hur kul är det, i hundra sidor till?
Så mycket onödig text trodde jag var yrkesmord för en slipad journalist. Fråga mig inte hur många gånger de sätter på kaffepannan. Eller hur många gånger han plockar åt sig en cigarrett ur hennes paket. Eller hur många vändor ut och in i sovrummet/köket/farstun han travar för att se att allt är i sin ordning. Fråga mig inte, för jag grindräknade inte på kladdlapp, men borde ha gjort det.
Det hör till saken att jag inte är någon deckarläsare. Jag valde Män som hatar kvinnor för att det var Stieg Larsson, och även för att den ansågs ha en samhällskritisk udd. Det är nu det blir det en smula alarmerande. För om det är samhällskritik att vara emot ekonomisk brottslighet, då har ekobrotten ätit sig långt in i consensus! Varenda journalist borde rycka upp sig och göra något åt det – göra något annat än att applådera Larssons mediokra romandebut.
Samhällskritiken gjorde han på Expo. Tack för den!
Män som hatar kvinnor av Stieg Larsson (bokrecensioner)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)