fredag, november 17, 2017

#Metoo. Maktspelet.



#Metoo. När yrkesgrupp efter yrkesgrupp avslöjar sitt läge i det patriarkala träsket har folk frågat efter politiken. Och snart är den här, redogörelsen för ”Maktens korridorer”. Det säger sig självt att könet som maktmedel används även där. Det är i någon mån förvånande att det inte används i synnerhet där, eftersom hela branschen handlar om makt. Men kanske är det så att människor i maktens korridorer har större tolerans för maktspel just därför att det är förväntat. 

Fyrtio år i politiken, på olika nivåer och i olika sammanhang, ger mängder av minnen. Men jag kan inte komma på tillfällen då jag trakasserats sexuellt. Kanske en oönskad handpåläggning under en fest, men faktiskt inget som jag minns.
     Bara den vanliga patriarkala förminskningen.

Det gäller mitt eget och andras partier i vilket sammanhang som helst.
     Tillrättavisningar. ”Men nu pratar vi ju om…” ”Det finns ingen anledning att dra in såna argument”
     Milslånga förklaringar. ”Vad detta handlar om är i själva verket…” ”Om du går till grunden med problemet så ska du komma ihåg att…”
     Att vara med i ett politiskt parti är att gå i skola hela livet. ”Nej du, dethär har du inte läst på!” eller: ”Vad roligt att du är så bra påläst!”
     Reaktionerna på kvinnors synpunkter: man kan skoja bort dem, flörta istället för att lyssna, eller helt enkel hoppa över dem och bemöta mannen som hade ordet strax innan. Upprepandet av vad män säger: ”Som Johan sa… Instämmer med Anders här… Peter sa detdär på ett bra sätt… Jag tycker vi lyfter Mickes förslag…” – om då kvinnan skriker att det var faktiskt hennes förslag blir det höhöhö och farbroderligt överseende. ”Klart att du får vara med också Ulla.” Höhöhö.
     Till det mer infama hör försöket att smickra genom att kritisera andra kvinnor: ”Ja du är ju vettig men Marie bara gastar” ”Du som är så klok kan väl förklara för Nina att ingen lyssnar på henne när hon…”
     Som ung kvinna kan man också bli itutad att man har alla chanser att gå framåt om man bara håller sig till de rätta åsikterna och de rätta männen. ”Energiutskottet är helt rätt för dig Emma, det behövs en tjej där!”

All kvinnligt kodad erfarenhet nedvärderas som tyckande och känslosaker, samtidigt som de verkligt Fina Killarna blir närmast gråtmilda när de ska bedyra hur väl de förstår ”kvinnors villkor”. Avbryter du dem då med att deras synpunkter i frågan helt enkelt inte är särskilt intressanta blir de kränkta och förklarar att världen aldrig kommer att bli bättre om tjejer som du inte lär er att lyssna.
     Det känns som om jag tillbringat fyrtio år med att lyssna. Och då är jag inte någon anmärkningsvärt tillbakadragen typ. 

Ska vi verkligen bli som dom? funderade vi över. Måste vi sluta lyssna, bli ohövliga, avbryta, tala enbart för att märkas, ignorera dem och bara citera varandra? Finns det inget hyggligt sätt att bryta dominansen?
     Det måste det ha gjort, för könsfördelningen i politiken har förändrats väldigt mycket under denna tid. Men det är fortfarande kvinnor som lämnar sina uppdrag i förtid, det är fortfarande män som undrar ”vad problemet är”, och du kan som kvinna aldrig vara säker på att könet inte ska komma att användas som ett vapen.

torsdag, november 02, 2017

För Sverige



FÖR SVERIGE*

Förlorarsverige!
vi som bävande passar oss,
huttrande förpassar oss
till väntkurer och bårhus

Förmodarsverige
komponerar konsten att vinna
genom att låta som den som vunnit!
Ett simpelt exempel på sympatetisk magi,
ett eko ur Forntidssverige
med förödande verkan
på den glömda längtan
som gömd ska glöda i Framtidssverige
Eller var det endast enfaldens anläggande av skyddande likhet:
förmodligt vinnarläte?

Förlorarsverige
låter det pågå
det är hennes enda brott,
förutom morden begångna i och av Norden
ute på öarna.
Förlorarsverige sitter i inlandet, åderlåtet och ångerfullt 
post allting vi hittills känt till
och posten förutan.

Inne i landet som ingen vill känna till
bävansväntar förgängelsesverige
anlupet av förbuskningssverige
storkapitalisternas beslut
Hundra gubbar får gå! – är redan historia
Bestående är vår dybotten, allt fult som yvs i sly
rådjur, snokar och mygg

Förmodarsveriges bankmän
mäklar sig till utlösning
grabbgängen och älgtjuren
exploderar till och med
i brännvinsproletariatets skogar.
Skam är vad de saknar,
livsstilsidolerna

I förblödarsverige
rörs gula löv upp över järnvägsspåren
Tågen når inte fram
Styrelseordförande svarar:
SPÅRET ÄR SÅLT
i förmodan om att låta som vinnaren
Så ska det låta
i anpassningens sammanblandning
Så mycket bättre
när man åtrår och håller
tonfallen från ovan

Förmodarsverige saknar såväl spår som skam
navigerar trolöst konjunkturbundet
inom ekonomins nekrofili
Glasstad och plastpalats vann
där liv saknas idoliseras STILEN.

Så håll: Tonartsbyte
är väl segertecken?

Förlorarsverige är älskansvärt
som en övergiven, som en föräldralös
som en internt asylsökande ensamkommande
vilka vi än var och vad vi än gjorde, så är det
inbiten historia, medlevt envis, som spirar
ur våra åkrar, våra sår och spår

Förlovadsverige, lovad vare
Det goda landet
som bara har gott om
tiden, den till synes stilla
 i varje håla där varje dåre
vågar varje tramp på landsvägen
varje trucklunch vid avigsidan
varje arbetsseger för maskin och människa
Det moderna landet där skolan läggs ned
och öppnar på nytt, där lanthandeln stänger
och öppnar på nytt
Det frånflyttade landet
som möjligen öppnar på nytt

Försonarsverige
heter hon inte

Som ännu inte osams
kan vi inte sonas
inte utan strid
inte förrän det blir möjligt
för flertalet
i Befolkningssverige
att inte ständigt besegras
inte förrän vi finner
tonartsbytet
i realtid

*Uttrycket Förlorarsverige förekom i en tidningsartikel skriven av en borgerlig socialdemokrat. Det är han och hans gelikar som här kallas Förmodarsverige

fredag, oktober 27, 2017

Levande dick-pick



#Metoo. Det är ingen dramatisk historia, många har upplevt så mycket värre. Men den gav lite att tänka på.
     Det var i Chania, Kreta. Jag hade rest ensam kors och tvärs, till storstad och strand. Promenerat ensam, ätit ensam. Blev aldrig antastad. När jag kom till Chania och tog in på en enkel pension träffade jag för första gången på roliga människor. Fransk-kanadensare, australier, skandinaver. Några greker. Och pensionsägaren, en medelålders chaniot, före detta kapten. Alla mycket sociala, så till den grad att de bad mig ta en ouzo före maten. Som vi alltså skulle inta tillsammans, drog iväg på vespor och i bilar till en taverna. Alla var hjärtliga, inte minst pensionsägaren som satt och råflörtade med mig över bordet. Men jag visade att jag inte var intresserad.
     Varje kväll samma oväntat uppsluppna ritual; samling på taket med ouzo, sen iväg på krogen eller lirabaren. Alltid ett stort gäng, alltid glatt och kravlöst. Utom pensionsägaren, då. Han började ställa krav. Ville jag vara med skulle jag väl vara lite tillmötesgående? Lite öppen, lite rolig? Sex är ju bara naturligt, ”you are woman, I am maaan!”
     Jag visade tydligt mitt ointresse. Vände ryggen till, sökte beskydd hos yngre pojkar i skaran, gick ifrån bordet, ja tillslut tog jag taxi hem för att han blev fysiskt närgången. När jag pratade med de andra flickorna slog de bort det: Han bara är sån, det är inget att bry sig om, ta det som ett skämt.
    Då ville jag inte gå med ut längre. Men gänget övertalade mig. Inte fick jag sitta ensam och tjura! Sista kvällen var det bara ägaren och jag på taket. Han berättade sentimentalt för mig om sitt dåliga äktenskap, om att han innerst inne var väldigt känslig, om att vi i grund och botten var väldigt lika, ensamma båda två. Under samtalet kom det också fram att han varit kapten under militärjuntans tid och att den tiden varit ”härlig” i Grekland. Om jag förut varit irriterad var jag nu äcklad och rädd. Att jag skulle gå ut och äta med honom ensam var fullkomligt uteslutet, jag låste in mig på rummet och superade på ett päron. Vet inte var alla andra var.

Hemresedag. Efter morgonbadet skulle jag bara hämta packningen och dra iväg med bussen. Men dörren till mitt rum var olåst och i min säng låg pensionatsägaren, naken. Han sa: ”Thelis na kanoume erota prin fijis?” = Vill du att vi har sex innan du åker?
     Det är väl den grekiska mening jag aldrig kommer att glömma.
     Jag fick ett praktfullt hysteriskt anfall. Svärmar av flickor kom och tog hand om mig. Det ”hände” inget.

Vad jag inte förstod, inte har förstått förrän nu, var varför han gjorde det. I åratal efteråt ältade jag: Hur kunde han bara tro att jag plötsligt skulle säga jatack?
     Länge trodde jag att det var sex det handlade om. Men det gjorde det aldrig, möjligen första kvällen. Efter det handlade det bara om makt. Jag som avvisat honom, inför andra, jag måste sättas på plats på vilket sätt som helst. Mannen som iscensatt sänguppvisningen ville inte ha sex, han ville enbart ge mig obehag. Han var en stor levande dick-pick.
     Inte förrän under #metoo har jag ens funderat över vilken roll gänget intog i historien. Vi var delvis beroende av ägarens gästfrihet. Kanske ingick det i hyran att nya flickor skulle stå för underhållningen? Kanske hade de legat med honom allihop? – några sa att de hade gjort det, att det var ”kul för en kväll”. Hade en kväll räckt som betalning för att enbart få dricka ouzo och ha roligt?

En vanlig gift man som gillade att dricka, sjunga och skoja. En till synes generös man. En fascist, iallafall under juntans tid. Det syns inte utanpå. Det syns inte utanpå.