Sprid de överlevandes berättelser NU

På biblan finns en tämligen nyutkommen bok om tre unga mödrar som födde sina barn på vägen mellan Auschwitz och nästa läger.

     Lånar inte boken. Har annat att läsa, 900 sidor Fallada från mellankrigstidens fattiga Tyskland, den period som ledde fram till den period då Tyskland höll på att förlora sitt krig om världsherravälde och därför genomförde fullständigt vettlösa men för varje gång välplanerade dårvandringar mellan död och förintelse.

     Under dessa dödsmarscher föddes bebisar som överlevde. En bok har skrivits om tre av dem. 

     I skuggan av Förintelsen kan sådana reportage te sig futtiga. Alternativet är att ingenting alls funnes kvar. 

     Mer än sten. Minnesmärken.

    

De enskilda människor som utgör de överlevande blir med tidens logik allt färre. De som överlevde vuxenliv i lägren har dött av ålderdom, vilket framstår som välförtjänt nåd. De som överlevde ungdomen i lägren har skrivit sina memoarer och blivit gamla, ännu under tyngden av sina maror. De som var barn i lägren? De var inte många. Barn och gamla gick åt först. Men några överlevde, och jag fick en gång den oförtjänta nåden att skaka hand med en person som var i Auschwitz som femåring. Hen ville bara prata pedagogik, vad vi idag ger till barnen. Jag var skakad av en hand, en hand som jag visste hade rört vid dörrar och britsar i Auschwitz baracker. Den personen lever än, har skrivit sina böcker, överlever med sina maror, vilket är så modigt att man tappar andan.

     Så kommer vi till spädbarnen. Ovetande bebisar som föddes under de sista fördömda månaderna. Idag är de lite över 70 år och har en historia värd att efterforska och berätta. Detta är absolut nödvändigt. Ty när den sista överlevande är död finns inga ögonvittnen kvar.

Att läsa om Förintelsen är svårt, och flera gånger har jag fått frågan hur jag står ut med det.  

     Skulle inte jag stå ut?

     De var där. Att inte kunna läsa om dem som var där är att bara vara ”en liten lort”, med Astrid Lejonhjärtas ord.  

Vi som lever nu är skyldiga – inte till massmorden, nej, men skyldiga att ta in varje berättelse från de överlevande. Ty när den sista är död finns inga ögonvittnen kvar.

     Vi som lever nu är skyldiga att läsa varje vittnesbörd från varje överlevande. Snart blir berättelser till historia som ska vägas och värderas som sådan. Då är det segrarna som kommer att avgöra vad som hände, eller hur. Idag vet vi vilka som segrade: Sovjetunionen och kapitalistunionen. Men vilka som kommer att skriva om historien imorgon är ganska oklart. 

     Men ett är tydligt. Vi vet vilka som förlorade. Och vi är skyldiga att ta reda på så mycket vi kan om dem. Därför ska jag snart låna boken om de tre spädbarnen.

     Eller sprida berättelsen om en hjälpare, ty sådana fanns också. 

Läsekrönika från år 2016

Med viss beklämning ser jag att det gångna årets läsning inte gav så mycket. Som om det mesta skulle vara läst. Envist försöker jag med svenska romaner som fått beröm men nej, det går inte hem hos mig. Weithz’ Vintersystrarna var bara en såndär bok som man undrar varför någon ansträngt sig att skriva; ointressanta människor som författaren själv verkar ha svårt att förstå sig på. Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande var tråkigt pretentiös och påståelig, och att kalla den kärleksroman är vilseledande varubeteckning eftersom ingen egentligen älskar någon. Hassen Khemiris Allt jag inte minns började engagerande på ett direkt och berörande språk, men tappade bort sig själv i synvinkelvindlingarna.

     Då läser jag hellre om John Irving! Hans senaste, Avenue of Mysteries, var faktiskt inget vidare eftersom författaren återanvände sina egna teman igen och igen, tuggade och tröskade dem så att läsaren slutligen tror att det är ett medvetet skämt, en nyckelroman av Irvingska romanfigurer. Den vacklande handlingens platta fall bekräftar denna tro – men risken finns också att Irving börjar bli senil. Då läste jag om Son of the Circus, Until I find you och In one person; alla tre stora Irving-verk

     Lika gärna läser jag om de gamla flickböcker som jag har ett försvarligt antikvariat av. I somras blev det mycket Sandwall-Bergström eftersom jag äntligen fick Kulla-Gulla-serien komplett.

     Men den krävande och stimulerande läsningen dröjde. Hittade studier om både Jane Austen och ”Claque” Wärnlöf, och de var bra men kom inte med något nytt. Det gjorde inte JK Rowling heller, även om jag självklart njöt av att återförenas med magiker i The Cursed Child.

Men en välkommen ny röst är Antje Jackelén i sin utmärkta bok Samlas kring hoppet. Hon är en intellektuell kristen som utöver hoppingivande dialog skriver teologiska artiklar som man får anstränga sig för att hänga med i. Också Caroline Krooks Tankar om Herrens hus var läsvärd, även om hon kunde ha uppehållit sig ännu närmare Storkyrkans interiör. Det är Jackelén som sagt – angående stöd till utsatta kristna i världen – ”Vi hjälper dem inte för att de är kristna. Vi hjälper dem för att vi är kristna.” Mer behöver egentligen inte sägas om biståndet som imperativ.  

Först i slutet av året läste jag Jonssons & Willéns antologi Austere histories. Bitvis svår, bitvis angelägen postkolonialism: hur migrationen påverkas av koloniala mönster, hur fast vi är i kapitalets världsbild.

     Ännu starkare intryck gjorde Tamas’ Det svenska hatet. Han skriver nästan alltför journalistiskt skickligt, eftersom också motbjudande skeden i nutidshistorien får något av thrillerspänning. Det är iallafall alldeles nödvändigt att vi försöker förstå att fascismen är på ingående, så att vi kan göra något åt det.

     Men nästa år, eller åtminstone en gång till i livet, hoppas jag få upptäcka ett författarskap som för mig känns nytt! Så som jag under alla år av läsande upptäckt (i någon sorts kronologisk ordning) CS Lewis, Dan Andersson, Salinger, Heinrich Böll, Anais Nin, GG Marquez, Selma Lagerlöf, Austen Brontë Gaskell, Irving, Sir Terry…

     De böcker jag själv skrivit är också väldigt bra. Kontakta mig för info.