Leve Rinkeby, ett halvsekel av början

Rinkeby, världens by… 50-årsjubileum, det är stort det. I femtio år har Rinkeby stått som exempel på miljonprogrammet, förorten. Ett halvsekel som modernismens sista utpost!

Detta firas i traditionell stil – självklart har förorten tradition! – med sång och dans från en scen på torget. För länge sedan var det Rinkebyfestivalen, en dygnetrunt-orgie som samlade folk från hela stan. Den finns inte längre. Det gör inte heller posten, arbetsförmedlingen och stadsdelsförvaltningen. Så mycket har berövats orten, och det märks. Fattigdomen, kriminaliteten och hopplösheten har ökat.

Men idag är det jubileum med svenska flaggor, ansiktsmålning, bullar… allting på torget. Torget har alltid varit dit man går när det är något. Där festar man, där handlar man, där demonstrerar man. Det är på torget det rör sig. Behöver du få tag i någon i Rinkeby går du till torget; förr eller senare ses ni.

Pratar med en av frivilligaktivisterna på träffpunkten, den som förut var restaurang Anadolu där poesitävlingarna hölls. Först tycker jag det är tråkigt att Anadolu är borta. Sedan inser jag att det är själva tecknet på en ort med historia: ”allting är före detta något” sa en inflyttad om Hedemora, som har över 600 år att jubilera. Nu börjar saker bli före detta något också i Rinkeby. Det är när tiden går, som minnena växer.  

Som sagt: pratar med en av frivilligaktivisterna. Pratar om vågorna, befolkningsvågorna. Först kom svenskar och finnar, klafsade i lervälling på nybyggena. Sedan kom gästarbetare från Jugoslavien, Turkiet, Grekland. Sedan kom flyktingarna från Kurdistan, Chile och Eritrea, sedan Bosnien, sedan Somalia. Många andra folk och språk kom och gick. Denna ut- in- och omflyttning har karaktäriserat Rinkeby, orten som alltid börjat om från början.

Är det någonting Rinkeby har lärt ut åt sina trogna så är det att börja om från början. Och också i ett oavbrutet nybygge skapas traditioner, minnen och före-detta-platser, vilket är ett fantastiskt bevis på ihärdigheten och kärleken hos kvarvarande rinkebyiter.

Inte så att det är särdeles myspysigt i denna by. (Det brukar inte vara det i byar.) De som bott här länge är de som är argast, eftersom de ser vad som gått förlorat. ”De tog ifrån oss allt” ryter de och går på råttjakt mellan sandlådorna där barnen ska leka.

Jag är en av dem som lurat en rinkebygeneration. Vi lärare på 80-talet sa, ”om du bara lär dej svenska och är duktig i skolan ska du se att du får ett bra jobb”, och de lärde sig svenska och var duktiga i skolan men några jobb fick de inte, och där bröts en av alla tänkta överenskommelser. Fler har det blivit. ”Om du går med i en förening, om du går in i politiken, om du startar ett företag…” och det gjorde de, men det dög inte ändå. I Rinkeby har såväl föreningsaktivitet som företagsamhet varit hög och intensiv, är säkert fortfarande. Men det räckte inte. Dels för att en del av befolkningen byts ut i cykler, dels av en annan orsak som förefaller tydlig, fastän så svår att ringa in…

Det är inte aktiva, skapande, engagerade människor som behövs. Det är inte att leva med hjärtat. Det är inte vänskapsband över hela jorden. Det är inte människor som är beredda att börja om varje dag, från början.

Det är konsumenter som behövs för att hålla samhället igång, konsumenter av såväl marknadens som politikens färdiga paket. Rinkebyiterna har alltid varit för fattiga för att kunna sätta sprätt på den tunga konsumtionen, och av olika skäl röstar de i alltför låg grad för att kunna sätta sprätt på Stockholms stadshus; det behövs fler än 16000 hjärtliga entreprenörer för att levitera den kolossen.

Det pratas en hel del om det på torget, under jubiléet. Men mest pratas det om hur gulliga barnen är, hur duktiga de indiska dansarna är, hur häftigt det är med en äkta operasångerska, hur fina festivalmärkena är och hur pass sambosa duger till lunch.

Och frivilligaktivisten och jag pratar vidare om hur fantastiskt allting var förr – fastän media skällt ut Rinkeby sedan det byggdes – och om hur allting borde bli, och vi behöver inte ens börja om från början för att komma dit, för idag finns nämligen 34 punkter att utgå ifrån. 

Föräldrar och nattvandrare har överlämnat 34 punkter till ointresserade politiker i Stockholms stadshus. 34 punkter som handlar om välfärd, trygghet, förebyggande arbete, tålamod och tillit. 34 punkter som kommer från människor som vet hur det är och vill bidra till att göra det bättre. Dessa punkter är vad Rinkeby vill, precis nu.

Förorten firar halvsekel. Det är stort.

Så stort att en hel miljonstad inte kan begripa det.

Det är allvar nu - mellan varning och landsflykt

Det är allvar nu.

Jamen det vet vi ju.

Det har varit allvarligt länge, nu.

Men i början var det mera: lägg av, måla inte fan på väggen, det kommer aldrig gå så långt.

Eller så var det: lägg av, ge dem inget utrymme, förstora inte problemen.

Självklart var det också: vi mobiliserar, vi organiserar, vi bjuder motstånd.

Det gjorde vi. Det hjälpte inte.

Så nu är det allvar.

Vilket det har varit länge.

När är det rätt läge att varna?

När är det rätt läge att lämna landet?

Vi befinner oss just nu precis där emellan.

Det  var rätt läge att varna igår.

Det gjorde vi. Det hjälpte inte.

Men ännu är det inte dags att lämna landet.

Men det är allvar nu. Det allvar som råder nu betyder att det är dags för de mest utsatta – rasifierade, hbtq-personer, profilerade antirasister, uttalade demokrater inom juridik och media – att börja planera för att eventuellt  kunna lämna landet efter nästa val.

Om fascisterna då tar över.

Varje politisk situation har sitt allvar.

Det allvar som rådde förut gällde varningar, vilka av alltför många togs för negativa spådomar.  

Det allvar som kan råda inom några år gäller yrkesförbud, yttrandeförbud, utvisning eller tvärtom landsflykt.

Det allvar som gäller nu innebär självklart att vi mobiliserar, vi organiserar, vi bjuder motstånd.

Hur många tänker bidra till det?

Hur många tänker slå tillbaka mot fascismen innan den tillåts vinna?

Jag tänker på judarna i Berlin. Hur länge de väntade, hur länge de avstod från att måla fan på väggen, hur länge de stod ut med en allvarlig situation men trodde att läget skulle redas upp. De var inte alls dumma, tvärtom. Många av dem var intellektuella, alla trodde de på förnuftet.

Fascismen är inte förnuftig. Därav situationens allvar.

Hur många tänker vara med om att stoppa den, nu, i situationen mellan varning och landsflykt.

Jul utan poesi, men i barnens mun

Det blir inte mycket skrivet, varken politik eller poesi.

     Poesin är lite död, ty spänningsfältet saknas: ”Gudarna går i fältet / där spänningar sås / stegarna växer”

     Poesin skriver sig inte i harmonisk vällevnad, den privata som jag är ödmjukt tacksam för.

Politiken däremot, den är så jävlig att den undandrar sig beskrivning. När varje fenomen jag befarat, varnat för, är på väg att inträffa, då återstår endast att upprepa samma sak igen eller att skriva, vad var det jag sa. Fast jag vet ännu inte om det blir fascisterna eller de konservativa som tar över makten – och gör det någon skillnad? när de vill samma sak.

     När politiken bygger på förakt för de arbetande människorna, vad finns då att säga annat än, det är fel. Det har socialisterna sagt länge, och det verkar inte som att någon bryr sig.  

Men nu är det är jul, och julen är medmänsklighetens högtid. Ja, inte när USA bombade sönder Vietnam, inte den julen, den som du ändå har glömt eller inte upplevde och därför inte förstår. Men julen i allmänhet bär på ett budskap, och eftersom det nu är jul måste jag skriva en julblogg. Det ingår, oavsett politik eller poesi.

     Karlfeldt, han kunde skriva poesi också julen 1917. Men det blev Svart jul:

     ”'Mörkt och förbi'
     är denna jultids dova melodi”

Men ett barn kan säga sanningen:

     Flyktingbarnet för tvåtusen år sedan sa, Älska varandra.

     Det gömda barnet Anne F skrev, Det är underbart att ingen behöver vänta ett enda ögonblick förrän man börjar förbättra världen

     Det svenska barnet Greta T säger, Se till att vi får behålla en beboelig jord.

     Rinkebybarnen sjöng, Tillsammans blir vi som en symfoni

    

Valfritt barn behöver inte klicktummar för en hätsk enrading på nätet, hen säger kloka saker ändå. Så –  

     Be ett barn säga något klokt

     Ge en gåva till Rädda barnen, Fristadsfonden eller SOS barnbyar

     Håll fast vid det som är viktigt och sant  

En God Jul och bättre politik önskas er!

Vi hade roligt; politik och poesi

Vi hade roligt...

det är vad jag vet bäst, hur roligt vi hade, vänner och kamrater. Vi festade och grälade, vi älskade och baktalade varandra, vi söp ikapp och kom med presenter, ja varje möte var som en liten present då när vi hade så roligt. Medan vi arbetade och kalasade trodde vi på ett bättre samhälle, eller åtminstone ett bättre parti, eller iallafall någonting som var bättre. Det kom bakslag och bakfyllor. Några muttrade om ”förr i världen” som om sorg vore något skamligt. Andra bytte fältslag och festsal, begärde bara att få arbeta vidare, vilket är ganska blygsamt, och att ha roligt, vilket anses vara pretentiöst. Men vi fick faktiskt bådadera genom flit och tur och våra underbara egon!

     Nej, jag talar inte om en förliden ungdomstid. Uppriktigt sagt, då fjantade man väl mest runt? Var tvärsäker på allting utom hur man skulle bete sig, hyste felaktiga förhoppningar om ofördelaktiga medmänniskor och blev rädd vid fel tillfälle. Visst var det ofta roligt också då, men inte som den gyllene medelåldern när linjen och riktningen var klar, ansvaret och medvetenheten fanns och med dem generositeten, och så mer pengar att festa för... Det var då vännerna kom. De ersatte en del av de borttappade ungdomsvännerna, och vi trodde att vi skulle bli ålderdomsvänner. Det ligger nära den mest svårutrotliga av ungdomens missuppfattningar, den att någonting som helst skulle visa sig varaktigt.

Vi hade roligt...

Medan vi blev valda och bortvalda, insjuknade eller fick sparken, blev svikna eller förälskade, hela den tiden var det, sanna mina ord, arbete och fest! Kamrater försvann, de flyttade eller bytte parti eller familj, vad de nu hittade på, men kamrater kommer nya. Det är vännerna som blir kvar. Så är det, för ett tag.

     Vännerna planerade för nästa jul eller nästa semester, gratulerade varandra till nya jobb eller barnbarn, böcker eller medaljer. Visst pratade vi lite skit om varandra, men vi beundrade oss själva alldeles oerhört och drömde gemensamt om den underbara pensionen, då när vi skulle flytta till Malung eller Malaga och odla aubergine och honung, dricka tequila med regnbåge, slå ogräs och nazzar med lie, äntligen få tid att vara med varandra och skriva revolutionens och vår egen lysande historia.  

     Vi kom på fest med Alsacevin och cigarrer, eller reste till varandras lantliga hus med dockor, solfjädrar eller dagsverken. Vi skrev ner våra middagsrecept, korrekturläste debattartiklar, bytte hembränt mot tavlor och anlade små trädgårdar, men den vackraste trädgården var varandra och det bästa receptet hette glädje.

Vi hade roligt...

och tack var det hör vi fortfarande av oss till varandra bara för att höra hur det är, för tillfället. Politiken är mest skit men det ingår – hur är det då med hälsan och livhanken, det viktigaste vi har? Möjligen har vi också varandra, men inte för så länge som vi trodde. Nu ser vi inte längre fram emot delad ålderdom på serviceboendet Röda Rullatorn, inte nu när vi hoppar till när telefonen ringer och dröjer med att svara eftersom det kan vara från kliniken, det kan vara färdigt nu. Eller, det kan ha hänt något ännu värre än vi väntade oss.

     Att säga ”vi hade roligt” - är inte det, det sorgligaste som finns?

     Nej. Det sorgligaste vore att säga: vi hade inte roligt.

#Metoo. Maktspelet.

#Metoo. När yrkesgrupp efter yrkesgrupp avslöjar sitt läge i det patriarkala träsket har folk frågat efter politiken. Och snart är den här, redogörelsen för ”Maktens korridorer”. Det säger sig självt att könet som maktmedel används även där. Det är i någon mån förvånande att det inte används i synnerhet där, eftersom hela branschen handlar om makt. Men kanske är det så att människor i maktens korridorer har större tolerans för maktspel just därför att det är förväntat. 

Fyrtio år i politiken, på olika nivåer och i olika sammanhang, ger mängder av minnen. Men jag kan inte komma på tillfällen då jag trakasserats sexuellt. Kanske en oönskad handpåläggning under en fest, men faktiskt inget som jag minns.

     Bara den vanliga patriarkala förminskningen.

Det gäller mitt eget och andras partier i vilket sammanhang som helst.

     Tillrättavisningar. ”Men nu pratar vi ju om…” ”Det finns ingen anledning att dra in såna argument”

     Milslånga förklaringar. ”Vad detta handlar om är i själva verket…” ”Om du går till grunden med problemet så ska du komma ihåg att…”

     Att vara med i ett politiskt parti är att gå i skola hela livet. ”Nej du, dethär har du inte läst på!” eller: ”Vad roligt att du är så bra påläst!”

     Reaktionerna på kvinnors synpunkter: man kan skoja bort dem, flörta istället för att lyssna, eller helt enkel hoppa över dem och bemöta mannen som hade ordet strax innan. Upprepandet av vad män säger: ”Som Johan sa… Instämmer med Anders här… Peter sa detdär på ett bra sätt… Jag tycker vi lyfter Mickes förslag…” – om då kvinnan skriker att det var faktiskt hennes förslag blir det höhöhö och farbroderligt överseende. ”Klart att du får vara med också Ulla.” Höhöhö.
     Till det mer infama hör försöket att smickra genom att kritisera andra kvinnor: ”Ja du är ju vettig men Marie bara gastar” ”Du som är så klok kan väl förklara för Nina att ingen lyssnar på henne när hon…”

     Som ung kvinna kan man också bli itutad att man har alla chanser att gå framåt om man bara håller sig till de rätta åsikterna och de rätta männen. ”Energiutskottet är helt rätt för dig Emma, det behövs en tjej där!”

All kvinnligt kodad erfarenhet nedvärderas som tyckande och känslosaker, samtidigt som de verkligt Fina Killarna blir närmast gråtmilda när de ska bedyra hur väl de förstår ”kvinnors villkor”. Avbryter du dem då med att deras synpunkter i frågan helt enkelt inte är särskilt intressanta blir de kränkta och förklarar att världen aldrig kommer att bli bättre om tjejer som du inte lär er att lyssna.

     Det känns som om jag tillbringat fyrtio år med att lyssna. Och då är jag inte någon anmärkningsvärt tillbakadragen typ. 

Ska vi verkligen bli som dom? funderade vi över. Måste vi sluta lyssna, bli ohövliga, avbryta, tala enbart för att märkas, ignorera dem och bara citera varandra? Finns det inget hyggligt sätt att bryta dominansen?

     Det måste det ha gjort, för könsfördelningen i politiken har förändrats väldigt mycket under denna tid. Men det är fortfarande kvinnor som lämnar sina uppdrag i förtid, det är fortfarande män som undrar ”vad problemet är”, och du kan som kvinna aldrig vara säker på att könet inte ska komma att användas som ett vapen.