En svarar: ”Det är vad man har hört.” En annan: ”Det är ju bara att läsa tidningen så ser man.” Vanligaste ryktet är att de stjäl – men senare i programmet visar det sig att ortens ICA inte drabbats av några stölder sedan de asylsökande kom. Rädslan för stölder är dock så stark att någon känner sig tryggare tack vare sin hund, även om hen sen tillägger att ”det finns ju svenskar också som begår inbrott”.
Också. Jo, det gör det ju.
Att den gruppvåldtäkt som ägt rum i närliggande Mariannelund skrämmer är inte konstigt. Halva mänskligheten är rädd för våldtäkter. Vi som inte begår dem, nämligen.
Men enligt polisen avviker inte våldsbrotten på småländska höglandet från trenden under de senaste tre åren på de orter som tagit emot asylsökande.
I programmet hörs också det klassiska yttrandet: ”Man får ju inte yttra sig för då är
man rasist, det är ju så.” Människan ifråga har just yttrat sig på bästa
sändningstid. Ingen har kallat hen rasist. Hur mycket begär hen?
Och om jag anser att rasism präglar denna ryktesspridningen, ja då får jag helt enkelt säga det. Alla håller inte med mig. Men säger det gör jag.
En annan klassiker är de motsägande bilderna som ryktena förmedlar. ”Vem ska föda dem, vem
betalar för dem?” säger en. ”De kör Mercedes och går omkring med stora buntar
av euro i fickorna” säger en annan. Detdär håller bara inte.
Landsbro är en avfolkningsbygd. Att få dit 40-50 personer är ”fruktansvärt” tycker någon. Detta är obegripligt, då det håller skola och butiker igång.
För övrigt är det
hittills 15 asylsökande man talar om.
De lokala politikerna framför i programmet relevant kritik mot Migrationsverket: Det
borde ha varit bättre information och bättre skick på huset, de asylsökande
borde ha spridits i tomma lägenheter med lekyta, inte i ett nergånget hus (ett
hus som dock teveteamet finner acceptabelt och som senare godkänts).
Ett rykte säger att det är en fastighetshaj som tjänar pengar på att
hyra ut. Om det skulle vara så, då är det kapitalismens vinstbegär som visar sig, och detta kan de asylsökande inte gärna vara skyldiga
till.
Det var kyrkorna på orten som kallade till informationsmöte, men på den filmade delen av mötet applåderar publiken en tillrest nationalist som varnar för kriminaliteten.
Efter mötet frågar teveteamet några deltagare om de är nöjda, men nej, de visste det mesta
redan. Vad de ville ha var mer information om ifall det skulle hända någonting.
Denna
rädsla är det mest genomgående i de filmade intervjuerna. Om, ifall...
"Det har gått kanonbra!" Så säger den förut så kritiska kioskägaren efter
några månader. En bofast kompletterar: ”De märks inte av mer än någon annan.”
Detta beröm är något tveeggat. Att inte märkas, är det det bästa man kan åstadkomma?
I slutet av programmet får vi reda på att de asylsökande har kommit från krigets Syrien. De har bara gott att säga om
folk i Landsbro och tycker att de har blivit väl bemötta, vilket är glädjande.
Vad de vill visa för
teveteamet är mobilfilmer från gatustriderna i Syrien där några av dem mist familjemedlemmar.
