Det finns en kvarvarande ruin från 450806.Den heter the A-bomb Dome.
Namnet A-bomb är förfärligt, det låter som
ett varumärke eller smeknamn. Vi säger inte A-witz, eller hur.
Det är omöjligt att slita ögonen från den kvarvarande ruinen. Den är så vacker att man inte står ut
På Fredsmuséet är
det vedervärdiga tydligare, eftersom det är människans.
Brännskadorna; ett kimonomönster inbränt i
axeln på en kvinna.
Deformiteterna; långa svarta naglar som
växte ut på mannen som råkade hålla handen utanför fönstret en kilometer från
explosionen.
Modellen av en gigantisk ond sol
Som barn såg jag
ett foto i en bok av Signe Höjer: “Här satt en människa. Efter bomben fanns
bara en skugga kvar.” Femtio år senare ser jag bokens foto i museiverklighet. De
två trappstegen är utställda, jag ser skuggan som blev kvar på dem.
En människa satte sig på trappan i väntan på att banken skulle öppna, sjönk ned där i sommarhettan, med för lite att äta inom sig. Bomben brände stenen till en ljusare nyans. Människan
förintades på ett ögonblick, men inte innan hens kropp hade skyddat stenen,
kvarlämnat den mörkare fläcken.
Hiroshima är platsen där människor förintades
på en sekund, där människor skyddade sten. Platsen där en kropp lämnade märke
på stenen.
Som lärare läste
jag högt för eleverna om Sadako som ville leva och vek tusen papperstranor för
den skull. Med en lätt chock ser jag dem nu: tranorna finns här på Fredsmuséet,
de är utställda framför mängder av japanska skolbarn. De verkliga, sextio år
gamla origamitranorna som Sadako gjorde innan hon dog i leukemi
Sadako var bara ett barn. Hon var bara ett av
alla de döda barnen.
Hennes arv är några papperstranor. Nej - inte så några. Än idag viker skolbarn papperstranor, för livet, för freden
Hibakusha är det
japanska ordet för de överlevande efter massmordet. Hibakusha lever ännu här i
Hiroshima. Sjuttioåringar kan ha varit ögonvittnen. Fast på långt håll,
förstås. De såg inte explosionen, men ljusskenet, svampmolnet, det svarta
regnet.
Efter kriget fruktades hibakusha som
smittbärare (vilket de i viss mån också var). De försköts, negligerades. Staden
måste byggas upp! Troligen var det för tidigt, den borde ha varit evakuerad i minst
ett år, men man visste inte då vilken sorts smitta det var frågan om. Staden
måste byggas upp, invånarna måste se framåt! – medan hibakusha gömde sig i sina
skjul
Det återuppbyggda
Hiroshima är fult som en jättebetongförort. Det skulle inte kunna se annorlunda
ut. En enda vacker sak i Hiroshima – utom Domen – vore osmaklig.
Hibakusha har fått upprättelse, enligt ett
offentligt brev från borgmästaren.
Överväldigande är förhoppningen om fred
som muséet och staden förmedlar.
Hit borde USA skicka sina ungdomar för att
förstå, liksom vi sänder våra till Auschwitz. Men kanske funderar inte USA längre på det gamla kriget, de som har så många nya att sköta
Om Hiroshima kan
man tala länge, utan att säga allt som borde sägas.
Medan man gör det,
har man redan glömt Nagasaki
