tisdag, december 17, 2013

Antirasister och antirasister

Efter många år med antirasism blir jag ibland besviken. Inte på rasisterna, de är sig precis likadana, enfalden och illviljan tål inte förändring. Men besviken på andra antirasister som vill så splittring inom denna viktiga rörelse genom att kräva en sorts legitimation för andras engagemang. Du ska använda rätt terminologi (idag handlar det ofta om ett återinförande av begreppet ”ras”) eller tillhöra rätt grupp (som vit ska jag inte låtsas engagera mig) eller använda extrema metoder (våga slåss på gatan).

Men rasismen angriper oss på olika sätt och måste självklart bekämpas på olika sätt. Vetenskaparna beforskar den, drar slutsatser, väcker nya frågor. Politikerna attackerar (från höger eller vänster) strukturerna, förändrar i systemen och levnadsvillkoren. Artister väcker och varnar genom musik, film, satir. Aktivisterna tar debatten på gator och torg inklusive internet. Ideella hjälpare ställer upp personligen och gömmer flyktingar eller ordnar gemensamhetsträffar. Med mera. Och några använder fler än ett sätt.

Ingen ska ifrågasättas för sin solidaritet, såvitt hen inte har begått något allvarligt misstag. Ingen ska misstänkliggöras för sitt deltagande. Tyck gärna att metoden är fel, men tala om metoden då och inte om individens bevekelsegrunder.
Det är för trist med vetenskapare som anklagar alla politiker för att ingenting göra – med politiker som ser ned på artister som inte har gjort rätt analys – med aktivister som hånar vetenskaparna som bara sitter bakom sina skrivbord – och så vidare.
Den enda grupp jag aldrig hört anklaga någon annan, aldrig upphöja sin egen metod till regelbok, det är de ideella hjälparna, hjältarna, de som tänker med hjärtat. Alla kan och vill inte följa deras exempel att offra sin egen tid och bekvämlighet för asylsökandes skull, men alla kan lära sig av deras acceptans av villkoren: Jag gör mitt och jag hoppas och tror att du gör ditt.

Det finns grupper som väljer att organisera sig separatistiskt. Eftersom de har det behovet, gör de rätt. Men det säger inget om hur andra väljer att organisera sig. Några väljer en öppen organisation runt en minsta gemensam nämnare. Det kan fungera, iallafall under en period.

Personligen tror jag inte att någon annan politik än vänsterns kan bidra till rasismens avskaffande. Men liberaler som Miljöpartiet har gjort ett bra jobb för att motverka diskriminering, och det behövs också. Det vore väl oerhört verkningslöst att tjata på dem att bli socialister istället!
Kanske är jag ingen särskilt tolerant eller generös människa. Men jag skulle aldrig ta tid från antirasistisk kamp för att klaga på andra antirasister (eller bara allmänt hyggliga människor) som i mina ögon gör fel! Och om någon startar en kampanj eller ett upprop kan jag vara med eller låta bli. Men jag skulle aldrig tala om för initiativtagaren att hen ska göra en annan kampanj. Den får jag isåfall starta själv. Och var har jag lärt mig dethär?
 
Under år av organisering. Så är det. Och en politisk rörelse mot rasism med anspråk på att åstadkomma förändring, den måste enas om orsaker och åtgärder för att komma vidare. Det är politiken vi ska vara oense om, det är där konflikterna är nödvändiga.
Konst och vetenskap mår bara bättre av de tusen blommornas princip. 

torsdag, november 07, 2013

Adamankos lag eller Ta inte skit

Godwins lag, är den bekant? Den går ut på att: "I takt med att en diskussion blir längre, går sannolikheten mot ett för att en jämförelse kommer att göras som involverar nazister eller Hitler.”

Lagen säger "internetdiskussioner", men den har också sin riktighet i verkliga livet, och den har varit mycket användbar för all världens högerextrema. Innan lagen myntades hände det alltför ofta att vi drog snabba paralleller mellan, exempelvis, nazismen och Sd. Gör vi det idag slänger de bara Godwins lag i huvudet på oss och så har vi förlorat diskussionen. På så vis har lagen också varit nyttig för oss, som måste bemöta högerextremisternas argument i sak.

Men själva kallas vi ofta för kommunist, Stalin, Nordkorean, Stasianhängare, antidemokrater och stenkastarvänster. Med mera med mera. Det behövs en motsvarande lag för oss röda demokrater. Min kamrat Adam har sett till att skaffa den!

Den heter Adamankos lag efter ett nätalias, och tanken är att sprida och använda det namnet eftersom det redan har några träffar på Google.

Några råd för att etablera termen:

Varje gång du kallas eller jämförs med Stalin, Nordkorea, Stasi etc etc, säg: Nu har du förlorat, det där var Adamankos lag. Den låter så här: ”I takt med att en (internet)diskussion blir längre, går sannolikheten mot ett för att en jämförelse kommer att göras som involverar kommunismen eller Stalin." Fortsätt sen inte diskussionen. Du har vunnit. De kanske måste börja bemöta dig i sak, rentav.

Du kan berätta om Adamankos lag i en blogg. Ungefär som denhär. Eller hitta ett annat lämpligt sammanhang för att förklara vad den innebär.

Så småningom behöver begreppet placeras en tidning. I en debattartikel eller annan text (i lämpligt sammanhang förstås) i en skrift som har en ansvarig utgivare. Om den står i en tidning kan den föras in i Wikipedia sedan.

Godwins lag - Adamankos lag. Det säkra sättet att vinna eller förlora i en diskussion!

måndag, september 02, 2013

De apatiska kom ikapp mig

När jag mötte Asylstafetten hade de vandrat hela vägen från Malmö till Hallunda, och hade bara en några mil kvar. Biblioteket skyltade  med litteratur som berör asylfrågan, och efter mötet lånade jag De apatiska av Gellert Tomas. Jag hade inte läst den tidigare. Jag tyckte att de som kämpar för asyl var värda att jag åtminstone läser om hur det kan gå till.

De apatiska kom ut år 2009 och innehåller nutidshistoria av det mest otäcka slag. Barn som led av uppgivenhets- och utmattningssyndrom avvisades från Sverige under våldsamma eller förnedrande former, deras föräldrar behandlades som förbrytare. Det började som ett maktmissbruk hos myndigheter och borde ha briserat i en skandal, men spred sig istället genom hela samhället när journalisterna valde att tro på de myter eller lögner som planterades (till exempel att barnen sprang om kring och åt om natten eller var förgiftade av sina desperata föräldrar).
Så småningom trodde en hel naiv allmänhet att det väl måste ligga någonting i det som läkare och regeringens utredare sa.

”Ifall de sjuka fick en fristad invaderas landet av falska flyktingar” trodde dåvarande migrationsministern – ett klumpigt avslöjande av den institutionella rasismen i Sverige. Hur många FN-deklarationer som än undertecknas är det alldeles för många som tror att den bedrägliga omvärlden inte är ute efter annat än att ta sig hit och att människor utifrån är a priori misstänkta. Allt de säger, allt de berättar, allt de genomgått, ska ses i ljuset av att de är potentiella förövare av olovligt intrång.

Detta är myndighetsförtryck i sin rena form. Den ena iskalla tjänsteutföraren efter den andra gör sin plikt, och några är stolta över att göra den snabbt och effektivt. Det pågår en härdningsprocess; man får inte bli plötsligt och godtyckligt svag när man ser det lidande man åstadkommer!

Nazismens brott ska inte i onödan dras fram som jämförelse med de nutida. Men en parallell blir plågsamt tydlig i De apatiska. Det handlar om förhärdandet. Liksom SS-officerarna tyckte synd om sina soldater i Sonder-kommando som måste massmörda i östra Europa (innan förintelselägrens mer effektiva maskineri var färdigställt), likaså tyckte chefer på Migrationsverket och polisen synd om de handläggare som måste bära ut halvdöda barn till flygplatsen och slåss med deras skrikande föräldrar.
Ordergivningen och gränsbevakningen hade blivit viktigare än barns rätt till trygghet och hälsa. Förvrängda värden som blev normala i en onormal myndighetskultur som för att försvara sina metoder måste basera dem på lögner om de asylsökandes allmänna lömskhet.

Det är viktigt att läsa De apatiska, även om vi tror oss ha en viss insikt i frågan. Boken drabbar direkt. Och än idag är det förvrängda värden som styr den svenska asyl- och flyktingpolitiken. Än idag finns det personal i den offentliga sektorn som i första hand utgår ifrån att utlänningarna ljuger.

fredag, augusti 30, 2013

Överklassen är beklaglig på flera sätt / om Lundsberg

Snart vet jag inte längre vad man ska säga om överklassen.
Att de är ena svin, det kände vi på oss.
Att de har skick och fasoner som fascinerar och imponerar, det visste vi som har en estetisk böjelse för sådant. Men vi trodde att skick och fasoner bottnade i någon sorts bildning och respekt för medmänniskan. Ungefär som hos Jane Austen.

Att överklassen är ena obildade fän, det kände vi på oss.  
Så till exempel fick de för sig att det är ett tecken på bildning att tilltala en enskild människa i plural: ”ni”. Enligt Språkrådet har ”du” varit hövligt tilltal sedan 1960-talet. Men överklassen tror inte på staten, inte på gemensamt fattade beslut, inte på att någon annan än de själva skulle kunna besitta "bildning", ett begrepp som de skyltar med fastän de själva ofta saknar det. På grund av halvbildning och simpel klasskänsla fortsatte de sitt sociala ni-uppror fram till idag när en hel hop unga människor från olika samhällsklasser använder sig av ”ni” därför att de tror att det står för något som är "fint".

Det är ingenting inlärt, bara något de har sugit i sig ovanifrån. Inte från skolan eller kyrkan eller skattemyndigheten eller någon annan till synes överordnad instans. Bara från en barnslig överklass som trofast låtsades leva kvar i ståndssamhället ända tills vi var inne i klassamhället, vilket de trots sin misstro också segrade i.
(Överklassen var emot klassamhället. Omkring förra sekelskiftet trodde de att klassmedvetenheten skulle beröva dem makten. De förstod ingenting ens under sin egen storhetstid!) 
Men varför skriver jag om tilltalsord - de väger ju lättare än ett strykjärn över en pojkrygg.
Men nu ser det ut som att överklassen skulle förlora striden om strykjärnet i rond ett. Deras seger över tilltalsordet kommer att överleva mycket längre. 

Nu lider överklassen, nu far deras barn illa. Nu drabbas även de av myndighetsbeslut, nu upplever också de frustrationen när makthavarna fattar beslut som de inte förstår.
Det måste vara oerhört traumatiskt för dem.
Jag tycker synd om vartenda barn, och jag skulle kunna tycka synd om de vuxna också, om de hade lärt sig vad ordet traumatiskt betyder genom att lyssna på andras berättelser. Men det har de inte. De ser bara till sin fäderneärvda rätt att förtrycka.
Den rätt som hotas genom Lundsbergs temporära stängning.
Dessvärre tror jag inte på att en nedläggning är förestående. Överklassen klarar sig nog ur sin lilla kris också denna gång. När de vrider hårt på kranarna så kommer det nämligen, det där obildade oförnäma som de inte vill låtsas om att de har – pengar, denna fruktbara gödsel som överklassen har så gott om att de vill slippa prata om den. 
Tacka fan för det. Varenda normalbildad person vet att det är pengar det handlar om.

Den lilla segregerade grupp i samhället som väljer att leva i en enklav med sina likatänkande och isolera sig i enlighet med konservativa hedersbegrepp - den gruppen kommer med stöd av sina pengar att fortsätta göra det. Om skolan stänger får barnen plats på en privatskola i Gränna eller för all del på Mars, bara de inte behöver träffa vanliga människor i kommunal skola, eftersom det skulle förstöra deras chanser på träningslägret i Schweiz (källa saknas: bara läst i pressen).
Vad överklassen har förutom pengar är kontakter, och dem skryter de öppet med. Hela deras stolta privatskola gick ut på kontakter, med piska eller utan. Med kontakter kan man styra. Någon som undrar varför Moderaterna inte har yttrat sig i Lundsbergsdebatten?

Snart vet jag inte längre vad man ska säga om överklassen utan att ta till kraftuttryck.
Bara att: de är så pinsamma när de gråter ut i media. Varför lever de inte upp till sin egen roll? De kan, och kommer snart att, placera sina pengar i någon mer vinstgivande pseudoutbildning som ger deras ungar en sorts gymnasiebetyg som kan kvala in dem på det schweiziska träningslägret för makthavare.

Överklassen håller ihop om sina konservativa, aggressiva traditioner och tycker att förtryck är något relativt bra så länge de själva utövar det, så som det brukar vara. För den rätten är de till och med beredda att offra sina egna ungar, och detta är oförlåtligt.   

Snart vet jag inte längre vad man ska säga om överklassen. Inte när den är värre än jag trodde. Inte när inte en enda individ ur denna klass hittills har visat civilkurage nog att säga: Visst, klart att en dålig skola måste stänga!
Den som säger något gör det högst anonymt. Det är beklagligt.

fredag, juli 12, 2013

Politik och journalistik, ett omaka par i Franchells bok

Eva Franchell är en sedan länge ansedd journalist på Aftonbladet, och har också arbetat för Anna Lindh. I Partiet (2012) skriver hon, som följt skeendet inifrån, "en olycklig kärlekshistoria” om Socialdemokraterna. 
Franchell väljer att skildra sitt eget liv och den politiska utvecklingen i Sverige parallellt genom tidstypiska nedslag. När berättelsen ser ut att koncentreras till intrigerna i det socialdemokratiska partiet får vi ”extra allt” genom inblickarna i intrigerna på Aftonbladet, eller vad hennes barn tycker, de som tänks vara intressanta eftersom de tillhör nästa generation.

Generation är ett nyckelbegrepp i boken. Franchells politik består av personstrider och rubriker, och dess drivkraft är åldersbetingade preferenser. Med jämna mellanrum spekulerar hon i hur den ena eller andra generationen blivit fostrad och därför kan tänkas reagera, exempelvis: ”Den gamla partilojala generationen som tog med barnen till första maj hade dött ut och nästa struntade i traditionerna.” Politik är lojalitet och tradition. Vi ser inget av politik som intressekonflikt. Riktigt bisarrt blir det när Franchell skriver att barn födda mellan 1982 och 2003 kallas för ”the millennials”. Tjugo års födslar etiketteras slarvigt och larvigt – allt annat lika!?

Intressant blir det när Franchell tillstår att hon framåt 2011 såg sitt eget ansvar för politikens privatisering: ”Jag var en av de journalister som började beskriva politiken som egennytta. - - - Varje gång en budget kom beskrev jag hur den påverkade privatekonomin.” Här känner hon till någonting viktigt, något som kunnat bli ett helt kapitel om hur kapitalet genom sina tankesmedjor vann över media till att göra gemensam sak i att prata personliga plånboksfrågor. Tyvärr stannar det vid en i och för sig värdefull självkritisk reflexion. Senare frågar hon sig vem det är som styr över politiken, väljarna eller möjligtvis marknaden? Då är medias roll glömd igen.
 
Drevet mot Juholt skildras detaljerat, men utan egentliga förklaringar. Det är mycket möjligt att Franchell inte vet – men hon vet tillräckligt för att vara säker på att det inte var en konspiration. ”Det är maktkamp” skriver hon, som om maktkamper inte utspelades via konspirationer. Tidigare har hon konstaterat att det var kvällstidningsjournalister som ”eldade på rosornas krig och vi tyckte att det var riktigt roligt”. Med Juholtaffären var det kanske inte lika kul längre, men: ”Han säljer tidningar, så enkelt är det.”

Ja, nog är medielogiken enkel. Så enkel att den som befinner sig där inte ser annat än media. Efter månadslånga utspel från S och M frågar sig Franchell hur väljarna ska ”kunna ta något enda parti på allvar efter denna höst?” – som om inga andra partier funnes.
Franchell är här fullständigt medielogisk. Det hör till genren att ignorera vänstern, och att inte skriva så mycket om andra småpartier heller.
Journalisterna skiter i intressepolitik och ideologi för att sedan blaserat kunna konstatera att de inte finns genom cirkelbeviset: media har inte skrivit om dem.   

Politik är lika med rubrik: När Franchell får chansen att ställa en tuff fråga till Juholt vill hon veta vilka rubriker han hoppas på efter presskonferensen.
Politik är lika med attribut: När Sjöstedt väljs till V:s partiledare noterar Franchell apropå hans rutiga skjorta att han ”inte /är/ så olik en gammaldags sosse”, och det ser hon som ett tecken på att vänstern går högerut.
Politik är lika med privat: Franchell antar att folk för hundra år sedan hade slutit sig samman i krav på bättre villkor, men ”idag har deras problem blivit individuella”. Tror hon på allvar att det är problemen som ändrat karaktär? och inte skildringen av dem?
Politik är lika med förpackning: I slutet av boken ställs en sorgsen fråga om orsaken till att det går så dåligt för S är ”vår egen rödvinspackade egotripp” eller tidsandan? Nästa fråga lyder: ”Hur ska nästa generation väljare förstå att Socialdemokraterna egentligen är ett parti för fred, jämlikhet och solidaritet?” (bloggens kursivering)
Politik är lika med fult: Franchell vill inte fackas in som vänster eller höger, nej hon är framför allt individualist. Och journalist, en som vet hur man säljer tidningar! Hon fackar in sig själv med besked: Inte höger eller vänster, utan personlig, apolitisk och medial.

Det finns en del som är bra i boken. Skvallret är småkul, feminismen utmärkt. En eloge till det avsnitt i slutet som beskriver hur männen inom S berikat sig på karriären mellan politik och näringsliv sedan de skickat ut kvinnorna för att göra skitjobbet.
Det som är farligt i boken är att den utgör ett försåtligt hot mot allt spirande politiskt intresse. Journalisterna, de kunniga och modiga, hyllas. Men politiken sänks, allt under det att boken låtsas intressera sig för den via rubriker, attribut, förpackning och väljarnas födelseår.

”Hur ska nästa generation väljare förstå... ” Hur ska någon kunna förstå någonting om politik om den inte skildras som en intressekonflikt?
Hur ska någon väljare kunna förknippa S med solidaritet och jämlikhet om de inte förändrar sin politik?
Hur ska vi läsare kunna behålla respekten för journalister, om inte kan urskilja någonting utanför sin egen internlogik?
Den som säljer tidningar och böcker.

onsdag, juli 03, 2013

Åkesson som uppviglare

De nationalister och rasister som skriver i kommentarsfält är nästan undantagslöst också antifeminister. Teves granskning i vintras av hatet och hoten mot kvinnor var tydlig som ett piskrapp, medan kommentarerna på nätet mer liknar att klafsa i gyttja. Feminister utmålas där som avsiktligt ondskefulla personer ute efter att skada män och barn, som klåfingriga barn som ingenting förstår av omvärlden, eller i gammalfreudiansk stil som sexuellt frustrerade hysterikor. Ibland kallas vi feminazister.
Vi uppfattas sällan som funktionella, normalbegåvande  motståndare, utan betraktas genom en hinna av äckel. Vi bemöts sällan med argument, utan med hot om straff.  

Åkesson (Sd) talade i Almedalen mycket hårt om feminister, vad han kallar ”den verklighetsfrånvända feministiska eliten”. Som alltid är det oklart vem eller vilka han menar med sina fiender. Mig? Knappast. Schyman? Möjligen. Men som lokalpolitiker i Sölvesborg är man väl inte så mycket av en elit. Jag är säker på att han inte menar Reinfeldt, kungen eller Aftonbladets skönhetsbilagor. Men oavsett definierad målgrupp ägnade sig Sd-ledaren åt intensiv svartmålning.

En kommentator i Feministiskt perspektiv gör den spännande analysen att Åkessons tal fungerar som uppvigling.
Partiledaren ställer inte upp på dem som  hotar kvinnor på nätet eller i verkligheten – han klargör bara att människor med feministiska åsikter ska motarbetas. Eftersom  vissa kretsar inom Sd aldrig har långt till våldet, borde deras ledare snarare ha markerat nolltolerans igen. Istället väljer han att underblåsa hatet mot feminister genom sitt avståndstagande, som förstås låter välunderbyggt i medlemmars och näthatares öron. De får den lilla uppbackning de behöver
Det är denna det tysta medgivandets policy som Åkesson framgångsrikt tillämpar i varje situation där företrädarna beter sig illa. Exempelvis i det som borde ha blivit Avpixlatskandalen, som bara blev ett jasså. 

När kommer reaktionerna? Åkesson hävdar att han är förföljd, men i media kommer han undan med allt från våldsverkare på stan, underhåll till en hatsajt, ständiga försök att kolonisera vårt gemensamma hemland för egna syften, och nu senast angrepp på feminister (inte ideologin; personerna). Församlade massmedia återgav hans tal som om det var pro kvinnor! Journalisterna beter sig som om de varken sett eller hört, och en ofinansierad heltidsreform slog rekord i positiva notiser om ett i grunden rasistiskt parti!

Uppvigling är en gammaldags term. Sverigedemokraterna är ett gammaldags parti. Det tycks helt enkelt passa dem perfekt att med avfärdande retorik hetsa de tysta tangentbordskrigarna till fortsatt hot och hat.

Men vi är också människor. Leve feminismen!

tisdag, juli 02, 2013

Snygga Sverigevänner, va

Trodde jag skulle skriva något åtminstone om Åkesson i Almedalen. Men jag la av redan vid hans utnyttjande av ”Sverigevänner”; ett utnyttjande av såväl uttrycket som av vännerna. Det är inte riktigt fint att försöka dra in alla som  gillar Sverige i den inskränkta värld där självgodhet och plattityder härskar, där lösningarna är enkla och omvärlden ond.

Åkesson har aldrig förstått dethär landet. Han begär det, men kan inte älska det som det är. Han är som en man som förälskat sig i en plansch av en skön, blid kvinna och inte kan acceptera att hon är morgonsur och har doktorerat i filosofi.
”Du sökte en kvinna och fann en själ / Du är besviken” skaldade Södergran.
Ungefär så ligger det till med Åkessons fosterlandskärlek.

Mer om Söder… nu Björn, Sd:s partisekreterare. Han skriver på sin fejsboksida
”Är det hatsajten Aftonbladets medarbetare som står och urinerar på barnens lekplats i Sölvesborg när de jagar Åkesson genom att springa runt i hans trädgård? Förvånar mig inte ett dugg! De har väl aldrig respekterat något hittills så varför börja respektera saker och ting och bete sig som människor nu? Men Helins gunst vinner de ju genom att uppträda så här och det är väl det viktigaste? Usch för hatsajter som Aftonbladet!

En folkvald politiker och ledare tycker det är helt normalt att lägga upp spyor på nätet. Han kallar en av landets största tidningar för ”hatsajt” eftersom den granskar hans parti, han slänger ur sig anklagelser om dess medarbetare och låtsas tro att pöbelfasoner uppmuntras av deras chef. Märk väl, låtsas tro. Fullt så stor idiot är inte Söder att han tror att Aftonbaldets Helin styr personalen med uppmaningar att förorena på lekplatser. Men det verkar vara mycket viktigt att uttrycka sig rått och vulgärt om man ska behålla sin status hos en del av Sd:s sympatisörer. I tidningarnas kommentarsfält har jag sett enstaka individer som överväger att gå till nazisterna om Sd är för mesigt. Då handlar det inte längre om politik, utan om den diskutabla tryggheten i att få vara med i mobbargänget. 

Söder får inte låta sådär i riksdagens talarstol, och möjligen kan man unna sig visst frispel på sin egen fejsboksida - men Söders är offentlig. Har karln ingen broms?

Nationalisterna har med sektliknande inåtvändhet bestämt sig för att den som anser sig ha rätt också kan ta sig rätten att bete sig som hen vill. Sådana människor finns det fler av. Men alla har inte fått makt. Därför är Sverigedemokraterna farliga, oavsett kostymering.

Måtte alla Sverigevänner inse det!

torsdag, juni 06, 2013

Stolthet och glädje

En sommardag med sisande tornseglare, tutade lom och galande gök blir man gärna glad över Sverige – glad över att vara född i ett litet demokratiskt land och växa upp med fungerande välfärdssystem, glad över midsommarblomster och smörblommor, de sena konvaljerna och första ängsklockorna.
Märk väl – glad. Inte stolt.

När nationaldagen inrättades som helg var ett av skälen till det att svenskarna behövde en alldeles särskild dag till att vara stolta över sig själva och landet.
Märk väl – inte glada och tacksamma. Stolta.

I mitt huvud är stolthet något som växer ur prestation. Finns ingen anledning att vara stolt över var föräldrarna födde en, eller över en natur som skapades ur istiden och klimatväxlingarna. En och annan kan nog ha haft anledning att vara stolt över landet; de som bidrog till att forma det. Gustaf Vasa kanske, eller Per-Albin Hansson. Men vi andra? Ärligt - hur bidrog du till jämställdhetslagstiftningen? Eller var du med om att införa det orättvisa pensionssystemet?

Glädjen över den alldeles opåkallade förmånen att få växa upp i fred och välstånd ska inte blandas ihop med stolthet. Först måste man åtminstone anstränga sig för att åstadkomma någonting. Odla en trädgård. Gör några vändor i kommunfullmäktige. Hjälp till! 

Ämnesbyte:
Jag är stolt över mina böcker som jag själv skrivit och givit ut. Stolt om någon tycker bra om en text, vilket händer ibland, men framför allt stolt över att jag klarat av en litterär produktion i ensamhet och utan uppmuntran.
Den som fortsätter skriva på detta vis år ut och år in kan antagligen sägas lida av sjuklig envishet, olönsam ambition och ett visst mått av självöverskattning. Dessa egenskaper är ingenting att vara stolt över, men tydligen nödvändiga för dethär författarskapet.
Andra författare får ångest för att de fått stipendium och måste prestera. Jag har arbetat heltid och inte haft en tanke på annat än att prestera. Det är sorgligt att ingen velat ha det, men försöker stå ut med det och är lite stolt också över att hålla bitterheten någorlunda i tygeln.

Åter till ämnet:
Den som måste hänga upp sin stolthet på föräldrarnas födelseort har kanske inte åstadkommit så mycket mer sedan dess. Det är isåfall väl värt deltagande.
Men en helt egen helgdag, är det verkligen rimligt?

Nu kommer jag att få kommentarer från nationalister om att jag spottar på / förnekar / hatar Sverige. Kan då denne nationalist läsa om första stycket?
För mig är Sverige demokrati, välfärd, ängsblommor och fåglar.
Vad är Sverige värt för nationalisten?

lördag, maj 18, 2013

Vi kan alltid lära mer, eller Sådan är fascismen

Har just avslutat Henrik Arnstads alldeles utmärkta bok Älskade fascism. Den lätt besynnerliga titeln får inte någon uttrycklig förklaring. Kanske menar Arnstad att fascismen omfattats med entusiasm och faktiskt röstats fram till makten. Kanske menar han att den efter 1945 omskapats och alltid på nytt kan skaffa anhängare. Eller tänker han på att den idag är den enda ideologi som förefaller hoppingivande för människor, därför att den lovar att det som gått snett ska göras om och födas på nytt.

En definition av fascism är: ”En typ av politisk ideologi, vars mytiska kärna i sina olika gestaltningar är en folklig ultranationalism inriktad på nationens återfödelse”. Fascismen har nationalism som sin starkaste drivkraft. Men bara ett av problemen med nationalismen är omöjligheten att definiera vilka som ska rymmas inom nationen, vilket Arnstad också går igenom. Om några ska vara utanför måste själva demokratin omformuleras - även om dagens fascister inte säger sig vara ute efter att störta demokratin och därför blivit svåra att känna igen.  

Här ska inte boken sammanfattas, det vore inte rätt mot Arnstads långvariga och ambitiösa arbete. Men några viktiga punkter är... 
 
- Fascism ska inte användas som skällsord om alla möjliga obehagliga styrsystem. Arnstad går igenom flera av 1900-talets diktaturer och finner att de flesta var konservativt auktoritära (Spanien, Grekland, Chile). I slutkapitlet redogör han också för på vilka grunder Fremskrittspartiet, Dansk Folkeparti och Sverigedemokraterna kan kallas fascistiska partier: folklig nationalism inriktad på ett återskapande av föreställda värden.

- Inom Europa föreställer man sig ha monopol på demokrati, när den tvärtom hela tiden har varit tillkämpad och hotad. Fascism och kommunism brukar få skulden för mellankrigstidens period av europeiska diktaturer, men Arnstad visar att detta inte stämmer. Det var konservatismen som avskaffade demokratin. Den hade bekämpat den sedan den dök upp, och den trodde sig kunna använda fascismen till detta syfte. Konservatismen har i varje givet läge stött fascism för att motarbeta socialism.

Ett olustigt exempel på det senare är citatet från förre högerledaren Jarl Hjalmarson. På 1930-talet ansåg han att konservatismen måste ”mala sönder den demokratiska ideologin och ersätta den med egna positiva begrepp”.
Många partiledare har sagt många dumheter under sin karriär. Men det är bara vänstern som måste be om ursäkt. Vanligen för saker den aldrig skulle kunna ställa till ens om den önskat det.

- Främlingsfientlighet hos majoritetsbefolkningen beror inte på det faktiska antalet ”främlingar”, utan det är graden av upplevd oro som är väsentlig. Denna ångest är ingenting naturgivet, utan konstrueras politiskt.
Till exempel genom bortslumpade välfärdssystem och krackelerande fackföreningar.

I Arnstads bok får sig den europeiska högern en grundlig omgång. Samtidigt tycks boken säga oss att vad Europa behöver för att inte falla ned i lågsinthet på väg mot folkmord är starka parlament med en balans mellan konservativa och socialdemokrater. När balansen rubbas uppstår utrymme för folklig fascism (och även när socialisterna sticker upp, tyvärr). Men Arnstad skriver inte om vilka det var som hela tiden backade, som lämnade ett tomrum, vilka som sa "ni har nog rätt" till de konservativa. Det var och är socialdemokratin. De är inte fascister, de har aldrig röstat för fascism, men genom politisk feghet har de hållit upp dörren för den. Detta hade jag velat få beskrivet i boken.

En vardagsuppfattning om fascism som åtminstone jag själv hyst är att den är starkt auktoritetsbunden, hierarkisk inom ett slutet system. Detta går inte Arnstad in på i boken, varken för att bekräfta eller förneka. Kanske auktoritära system ligger närmare den konservatism som vi så lätt blandar ihop med fascismen. Det hade varit roligt att få frågan om auktoritär organisation utredd.

Samtidigt måste man ställa frågan: Är det inte märkligt hur lätt vi har att blanda ihop konservatism och fascism?
Eller är det inte märkligt alls, så fint som de alltid har samarbetat. 

onsdag, april 17, 2013

Journalistikens brist på elit

När det gäller exempelvis klimatet eller finanserna brukar man kräva viss baskunskap av skribenter i media. Inte av oss som hänger på med kommentarer – jag kan vara emot kärnkraft av hur ovetenskapliga skäl jag vill – men av dem som har till yrke att prestera tänkvärda texter.
När det gäller immigration och rasism finns uppenbarligen ingen nedre gräns för vad man kläcker ur sig. 

Först snackar elitmediafiguren Dabrowski om att det finns en ”konsensuselit” som hindrar människor från att säga vad de vill om invandringen till Sverige.
Dabrowski behöver aldrig uppehålla sig i ett satans förnedrande kommentarsfält för att komma ut med sin uppfattning, men som journalist borde hon faktiskt göra det. För att skaffa sig allmänbildning. Så kanske hon slutar ömma för de tystade som sällan eller aldrig tiger.  
Sedan förundrar sig Dabrowski över att någon skulle kunna tro att hon, med sin Sd-liknande retorik, skulle kunna vara främlingsfientlig. Hon!?
"Jag har en syster som arbetar i Husby med en klass med invandrarbarn och jag anser mig vara en av få journalister som verkligen har kontakt med det mångkulturella samhället och välkomnar det”.
Tur att vi har systrar. Som arbetar. Som ger oss rätt att yttra oss om vadsomhelst. Min syster arbetar i Nacka, därför är jag en av de få vänsterpartister som verkligen har kontakt med Solsidan och välkomnar den. Kanske. I en annan värld utan vare sig fakta eller självkritik.
Jag tillhör ingen konsensuselit. Jag tycker det finns för mycket konsensus i dethär landet. För mycket skitförklaringar om att orättvisorna beror på dig själv. Och jag kan ibland tycka att det finns för lite elit. Det vore bättre om vi finge ha lite respekt kvar. 
”Jag kommer ofta med en eller annan groda i debatter”, säger Dabrowski, och sen framhärdar hon i detta – publicistklubbens ordförande.
Ska det föreställa journalistikens höjd, vill jag inte veta var bottnen finns.

fredag, april 12, 2013

Allahu akbar och andra utrop

Polisen fattade rätt beslut: Moskén i Fittja fick tillstånd till böneutrop, eftersom det inte anses kunna störa någon. 

Moskén i Fittja ligger mellan en sjö och en parkering, praktiskt taget under en motorväg. Om böneutropet överröstar den ständigt brusande trafiken på E4 blir jag förvånad. Moskén är dessutom det enda vackra huset på kilometers avstånd.

I diskussionerna om moskén framhålls ibland att i vårt sekulära samhälle ska ingenting som gör reklam för religion vara tillåtet, varken kyrkklockor eller böneutrop. I det sammanhanget brukar också hävdas att religionsfrihet även ska innebära en frihet från religion.

Det ligger något i det. Ingen vill pådyvlas propaganda eller påminnas om dumheter som man anser rent skadliga.
Men man kan också vända på det och fråga varför just religionen, i ett genommedialiserat samhälle, skulle vara den enda sociala funktion som inte får höras eller synas. Kapitalismen påminner oss  genom sina idealiserade yttringar ständigt om dumheter som är rent skadliga; profitbegär och sexistiskt våld till exempel.

Ett sekulärt samhälle som det vi har betyder inte att kyrkklockor, böneutrop eller hare-krishna-tamburiner är förbjudna, bara att du inte behöver bry dig om dem. Staten och lagen vare sig framhåller eller förkastar någon trosriktning.
Ett sekulärt samhälle som det vi har påbjuder inte ateism, inte heller att oliktänkande ska hålla sig hemma.

Ett sekulärt samhälle kan, som i Frankrike, innebära att symboler för tro inte få bäras på offentlig plats. Särskilt praktiskt är det inte. Då måste samhället investera i tid och intresse för att reda ut om kors, sjal och turban är en modegrej eller en trosbekännelse? Om ikonen är en antik dyrgrip eller ett föremål för tillbedjan? Om davidsstjärnan är en religiös eller politisk markör? Den enda anledningen att ödsla tid på sådant är att man blir ofantligt provocerad av just religion.
Men den åkomman - att vara religionsöverkänslig - är ingenting som ett sekulärt samhälle behöver ömka sig om. När religionen är privat bör den för omgivningen vara tämligen ointressant.

Ett annat argument mot böneutrop är att de stör. Det är den kritiken som Botkyrkas politiska nämnder och nu senast polisen har prövat. De fann att det inte stör, inte där mellan motorvägen och sjön. Om beslutet är fel må de omkringboende klaga.
Så som man gör, när det stör.
Tyvärr kan man inte alltid göra det. Med risk för att bli rättshaverist kan du framhärda i att anmäla körsång, korvgrillning, vandrande pinnar och grannens skuggande ek. Men det är bara början på allt som stör. 
Kapitalism, militarism och sexism gör sig dagligen påminda. Ovanpå det hela den vardagliga omgivningen som väsnas och blippar och stinker. Folk håller på med en massa trams hela tiden! - och jag anser att vi borde lägga ner mer tid på att anmäla systematisk orättvisa, och mindre tid på att avsky yttringar av det mänskliga. 
 
Utom, förstås, dendär sekten som gastar OMAJGAAAD! vitt och brett i det offentliga livet.
Efter det yra utbrottet brukar de prata om vanliga saker. Om ofantligt banalt vanartigt vanliga saker som av varje estet borde anmälas som störande, och så bara bävar man, för snart kommer utropet igen: OMAJGAAAD!
Är det en åkallan av Gud, språkförbistring eller bara dålig uppfostran? Vilken instans ska man vända sig till? Det pågår ju hela vägen hem från jobbet!

Böneutropet i Fittja kommer att inträffa varje fredag under fem minuter mitt på dagen. Glad fredag på er!

måndag, april 08, 2013

Romska högtidsdagen - skriv på Amnestys namninsamling

Internationella romska högtidsdagen – 8 april - firades idag i Tensta.
Att det blev just 8 april syftar på den stora romakongressen i London på detta datum år 1971. Det var då romerna utropade sig till en nation utan land. Flaggan med hjulet antogs och sången Gelem, gelem.
Gelem betyder ”jag gick” och syftar på romernas långa vandringar över världen. Den berättar också om mötet med den svarta legionen, alltså romernas utsatthet under Förintelsen.
Fred Taikon från tidskriften E Romani Glinda håller ett öppningstal där regeringens politik kommenteras. Det som är bra är regeringens strategi mot diskriminering och den vitbok om övergreppen mot romer som snart ska utkomma. Det som inte är bra är Migrationsverkets behandlingar av romers asylansökningar, det är REVA-projektet, och att Billström trots sina uttalanden får sitta kvar. ”Sverigedemokraterna behöve rinte anstränga sig när ledande politiker följer i deras fotspår” säger Taikon, som också tar upp den fruktansvärda situationen på Balkan och i Ungern.
Fred Taikon
Det är tätt med sång och musik under firandet, och framåt kvällen ska pris utdelas till Rosa Taikon, Hans Caldaras och Thomas Hammarberg för deras arbete för romernas situation. Lise Berg från Amnesty berättar om den kampanj som idag startar. Amnesty vill påverka EU-kommissionen att alla medlemsstater ska följa EU:s diskrimineringslagstiftning. En namninsamling som ska gå till Barroso skickas runt. (Se nedan)
 
Thomas Hammarberg påpekar att Sverige, Tyskland och Österrike är de länder som skickat tillbaka flest romer till Kosovo – med personliga tragedier som följd. Situationen är svår, men inte hopplös, är en kort sammanfattning av ettpar timmar i Tensta träff.
 
Vi fortsätter kämpa för romernas värde och rättigheter!
 
Också Aftonbladet skriver om rasismen mot romer

fredag, mars 08, 2013

Leve 8 mars!

Ena dagen en genusutbildning som börjar under elementärnivån. Vi får sitta i grupper och diskutera könsroller. Som på högstadiet. Fast vi inte längre har aslångt hår och askort kjol.  

Nästa dag är 8 mars. Då är det jobb som vanligt, ingenting särskilt med den dagen. Vi påpekar då och då att vi borde gå hem tidigare, för att komma ikapp männen lönemässigt.
Inte är det som 6 juni, dagen som det blev helgdag av, dagen till åminnelse av en karls intåg i ett underutvecklat Stockholm.
Till skillnad då från den vanliga arbetsdagen; den internationellt erkända dagen till påminnelse om kampen som generationer av kvinnor deltagit i.

Ett av gårdagens grupparbeten gick ut på att beskriva de budskap vi fått som barn och unga; budskap om hur man ska vara flicka eller pojke.
Kvinnorna tyckte uppgiften var trist, ungefär som på högstadiet. Men männen gick verkligen in för den! - kanske för att de annars måste betala massor av kronor per timme för att få liknande mansterapi. Och trots skilda förutsättningar var det intressant att se vad grupperna kom fram till.
Flickans första budskap: Du ska vara söt!
Pojkens första budskap: Skärp dig!

Detta har alltså inte sagts av dödsmördarsuffragetterna (ett mycket roligare ord än statsfeminazister). Det konstaterades i tröttkört tillstånd av normalgamla självförsörjande kvinnor och män på en kurs i elementa. 
Kvinnor och män som inte ens får fira helgdag den 8 mars.

Det var som att 8 mars var en spralligare dag för några år sedan. Då försökte affärsidkarna sälja in internationella kvinnodagen som en slags enkelriktad Valentin. Dagen när alla fina kvinnor skulle få blommor!
Tack och lov slog detdär aldrig igenom.

Gärna en liten blomma, men först hela lönen och halva makten. 
Fast Politik och poesi har inget annat än en blomma att dela med sig av. Till skärpta flickor och söta pojkar önskas en glad 8 mars:
 

 

torsdag, februari 28, 2013

Vi tar kampen

Collage: Elin Melander
Ett år av arbete och glädje – den antirasistiska vänstergruppen Vi tar kampen kan idag fira att vi under det första verksamhetsåret lyckats göra skillnad.

Collaget ovanför visar några kommentarer som yttrats om gruppen under året. Vi har gjort det vi lovade: vi står upp och bemöter rasismen, var den än visar sig, och verkar för en human flykting- och mottagandepolitik. Det har varit tufft, det går åt mycket tid - en insats om dagen och tusen medlemmar! Men det är roligt, och det ger nya vänner och bekantskaper. Över hela landet finns det unga och gamla kvinnor och män som tror på solidariteten och vill vara engagerade.

Metoderna vi använder är bland annat insändare i tidningar, mejl till företag och myndigheter, argumentation i kommentarsfälten, stöd åt människor som råkat illa ut på nätet, och inte minst spridning av bra artiklar och goda exempel. Slutligen är vi också med och debatterar till stöd för Vänsterpartiets politik, eftersom vi är övertygade om att rasismen bäst förebyggs med arbete åt alla, en gemensam välfärd, och lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter för var och en.

Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter – och alla betyder alla.

onsdag, februari 06, 2013

Fegheten urholkar demokratin

Nu har många fått upp ögonen för hoten och hatet på internet. Uppdrag granskning berättade bland annat om 21-åringen som reagerade på HM:s tröjor och fick 2800 obehagliga inlägg.

Nätmobben brukar ursäkta sig med att de som drabbas är ”makthavare”, det vill säga professionella mediapersoner. För det första gör det inte brottet mindre, för det andra är det inte sant. Den 21-åriga kvinnan är en privatperson som använde sin medborgerliga rätt att framföra sin uppfattning. När kvinnor uttrycker sig offentligt kan vi drabbas av förtal och kränkningar.

Polisen gjorde ingenting åt 21-åringens anmälan. De utreder sämre än televisionen. Vad har vi då polisen till?
De medgav i programmet att det fanns ”en antydan” till hot. Tydligen är de lika okänsliga för ordets makt som näthatarna är.

”Det handlar om någonting annat” sa psykologen till den knäckta skådespelaren i SCUM-manifestet. ”Det handlar om att en kvinna sticker ut hakan.” Men vad det handlar om är i grunden ett hot mot demokratin: Kvinnor vittnar om att de inte längre orkar skriva om ämnen som ger denhär typen av kommentarer.
Mannen som hotar kanske inte våldtar. Men systematiska hot kan inte undgå att påverka.

Det är fullständigt orimligt att det i vårt samhälle går omkring så många rädda, nedtryckta män som inte kan komma på en enda sak att ta sig till, utom att i smyg bekämpa kvinnor som de utsett till fiender. Märk väl, hur illa man än mår eller hur utsatt man än är, är det ingen ursäkt för att ge sig på andra.
Hur blev de sådana? Hur fostrar vi pojkar?

Nu kan det sägas att hat och hot förekommer också mot män. Men skillnaden är att det då inte handlar om deras kön. Män ska inte straffas med sex. Endast kvinnor tvingas underkasta sig sådant som pris för en röst i offentligheten.
Fullständigt orimligt.
 
Några män vågade ställa upp i programmet för att bortförklara sina skriverier. Dessvärre stämmer deras svar rätt väl in på några av de psykiska strategier som möjliggjort folkmord:
Abstrahera handlingen: ”Jag menade inte ordagrant. Det är ett uttryck.”
Avförmänskligande av den drabbade: ”Jag tror inte hon bryr sig.”
Dölja sig i massan: ”Det var en massa människor som skrev, det var inte bara jag.”


Mekanismer som bottnar i feghet, överförjävlig feghet.

Vi måste få lagar som skyddar oss från de fega hatarna. 
Lagar är det enda vi har, vi som väljer att inte förstöra samhället med hot och hat. 

Slutligen kikar jag in på sajten Avpixlat. Där är de också bekymrade över kvällens program. Inte i första hand över hatet mot kvinnorna, utan över att Avpixlat kanske skulle skuldbeläggas. Redan innan programmet sändes har man tillskrivit de ansvariga på teve och förklarat sin negativa syn på kränkningar.
Det var värst så oroliga de blev.
Det var symptomatiskt att det var av fel orsak. 

Såhär uttryckte sig Vänsterpartiet. Gillar!
Och en ny tagg har fötts på Twitter: #nätkärlek!

fredag, februari 01, 2013

Vad har du lärt dig i skolan idag?

I Läroplan 2011 krävs reflektion och argumentation och internationella och historiska insikter från tioårsåldern. Det är en god sak. Men svår att uppnå, i synnerhet som ämnena finfördelas, varje prestation ska bedömas, och antalet minuter per ämne ska bokföras så att klasserna inte ska kunna hitta på några tematiska aktiviteter.
Är det någon som tror att lärdomarna kommer att bli annorlunda imorgon än igår?

Vad har du lärt dej i skolan idag?
Om bondgårdens djur och Noaks ark
äckliga kryp i vatten och mark
Äter jag grönsaker så blir jag stark
bara jag aktar mig för knark 

Vad har du lärt dej i skolan idag?
Fröken berätta om demokrati
sen fick vi rösta på varsitt parti
Jag gjorde nog fel för jag ville bestämma
Dom som inte kan nåt får göra om det hemma 
Det värsta är att Ayse är med Emma...

Vad har du lärt dej i skolan idag?
Gustav Vasa och Hitler, volymen av konerna
baciller på nätet, export och mormonerna
Vi rökte i en buske, testa erogena zonerna
spydde i matan över grundämnen och jonerna
Sen studieteknik - att följa instruktionerna!

Jag ska hålla mej lugn på lektionerna.

torsdag, januari 17, 2013

De fattiga och deras hundar

Fattiga barn i Sverige har det bättre än fattiga barn i Mocambique, och förresten vore de inte fattiga om deras föräldrar slutade röka. Det var väl ungefär vad Josefsson sa i teve igår. Man kan tycka annorlunda. Det gör Dagens Arena, och en kolumn i Aftonbladet

För snart sextio år sedan var tongångarna inte mycket annorlunda. Fattigvårdslagen gällde ännu 1954 när författaren och syndikalisten Stig Dagerman skrev denna så kallade Dagsedel. Inte förrän 1956 hade vi skapat lagar som var början till den moderna välfärden. Den som idag är så ifrågasatt att dikten på nytt blir aktuell:  

Lagen har sina blottor.
Hund får de fattiga ha.
De kunde väl skaffa sig råttor,
som är skattefria och bra.

Nu sitter folk i små stugor
med dyrbara hundkreatur.
De kunde väl leka med flugor,
som också är sällskapsdjur.
 
Kommunerna bara betalar,
det måste bli slut på, ithy
att annars köper de valar
fruktar herr Åleby
 
Något måste beslutas
hundarna skjuts! Inte sant?
Nästa åtgärd: De fattiga skjutas
så spar kommunen en slant
 
(Stig Dagerman 1954)

lördag, januari 12, 2013

Några minnen av Lars Werner

foto: Kalle Larsson
Såg på fejan att Lars Werner är död. Det känns konstigt.
Han var min förste partiledare. Som medlem, alltså. Den förste och störste är nog CH. Och mest min är nog Lasse den andre, alltså Ohly, den partiledare jag jobbat ihop med, pläderade för och ville ha. Schyman och Sjöstedt har många förtjänster vardera, för att inte tala om Ulla Hoffman, den så kallade övergångslösningen som kanske gick över lite för fort.

Lars Werner. Så konstiga samtal man kunde ha med den mannen. Han kände mina släktingar väl, begravde min svärfar. Så när han fick höra att jag begravt en annan Duroj sa han bara: ”Fan så det kan gå!”
Eller när han, under en kongress, stod och dunkade på en pelare i Stockholms Folkets Hus* och omständligt förklarade för Ulla Hoffman att de här pelarna, de hade Stickan Duroj gjort. Det stämde men var kanske inte så mycket att orda om, i synnerhet inte med Hoffman när jag var precis bredvid. Ulla visade med sitt kroppsspråk att det stod en levande Duroj också där under pelaren, men det sket väl Werner i. Han ville impa på Ulla. Som inte gärna kunde begripa vad det var som var så viktigt, utom att det handlade om murarkamrater.

Social kompetens var inte uppfunnet på Werners tid. Inte heller uttrycket oneliner. Men det senare var han bra på. Kärnfulla, fyndiga repliker som någon gång rymde motvillig uppskattning.
Trots mitt för Werner bekanta efternamn låtsades han med framgång att han aldrig sett mig ideligen i cirka tjugo år. Men så kom där en kongress där jag kandiderade till programkommissionen. En fin kamrat gick upp och pläderade och tog till alla stora ord hen kom på i febrilt tempo under en halvminut. Då tornade Werner plötsligt upp sig framför mig och sa:
- Vad fan, ska det behövas så mycket snack för att få in dig på ett partiprogram?

Ett annat minne av Werner var den kongress när jag var funktionär och dörrvakt. Dörren jag vaktade var mellan offentliga utrymmen och partiprivata. I kongressalen var det pläderingar för ny partiledare: Werner eller Schyman? I de nedre regionerna gick Werner fram och tillbaka, som en björn i bur. Fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Schyman pratade med kompisar och media, Werner gick fram och tillbaka. Jag vaktade dörren, såg till att media inte fick tag i honom just då.
Werner vann den gången. Men han visste att den lilla dörrvakten bara försvarade en dörr, inte hans position.
Alla politiker har gått igenom svåra ögonblick. Jag fick den nyttiga erfarenheten att orörlig stå och se på när Werner gick igenom torktumlaren.
Sådant gör intryck.

Lars Werner blir svår att glömma. Han ledde partiet genom brytningar och utmaningar och den folkkärhet han vann var en arbetsseger, inte genom utan trots media. Men säkert genom sin närvaro, sin jordnära karaktär och inte minst sina barska enradingar.

Politik och poesi har just gjort misstaget att skriva mer om sig själv än om den döde i en minnesruna. Men jag ville återge de få tillfällen jag verkligen kommer ihåg, och Sveriges radio lyckas faktiskt ännu sämre. De skriver en men-text om Werners misstag.
Så bör man inte göra.
Inom arbetarrörelsen har vi alltid varit bra på att ta farväl av kamrater. Ska vi här, i en text om Werner av alla människor, behöva påminna borgarna om gott uppförande också?

Kamrater och hyggliga motståndare uttalar sig här, och Vänsterpartiet säger såhär. Ung Vänsters minnesruna finner du här

* numera City conference centre, vilket växeln uttalar på engelska

lördag, januari 05, 2013

Storstad VII: Stockholm då och nu

Storstadsserien avslutas förstås i den enda riktiga storstaden, Mälardrottningen eller Fjollträsk eller helt enkelt Ståckom som man säger. I gammalt och nytt.
Gavel vid Hornstull
och höghus vid Hornsberg
Modern passage vid Globen, och gammal passage vid Slussen



 

 
Vad de än hittar på - Gamla Stan må bestå!

 

 














Politik och poesi beklagar att bloggverktyget skapar komplikationer. Nu måste Picasa användas för att ladda upp foton, och det blir mest rörigt på sidan.

torsdag, januari 03, 2013

Riv murarna!

Bra gjort, Ung Vänster! - de har inlett en kampanj för en human flyktingpolitik.

Idag utvisas människor trots att de behöver skydd och har uppenbara asylskäl. Även om de riskerar livet i hemlandet på grund av sin religion, sexuella läggning eller sina politiska åsikter skickas de tillbaka dit.

”Vi går inte på rasisternas skitsnack om påhittade motsättningar mellan människor” skriver Ung Vänster, som också kritiserar det hårda regelverket inom EU som i praktiken gör det omöjligt att på lagligt vis fly till Europa. Det är då människosmugglarnas får utrymme för sin cyniska verksamhet. 

Alla människor som faller in under FN:s flyktingkonvention måste få stanna, och vårt lands flyktingpolitik måste bygga på medmänsklighet och solidaritet

Läs hela uttalandet här.

Stöd Fristadsfonden som hjälper flyktingar som hotas av utvisning. Genom fonden bidrar du till juridisk hjälp, tortyrutredning, tolkar med mera.
Fristadsfonden har plusgirokonto 26 31 25-7.