Orsak och verkan hos de borgerliga

”Sverige har en humanistisk flyktingpolitik, därför har vi också integrationsproblem”, sa Jan Björklund (Fp) alldeles nyss i nyheterna.
I någon av ordets bemärkelser kan landets flyktingpolitik beskrivas som humanistisk – den lär i vart fall inte vara naturvetenskaplig eller fysiologisk. Men det ord som vanligen används i sammanhanget är human.
Vänstern har i många år krävt en human flyktingpolitik, men det har aldrig slagit igenom.

Den flyktingpolitik som Sverige har idag kan bäst karaktäriseras som EU-anpassad. De mest uppenbara fallen av förföljelse måste släppas in, men om minsta misstag har begåtts ifråga om dina utresehandlingar från den stat där du haft ett hemligt liv, då ska du ut. För att inte tala om dina familjemedlemmar, dem för vilka migrationsminister Billström nu vill höja ribban.

Den flyktingpolitik ett land håller sig med påverkar stämningarna inom landet, den ger signaler om vilka som är främlingar, den antyder måtten för hur vi bör förhålla oss till dem. 

En ogenerös flyktingpolitik visar att landet håller sig med normen att främlingar ska hållas utanför.
En generös flyktingpolitik visar att landet har som norm att ge förföljda människor skydd.

I Sverige utmärks vi av den riskabla situationen att en restriktiv flyktingpolitik utmålas som human, vilket visar att det finns utrymme för åtdragningar. Som Billström sa.

En helt annan fråga är vad eller vem som förorsakar integrationsproblem. Ett samhälle som inte är integrerat, som inte heller vill vara intregrerat, ett samhälle som inte gör någonting för att minska arbetslösheten, förstärka välfärden eller öka det demokratiska deltagandet, ett sådant samhälle är själva integrationsproblemet.

Ett problem som förvärras om folk som bor här sedan tidigare tror att det flyttar hit för många, eller om folk som flyttar hit tror att de inte är välkomna.
Vilket är precis vad Björklunds som vanligt illa underbyggda uttalande i nyheterna bäddar för.

Risken finns, även inom S

En socialdemokratisk lokalpolitiker, Dahlström i Katrineholm, ställer i en debattartikel frågan: Hur tar vi politiskt gemensamt ansvar för de frågor­ som följer av migration och integration?
Det är viktigt, inte tal om annat, att studera migrationsmönster och de politiska-ekonomiska faktorer som underlättar det frivilliga flyttandet och lindrar det ofrivilliga. Lika viktigt som att verka för sådana politiska reformer som bidrar till ett integrerat samhälle.

Men Sverige har tre statliga myndigheter som arbetar med människors flyttningar: Migrationsverket, Boverket och Glesbygdsverket. Man kan inte påstå att frågan är underprioriterad. Till skillnad från det följande, som sällan hörs från socialdemokratiskt håll:  

- Hur tacklar vi de frågor som följer av ohämmat kapitalistiskt frispel?

Göran Dahlström menar väl. Han vill ge människor på flykt en chans, och vill se ett större gemensamt ansvar inom den europeiska unionen. Då är det dags för nästa bekymmer:

- Hur gör vi upp med frågor som följer av unionens satsning på murbygge runt ett kolonialt, rasistiskt tankegods?

När Dahlström beskriver situationen i Katrineholm är det problem som känns igen, och vi är helt överens om att alla landets kommuner bör ta ett ansvar och att de statliga bidragen inte räcker till. Men det är socialdemokratisk regionalpolitik som har bidragit till den ojämna fördelningen av arbetsplatser och bostäder över landet.

Sedan talar Dahlström om risker. Risken att Katrineholm ”skiktas” – idag är där alltså jämlikt? – och risken för något han kallar ”köksbordsrasism” – som om det funnes en speciell sorts rasism  hemma hos hyggliga människor. Dahlström sätter sig väl in medborgarens känsla av att någon annan får för mycket, men om medborgarna då väljer att stirra på somalierna istället för på bankirerna så handlar det faktiskt om rasism, oavsett bordet.  

Slutligen kommer Dahlström fram till vad som verkligen är ”risken”. Nämligen att Sd växer till trede största parti i nästa val. Socialdemokraterna måste ta initiativet säger han. Men märkligt nog inte inom arbetsmarknadspolitik, välfärdspolitik, utbildning eller regionalpolitik, utan när det gäller att ”få upp frågor om migration och integration på bordet”. Som om de inte hade varit där länge, på köksbord och skrivbord och sammanträdesbord!

Vanföreställningen att detta är något som inte talas om, är en punkt som Sverigedemokraterna har fört upp på dagordningen. Från dem kommer också Dahlströms slutkläm: ”Kasta inte ordet rasism i ansiktet på varandra så fort olika åsikter diskuteras.”
Det vill säga, analysera inte migrationsfientlig politik alltför noga...

Är det fler punkter ur nationalisternas program som lokala S-politiker vill låna in som en försäkring inför nästa valrörelse, då har vi all anledning att tala om risker!

Även Dödsmaskinen har bloggat

Alla ska till Rinkeby

Integrationsministern ska ut på prao. Under en vecka flyttas hans kontor till Rinkeby. Vem vill inte låna Rinkebys hippa namn och rykte för att mejka upp den trista borgerliga fasaden? Inget ont om Husby eller Vårby, men de får inte departementen att rocka.

Rinkebyborna är vana, stadsdelen har varit beglodd under hela sitt fyrtioåriga liv. Journalister, filmare, forskare, nobelpristagare och så Birgit Friggebo då – alla ska dit. Den partiledare med självaktning finnns inte som inte skakar hand på Rinkeby torg i slutet av valrörelsen, med kamerorna påslagna. Hur coolt är det att vara i Tornparken i Sundbyberg med Lisbeth Palme? Nä, jag tänkte det.

Det är bra att det kommer folk till Rinkeby. Glo lite mindre och handla lite mer, så är det ännu bättre. Butikerna i gallerian har svårt att klara de höjda hyrorna, så välkommen att köpa godis eller guld! Pizzerian har utmärkt kebab, så kom och ät!

Det gör nog integrationsministern. Dummare än så är han inte. Men en kortvarig turistboom räddar inte jobben på lång sikt, det vet han också. Och det är jobb rinkebyborna vill ha, inte handskakningar och absolut inte pr-jippon. Dem har Rinkeby helst stått för själva, iallafall på den tiden förortens egenart inte suddats ut av borgarna i Stockholms stadshus.

Ministerbesöket är trams. Men när jag tagit del av några hundra nätkommentarer fick jag rasisternas bild klar för mig: de ser för sig en avgrund av religiös fanatism och vapenskrammel där vita människor stenas.
I Rinkeby – där vi lever med hjärtat, som ett gammalt citat säger.

Så om ministern är villig att lära är han välkommen.
Det finns alltid något att lära i förorten, men det kräver nog att man stannar längre än en vecka.

Läs gärna Karin Rågsjös debattartikel: Ullenhags underklassafari, ett pr-jippo

Spelad dumhet att beskriva handfallen vänster

Avsiktlig dumhet är den värsta sorten. I denna gren excellerar idag SvD:s ledarskribent. Enligt honom står vänstern handfallen inför den bristande integrationen, saknar politisk strategi och vägrar delta i konstruktiv debatt.

Vänsterns politiska strategi står alla fritt att ta del av. För den som är intresserad, alltså. Under de senaste åren: Integrationspolitisk plattform, uttalandet Nolltolerans mot rasism och rapporten Integrera även den vita överklassen. Den intresserade kan också lyssna till Kalle Larsson eller Christina Höj Larsen, med flera, i riksdags- och andra debatter.
Det står borgarmedia fritt att avstå från detta. Eller föralldel att tro att det inte finns. Men en storkommentator på ledarsida bör ha skaffat sig viss överblick. Att söka rätt på länkarna här ingår i hans jobb. Inte i mitt!

Det som vållade skribentens partiella blindhet var en artikel av Maria Sveland som Politik och poesi tidigare kommenterat. Texten var delvis problematisk (inte minst redaktionellt) men måste ha fyllt en funktion då den fick Rothstein att publicera en retrospektiv krönika av vad vänstern borde; nämligen göra idag vad (S) gjorde igår.
Så nu är det vårt ansvar att vara socialdemokrater också, eftersom de inte är det själva. Hos (S) kan man tala om brist på strategier i både det ena och andra. Men det är en annan fråga.

Åter till Sveland - på SvD låter det som att det är hon som är vänstern?
Ja, jag vet då inte. Hon är journalist och feministisk debattör. Partitillhörighet okänd, och då har jag kollat både wikipedia och hennes hemsida.
Det var alltså en spretig debattartikel som fick en ledande ledarskribent att ta tillfället att bekantgöra att vänstern ekar av tomhet.

Sveland kunde ha skrivit mer lösningsinriktat, men det är inte hennes uppgift att göra det. Det är politikers uppgift. Vänsterpolitiken finns, om än aldrig så liten.
SvD kunde ha skrivit mer insiktsfullt, men valde spelad ignorans.
Det kan aldrig vara dess uppgift.

Integrationens kärna enligt Ullenhag

Minister Ullenhag skriver om medborgarskapet, och öppnar med sin liberala, ömsesidiga försäkran att: ”Lyckad integration förutsätter dels att samhället är öppet och tolerant, dels att den enskilde invandraren anstränger sig för att komma in i det svenska samhället.”
Det blir fel direkt, eftersom han jämställer två olika storheter: samhället och den enskilde. Samhället gör, den enskilde gör… det låter rättvist men är det inte. Abstraktionen samhället ska se till alla sina medborgare. Den enskilde kan endast underkastas kravet att följa lagarna. ”Att komma in” är inte juridik, det har ett högst individuellt och därmed godtyckligt innehåll.

Medborgarskapet ska inte bara vara ett mål utan även ett medel för integration, fortsätter Ullenhag, och jag ogillar det sätt på vilket han tänjer den juridiska termen. Ett medborgarskap ska vara ett medborgarskap. Inte till en symbol eller något som ska utnyttjas för ett syfte. Ett svenskt medborgarskap innebär att jag får rösta i allmänna val, att jag respekterar lagarna och kan få stöd av svenska ambassaden om jag gör bort mig utomlands. Det är inte en etikettsbok för beteendet, det säger ingenting om min känsla och vilja. Något annat ska inte gälla för förvärvade medborgarskap. Men sedan framgår det att det symboliska värde Ullenhag skriver om kan bestå i att ideella föreningar arrangerar medborgarskapsceremonierna. Det låter bara som en kommunal besparing på femtiotusen kronor, ungefär.

För Ullenhag är kärnan i integration ”att människor träffas, lyssnar på varandra och för dialog”. Återigen det individuella planet, umgängesregler. I en tid när vi knappast hinner med våra egna familjer, vilka är det som ska sitta på möten och lyssna på varandra? Kärnan i integration samhällelig; rättigheter, skyldigheter och möjligheter. Försörjning, demokratiskt inflytande, framtidstro.
Ullenhag tycks ha en uppfattning om det, eftersom han skriver: ”Men en del av integrationen handlar också om att nyanlända ska känna delaktighet, samhörighet och tillhörighet med det nya landet.” Varför men? Varför en del?
Ministern borde vända på utsagorna. Integrationens kärna är att de inflyttade efter ett tag (inte nyanlända, det vore väl mycket begärt) känner delaktighet etc - men en del av integrationen kanske kan bestå av att folk träffas och för dialog. Om de vill.

”En signal från samhället och staten är att vi välkomnar alla dem som sökt sig till vårt land” – ja, det är där vi borde börja. Men de som ser sina familjemedlemmar utvisas av Ullenhags regering har nog svårt att känna igen signalen.

Med tvekan godkänt till regeringssajten

Avslöja myter? Eller ge dem extra tyngd? Med all respekt för inriktningen känner jag ändå skepsis inför regeringens hemsida där olika integrationsrelaterade påståenden bemöts.
Till att börja med uppskattar jag inte att sidan söks på www.regeringen.se/tolerans. Varje gång vi använder ordet tolerans bekräftar vi att några sitter hemma med normen och andra håller sig med ovanor som vi kan välja att tolerera.

En smula smidighet och tolerans i vardagslivet skadar aldrig, men rasism är inte en fråga om privata attityder.
Om den frågan har regeringen och jag aldrig varit överens. Det förtar inte att sidans uppsåt är gott och det mesta av innehållet likaså.

Regeringen kallar sin artikel för att bemöta ”nätmyter om invandrare”, men lika mycket handlar myterna om situationen i Sverige, om anpassning eller brist därpå hos såväl minoritets- som majoritetsbefolkning. Och vad regeringen har valt att koncentrera sig på är några av de grövsta myterna. Jag saknar de i vardagskonversationen ofta förekommande ”men barnen måste väl iallafall lära sig svenska först” eller ”tror du vi skulle få göra som vi vill i Saudi-Arabien”.

Fler oemotsagda uppfattningar är Folkpartiets idé om att folk måste mutas med pengar för att lära sig landets umgängesspråk och Moderaternas okänslighet för grymma utvisningar genomförda på Lucia-morgonen.

I en DN-artikel framförs kritik från Bjurwall och Lodenius, som kan de här frågorna. De menar att sajten kan ge fördomarna extra tyngd genom att de bemöts officiellt. Varje gång en myt upprepas - även i god avsikt - riskerar vi att förstärka den. I artikeln påpekas också att frågorna måste drivas från föreningshåll eller av en oberoende aktör, inte av regeringen.

Inte av den regering som la ner Integrationsverket, kan tilläggas. Men Centrum mot rasism finns kvar, och detta är en uppgift för dem - vem synliggör deras verksamhet, utom för att förlöjliga den?

Men okej, Alliansen. Så här strax före jullovet får ni godkänt för ert försök. Men ni kan säkert jobba mer med läxorna!
Vänstepartiets Christina Höj Larsen har ett inlägg mot er inhumana flyktingpolitik. Ta den till er, så kan ni satsa på VG sedan.

Villkorad tolerans

I en artikel i SvD skildras ett seminarium om integration, och det gamla begreppet mångkultur nagelfars. Nu ska här bli annat av, är budskapet.

Men mångkultur var inte en politisk strategi, inte i Sverige där vi talade integration. Ordet mång- (eller multi-)kultur var och är en beskrivning, en odefinierad sådan vilket påpekas i artikelns faktaruta. Mångkultur är när flera kulturer samexisterar, och detta kan vara trevligt, otrevligt, laddat, utslätat, festligt, kaotiskt osv - begreppet säger ingenting om hur det går till. Olyckligt nog kom ”multikulti” under 80-talet att slarvigt och modebetonat användas som synonym till allt gott, men det är ingen anledning att trettio år senare peka ut det som en typ av svensk politik som inte ”levererat”, som artikeln med ett annat slarvigt modeord uttrycker det.

Temat på det nämnda seminariet var ungefär att integrationen har inte fungerat, så nu ska det till något nytt. Det nya de hittills har kommit på är att sluta med särbehandlingen, se bort från gruppschablonerna, och möta människor som medborgare.
Godmorgon! Det har stått i Vänsterpartiets integrationsplattform i femton år.
Men i den står en hel del annat också. Om demokrati och arbete som hörnstenar på vägen mot ett integrerat samhälle. Om kampen mot rasismen, mot att tillskriva eller frånta människor egenskaper och sedvänjor, och om en gemensam välfärd som omfattar alla och sätter den gemensamma ramen.

Det hördes inte mycket om sådant på seminariet. Däremot talades det om att stärka den nationella väven, sluta anpassa oss och betona svenskheten.
Det var inte något extremistparti som satt dagordningen, det var näringslivsrepresentanter och en människorättsorganisation. Men uppfattningen att det är infödda svenskar som står för anpassningen, den har spridits av de högerextrema och gått in som en het kniv i smör i ett samhälle som bara väntat på att få falla tillbaka i sin ingrodda rasism igen.

”Sverige har börjat skifta” säger artikeln, men från vad till vad? En citerad forskare kallar det ”villkorad tolerans”.
Något bättre uttryck för hur det alltid har varit kan jag inte komma på. Utom att villkorad tolerans nästan är en tautologi emedan själva tolerans-begreppet bygger på villkoret att den ena parten har makt att bestämma vad det är som ska tolereras.

Senaste veckan hörde jag afrosvenskarna i Radio Sweden efter det olustiga slavupptåget i Lund. Varje dag, sa de, görs de svarta medvetna om sin hudfärg av omgivningen. Varje dag måste de testas för att få godkänt.
Samma vecka skrev judiska och muslimska företrädare i en gemensam debattartikel att den som visar sin religiösa tillhörighet (annan än kristen) måste ”räkna med trakasserier”. Artikeln får förskräckande kommentarer på Flashback. Det är väl också något man måste räkna med.

Samma vecka och medan tiden går, medan föräldrar stöts ut och barn ger upp, då kräver näringslivet nya grepp mot den svenska anpassligheten!

Antirasism, integration, jämlikhet

Ordföranden i Ungdom mot Rasism skrev en utmärkt artikel om riktningen i svensk integrationspolitik, och fastslog som en viktig princip att det är rasismen som är problemet, inte immigranten – att vi måste benämna det faktiska problemet.

Något förvånad blir jag när artikeln får ett ganska negativt svar från Amanda Björkman, hon som förtjänstfullt grundat debattsajten Sveriges resurser. Hon menar att det faktiska problemet är att integrationen slagit fel och att vi vägrar att stå för det. Det känner jag inte alls igen, ty ända sedan begreppet integration slog igenom har debatten i stort gått ut på att integrationen misslyckats, ända tills detta blivit den minsta gemensamma nämnaren från alla partier från höger till vänster, inklusive Sd som inte vill ha någon integration ens om den lyckas.

Björkman verkar se det som att rasism finns hos någon annan, hos otäcka främlingsfientliga krafter. Av den orsaken menar hon att ”vi” kloka måste ta vårt ansvar, så att inte mänskliga resurser går förlorade.
Men rasismen finns hos oss själva. Den är en del av hela vårt samhälle, det som aldrig kommer att bli integrerat så länge vi tolererar orättvisor – oavsett om de baseras på klass, kön, härkomst, sexuell läggning, språk, kropp, ålder…

Antirasism ska inte förstås abstrakt och idealistiskt. Antirasism är att verka för jämlikhet med de politska medel du tror på.
Arbete åt alla, demokrati, offentlig välfärd, blandade boendeformer, värdigt generöst flyktingmottagande, offensiv mediepolitik, god bildning, generösa kulturmötesplatser...
Lika möjligheter, rättigheter, skyldigheter. Alla betyder alla.

Vi må ha olika politisk agenda. Värre bekymmer finns det. Ett av dem vore om vi ska börja träta om vi ska ha antirasism ELLER integration. Det vill jag inte vara med om.

Bloggresurser

I en månad har den funnits nu, Sveriges resurser, en artikel- och debattsida för integrationspolitik. Sidan är politiskt oberoende. Den gynnas av näringslivet men ser verkligen ut att vara öppen för alla. Ja, så öppen att också Sverigedemokraterna har skrivit där, vilket verkar lite egendomligt med tanke på deras politik för att beröva Sverige resurser.

Men bakom denna länk finns en artikel av Lars Ohly där han beskriver en antirasistisk politik som en politik för solidaritet och rättvisa. ”Det handlar om att ge unga trygga jobb, bygga nya bostäder med rimlig hyra, satsa på mötesplatser för unga och satsa på sjukvård och äldreomsorg”.

Och här en artikel av Nora Weintraub, chefredaktören för den utmärkta tidskriften Invandrare och minoriteter. Hon skriver en mycket fin text om att hamna i ”mellanförskap” - att vara född i Sverige och ha levt hela ditt liv här men ändå inte betraktas som en fullvärdig del av samhället. Att diskrimineringen är något som går i arv, erfar immigranternas barn.
Men jag blir förvånad när Weintraub säger att samtliga riksdagspartier ”valde att kollra bort korten” före valet när de tillfrågades om vad de vill göra för att minska skillnaderna mellan människor.
Oerhört förvånad blir jag om en vänsterföreträdare har försökt kollra bort några kort, istället för att svara med vår antirasistiska politik!? Oavsett om journalisten gillar den politiken eller - troligen - inte.
Ska man från ena sidan anklagas för att gå och inbilla sig strukturell rasism i tid och otid ska man från den andra sidan inte behöva anklagas för att kollra bort några larviga kort.

Här, slutligen, en rak redogörelse från ordförande i Ungdom mot rasism, som bland annat skriver: ”Hotet mot en fungerande integrationspolitik stavas inte svårigheter med ’avvikande kulturella inslag’. Det stavas rasism, diskriminering och maktobalanser. När människors fri- och rättigheter inskränks försvåras också möjligheten till en ömsesidig integrationsprocess. Då skapas orättvisor, både vad gäller möjlighet till liv på lika villkor, men också den uppfattade eller reella möjligheten till makt och inflytande.”
Hans anklagelse mot samtliga politiska partier är mer rättvis. Den går ut på att ingen lyckades prestera en trovärdig världsbild i antirasistisk riktning.
Själva världsbilden är vi nog fler som har, eller hur, Ungdom mot Rasism?
Men vi måste få folk att tro oss, också. Eller hur?

Den kära gamla integrationen

Timbrorapporten om integration har jag inte läst, men det har Rayman, som menar att ”hela den svenska integrationsdebatten är en enda lång utvärdering av den svenska integrationsdebatten”. Det ligger något i detdär, och jag tror inte att det beror på okunnighet eller ovilja utan på den sprängkraft som temat faktiskt hade när det var nytt. Integrationsbegreppet ifrågasatte homogenitet som ideal och öppnade för ett igenkännande av rasismen även i Sverige, Even in Sweden.

Rapporten, säger Rayman, reder ut begreppen inom integrationsdebatten för att synliggöra skiljelinjerna. En utmärkt idé, men verkligen inte ny! Begreppsexercisen pågick länge inom både vetenskap och politik och är en del av orsaken till den metadebatt som nu påtalas, där behovet av positionering var så starkt att det riskerade att dölja vad-göra-delen. (Jag använder imperfekt eftersom jag anser debatten överspelad i dessa termer. Nu talar vi etablering, lika möjligheter, diskrimering och anitrasism.)

Visst var det en stor svaghet hos SOU:n Sverige, framtiden och mångfalden (1997-98) att den gick ut med begreppet integration utan att definiera det. Orsaken var att vi politiker som ingick i utredningen inte för vårt liv kunde enas, om inte definitionen skulle bli så utkompromissad att den alls inte stod för något.
Alltså: Raymans slutsats att alla från höger till vänster är eniga, är djupt felaktig.

Regeringen kom med sin definition, vetenskaparna fick brått att tala om hur det verkligen var, och i Vänsterpartiet samlade vi oss kring att definiera det integrerade samhället. På så vis markerade vi gentemot övriga partier att det inte är människorna som ska åtgärdas utan villkoren vi lever under.
Men vid varje diskussion och varje möte (internt eller allmänt) måste begreppen förklaras på nytt. Hälften av deltagarna sa ”hur ska vi integrera dom” och den andra hälften sa ”ni vill bara att alla ska bli lika”. Det var långt ifrån den mjäkigt apolitiska enighet Rayman föreställer sig (och långt från den raljanta seminarieton hon citerar från Timbro). Det var en intensivt bråkig och rolig tid under vilken rasismen i Sverige upptäcktes av andra än de drabbade och blev möjlig att tala om i officiella sammanhang.

Den mönstring av en förfluten debatt som Timbro gjort och Rayman redovisar är på sätt och vis ett roligt återupplevande. Etnicitet, multikulturalism, smältdegel, kultur, heterogenitet, välfärd, arbetskraftsimport... alla de uttryck som under korta perioder modellerades och nöttes. Men idag?
”Idag går alla mot en starkare betoning av assimilation”, skriver Rayman (med ”alla” tror jag hon menar europeiska länder?), och pekar därmed mot de politiska framgångarna för likriktning och utestängning.
Inte avsiktligt, givetvis. Rayman poängterar att för henne innebär assimilation den yttre punkten på en integrationsskala, och det är fullt möjligt att se det så. Lika möjligt är det att se det på andra vis, så begreppsexercisen kan komma att fortsätta.
Mitt bidrag är den kompass som jag laborerade mycket med på den tiden jag var handelsresande i integration:

I kompassen är Segregation-Assimilering polerna på den horisontella axeln och Integration-Alienering de vertikala polerna. Mycket kort betyder det att med en stigande grad av integration i samhället ökar individens möjlighet att leva segregerat eller assimilerat efter eget val och vid olika perioder i livet. I ett alienerat samhälle däremot hänvisas individen till andras lösningar och påtvingas en viss grad av segregerat eller assimilerat leverne.

Det bildar en bakgrund till det som vi idag kallar allas lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter.

Hela landet ska leva - och alla i det

Många reagerade igår när jag bemötte Sandelins artikel. Idag får han svar i tidningen av den grön-liberala tankesmedjan Fores.

En av kommentatorerna igår gav exempel på fusk med id-handlingar. Ulla Andersson ger idag exempel på en helt annan sorts moment 22 i denna fråga.

En annan kommentator undrade hur jag kan påstå att köpkraften ökar genom migration trots den kostnad som själva mottagningen innebär. Hen räknar på att du och jag inte kan handla för de kronor som vi betalar in i skatt för andras introduktion.
Som Politik och poesis läsare vet räknar vi här inte i vi-och-andra. Men visst var ordet köpkraft slarvigt använt, eftersom det jag tänker på är handeln, dess omsättning i samhället i stort. Jag menar alltså:
- inflyttning på orten kan innebära att lanthandeln räddas från nedläggning och kanske även breddar sitt sortiment
- inflyttning kan innebära att busslinjen till centralorten blir kvar
- busslinjen innbär att fler människor kan ta sig till centralorten och handla i butikerna där
- inflyttning av barnfamiljer innebär att den lokala skolan räddas från nedläggning
- den lokala skolan har ett kök som köper lokala råvaror
- den lokala skolan ser till att idrottsplatsen måste rustas upp
- upprustningen ger arbetstillfällen
- inflyttningen medför också att nedgångna bostäder måste rustas upp
- upprustningen ger arbetstillfällen
- några av immigranterna startar för orten nya företag, vilket ökar utbudet av varor och tjänster

Till och med kyrkobesökarna blir fler. Det ökar inte precis köpkraften, men söndagarna blir lite roligare.

Mera moteld

Bra debattartikel här! Ett motinlägg mot Neuding och Lundberg som trodde sig bryta tabun i integrationsdebatten genom att lyfta på locket och tala om att immigranter begår brott...
Jag bemötte artikeln i fredags, här: Det är ojämlikheten som tigits ihjäl

En kul passus hos Neuding och Lundberg var att de efterlyste intelligenta argument. Trots att de själva använde argumentet att ”även invandrare är beredda att rösta på Sd” - som om det därför skulle bli bättre och klokare!
Men vi talar inte om en massa, utan om människor. Och människor tänker fel ibland, även om de råkar ha migrerat.

Borde inte tjafsa mer om den självutnämnda intelligentsian inom högern. Men denna eleganta pastisch , återgiven av Esbati, är underbar läsning!
(Pastisch innebär att kunskap om originalet är nödvändig för att förstå det roliga.)

Nyp där det känns!

Det måste gå att sätta åt dom på nåt sätt. Nyp åt där det känns. Ekonomin, familjelivet. Där är vi människor som känsligast.
Så verkar integrationsminister Sabuni ha resonerat när hon kläckte ur sig förslaget om försämrad föräldraförsäkring för utlandsfödda och fler lågbetalda jobb.
Med dessa medel ska utlänningarna tvingas till integration i fattigdoms-Sverige.
Eller jämställdhets-Sverige, så som Sabuni på oklara grunder ser det.

”Det är extremt viktigt att vi är lite okonventionella” flaggar Sabuni för sina förslag. Så hejig man kan vara, då! Fräscht, fräckt och frimodigt!
Men... vad är det för okonventionellt med att hålla människor utstötta i fattigdom?
Förtryck är väl det vanligaste som finns. Möjligen näst dumhet.

Som okonventionell extremist föredrar jag arbete, demokrati och välfärd. För alla.

Kalle Larsson uttalar sig.
Pelaseyed skriver.

Inuti vårt land

Längre inåt landet heter platserna Fjäkelmyra och Räfstylla.
Inte heller där är alla människor lyckliga.

Ännu längre inåt landet finns det byar som är grå av besvikelse för att vägen går fel.
Antingen den går rätt över ägorna eller i en omväg runt gamla affärn.

Någonstans inuti vårt avlånga, utspridda, segregerade, mångkulturella och verkligt verkliga land finns avigvända gäng som går ut och krossar alla rutorna i hembygdsgården.

Det är begripligt varför man kan drabbas av impulsen att panga fönstren på skolor, polisstationer eller köpcentra. Men hembygdsgården – för vem är den måltavla?

Möjligen står minnena upp i halsen på somliga, härinne i landet.
Då är hembygdsgården en plågsam erinran om något vi inte längre har och som vi kanske inte heller ville ha förrän det var för sent, något som stod i vägen för det som vi egentligen ville ha, men som vi inte heller fick för att vägen drogs åt fel håll.

Om det är en levande hembygdsgård erbjuder den mer än minnen. Där hålls också midsommarfester, spelmansstämmor, korvgrillning och friluftsgudstjänster.
Men om hembygdsgården är det enda levande bygden har?
Om fabriken, skolan, butiken och stationen snart kan flyttas till hembygdsgården som exempel på hur folk levde Förr i Världen - då sitter nog rutorna löst, tyvärr.

Somliga stenkastare lyckas inte ta sig ur förorten.
Andra stenkastare lyckas inte bli kvar på bruket.
Ingen av dem har rätt att kasta sten. Men kan någon hindra dem från att vara olyckliga?

"I ett integrerat samhälle har varje människa anledning att känna framtidshopp för sig själv och sina barn."

Heja Dalkurd!

Tänk, idag trodde jag att Politik och poesi skulle lägga ut sitt första inlägg om idrott: Nu har Borlänge-laget Dalkurd har tagit sig upp i divisionerna med sitt eget peppsnack, nu behöver de samma tränings- och lokalmöjligheter som gamla välbekanta Brage.
Idrottsinlägget var tänkt att bygga på denna artikel, tack vare följande citat: ”När föreningsbidraget för 2004 delades ut försäkrade sig kommunen om att klubben även skulle ha tjejlag. Självklart, det bestämde vi innan föreningen bildades, svarade Dalkurd. - - - Politikerna hade inte ställt samma krav på Brage, som är ett rent herrlag.”

Men mitt idrottsinlägg kom av sig redan på upplägget, ty den citerade artikeln handlar betydligt mer om integration än om idrott.
Det irriterar mig. Och det är sannerligen något som laget Dalkurd är irriterade på. Samtidigt har laget själva valt att profilera sig på lika mycket integration som idrott.
Det är inte dumma, de har lärt sig spelet:
Människor som flyttar till Sverige kan hädanefter inte skriva en bok, filma en film eller spela en boll utan att boken, filmen eller bollen i första hand knyts till immigrantskapet och till en överordnad integrationsagenda, där poängen delas ut på listor som heter bästa invandrarkonst eller bästa invandrarlag. Med pluspoäng för bästa integrationsambition.

Välkända inhemska idrottsklubbar har ofta en integrationsambition, och den kan lyckas mer eller mindre väl. Men den utgör inte något krav. Här efterfrågas endast division!

När laget heter Assyriska, Dalkurd eller Akropolis måste de bevisa minst två saker samtidigt. Detta är givetvis inte rättvist. Men det handlar inte heller om idrott. Därför vissnar mitt inlägg nu…

Inga fler uppoffringar, tack!

I en floskelstinn artikel har integrationsminister Sabuni skrivit om utanförskapet i förorterna där unga människor känner hopplöshet inför risken att aldrig få ett arbete. Sabuni drar sig inte ens för det gamla knepet att kalla ungdomarna ”tidsinställda bomber” vilket är oförskämt förenklat och stinker av det 90-tal som födde den beryktade rubriken Kör Ut Dem.

Det enda botemedel Sabuni har att föreslå är ”uppoffringar” – men vilka och för vem, det skriver hon inte. Den enda metod hon sett som fungerar är klass 9A, det vill säga att man extraanställer superpedagoger i ett kort, massmedialt experiment. Det var bra att det fungerade i sitt sammanhang, men det går inte att bygga en storstadspolitik på det.

En som inte tycker att immigranter och fattiga ska behöva uppoffra sig mer än de redan gjort är Carin Jämtin som skriver ett bra svar, lyft i Marika Åsbrinks blogg.

- - -
Gårdagens diskussion om burkaförbud förs vidare av Sanna Rayman, en kvick skribent antingen hon har väldigt rätt eller väldigt fel. Här är hon lysande:
"Argumentationen klingar tom när de värden man säger sig försvara, värnas genom att de överges... Att förbjuda plagget för att det missbrukats vid enstaka tillfällen är ett skralt kryphål."

Läs på! Skriv på!

Integrationsministern vill gärna skylla upplopp som dem i Rinkeby på den socialdemokratiska politiken. Det är hon inte ensam om, ett flertal mer eller mindre extrema bloggare delar uppfattningen.
Mycket märkligt, med tanke på att bränder och förstörelse är så vanligt i fattiga områden världen över. Där hoppet slocknat, där tänds bensinen. Den som verkligen vill veta något om storstadsutveckling när den körs i botten, läs Mike Davis’ bok om Los Angeles där stadskärnan imploderade i rasbråk och kriminalitet.
Det socialdemokratiska maktinnehavet i Los Angeles är ju sedan länge ökänt, eller hur?
Den som verkligen vill veta något om vad som fungerar bra och sammanhållande i en utsatt förort kan till att börja med läsa Politik och poesi i förrgår.

Den som vill klänga sig fast vid tron att tillvaron är idyllisk har ju en myspysfestival att yvas över. NK kommer (enligt papperstidning) att skylta med Barbie i prinsessklänning, eftersom Victoria förkroppsligar Barbie-konceptet.
Som är? Anorexia kanske. Eller asexualitet. Det bästa med Barbie var annars att hon faktiskt saknade familj och social kontext och kunde bli vem som helst när som helst. Det ingår som bekant inte i Victoria-konceptet.
Du kan också mejla till SvD och fråga ALLT DU VILL VETA om den dag när Daniel Westling ska bli herr Bernadotte. Vänd dig med förtroende till expertisen på brollopet@svd.se med dina undringar, till exempel: På vilket vis angår det mig? eller: Hur är det möjligt med en fast bosättning i en nationalstadspark?

Haga ska vara park!

In i samhället

Flyktingpolitiken måste ändra riktning. En rödgrön regering måste föra en politik som är rättssäker, som ger människor skydd undan förföljelse och överensstämmer med de internationella konventioner som Sverige har undertecknat. Men det räcker inte att släppa in flyktingar i landet. Vi måste också släppa in dem i samhället.
Så skriver Lars Ohly och Kalle Larsson i GP. Läs den för att se Vänsterpartiets förslag i flykting- och asylfrågor.

Avlyssnat:
En flicka och hennes far i videobutiken. Flickan:
- Javisstja, Mohammed ska ringa dej!
- Va? säger pappan irriterat. Du känner väl ingen sån!
- Meh! Min NO-lärare ju. Han måste prata med dej.
Den naturliga frågan vore vad NO-läraren har att ta upp med föräldern. Men pappan suckar tungt och säger efter en laddad paus:
- Va är det för typ? Var kommer han från?

Apropå konsten att komma in i samhället ens med en naturvetenskaplig och pedagogisk högskoleutbildning.

Integrationsproblemet har talat

DN har ringt till 15 kommuner som inte tar emot flyktingar. Problem och lösningar ser lite olika ut, men det är fortfarande Vellinge-moderaten som utmärker sig. ”Jag ser inget egenvärde i att ha integrationsproblem. Jag tycker att det är bra att vi inte har det här hos oss” säger mannen som inte förstått att det är just det som Vellinge har.

Instängd i sin rikedom är Vellinge en av Sveriges värst segregerade kommuner. Så isolerad att en udda minoritet som avskyr barn och utlänningar tror det är accepterat normalsvenskt beteende att vräka ur sig det på offentliga möten. Så ointresserad av dagsaktualiteter att ortens starke man inte drar sig för att avstå sin delaktighet i vårt samhälles grundläggande värderingar om solidaritet, humanitet och delat ansvar. Så sig-själv-nog att man unnar sig lyxen att sätta egna angelägenheter i första rummet.
Hela orten är ett integrationsproblem, och för en viss typ av människor tycks det utgöra dess stora attraktionskraft.

Också moderaten från Helsingborg jonglerar med demokratin. I hans stad tar de inte emot flyktingar för att markera mot en politik de tycker är felaktig och ett system de inte tycker fungerar. Ett välkänt men sällan uppskattat sätt att lösa problem; skita i saker man inte gillar.

De lokala moderaterna som uttalar sig har rätt i en sak. Statens ersättningen till kommunerna under introduktionstiden är ofta för låg, täcker inte de faktiska kostnaderna.
Vad tänker moderaterna göra åt det då? Kommer de att stöda Vänsterpartiets återkommande motioner i frågan?
Jag tvivlar.
Om ersättningen skulle öka försvinner ju en av ursäkterna för att hålla människor utanför.

Repetitionen som analytiskt redskap

Under den missledande vinjetten Analys drar SvD slutsatsen att de opinionsmässiga framgångarna för Sverigedemokraterna kan locka övriga partier att närma sig deras ståndpunkter. Det säger de NU!

Ny Demokrati gullades fram av naiva media och fick sitt genombrott när de erövrat riksdagsmandat och började ge politiskt avtryck. Asylpolitiken låstes och socialdemokraterna drevs åt höger. För Sverigedemokraterna räckte det med valrörelsen -06 för att framför allt Folkpartiet skulle överge sitt försvar för mänskliga rättigheter till förmån för misstro och översitteri.
Så det som analytikern tror ska hända har redan hänt. Flera gånger.
Detta dystra faktum är det enda som får mig att hoppas att borgare och socialdemokrater någon gång ska avstå från så billiga drag.

En finurlig spådom i samma artikel är att migrationsfrågorna kommer att dominera nästa valrörelse. Ja, det kan mycket väl inträffa eftersom landets största tidningar konsekvent driver den linjen. Det är inte särskilt svårt att förutsäga det man redan håller på med.
Kan någon åta sig att analysera denna perversa fascination för ett udda ytterlighetsparti?

Artikeln avslutas med en repris på det omtuggade rådet att övriga partier ska skaffa sig en politik för integration och migration så vi inte står ”tomhänta” i debatten. Men det är tyvärr inte bara tomhänt utan direkt tomhuvat att påskina att det är SD som besitter kompetens i dessa frågor!

Vänstern har en alldeles utmärkt politik, tack. Övriga partier har också sina. Sedan mitten av 90-talet har debatten förts om modersmålsundervisning, utformning av SFI, kvinnors asylskäl, introduktion och egenförsörjning, antidiskriminering, sjukvård till asylsökande, bostadssegregation... med mera.

Viktiga frågor där det finns politiska skiljelinjer och är behövligt att diskutera och bryta ståndpunkter är till exmpel arbetskraftsinvandring, frivilliga insatser vid introduktionen och antirasistisk metodik.

Men alla frågor låter sig inte diskuteras. En vänsterpartist går inte in i frågan om hur den enorma skattebördan lämpligen kan lättas. Lika lite som en moderat ställer upp på problemet med hur vi ska ta tillbaka en folkligt ägd offentlig sektor. Och en kristdemokrat kommer knappast att bidra till hur vi bryter traditionella könsmönster.

Inget av riksdagspartierna diskuterar idag frågor som "det muslimska hotet" eller "vi måste få vara svenska", eftersom samtliga finner att utgångspunkten är felaktig.
Det är den som dragit upp sådana frågor som borde stå utanför debatten. Inte hejas på och backas upp i kravet på att andra ska ställa upp och svara.