lördag, maj 31, 2008

Oöverträffat

Nutida husliga sysslor: när antalet mobiler i mitt hem översteg tre började vi sortera laddare. Ena hemmet, andra hemmet, jobbet, eller elektroniksoporna för de stackars urmodiga laddarklunsar som inte passar till någon på marknaden förekommande mobil.

Inget system kan överträffa kapitalismen i att producera varor, brukar de säga, marknadsdyrkarna.
Det stämmer nog.
Det måste vara därför vi är så fullkomligt oemotståndligt lyckliga.
Det finns en ny mobil som gömt batteriladdarhålet bakom en nagelbrytande tunn gummilist.
En lycka svår att mäta...

fredag, maj 30, 2008

Motstånd, bistånd, hotbild

Motståndet i Sverige är inte särdeles utbrett. En god vän i Grekland förmodade att hela Sverige är på gatorna för att protestera mot Irakspektaklet. Nej – varför var vi inte det? Det är inte längre en en återkommande söndagspromenad att gå till usa:nska ambassaden och skrika UT UR ALLT!, och senast jag såg en kraftfullt rinnig äggning var det på stackars födelsedagsbarn i förorten.

Biståndsbudgeten i Sverige är inte särdeles frikostig. Men den räcker till att bekosta en lakejkonferens för Condoleezza Rice & co.

Flyktingmottagandet i Sverige är inte särdeles generöst. Men det räcker till för att ge statsministern en förment humanistisk ingång i sina samtal med Rice. Om det nu är humanistiskt att säga ”ni ska väl också ha dom”.

Hotbilden i Sverige är inte särdeles påfallande. Antingen utgjordes den av tusentalet färggranna demonstranter på Sergels torg, eller var polispådraget rena teatern. Fotbollsmatcher är farligare, för tackålov var det ingen som kom på tanken att cykla längs med transportvägen och slänga in en femtonkilos ryggsäcksbomb.
Det hade annars gått bra, ty säkerheten är bräcklig som en fjäril och garantier finns det inga.

Vill du läsa något roligare, prova Erik Rune

onsdag, maj 28, 2008

Vad var det jag sa

Jonsson fortsätter. Utomordentligt! Behöver egentligen inte tillägga något.

Utom en partsinlaga...
Vänsterpartiet klargjorde för ungefär tio år sedan att integration omfattar hela samhället. Att dess hörnstenar är arbete och demokrati - eller, försörjningen och mänskliga rättigheter. Att det handlar om ett samhälle där varje människa kan klara sig själv, hyser berättigad tilltro till samhället och dess institutioner och kan ha framtidshopp för sig och sina barn. Att varje människa är subjekt i sitt liv, inte ett objekt för andras åtgärder.

Men vår antirasistiska politik har inte slagit igenom. Lika lite som vår antikapitalistiska.
Tålamod är en god sak. Att säga ”vad var det jag sa” är inte så roligt. Det är väl dags för rättvisa snart!?

tisdag, maj 27, 2008

För svårt för en gås

Stefan Jonsson efterlyser i DN mer kunskap och mindre björklundsk magkänsla i integrationspolitiken – den politik som enligt Jonsson gavs en ny inriktning omkring år 2006. Det var då insikten om det strukturella förtrycket pratades bort till förmån för en individualistisk analys, som alltifrån valrörelsen till idag utmynnat i bullerbyns kulturarv som det gemensamma, med krav och rättning för den enskilde.

Runt -06 publicerades två stora statliga utredningar, Lappalainens om diskriminering och Kamalis om integrationens baksida. De togs emot med kyligt löje, och i synnerhet Kamali beskylldes för att inte behärska sitt jobb; vetenskapandet. Utredningarnas långa listor på sinsemellan olika åtgärdsförslag kom aldrig upp till behandling. För att citera Jonsson, en högst välfunnen plattityd som här ska läsas bokstavligt: ”Som vatten på en gås har slutsatserna runnit av den politiska och opinionsbildande klassen.

Det fanns vissa slutsatser i utredningarna som jag inte delade. Hos Lappalainen betoningen av det juridiska; att få rätt i efterhand. Hos Kamali ett demokratianslag som var mer lokalt och tillfälligt än parlamentariskt och ideologiskt. Men att ge båda utredningarna politisk behandling och praktiskt genomslag hade varit bättre än att fräsa som en gås och vända näbben mot immigranterna.
Likaså finns hos Jonsson ett stycke jag inte kan instämma i. Han menar att det inte handlar om rasism utan om preferens för likhet; homosocialitet i alla tänkbara aspekter.
När denna preferens för likhet nyttjar vårt koloniala arv för att utesluta mörkhyade och andraspråkstalare anser jag att den ska benämnas rasism och ingenting annat. Men detta är inte det viktigaste i Jonssons artikel! Det viktigaste är att han lyfter fram den oerhörda kunskapsfientlighet som driver borgerliga politiker att när det passar dem stöda sig på folkliga sentiment.

Här i detta sammanhang är det obehagligt symtomatiskt att DN valde rubriken ”Problemet är inte rasism”. Om detta är vad redaktören anser viktigt att lyfta fram har vi att göra med ännu en halvtorr gås. Och då förblir förnekandet den tyngsta ingrediensen i integrationsdebatten.

måndag, maj 26, 2008

Eliten och dess kunskapsbehov

Antagningsprov för teoretiska elitklasser på gymnasiet? Förslaget är onödigt och, just, elitistiskt, så det måste finnas mycket starka skäl för att genomdriva det.
Men utbildningsmajorens motivering har ingenting med utbildning att göra. Politisk hämnd är Björklunds drivkraft: ”Vi måste göra oss kvitt den socialdemokratiska jantelagen i skolpolitiken.”

Jag har aldrig hört Björklund tala om barnens behov. Föräldrarnas krav och önskemål burkar vara genomgående i departementsskrivelserna. Skolan måste märka ungarna så att föräldrarna ska förstå om de kan nånting. Men vad barn bäst behöver eller vad forskningen visat om deras utveckling, det har jag aldrig hört ansvarig minister hänvisa till. Björklunds skolpolitik bygger på hur han tycker och känner, på egna skolminnen och hur han tror att folk vill ha det. Och motorn är ett annat partis skolpolitik, som han bestämt ogillar utan att fullt ut begripa den.

Men jag är orättvis. I denhär artikeln tar Björklund faktiskt upp elevernas behov. ”De ska inte behöva sitta och rulla tummarna för att vänta in sina kamrater.” Alldeles riktigt, och den lata lärare som fortfarande väntar sig det ska det ställas helt andra krav på - jag är inte heller främmande för testning, för att sålla fram de pedagoger som förmår ge var och en möjlighet att arbeta och utvecklas på sin nivå.

Men behövs det elitskolor? Är det så att svenskt näringsliv, vetenskap och administration har stått stilla sedan studentexamen avskaffades? Om så vore, kanske orsaken ska sökas i att elitpositionerna fylls av överklassbarn som knutit rätt kontakter i rätt kretsar, på de privata sällskapsgymnasier där bordsskicket inte störs av några akademiska krav.