måndag, juli 21, 2014

Folkrörelsen som aktivt står stilla

En rolig händelse under Sd-mötet häromdagen var när en kvinna kom ut från köpcentrum med välfyllda kassar och fick syn på raden av antirasister. Hon gick raskt fram och ställde sig bredvid, med rygge mot talaren och kassarna på marken. Hon stod inte kvar längre än en minut innan hon hastade vidare till sina egna sysslor. Men hon hade markerat.
En tråkig händelse var när två tonårspojkar gick förbi, en med ljust och en med mörkt pigment. De stirrade på oss motdemonstranter och jag hörde dem fnysa:
- Här står dom!
- Dom kunde väl göra nånting istället!

Men vi är rörelsen som gör något medan vi står still! Inte vet jag vad just dessa pojkar såg för sig när de talade om att göra. Ska jag som har fast jobb avstå det till någon av dem? Ska de vältränade antirasistiska männen sparka sönder torget istället för att blogga? Eller är det hundägarna som borde hetsa sina väluppfostrade djur mot Herrstedt? Nej, jag vet inte.

Men en sak tror jag mig veta. Det värsta som har drabbat svensk folkrörelse är Svenskt Näringslivs och Alliansens mest lyckade insats i klasskampen. De gick in för, och klarade av, att radera ut såväl kunskap om som känsla för att göra någonting gemensamt och organiserat.   
Högern insåg tidigt att folkrörelser var ett hot. Först motarbetade de dem, sedan ingick de kompromiss, och under sent 1970-tal valde de att utrota dem. Att skapa en ny diskurs, eller som det heter idag; komma med en ny berättelse. 

Idag tror sig människor veta att det bara handlar om dig själv. Du är ensam ansvarig. Dina olyckor drabbar bara dig själv. Du kan gå en kurs i själsstyrka för att inte tro på det. Du kan tänka positivt. Du kan bli entreprenör i din egen framtid.
Det djävulska med detta är att också de som inte går på skiten, går på den. Ty de som inser orättvisorna vill göra någonting alldeles Själv. Inom diskursen: Du är ensam ansvarig. Du kan starta ett fejsbokupprop eller slänga en bomb. Du kan bjuda hem alla hemlösa, lyssna på alla olyckliga. Du kan bli entreprenör i din egen samtid, utan att be någon annan hänga på.

Det är givetvis inget ont i en eldsjäls engagemang. Men det är tragiskt att varje tillstymmelse till organiserad, gemensam aktion sticker i ögonen som något  löjeväckande onödigt.

Högern gick in för att slå sönder fackföreningsrörelsen och solidariteten, och socialdemokratin kommer nog aldrig att hämta sig från det. Det vore en kliché att säga att en generation är förlorad. Men när till och med delar av fackföreningsrörelsen hellre talar om ”erbjudanden och service” än om medlemmarnas aktivitet, då har det urartat totalt. 

Detta är ytterligare ett skäl för att stå här, på ett torg. Stå här och demonstrera mot rasism. Stå här och demonstrera för möjligheten till gemensamt engagemang.
Stå här som en påminnelse om att det finns gemensamma alternativ till det privata entreprenörskapet. 

fredag, juli 18, 2014

Välfärd och skrämsel - nationell taktik mot en rad av ryggar

Det blir lång väntan på gågatan i Avesta. Omkring 25 antirasister med banderoller, kamera och anteckningsblock står och hänger i tjugo minuter för att få vända ryggen åt Sverigedemokraternas Carina Herrstedt som sitter på ett fik. Möjligen hoppas de på att trötta ut oss. 

Omkring sex Sd-sympatisörer är också beredda att lyssna och applådera. Möjligen blir de besvikna, eftersom Herrstedts tal handlar mycket om de stora likheterna mellan Sd och andra partier. De vill också ha ordentlig skola, rejäl sjukvård och goda levnadsvillkor för pensionärer. Skillnaden är att andra partier bara lovar, men att Sverigedemokraterna vet hur de ska finansiera kalaset.
Herrstedt inleder med att tala om levande landsbygd. Eftersom detta är något som ligger mig varmt om hjärtat lyssnar jag uppmärksamt i väntan på framåt förslag, men det går mest ut på att man ska satsa mer pengar.
Herrstedt framstår som en jordnära förnuftig kvinna, en hygglig morsa. Hon inskärper med kraft att svensk lagstiftning ska gälla i Sverige! Men på denna svenska gågata är det ingen som blir överraskad av denna sunda princip.
Och finansieringen? – Jo, ”de flesta vet väl” att Sd är emot den invandringspolitik som gäller idag. Minska invandringen med 90 procent, så är deras förslag finansierade!

Carina Herrstedt till höger
Det är inte alls något dumt upplägg. Eftersom folk vill ha välfärd talar man om välfärd. Eftersom vi haft en borgerlig regering i många år talar man lite extra om välfärd, snor några vänsterförslag som till exempel rätten till heltid. (En kamrat säger att de har röstat emot det i riksdagen!) Och eftersom ”de flesta vet” var Sverigedemokraterna står ifråga om immigration, det är ju därför antirasisterna står här och hänger, så behöver de inte längre prata om det! Bara att invandringen ska minska med 90 procent, som ett rent finansieringsförslag. På så vis behåller man alla sina väljare, de som redan vet. Och har chansen att vinna några välfärdsröster till.

Det måste vara utnötningstaktik, tänker jag då Mikael Jansson börjar tala. Han mal sig igenom försvarssituationen och de 24 miljarder kronor som Sd vill lägga där.
Detta är den Jansson som föregick Åkesson som partiledare. Den Jansson som ansåg att hatsajten Avpixlat ”tar upp saker som måste belysas då vanlig media inte gör det”. Vad den Jansson sysslar med idag är att måla upp hotbilder.  
Under kalla kriget var ryssarna beredda att invadera Europa och hindrades enbart av USA och Nato. Idag är det ”endast militärt motstånd som stoppar Putin”, och tvivlar vi på det ska vi fråga estländarna. Om det svenska försvaret inte säkrar Gotland kommer balterna inte att kunna nås av någon hjälp.
Inte för att jag gillar vare sig Putin eller rysk utrikespolitik. Men Janssons tal handlar om skrämseltaktik. Ryssen står för dörren igen – precis som på 1700talet – och de tänker ta tillbaka Narva!

Så talar en nationalist. Det är en sådan vi är här för att lyssna på. Och talarna är artiga, försäkrar oss att det inte gör något om de inte ser oss, för huvudsaken är att vi hör deras budskap.
Detta verkar dock inte stämma helt, eftersom en i deras skara ser till att fotografera antirasisterna framifrån.

Under vår väntan såg det såhär fint ut:  
I Dalarna demonsterar vi med kurbits

tisdag, juli 15, 2014

Mycket tidig inlärning

Hemspråk

När mitt svagt pigmenterade modersmål
ska benämna maktrelationer i folkvandringstid
leker reptilhjärnan med on-off

Bundna i benstommen
bär jag rasismens råämnen.

Evangelium enligt lågstadiet:

Tryggare kan ingen vara
om ni vandrar randat, bara
bortom oljig asfalts kaos.
Vita strecken rensat gränssnitt
gång på gång
men inte över

Min likbleka likhet,
inpiskat inskolad

Gud som haver. Jag kommunicerar.

Vart jag mig i världen vänder
ser jag mellan vita ränder.

Du förbliver. 
Jag reproducerar.

måndag, juli 14, 2014

Idag är kronprinsessans dag, kan man också tycka

Vill inte se nyheterna, de är för plågsamma. Situationen i Gaza är för hemsk. Har bloggat om det förr, alla vet vad jag tycker, många tycker samma sak, det räcker inte. 
Situationen i Gaza är hemsk och inte tillräckligt många bryr sig om den. 
Men jag hör nyheterna: 
"Barn dör i Gaza"
"Det är kronprinsessan Victorias dag idag"
"Estelle nästan stal showen"
Ja du lilla Estelle, det är tungt att födas in i en familj som ständigt lyckas stjäla showen så till den grad att några döda barn i Gaza förbleknar till ointresse. 
Inte behöver du lilla unge skämmas. Det är många andra goda medborgare och nyhetsbevakare som borde göra det. 

För övrigt hänvisar jag till Pelaseyed som har bättre koll på läget än borgarmedia. 
Eller till Edith Piaf, som vet vems dag det är.
Eller till Palestinagrupperna som inte sörjer, utan organiserar!

söndag, juli 06, 2014

En gammal invandringspolitisk fråga

I Värmlands urskogar finns Finnmarka, en del av vårt land historia av immigration. Från och med 1500-talet sökte sig fattiga finska familjer hit för att fylla ut skogarna, röja mark och odla upp landet. Gläntor och grödor öppnade granskogen. Små grå stugor beboddes av kvinnor, män och barn beredda att slita hårt.
     De slet verkligen hårt. Men barnadödligheten var mindre hos dem tack vare den hygieniska bastukulturen.
     

Ritamäki är en finngård på höjden, senast bebodd år 1964, därefter bevarad av hängivna frivilliga. Idag en stilla atmosfär – en gång i tiden koskit och snövallar och fjorton timmars arbetsdag. 

Finnmarkas historia berättas på ett välskött litet museum i Lekvattnet. Men inte en enda skylt, inte en enda informationsruta, knappast en bok i hyllorna är på finska.
Det är en sida av svensk kultur som har en lång historia. 

Ett antal biblar på finska mer eller mindre smugglades in till församlingarna i Finnmarka. Livet var hårt, så man ville åtminstone höra Guds ord så som det en gång lät; på det språk som gick in i hjärtat.  
Långt senare uppvaktade finnbönderna Karl XIV Johan. Han lyssnade med uppmärksamhet och sympati på deras svårigheter. Hans förslag till lösning var att de skulle lära sig svenska. Märk väl; till skillnad från honom själv.

Språk och kultur är en klassfråga.
Immigration är en av flera livsmöjligheter för ett land. 
Jag tror säkert att Sd håller med om att kungen borde ha lärt sig svenska. Men vad säger de om bastubaden? 
Skulle Svea rike ha sagt nej till dem för att behålla sin rena barnadödlighetskultur?

onsdag, juli 02, 2014

Om detta må vi berätta - en signal från några av alla dem som är i Almedalen

Så mycket brus från Almedalen. ”Maxtak i förskolan!” sa det stora partiet. Max femton i barngrupperna. Folk som kan branschen skrattade bara: ”och vem sa att ungarna lär sig mer av det?”

Det stora partiet – så kallade vi alltid Socialdemokraterna. Idag är de det hjälpligt största bland sju. Maxtak må vara roligt (på nivån Max lampa, Max potta, Max tak…) Men ett parti som imploderar för att de inte fått lära sig hantera besvikelser är inte roligt.
I mitt lilla skitparti är vi iallafall bra på en sak: att förlora. Som om nu det skulle vara så roligt.

Asch, spretar här olika ämnen? Jo men så kan det bli i det brusiga sorlet från Almedalen. Vänta, vad sa Hägglund? Något fånigt som ingen bryr sig om. Hade han sagt något klokt hade ingen brytt sig om det heller, eftersom också han är med i ett litet skitparti.
Och så var det nazister där, i Almedalen, och alla ledarsidor tyckte det var hemskt. Också de som i überliberalt nit försvarar den typen av yttrandefrihet.

Men är det INGEN som hör på längre?
Det var nazister i Almedalen!
Ja, sen var det Max potta och Max tak för hela nyhetsapparaten. Och Banks katt. Och om S och Sd har ett liknande förslag är de kanske överens, eller inte, och om detta kan man skriva i tidningen. 
Östersjön susar och brusar längs raukarnas och rosornas kust. Nyhetsflödet reducerar allt till trivia. Vad ska man göra med det, mer än skämta?  

NEJ. Det kommer signaler, som det numera heter när man uppfattar någonting som kan tänkas vara viktigt.
De signaler jag får går ut på att kamrater eller fejsbokbekanta som jag inte ens känner uppfattar Almedalen i år som ett hot. Nazisterna har inte åkt hem. Sverigedemokrater har setts umgås med dem eller bära en nazi-symbol. Antirasister och rasifierade känner sig iakttagna, och med kännedom om framfarten på den högerextrema kanten är redan att vara iakttagen ett hot.

Almedalen -14 är för många ett urvattnat skämt. För andra är det ett nytt politiskt klimat, en imploderad socialdemokrati, en liberalism som rullar ut dörrmattan för extremism, en närvaro av uttalat hotfulla rasister.

Läs blogginlägget på Politism. Så är det för den som är där, och om detta må vi berätta!
Läs den texten igen, ty det är så det låter när bruset tystnar och signalerna går fram.
Citat: ”Vi kommer orka så länge vi måste. Så länge vi kan. När jag inte orkar så kommer ni orka åt mig. När du inte orkar så orkar vi. Vi går inte själva.

Politik och poesi stöder ett litet skitparti. Men kom detta ihåg – du är inte ensam, kamrat!

måndag, juni 23, 2014

Let's vomera

Soooh tired! - sådär brukar de skriva ibland. Vänner och fiender som tror att de blir mer uttrycksfulla på utrikiska. När Kulturkollo för ungar heter Summer camp är det dags att fråga sig vilken kultur det är de ska skolas in i. För redan nu blir det, när de vill skriva något riktigt vackert om bygden där vi bor, Dalarna forever.
Men inget modespråk och ingen stormakt varar för alltid. 

Jag har försökt – REALLY! som folk brukar tillägga som betoning – att bortse från privat språkpurism och politiskt USA-hat. Självklart ska vi låna användbara ord; mejla till exempel. Till och med coacha har jag accepterat, eftersom det trots sin gräsliga stavning täcker in en betydelse som svenskan saknar, något mellan att leda och stödja. Och en sabotör på internet är förstås en hackare. Men hen facerapear inte folk, inte ens fejsrejpar dem, utan attackerar eller våldtar ansiktet eller rollen. 

Nyligen öppnade mitt eget parti en feministblogg som heter Ladiesroom. Det är ett förträffligt initiativ, så jag går gärna in som följare (några säger follower. Oklart varför). Det enda jag inte uppskattar är bloggens namn. Vad är det för fel på Kvinnorummet? Eller kanske damrummet, tjejtoan?
Det var på tjejtoan jag klottrade mina första otympliga enradingar. Senare har jag vid åtskilliga tillfällen gråtit, skrattat eller spytt i damrummet. Det är en upplevelse som delas med flera – hur kan Ladiesroom vara mer intresseväckande?  
År 1977 utkom Marilyn Frenchs bok Kvinnorummet som skildrar olika grader av instängdhet i kvinnolivet. Vid något tillfälle i boken klottras dörrskylten Ladies’ room över med Women’s room. Om det är kvinnor vi är, ska vi väl heta det. French ansåg att benämningen ladies närmast är till för att dölja vilka vi är; ta ifrån oss sexualiteten och göra oss omöjliga för makten.

Åter till nutid. Jag försöker som sagt bortse från privata idiosynkrasier och hålla mig till Språkrådets riktlinjer. Språkrådet är inte purister, utan brukar ange användbarhet och begriplighet som kriterier på hyfsat svenskt språkbruk. Jag har bland annat frågat om det nu är dags att erkänna –s som svensk pluraländelse eftersom det används ideligen och onekligen är begripligt, men Språkrådet ansåg inte det. Plural-s bildar grammatiska problem. Dock tycks attraktionen i ett inlärt språk oemotståndlig.

Det är inte direkt nytt. Det är mer likt 1700-talet. De belästa skikten anpassade sig till den tidens ekonomiska och kulturella hegemoni och parlerade franska så fort de fick en chans. När Gustav III blev skjuten lär han ha sagt: ”Je suis blessé” (jag är sårad) eftersom det var de ord som först kom för honom. Ungefär som man idag skulle kunna säga ”it’s only a scratch” eller ”I ain’t dead yet”, om man prompt vill vara sådan. 
Gamla brev och dagböcker från 1700-talet ger ett pinsamt löjligt (ridicule!) intryck. Det gör dagens blandspråk också. Kom bara ihåg det. Men ur den dåtida språkmeléen (röran) fick vi mängder av idag oundgängliga lånord, och så kommer det naturligtvis att bli också med dagens svengelska. 
Vilka de viktiga lånorden är får vi veta först längre fram. Men är det verkligen en ursäkt för den urbota fånigheten att förtydliga ett svenskt uttryck med ett engelskt ("uppriktigt sagt, jag menar, in earnest")

Det är iallafall inte en ursäkt för att organiserade socialister fjantar efter tidens ekonomiska och kulturella hegemoni. Krossa imperialismen - genom efterapning!