Säg något mer som är bra! Oftare!

Det är roligt när en socialdemokrat säger något bra. Se där, en fin liten skillnad mellan dem och Vänstern. När de är bra gläds vi. När vi är bra blir de stressade som humrar.

Ta människors ilska på allvar! skriver Greider i en i utmärkt ledartext. Det låter som om han skulle ha läst Politik och poesi när han skriver: ”Kunde inte statsministern ha bytt ut ordet ’oro’ mot ordet ’ilska’ – för det är ju vad det i grunden oftast handlar om. En visserligen stilla, men ändå förnimbar ilska över att inkomstskillnaderna ökar eller att välfärden rustas ned eller dräneras på vinstmiljarder till privata ägare, pumpar genom det svenska samhället.”

     Rätta ord i rätt tid.

Apropå Sanders är Greider förbryllad över att hans kandidatur inte väckte några förhoppningar i en sovande socialdemokrati. Bedrövat frågar han: ”Vad är det för svensk och europeisk socialdemokrati som inte ens förmår glädjas över att dess grundläggande värden då och då görs /sic/ i en kompakt marknadsliberal värld som nu kantrar åt det högerextrema hållet?”

     Ty fortfarande väntar sig Greider och andra som kallar sig vänstersossar att socialdemokratin ska vara just det som den aldrig mer vill bli: socialdemokrati. För tusan, den lever på sitt varumärke! Den vill inget utom makt, makt med hygglighetspoäng för att någon liten ersättning höjs någon liten krona jämfört med borgarstyre.

Ge upp, var vad de sa till oss när vi diskuterade kommunist-begreppet. Ge upp om ett havererat projekt, det är oanvändbart. Några sa det deltagande, andra överlägset. Men det låg något i det.

     Vi hade bra politik och ett dödskallemärkt varumärke. De har ett hyggligt varumärke och ingen politik alls, vilket jag med John Cleeses envishet upprepar: den är en död, avliden, hädangången papegoja!

Det är väl därför vi måste glädjas när en socialdemokrat säger något bra. De kan ju inte alla vara döda, det vore för sorgligt. Om de bara – liksom vi en gång gjorde – kunde sätta stopp för ett havererat projekt.

     Vi bytte namn. Men det vore dumt av dem att säga upp det enda som fungerar. Byt politik istället!

     Deras namn och vår politik kan förändra världen. Om man vill.

Ta de fattigas oro på allvar. Ta reda på vad som förorsakat den.

Många skadeglada skribenter lyckas nu få det till att det är vänsterns fel att det gick så illa i USA:s presidentval. På dem låter det som att a/ vänstern har styrt både USA och Sverige under det sista decenniet, och b/ vänstern sysslar med frågor för smågrupper som riktiga arbetare inte bryr sig om. Därför bestraffar de riktiga arbetarna vänstern genom att röstsa på en stor stark karl som de kanske inte ens gillar. 


Ett verkligt stolleresonemang, på grund av att:

- Vänstern inte har regerat
- Vänsterns frågor går ut på rättvisa för folkflertalet
- Riktiga arbetare alls inte struntar i alla grupper utom sig själva
- Åtskilliga Trumpväljare gillar det han säger


När vi gått igenom det, låt oss fundera över en annan fråga: Varför är det så viktigt att trumma in att fascisten är de fattigas val, och varför tilltror man dem inte att förstå vad han säger?

”Finns det något försonande i tanken på de hunsades revansch? Är det mindre outhärdligt att folk röstar på en fascist för att de är socialt utsatta – snarare än att de tilltalas av hans retorik?” som Lindquist skrev.
     Att de som vill åt vänstern är inne på sådant förvånar inte. Men det händer att också delar av vänstern med illa dold triumf lutar åt detta håll. Som att det är viktigare att själv få rätt i någon strategifråga än att gå med på att det ligger en politisk strategi bakom det faktum att en hel del fattigt folk röstat mot sina objektiva intressen.


En av de många ursäkter som dras fram för att motivera den fascistiska vågen är att tänkta och verkliga makthavare inte har lyssnat. Då är politiken verkligen osynliggjord! Här talas inte om motstridiga intressen – här handlar det om dig och mig och hur vi lyssnar på varandra. 

     Om borgarna är så behjärtansvärt engagerade i detta kunde de ha lyssnat redan när vi sa att det inte är vårt eget fel att vi blir sjuka. Men då var lyssnandet inte intressant. Lyssnandet ska sätta igång först när människor är bekymrade över immigrationen. Det är då man ska ”ta folks oro på allvar”.
     Alla vi som oroar oss för att inte kunna leva på vår pension, alla vi som är rasande över skattetjuvarna som dragit iväg med vår välfärd, alla vi som är skräckslagna när nazister marscherar på våra gator och oroliga över kvinnohatet på internet – är det vår oro som ska tas på allvar? Nej, borgarna har gjort gemensam sak med nationalisterna; enbart immigrationen är det som ska uppfattas som oroande och tas hänsyn till. 

De fattiga är naturligtvis bittra över att ha lurats på alla samhällets framsteg. Om de då väljer att ta ut det på immigranter (eller kulturtanter) kan detta val inte förklaras på annat sätt än att de inte ser klassmotsättningarna. Inte för att de är dumma, utan för att borgarna har dolt dem för oss. I borgarnas Sverige handlar det om dig själv och människorna omkring dig. När invandrare begår brott borde makthavarna lyssna! – längre än så går inte analysen.


Resurser har omfördelats, våra gemensamma egendomar har reats ut, bostadsekonomin är ett kasino och företagare får skattepengar för att berika sig på våra barns skolgång. Samtidigt vill Moderaterna ytterligare sänka sjukpenningen. Det finns anledning att vara både rädd och förbannad. 
     Så lägg av med att det är vänsterns fel. Är du orolig över det splittrade samhället: vänta inte på att någon ska lyssna, utan ta reda på vem och vad som splittrade det.