Karlfeldt skrev "Om en tillbörlig vrede". I min version heter den...

Det värsta?

Jag ska sätta eld på
ganska små hus nu
Medelstora fastigheter
kan också ryka
medan de mest magnifika vinterpalatsen
kräver kollektiv revolutionär ansträngning.

Eggelsen i enklast möjliga problemlösning:
hugg av grenen du sitter på
yxan i sjön eller foten, varsomhelst fel
där hittills yxskaft varit regel
ilskans drägg men inte eggen.
Skit på skepp och bränn upp broar
Att bli oälskad
är det verkligen det värsta?

Den uppskjutna konsumtionen
har mist sin bärighet
och fikandet efter förhandlingsvinst
synes blott knapphändigt möjliggjort
i den tänkta konjunktiven av absolut positivism.

Smörblomma tror på någon att tro på.
Mästerkatten tror på sina stövlar.
Askungen tror på arbetsmyrornas solidaritet.
Rödluvan tror på mormors löständer.

Suga ur gamla gaddar i ensamheten
kan väl inte vara

det värsta

(Publ i coffee -04)

Långt ner i halsen

I Svd förs en debatt om våldtäkter och rättssäkerhet. Manliga advokater har pekat på problemet att ”många oskyldiga män sitter fängslade”. Denna skam för rättssamhället menar de till stor del beror på professor Madeleine Leijonhufvuds opinionsbildande arbete som fått ”pendeln att slå över för långt” (som om det korrekta antalet fällande domar rimligtvis bör vara ett genomsnitt!) Advokaterna anser att Leijonhufvuds mål, att stoppa kvinnoförtrycket inom rättsväsendet, för länge sedan är uppnått – och detta utan att hon själv var i stånd att observera det!

Leijonhufvud driver sakfrågan bäst själv. Jag plockar istället ett annat citat från advokaten Samuelson: ”...en kriminalpolitisk debatt som enligt min mening har blivit rabiat: som arrangerar fackeltåg och protestmarscher och skriver debattartiklar i så högljudd ton att halsmandlarna syns...”
Märk väl. Det är inte bara kraven Samuelson ogillar. Det är inte bara argumentationen han finner svag, och inte bara den politiska linjen han finner oriktig. Det är också metoden som stör honom.

Juridiskt intresserade kvinnor ska inte hålla på och vara rabiata och gå i fackeltåg. Går man i protestmarsch har man förmodligen fel, eftersom man går där. Riktiga människor gör upp sina fördrag i stillsamma styrelserum. De rabiata kvinnorna är dessutom ofint högljudda, ja de till och med skriver högljutt!
Denna prestation skulle med fördel kunna associeras till Nattens drottnings koloratur. Men det gör inte advokaten. Illa berörd ser han halsmandlar framför sig. Av vilket jag förstår att högljudda kvinnor är liksom äckliga.

Egentligen har jag bara en sak att säga till dendär typen: Håll för näsan, öronen och ögonen. För vi tänker fortsätta ett tag till.

”Jag skulle kunna sätta eld på ganska små hus nu...”
HD

Upp till kamp

Århundradets bästa teveserie har den kallats, Upp till kamp. Den var åtminstone den bäst förhandsrecenserade. På mig lyckades den göra intryck tillslut i tredje avsnittet, där varvsstrejken och husockupationen kändes äkta.
Redan innan serien startade försäkrade ett antal kritiker att de visserligen är alldeles för unga för att minnas den tiden, men att manus sitter perfekt. Jag är också aningen för ung, eftersom jag gick i sexan 1968 och inte ockuperade mellanstadieskolan i förorten, men jag såg dem ju. En del av håren och skäggen var förebilder. Ändå saknar jag identifikationen. Känner mer att jovars, sådär var det väl för somliga.

När de kallar partiet för partiet vet jag inte vilket parti de talar om. KFML? SKP? Borde vara R-arna, eftersom det utspelas i Göteborg - var de verkligen så stora då? Men detta kanske är en större gåta för mig, som hade ett politiskt engagemang i familjen, än för de åskådare som tänker sig 68-politiker enbart som sektledare.
Och den pinsamma stunden när sångerskan förmanas att sjunga om Stalin och får hänförda applåder – var det verkligen så? För somliga, säkert. Men kanske ter det sig mer bisarrt för mig, som kommunist, än för de borgerliga åskådare som ”vet” hur det var för ”alla”.
En period av vänsterengagemang och vardagens politisering betraktas idag som kufisk etnologisk underhållning. Men kanske kommer vår nuvarande istid av avpolitisering att i framtiden betraktas som ett kufiskt 00-talsfenomen. Hoppas kan man ju.

Å andra sidan är politiken stor i televisionen idag. I Svensson-Svensson, uppföljaren, påstås att frun i huset har bytt sitt bankchefsjobb till en plats i Örebro kommunfullmäktige. Synbart med bibehållen inkomst. En företeelse än mer bisarr än stalinmustasch på göteborgare. Den får passera oemotsagd, för politiker är oanständigt välbetalda pampar - det är något som "alla vet".