Gäller det livet eller näringslivet?

Fin liten krönika i LO-tidningen om service i glesbygd. Eller om näringspolitik, eller om apoteket. Dessa tre saker hör nämligen ihop.
Det handlar om Horndal, ett litet ställe du säkert aldrig har hört talas om. Stället ser förskräckligt ut och har gång på gång försökt lyfta sig ur depressionen. Det överlever, trots att varje kulturell eller kommersiell inrättning undan för undan lagts ned. Dock har Horndal, påpekar LO-krönikören, förnämlig apoteksservice. Men hur länge?

I stan har jag så förnämlig apoteksservice att jag kan köpa nikotintuggummin en söndageftermiddag. Det är marknad.

Marknad är inte vad som behövs.

Produktionsprocess, logistik och logik

Oavsett hur väl inläst man är på nazi-Tyskland och utrotningen av människor tillkommer alltid nya detaljer. Om teknik, om motivbild, om lägervardag och om hur den enskilda människan påverkades.
Den senaste bok jag läste var ”Auschwitz” av Laurence Rees (historiker och BBC-journalist). Hur skrämmande och motbjudande den än är måste jag rekommendera den som en ganska enkelt avfattad historik över det största och mest komplexa av nazisternas koncentrationsläger. Den bygger på intervjuer med offer och förövare, och är även viktig ur den synvinkeln. Inom kort kommer ingen längre att finnas kvar att intervjua.

”Kumulativ beslutsprocess” är ett uttryck värt att komma ihåg. Varje gång någon frågar Hur var det möjligt? eller När fattades det definitiva beslutet? bör ”kumulativ beslutsprocess” blinka till.
Führer Hitler varken skrev ned eller undertecknade några beslut. Han godkände muntliga rapporter och förslag, komponerade av underordnade som lärt sig tolka führerviljan. I det fallet kanske en reciprok beslutsprocess.
För att sedan tala vardagssvenska: det ena gav det andra.
De beslutade sig för att göra något. Detta var svårt och skapade nya problem. Problemen måste lösas. Ordergivningen löd ofta: ”Lös problemet!”, vilket gjort det svårare att utpeka någon skyldig.

”Det var ingen tillfällighet att fler människor dog /i Treblinka/ - - eftersom man drog nytta av tidigare erfarenheter i Belzec och Sobibor. - - - Till att börja med gick inte dödandet friktionsfritt vid något av lägren. - - Liksom i alla industriföretag måste komponenterna vara helt synkroniserade om det önskade slutresultatet skulle uppnås.”

Friktionen kunde vara av psykologisk art. Som att SS-männen i Baltikum mådde illa av att skjuta ner folk i massgravar timmar i sträck. Då måste man skapa större avstånd till offren.
Eller av logistisk art, som att tågen fick stå för länge och vänta så att folk dog av törst på fel ställe där civilbefolkningen hörde dem. Då måste man skapa smidiga transporter.
Eller av biologisk art, som att redan döda och begravda människor i sin förruttnelse jäser så att marken börjar bubbla. Då måste man skapa effektiva krematorier som gör av med kroppsfetterna.

Det är vad ”kumulativ beslutsprocess” betyder.
- - -
Boken finns här

Se hantverket!

DN har en intressant ledare om hur toppstudenter i USA och England lockats att bli lärare i storstadsskolor. Jag väntade mig ett halleluja till strikt ämnesundervisning, men faktum är att experimentet i sina framgångar lyckades visa på pedagogyrkets spännvidd.

För det första utvaldes inte studenterna enbart på sina studiemeriter, utan även efter personliga egenskaper. För det andra fick de introduktion och handledning (som de flesta nyligen lärarutbildade aldrig får), och för det tredje utförde de inga mirakler. Men det fungerade. Och medan det fungerade fick de nya minilärarna upp ögonen för reella sociala problem som de aldrig skulle ha sett om de gått en spikrak akademisk karriär. Samtidigt gav de en dos energi och utifrånreaktioner till nedgångna skolor.
Verkar intressant. Kan synliggöra pedagogiken som det hantverk den är.

Ämneskunskaper är bra och personlighet är bra. Sen ska man göra alltihop också.
När jag får tid ska jag skriva en bok om det.

Medborgarskapet som juridik eller symbol

I Sverigedemokraternas program står det: ”Svenskt medborgarskap ska vara ett privilegium i första hand för svenskar”, vilket Rödgrönsolidaritet uppmärksammar i ett fint inlägg.

Den formuleringen är ganska festlig. Lite som ”röda äpplen ska vara röda”. Ty medborgarskapet är juridiskt. Den som är svensk är svensk.
Sverigedemokraterna menar att medborgarskapet ska vara ett privilegium för människor födda på en viss plats, eller med föräldrar födda på en viss plats, eller med ett visst språk, eller kanske ett visst utseende eller en viss klädedräkt. De vet inte riktigt vad de menar, och de underkänner medborgarskapets juridiska status. En person född i Frankrike är för dem för evigt ”fransk”, hur mycket hon än viftar med sitt svenska pass.

Franskan har två uttryck: jus de sol & jus de sang. Jordens rätt och blodets rätt. I Frankrike tillämpas jus de sol-principen: den som är född på fransk mark får franskt medborgarskap. I Sverige tillämpas jus de sang-principen: den som har svenska föräldrar är svensk. Ingen av rättsprinciperna medger ett individuellt val, men utöver dem finns förvärvade medborgarskap. I Frankrike poängteras språket starkt, i Sverige vistelsetiden i landet. För båda länderna gäller att den som fått medborgarskap är fransk respektive svensk.
Det sista är vad Sverigedemokraterna vill ändra på. Rättslig status ut, känslosamt godtycke in.

Hur är det med privilegiet då? Svenskt medborgarskap är inte ett privilegium i sig, bättre än alla andra medborgarskap. Men det ger oss rätten att rösta i riksdagsval, och att bli efterlysta om vi försvinner utrikes. Samma privilegier som franska medborgare har i Frankrike.

Svenskt medborgarskap är alltså ett privilegium för svenskar, liksom röda äpplen är röda.

- -
Andra som bloggat: Rödgrönsolidaritet

Hur stormar vi hemmen?

”Med hänvisning till tradition eller religion inskränks ibland människors frihet. Jag tror på pluralism och mångfald, men vissa saker kan inte tolereras bara för att de händer inom hemmets ram.”
Vem sa det? Död-åt-familjen Schyman?
Nej statsministern. När han lanserar en trygghetsreform med ökat antal poliser som ”fyller rättssalarna med nya fall”.
Så bra. Jag gillar när skurkar åker dit.

Men jag fattar inte hur en konservativ familjepolitik, stärkt valfrihet för föräldrar, färre barn inom omsorgen, fritt fram för skoletableringar och allmänt ökad privatisering ska kunna motverka övergrepp i hemmen?
Ska poliserna bryta sig in?

Ja föralldel. I varenda Fritzls källare. Det finns absolut tillfällen när det är motiverat. Liksom det kan finnas skäl att försvara ett ökat omhändertagande av barn. Jag vill bara än en gång påpeka att den frågan är svår - med hänvisning till integritet och mänskliga rättigheter samt det mer diffusa privatlivets helgd.

Förtryck och övergrepp går inte att moralisera bort.
- -
Andra som bloggat:
Esbati
Irmeli Krans

Två mördade barn i veckan

I Flamman denna vecka berättar en volontär från International Solidarity Movement om det fasansfulla läget i Palestina. Ulrika Andersson skriver veckobrev, en till synes vardaglig syssla - och två barn har mördats.

”Två barn har mördats, och omvärldens reaktioner uteblir”, skiver Ulrika. ”Det dagliga våldet skapar inga medierubriker eller toppmöten.”

Nej. Och när det skrivs är det enligt någon utslätade lika-för-lika-teori där de palestinska ”terroristerna” i normalvästliga ögon betraktas som provokatörerna och de israeliska ”soldaterna” som de som sköter försvaret, om än med vissa övergrepp. Men vem är terroristen?
Det finns inga motiv för att skjuta barn, och i en demokrati skulle soldaten dras inför rätta.
Men i Israel har vi att göra med överordnade rättsprinciper; ”Israels rätt”. Det kan kallas statsterrorism, fanatism, etniskt förtryck...

Jag förstår Ulrikas vrede inför övergrepp som ingen verkar bry sig om, det är som när jag tar upp kränkningarna av romer. Enda ljuspunkten i det är att vi, de frivilligt engagerade, är så många att vi kan ta oss an olika frågor.
Det är tråkigt att jag inte sätter löpsedlar. Jag ville ändå hjälpa till.