fredag, april 11, 2014

Smartare än en sjätteklassare?

Häromdagen satt jag på genomgång av de nationella proven i svenska för sexan, med stöd av Skolverkets rättningsmanual. Pedagoger över hela Sverige sitter och gör sådana gemensamma provbedömningar, om deras kommun överhuvudtaget arbetar med kollektiv rättning. Något som borde vara ett minimikrav för en någorlunda likvärdig betygsättning.

Provet går ut på att barnen arbetar med kvalificerade texter och fina illustrationer. Frågorna som ställs går från enkla ordkunskaps- och kontrollfrågor till svårare frågor om tolkningar och att identifiering av mönster. Därutöver ska eleverna producera en berättelse i jagform samt en argumenterande text. Redan här börjar jag fundera över hur många vuxna självförsörjare som skulle få överbetyg på att fabulera eller resonera kring något de inte själva valt.

En konstruerad fallgrop i provet är uppmaningen att ”ge exempel på”. Några elever ger exempel genom att citera texthäftet, andra skriver om med egna ord. För den som ska rätta framstår frågeställningen som oklar – hur skulle eleverna ge sina exempel? De som var ambitiösa och formulerade sig självständigt har vanligen sämre ordval och grammatik än de som valde att citera förlagan.

Sedan har vi uppgiften som går ut på att finna meningar i texturvalet som motsvarar uttrycket ”Vilken cirkus!". Det är alltså en dubbeluppgift: du ska både förstå uttrycket och hitta lämpligt illustrativa textstycken. Eftersom samtliga texter i detta prov berör cirkusvärlden krävs det inte bara abstrakt tänkande utan också förtrogenhet med stående uttryck för att förstå att de meningar som ska väljas ut är de som förmedlar total förvirring. Alltså: ”Jag såg en tiger i bur” är fel, medan ”Folk och djur sprang omkring överallt” är rätt. (Dessa exempel är inte med i provet.) Att hitta rätt mening är kanske inte för mycket begärt av en svenskfödd tolvåring – men provet gäller också för de elever som läser svenska som andraspråk. Vem kan lova att exempelvis ryskspråkiga tonåringar inför årets prov har hunnit uppsnappa att "vilken cirkus" betyder något mer och annat än en konstart av yttersta precision?   
För övrigt – hur många vuxna självförsörjare skulle tänka precis rätt, i den stressituation som ett prov innebär? 

Den uppgift som gör mig mest förbryllad är den som går ut på att barnen ska välja en bild som de tycker passar till två verser ur Wiehes text Lindansaren. Endast en bild är rätt, trots att det uppgiften säger att eleven ska tycka.
Bara under denna eftermiddag finner vi barnet som har valt en bild på akrobater, med motiveringen att bilden visar hur man måste vara mycket vig och kunna göra tricks i luften för att bli lindansare. 
Denna tämligen välformulerade tolvåring får inga poäng på sitt svar, eftersom hen tyckte fel. Hur man nu kan tycka fel i ett demokratiskt land.   
Ställa frågor fel står dock fritt att göra. Och den som betygsätts är den som måste svara.  

Skolverket ansvarar för nationella proven. Barn och pedagoger måste följa regler och instruktioner, och det är inte mer än rimligt eftersom vi har regeringsbeslut på att barn ska betygsättas.  
Men lindansarfrågan får mig att fortsätta mångåriga funderingar över vad alla dessa prov går ut på? Ska barnens svenskspråkliga förmåga skattas - eller deras färdighet i att gissa hur Skolverket tänker? 

Men det slutar inte. Rättningsdiskussionen går in på elevernas textproduktion. Hur stor vikt ska vi lägga vid stavfel, preposit
ionsfel, tempusblandning? Elever som läser svenska som andraspråk kommer sannolikt att göra prepositionsfel i hela sitt liv. Ska de underkännas på det redan i sexan? Njaäej, så rigida är inte Skolverket. Det finns många vuxna självförsörjare med svenska som modersmål som också gör prepositionsfel utan att drabbas av omedelbar uppsägning. Tydligen tänker Skolverket nyanserat kring dessa frågor, som det så felaktigt kallas långt upp i byråkrattrappan. 

Obarmhärtiga noll poäng får de elever som på sitt sätt kan skriva, men som har missuppfattat ämnet. Det är väl inte mer än rättvist, eftersom det är så det går till vid högre studier? Fastän provet var avsett för tolvåringar.
Kanske syftet är att en del av barnen i sexan ska påbörja sin inskolning i ett akademiskt skrivsätt. Och att en större del av barnen i sexan ska inse att de inte behärskar ett akademiskt skrivsätt. Då fungerar nationella provet som sortering lika väl som tidigare system.  
Lika illa som tidigare förmår provet att urskilja de verkliga begåvningarna; de som vill skriva, kan skriva, och läser till och med bilder efter eget huvud. 

onsdag, mars 19, 2014

Än en gång!?

Det gick som vi trodde. I och med att Sverigedemokraterna röstades in i Sveriges riksdag höjdes toleransnivån. Till nivåer långt högre än tidigare.
Det gick inte som vi trodde. De borgerliga partierna har inte vänt sig till Sd med samarbetstrevare och har inte övertagit deras politik – inte mer än tidigare.
Man får vara tacksam för det lilla, idag.

I förrgår var det frågan om den svenska invandringspolitiken. Igår handlade det om ”hur mycket invandring Sverige tål”. Idag ska man vara försiktig med att försvara mänskliga rättigheter, eftersom somliga kanske tycker olika, och idag kan överfall på demonstranter med risk för dödlig utgång vändas till att det handlar om diverse extremisters gatubråk. Vad får vi tycka imorgon - och vad blir möjligt att göra?

Den nazistiska aktiviteten har ökat i Sverige. Jag hoppades att det bara var så det tedde sig i och med att den har uppmärksammats mer, men enligt Expos undersökning är det fråga om en reell ökning. Att detta är en risk dels för vår demokrati i stort, dels för enskilda människor, är något som rent ut ifrågasätts i borgerliga media.
Ifrågasättandet går ut på att a/ demonstranterna är väl våldsbenägna vänsterextremister eller b/ det är nog inte nazister utan bara ouppfostrade högerextremister.
Alltså: ungdomskriminalitet. Och den tar, som alltid, borgarklassens föräldrar själva hand om, medan arbetarklassens barn måste tas om hand. Inget nytt där.

Ursäktandet av en uppväckt fascism, en "gyllene gryning" låter som att borgarna inte vill tro det sämsta om någon. Detta skulle vara ett vackert drag om det inte vore så att borgarnas behov av att tro det sämsta om vänstern alltid stör den positivt liberala bilden.
För borgerskapet som helhet är det viktigare att stöta ut ”kommunisterna”, vänsterextremisterna, afa, stenkastarna, än att medge att nazism och fascism idag är mycket farligare.

För 80 år sedan trodde borgarna att de kunde kontrollera Hitler, om han för deras räkning sopade ut kommunisterna. Idag förringar de hotet från extremhögern för nå sitt huvudmål vilket är detsamma - att eliminera extremvänstern och oskadliggöra vänstern.

Vi inom vänstern vill inte kännas vid extremvänstern, lika lite som borgarna vill kännas vid nazisterna. Men stenkastarna finns och vi måste ta ställning till dem, eller snarare emot. Det har vi gjort.
Vänstern kan trots allt bedöma en historisk situation – och det gick som vi trodde. Tyvärr.

NU gäller det för den borgerliga demokratin att anta utmaningen: Ställer den upp på sina egna grundsatser (de mänskliga rättigheterna)?
Eller är det så mycket viktigare att eliminera extremvänstern och smutskasta den demokratiska vänstern att man tillåter fascisterna att breda ut sig?
Än en gång!?

lördag, mars 08, 2014

Leve 8 mars!

- Vet ni att det är Internationella kvinnodagen imorgon? frågar en av kvinnorna på mötet när vi sitter och pekar på våra skärmkalendrar.
Någon ser helt frågande ut. Er bloggare tänker: säg inget överlägset nu!

som det var i Rinkeby när chilenska föreningen kom och hämtade oss till 8 Mars-fest och gav bort små blombukettrosetter, när somaliska föreningskvinnorna bjöd på sambosa och bankade med käppen för att understryka sina krav, när det var poesiuppläsning på Tjejjouren och textilutställning på Nadja Taikons kvinnoverksamhet…

Nej, jag säger inget överlägset. En annan kvinna skrattar till: 
- Jodå, jag har tonårsdöttrar, jag vet.
Då vaknar de. Kvinnorna runt bordet har döttrar, och döttrarna gör saker.
En ska läsa upp en uppsats om kvinnorörelsen för sin klass.
En ska sjunga med sin kör på ett 8mars-arrangemang.
En ska dela ut blommor på stan.
En ska dansa bollywood för att visa kvinnlig urkraft.                                           
En har tjatat på sin mamma om att komma ihåg sina rättigheter!

"Vet ni att det är Internationella kvinnodagen idag?" I det sällskapet var jag till typen en relik från Grupp8. Där var jag aldrig med, men irritationen och otåligheten i frågan ligger nära de gamla 8ornas. De yngre kvinnorna, de som har tonårsdöttrar, växte kanske upp i en tid när vi trodde vi vunnit. De blev likgiltiga, kvinnodagen roar dem möjligen lite som jippo betraktat.  
Men tonårsdöttrarna är på. De gör olika saker, men de gör.

Feminismen har sannerligen inte gått för långt. Men den går!

fredag, mars 07, 2014

Har feminismen gått för långt? - Skulle inte tro det

När du skriver ”har fe” på google får du upp som förslag:
Har feminismen gått för långt?
Har feminismen spårat ur?
Har feminismen gått för långt Belinda
Har feminismen gått för långt Aftonbladet
Har feminismen kuvat männen
Detta är alltså en stor fråga, eller fem. De kan alla besvaras med nej.

Har feminismen gått för långt – kan feminismen gå för långt? Kan kampen för allas lika värde bli överdriven och jobbig och störande? -Skulle inte tro det, ville jag svara, men har fel. Kampen för allas lika värde är överdriven och jobbig och störande för dem som tycker det är bra som det är, och för dem som får ut något av att fjäska för dem som får ut något av orättvisa.
Och företeelser som är överdrivna och jobbiga och störande är värre än orättvisor, enligt medelmoderata mediamumsande medelklassare.  

De som leker med tanken om den för långt gångna feminismen antyder att det är jämställdhet och jämlikhet som har gått för långt, liksom solidariteten och respekten för människors lika värde. Det har gått för långt! Vi lever ju i ett jordiskt paradis så harmoniskt att det börjar bli tråkigt! Här måste minst en Fritzl och ett smärre världskrig till för att hålla oss vakna!
Nej nej, så menar de inte alls. Den tramsiga tankeleken skyller de på två saker: på idiotiska identitetspolitiska inspel om någon pojke som inte fick leka Tarzan, och på förekomsten av de där som vi inte får kalla för vita kränkta män, för då blir de ännu värre.

Det finns män som blivit förbannade, och de tapetserar inte tevekanalerna med tankelekar. De vräker ur sig kommentarer på nätet och menar ofta vad de säger. Hatet mot feminismen och hotet mot kvinnorna är reellt. Det finns en osynlig skuggarmé av män som inte har annat att ta till än straffknull och olustmord.
Ska ett liberalt borgerligt samhälle rätta sig efter dem?
Historiskt sett brukar det inte gå så bra.  

År 2014 syns vi kvinnor fortfarande endast som kvinnor och bedöms vi endast utifrån vårt kön. Våra behov anses vara för långt gångna, eftersom de ifrågasätter de riktiga människornas makt.
I filmer där vi medverkar har recensenterna kommit på knepet att sätta godkäntstämpel om det är så att vi a) figurerar överhuvudtaget och b) yttrar oss om annat än vårt förhållande till män. Så sällsynta är vi, halva mänskligheten. Och kom ihåg: en kvinnas vittnesmål upphävs av en mans, enligt sharialagarna. Samt enligt aktuella svenska domar i våldtäktsmål.

Hur det sedan ska bli med hela lönen och halva makten – ja, det måste vara något för feminister. Det verkar inte finnas så många andra intresserade.

fredag, februari 28, 2014

Hur ska SDU ha det?

Tre verser vi inte visste om Sverigedemokraterna…
Så här skriver ungdomsförbundet på sin fejsboksida:
Ni vet väl om att SDU har en egen sång, författad av ingen mindre än Jimmie Åkesson? Sjunges med fördel vid högtidliga tillfällen!
Namn: Ungsvensk kampsång, Melodi: Vi går över daggstänkta berg”
Kamrater! Kamrater!
Här kvädes en sång,
för landet och för friheten vi ärvde en gång.
För folket och vår fana,
Hör hur sången den dig mana:
Upp till kamp för vår ungsvenska sak, fallera.

Var ungsvensk! Var ungsvensk!
Det stormar på land,
Nu makten över jorden bringats främmande hand.
Vi vägrar att förslavas
Detta välde skall begravas
Liksom fäder vi går till försvar, fallera.

Se framåt! Se framåt!
Det kommer en tid,
Då segersången ljuder, vi kan leva i frid.
Då landet åter vunnet,
Ondskans röda är försvunnet
Kom, slut upp i vårt stolta förbund, fallera.
 

Det är besynnerligt att de besjöng varandra i namn av kamrater. Detta uttryck brukar annars förknippas med socialister, det vill säga ”ondskans röda”. Å andra sidan brukar vi röda inte så ofta ”kväda” sånger, inte heller agera ”liksom våra fäder” vilket beror på hur papporna i sin tid agerade, och inte pekar vi ut folk som onda eller goda heller. Det beror på hur folk agerar, som sagt.

Säg nu gärna att detta är Åkesson som mycket ung. Men vad är då Sverigedemokratisk ungdom ute efter när de publicerar hans omogna verk?
Av texten framgår att man inte duger som enbart svensk, man ska vara ung också.
Att makten över jorden ”bringats” främmande hand är en egendomlig svensk satsbildning, borde ha varit ”överbringats till”, men det är ju svårt med språket ibland.
Att vägra att förslavas är en god idé som ger ett fint eko av den utrikiska hymnen Rule Britannia, men vad det är som ska försvaras mot vilka, det framgår inte riktigt - utom att de verkar vara ute efter just de röda.   

Därmed förmedlar denna sångtext ett tydligare ställningstagande i klasskampen än vi tilltrodde de sverigedemokratiska ungdomarna.
Är det verkligen så att det duger med vilken fascistisk nationalist som helst, oavsett hudfärg och födelseort?
Jag menar: hur ska de ha det?

Att gå över daggstänkta berg är inte så roligt längre, om man ska ha detta i bakhuvudet.
"Sorger har vi inga, våra glada visor klinga"
Kan vi verkligen va' säkra på det - fallera?

lördag, februari 15, 2014

Opartiskheten är inte okomplicerad

Opartisk! För bara några dagar sedan var det ett värdeneutralt ord. Plötsligt blev det ett politiskt slagord.
Opartisk! Ta inte ställning! Anpassa dig till rådande norm!
Håll käft! brukar man säga i hårdare samhällen. Här i Sverige räcker det med anpassning.

Att Soran Ismail inte medverkar i radio är diskutabelt. Att chefredaktören på Arbetarbladet inte får göra det är heltokigt. Att anställda får mejl om att ta det lite försiktigt med mänskliga rättigheter är sjukt – se gårdagens inlägg. Men allt sker i namn av den nya opartiskheten.
Det är som om det aldrig skulle ha varit val i Sverige förut. Som om journalister och forskare inte skulle ha räknat eterminuter och trycksvärta för varje politisk inriktning och jämfört dem i slutändan. Om jag minns granskningarna rätt är det ett enda parti som tydligt missgynnats för att sedan lika tydligt gynnas. Det är Sverigedemokraterna. Opartiskheten tycks ha fungerat hjälpligt.

Vi lever i en tid när värdena polariseras, samtidigt som de (flesta) politiska partierna anlägger skyddande likhet. Om nu opartiskhet ska innebära att alla får komma till tals, då ges den minsta och mest udda för mycket uppmärksamhet. Om opartiskhet däremot ska innebära att endast normerade majoritetsåsikter får plats, då har vi plötsligt ingen valrörelse alls i media.
Detta gör opartiskheten komplicerad. Därför ska den ifrågasättas – ty att allt ska ifrågasättas är en av liberalismens goda ståndpunkter. Och vem ska vara liberal idag om inte en socialist bjuder på det?

Nu tar vi en återblick: Hur opartiska förhöll sig public-service-media vid dessa tillfällen:
- När ett debattprogram ställde frågan: Hur mycket invandring tål Sverige?
- När en nyhetskommentator gjorde tydligt att låga skatter är något objektivt bra för alla
- När en politisk kommentator gick in efter en intervju med Ohly och avslöjade vad han egentligen menade
- När feminismen underförstått har gått för långt (fastän vi inte har någon rättvis fördelning av pengar, makt och hushållsarbete)

Det är lätt att ta känslomässig ställning för en individ – och gjorde exempelvis Malena Ernman med operatisk bravur. En annan genial kvinna, Åsa Linderborg, har givit ett otal exempel på public-service-medias ”opartiskhet”, liknande dem jag använde utan källa.
Men det viktigaste är inte personfrågan, och inte hur det var förr. Viktigast är det aktuella samhällsklimatet. 
Hur kunde SR:s kanalchef i Malmö skriva sitt mejl till de anställda?
- Därför att det var möjligt att skriva det.
Vem gjorde det möjligt?
- De okända storheter som målade om opartiskheten i grått.
Vilka är de? Varför finns de?

Senast idag uppmanades jag att inte blogga om detta, eftersom det är riskabelt att utmåla SR som ett vacklande företag i rasisternas klor.
Men Politik och poesi är inte opartisk. Den ifrågasätter.

fredag, februari 14, 2014

SJUKT som i sjukdom

Så sjukt. Kanalchefen för SR i Malmö mejlar de anställda följande: ”Tänk alltså två gånger innan ni kommenterar - - - Detta gäller även när det handlar om ’goda’ saker som mänskliga rättigheter, stå för människors lika värde och jämställdhet”.
Så SJUKT. Inte sådär som man numera menar; allmänt tokigt. Nej bokstavligen sjukt som i sjukdom: svagt, klent, lätt motbjudande och antagligen smittsamt.

Kanalchefen för SR i Malmö har tydligen inte förstått public-service-medias värdegrund – ”den värdegrund som Sveriges Radio är satt att försvara” som statsvetaren Bjereld säger.
Kanalchefen förminskar mänskliga rättigheter när hen kallar dem för allmänt ”goda” saker (med citattecken), och framförallt när hen anser att de är utbytbara värden som när som helst kan omförhandlas.
Men: Mänskliga rättigheter är de enda värden som utgör den enda globala sekulära överenskommelse vi mänskligheten har att hålla oss till.
I kanalchefens mejl är mänskliga rättigheter tvärtom de enda värden som  direkt utpekas som nödvändiga för SR-personalen att behandla med eftertanke.
Detta är absurditet på gränsen till nihilism.

Det ska ett vidrigt sjukt klimat till för att den normala mellanchefsrädslan ska ta sig sådana uttryck. Tänk två gånger, tänk tre, så det inte blir fel för någon – men det kan alltid bli fel och blir det oftast. Frågan är för vem det inte får bli fel?
Vem och vad fruktar kanalchefen? Vems ärenden går hen?
Vilket värde är det hen tror sig försvara – i utbyte mot en relativisering av mänskliga rättigheter?

Hur var det förra gången fascismen tog över Europa? På vilka vägar spred sig skräcken då? För den verkar dessvärre vara smittsam.