Hegemoni

Hegemoni. Varför har vi slutat använda det ordet? När moderatledaren företräder allmänintresset och vi lever i ett konsensussamhälle där högern skapat välfärden (Altstadt i Flamman), då är vi inneslutna i en borgerlig hegemoni som vi uppenbarnligen har mycket svårt att ta oss ur.
Med det menar jag inte enbart arbetarrörelsens gemensamma oförmåga att vinna val, utan syftar på den antipolitiska världsbilden, den som innebär att alla ideologiska kompasser plockats bort så att vi upphör att se de stora intressemotsättningarna i samhället (Greider i Dalademokraten).

Den erövrade hegemonin är resultatet av en lång och strävsam maktkamp. På 1970-talet var det Eskilsson som anförde arbetsgivarna i att ta det ideologiska greppet om frihet och ägande. På 1980-talet var det Engellau som sa:
”Vi behöver en ny verklighetstolkning som gör att sakerna faller på plats, ty maktens stabilaste fundament är kontrollen över begreppen och verklighetsuppfattningen. Det ideologiska herraväldet är säkrare än det som utövas med hjälp av stridsvagnar och bajonetter. Den som har tolkningsföreträdet på verkligheten, den har makt.” (Källa här)
Det värsta är att han hade alldeles rätt, och att vänstern idag kan upprepa det ord för ord.

Ungefär lika länge som Eskilsson har jag talat om ordets makt att styra tanken. Ofta har jag av mina kamrater kallats idealist och förmanats om att det är ”verkligheten” som skapar förändring, inte språket.
Som om språket vore overkligt. Och som om det inte vore ett växelvis förhållande. Och som om kamraterna inte hade läst partiprogrammet:
”Ett klassamhälle som vårt kan i längden inte bestå utan att män­niskor åtminstone passivt accepterar de rådande maktförhållandena. Detta samförstånd organiseras och återskapas genom ideologi: allmänt omfattade uppfattningar om vad som är bra och dåligt, normalt och onormalt, sant och falskt. - - Uppfostran, utbildning, lagstiftning och massmedia producerar ständigt ideologi. Det är en kamp om människors medvetande och värderingar. Ideologiproduktionen är ingen kapitalistisk konspiration, utan sker i ett försvar av olika intressen, såväl medvetet som omedve­tet.”*

Idag blir jag bedrövad av att höra vänstermänniskor anlägga någon sorts sluta-tjata-perspektiv. ”Hegemoni, ja ja det vet man ju... men nu lever vi i dethär samhället och måste förhålla oss till det!”
På vilket vis då?
”Håll inte på och gnäll på media, vi ska bara lära oss hantera dem!”
På vilket vis då?
”Allt detdär är ju bara ord, men vi måste prata om makt!”

Gång på gång måste vi göra det. Inom en hegemoni och för mestadels döva öron måste vi tala om makt, ifrågasätta makt, avslöja makt och efter bästa förmåga hålla förståndet fritt från maktens språk.
Antipolitikens vida spridning har inte genomförts med bajonetter, utan med ord.

---
Ännu en röst ur hegemonins dunkel: Åsa Linderborg begär en avbön från Moderaterna och ger en kort historiegenomgång.
Be om ursäkt! brukar Politik och poesi säga.

*Vänsterpartiets program, avsnittet Makt och medvetande

Favorit i repris

Listan har lagts ur förut, men den blir aldrig inaktuell:

1916 var högern emot allmän olycksfallsförsäkring i arbetet.
1918 var högern emot allmän och lika rösträtt för män.
1919 var högern emot kvinnlig rösträtt.
1919 & 1923 var högern emot 8 timmars arbetsdag.
1921 var högern emot dödsstraffets avskaffande.
1927 var högern emot folkskolereformen.
1931 var högern emot statliga bidrag till sjukkassorna.
1933 var högern emot beredskapsarbeten.
1934 var högern emot statliga bidrag till arbetslöshetskassorna.
1935 var högern emot förslaget om folkpensioner.
1938 var högern emot två veckors semester.
1941 var högern emot sänkt rösträttsålder.
1946 var högern emot fria skolmåltider.
1946 var högern emot allmän sjukvårdsförsäkring.
1947 var högern emot allmänna barnbidrag.
1951 var högern emot tre veckors semester.
1953 var högern emot fri sjukvård.
1959 var högern emot ATP.
1963 var högern emot fyra veckors semester.
1970 var högern emot 40-timmars arbetsvecka.
1973 var högern emot möjligheten till förtidspensionering vid 63 år.
1976 var högern emot förslaget om en femte semestervecka.
1983 var högern emot löntagarfonderna.

Särskilt värt att notera är det konsekventa motståndet mot allt som hindrar folk från att arbeta ihjäl sig. Med tanke på situationen för dagens sjuka...

Moderaternas självbelåtenhet får dem att se syner

Det är inte bara nutiden som Moderaterna gör till sin med språkets makt. Nu försker ”det nya arbetarpartiet” också lägga under sig det förflutna. Förut var det socialdemokraternas ledord, nu är det vänsterns. Du vet, vi som knappast får säga "kamp för rättvisa" för att det inte låter mysigt nog?

I sitt nya idéprogram är det Moderaterna som utmålar sig som kämpande rättviseförespråkare. Och som kämpande rättviseförespråkare skryter de med att ha varit en drivkraft i rösträttskampen och mot apartheid.

Lögn är det, men ska det kallas självbedrägeri eller falsk varudeklaration?

Att Moderaterna inte minns hur de motarbetade rösträtten och ursäktade aparthed är uppenbart. Kanske minns de inte heller vad de sa om stater där sådan historierevisionism ingick i det politiska livet?
Diktatur. Propagandalögner. Indoktrinering. Verklighetsförfalskning.

Har deras självbelåtenhet gått så långt att de lyckas intala sig att de någonsin har brytt sig om någon sorts rättvisa? Kan de idag rentav se det för sig: hur deras moderata arbetare till mor- och farföräldrar i sin kamp för rättvisa och rösträtt piskades ner i kullerstenarna av beridna vänsterpoliser och socialistmilitärer?
Den som utan att blinka presenterar de mest hårresande påståenden brukar anses behöva hjälp.

Moderaterna är ur stånd att skämmas eller be om ursäkt för sin historia.
Överklassen känner sällan behov av sådant.
Nog behövs här kamp för rättvisa.

Läs i Aftonbladet om unga moderater på 80-talet. Kanske en del av dem som har makten idag. Jag tilltalas särskilt av att "Amnestys aktivister avfärdades som kommunister." Detdär minns jag mycket väl. Varje ställningstagande för fred, solidaritet, antirasism, lika värde och framför allt rättvisa kallades för kommunism... det vill säga, det värsta de visste.