måndag, februari 16, 2015

Aggressiv orättvisa efter kolonialismen

Varifrån kommer de, de fanatiska krigarna som med terror tystar, skrämmer och dödar i civilsamhället? Greider i Dalademokraten ger förslag på följande ursprung:
- bristen på demokrati i auktoritära samhällen i mellanöstern
- krigen som USA m fl stater i väst startade efter 0911
- unga muslimers fattigdom och utanförskap i västvärlden

Greider sammanfattar med att nyimperialism och jihadism kan ses som två högerextrema –ismer som förstärker varandra.
     En annan jämförelse av –ismer såg jag i ett inlägg (källa glömd) där man skrev att rasism och islamism förstärker varandra, så till vida att varje islamistiskt terrordåd bäddar för ökad rasism och islamofobi, vilket i sin tur ökar risken för nya angrepp. Fienderna behöver varandra, drar näring ur varandra.
     En tredje jämförelse är den som i valrörelsen och efter valet dök upp på ledarsidorna: att det är antirasismen som förstärker rasismen genom att hyggliga sverigedemokratiska väljare känner sig missförstådda.
    
Någonting av värde finns det i alla iakttagelserna, även om det är svårt att se vartåt den tredje vill komma. Men alla tre rör de tankar, känslor och reaktioner; det vi kallar ideologi.

Det som är påfallande i den aktuella debatten är att de verkliga materiella orättvisorna inte tillåts spela någon roll. Jihadister bryr sig inte om kapitaljättarna som styr världen, de siktar in sig på en knäpp konstnär eller en bar mitzvah-pojke. Rasisterna ser varje skillnad som etnisk eller kulturell, utan en tanke på hur levnadsvillkoren skiljer sig mellan fattiga och rika om de så bor i samma stad.  
     Därför är det bra att Greider lyfter ”nyimperialism”, ty den kommer ur det gamla imperiebyggandet och det i sin tur föddes ur kolonialismen. Kolonialismen som delade världen i vita och svarta, som gav kapitalismen full frihet att suga ut råvaror och sälja varor, som cementerade en fruktansvärt orättfärdig världsordning.
     En världsordning som i sig gör människor rädda och arga.
     Orättvisan har en inbyggd aggressivitet.

Greider skriver också: ”Vi lever i en tid som i vissa avseenden är extremt gynnsam för terrorism. Varje terrorist kan vara säker på att ett terrordåd får maximal medietäckning i veckor, i alla fall om det sker i västvärlden. De som äger rum i Mellanöstern eller Afrika uppmärksammas aldrig på samma sätt och de tre muslimer som nyligen mördades i USA har heller inte fått tillnärmelsevis samma uppmärksamhet. Men den fruktansvärda sanningen är ju den att ett terrordåd idag ger långt större utdelning för terroristerna än vad som var fallet för bara några generationer sedan.”
     
En tänkbar förklaring till den goda utdelningen på terrorbrott är att för bara några decennier sedan var klasskampen någorlunda synlig. Då hade ännu inte fackföreningarna slagits sönder, de arbetslösa hade inte fått sig iproppat att allt är deras eget fel, det fördes fortfarande seriösa förhandlingar om förhållandet skatter och välfärd, och det gick att ifrågasätta dem som verkligen hade makten – utan att leta efter oförrätter hos grannen.

I den senkapitalistiska dimman lever vi ensamma, utan klass, utan solidaritet. Inte bara förtroendet utan också förståelsen för samhällsfunktionerna har eroderat. Politiken ses som en livsstilsfråga, när den inte enbart förlöjligas. När allting är individuellt och förklaras med känslor, kan fienden vara vem som helst: en feminist? en terrorist?
     Vårt demokratiska samhälle står inför det kanske omöjliga uppdraget att leva med hotet från extremism samtidigt som våra värden imploderar.
     Därför måste vi återfinna solidariteten.

fredag, februari 13, 2015

Barnens fiende är min fiende



Politikern som valdes att som talman företräda Sveriges riksdag låter rasistiskt och barnfientligt klotter stå kvar på sin fb-sida.
     Det handlar om pojken som misshandlades av vakter, du har säkert sett filmklippet där vakten sitter på pojken, håller ned hans huvud. Handlingar som är förbjudna i svensk lag sedan mitten av 1900-talet*.

Inte så få åsikter har hörts som går ut på att pojken ska skylla sig själv, att det är så här det går och ska gå för den som inte lyder vuxna. Åsikter som möjligen var gångbara för femtio år sedan. Möjligen.
     På Björn Söders fb-sida finns barnhatarnas uppkastningar. Det är inte bara rasism längre. Det är så rått att det går utanför.

På sidan Nyheter idag, dit Politik och poesi av princip inte länkar, visas en motfilm där pojken sparkar vakten i ryggen. Vilket förstås är väldigt dåligt uppförande och ansågs motivera barnaga före år 1957. Men idag?
     Hur ser det ut inuti de människor som går loss på Söders sida? Har de fått så innihelvete med stryk själva att de inte kan reagera annat än med triumf över en annans lidande? 
     Det de skriver är illa nog. Men mardrömmen kan bli verklig om de någonsin får chansen och ursäkten att plåga någon som är svagare.     

Organisationen BRIS (Barnens rätt i samhället) är kritisk mot Björn Söder som låter klottret ligga kvar. De poängterar det som jag trodde var och en visste: ”Det är olagligt att slå barn oavsett vad de gjort.”

Vad är det för fel på folk? utbrister vi ibland när någon sitter och hostar rakt ut på bussen eller ringer idiotsamtal eller på annat sätt visar dåligt uppförande. Däremot vill vi inte piska dem till rättelse. De lär få hålla på och irritera oss livet ut.  
     Så är det inte hos näthatarna. Vad de vill är att straffa och plåga barn tills ungarna lärt sig lyda, och de är alldeles säkra på att de har rätt. Så ja; vad är det för fel på folk?
     Är det samma fel som det är på talmannen som inte på flera dagar förstått att detta är fel? Jag menar inte att han ska prygla barnhatarna till att veta bättre eller hut. Bara att han ska ta bort vad de säger och påpeka att de har fel, att vi lever i en demokrati där Barnkonventionen ska skydda dessa våra minsta. 

* Aga i hemmet förbjöds så sent som 1979! Aga i skolan förbjöds 1958, och året innan stoppades ordningsmaktens rätt att använda våld mot barn. 

fredag, februari 06, 2015

Dressyr av Pegasus eller Konsten ska slicka kapitalets hand



Nåddes av informationen att Bonniers startar en tjänst för egenutgivare. Jag upprepar: Sveriges största förlag startar en tjänst för oss som ger ut böcker på egen hand.
     Denna oanständighet drabbar kanske inte så många. Inte som när ett stålverk stänger. Men den är belysande för kapitalismen.

Bonniers har trots sin storlek en begränsad utgivning. De satsar på författare som de bedömer kan bli ”stora”, och sticker emellan med några ”små” namn för att behålla kvalitetsstämpeln.
     Bonniers refuserar nybörjare, vana amatörer och även publicerade författare enligt en löpande-band-princip som får en att tvivla på att de överhuvudtaget läst manus. Bonniers hävdar sin höga kvalitet, trots att det är Brombergs som står för de flesta nobelpristagarna.
     Nu ska samma Bonniers hjälpa oss som med ett vackert ord kallas egenutgivare. Det betyder att när Bonniers förkastat ett manus kan det ändå ges ut med deras hjälp om författaren betalar den som avvisat hen. Det som kallas att slicka den hand som slår en.
     Visst vore det till viss nytta, om Bonniers-loggan ingick i kostnaden. Men det gör den inte.

Det finns författare som frivilligt ger ut på eget förlag. De känner på sig att de blir lurade av jättarna och inte kan överblicka produktionskedjan. Säkert har de rätt. Samtidigt står de redan på första trappsteget; de har en produktionskedja att ta ställning till.
     De allra flesta av oss vill ingenting annat än att få betalt för det arbete vi lagt ned på att skriva en bok. Vi vill åtminstone slippa att betala för tryckning, när det ändå innebär att vi måste sköta marknadsföring och försäljning själva på vårt blygt introverta vis.
    
Att skriva en bok är som en lång graviditet. Helst ska det sluta med ett friskt barn. En opublicerad bok är ett missfall. Det blev inget. Bara smärta, något bortglömt som ännu gör ont.
     Det är därför vi vänder oss till de småföretagare som säljer publiceringstjänster. Det är en besynnerlig liten bransch där alla typer finns: från förvirrade raringar som tror på Konsten men inte på att betala moms, till slipade tryckare som kör allt från familjejulkort till nyandlig upplysning. Där finns också seriösa författarkooperativ.

Denna lilla bransch är det som Bonniers vill åt. Det stavas marknadsandelar!
     När storföretaget fattade att det cirkulerar småpengar därute, att typer som Helena Duroj lägger ner tolvtusen på att trycka en poesisamling, då såg de vad de gått miste om. Pengar som gick till någon annan!
    
Det finns fyra Bonnier på listan över Sveriges miljardärer. Det är den familjen och koncernen som är ute efter fattiga författares utgifter och små publiceringsföretagares inkomster, ty ingenting stör en kapitalist så mycket som några kronor som någon annan förtjänat.

Stora fiskar äter alltid små fiskar. Mångfald och variation på marknaden är inte kapitalistiskt.   
     Alltså är Bonniers, som största medieföretag, inte heller intresserade av annan mångfald i produktionen än den de själva producerar. Inte förrän författarna börjar satsa sina egna löner också, utöver sina ord, tankar, berättelser och dikter. 
     Säkert går det att förbilliga processen genom att använda storföretagets tryckteknik. 
     Så får de se oss komma krypande, så svälter de ut småföretagarna. 

För poesi i egenutgivning, se författarsidan för Helena Duroj

fredag, januari 30, 2015

Alla dessa kvinnor - och fler finns det!



Några få dagar cirkulerade en utmaning att nämna kvinnliga förebilder på fejsbok. Fler borde få ta del av resultatet, så här har jag plockat bland egna och andras val. Levande och döda kvinnor tillsammans, och listan kan bli mycket längre. 
   
# Kristina Regina, eller Gustafsdotter. Drottningen som var så intelligent att efterkommande forskare trodde hon var man. Misskötte sitt ämbete på grund av intellektuella ambitioner. Möjligen lesbisk, eller också var det bara så djävla kallt i sovkamrarna på slottet Tre Kronor. Hade mod nog att ge upp majestätskapet när det var så dags. Hade senare mod nog att erkänna att hon saknade makten, och försökte då med skumma metoder intrigera sig till drottningposter på kontinenten.

# Ulla Andersson, en politisk förebild! Alltid kunnig, alltid vass och dessutom inom ett politikområde som av tradition är förbehållet män: ekonomi.

# Ulla Hoffmann, feminist och antirasist. En kort period - kanske alltför kort - ledare för Vänsterpartiet, jobbade med pensionsfrågan och gjorde allt för att avslöja den orättfärdiga överenskommelsen, är en hejare på socialförsäkringar. Många år ansvarade hon för flyktingpolitiken, och själv har hon stöttat många asylsökande. Nu ordförande för Fristadsfonden.

# Karin Bergöö Larsson, begåvad målarinna som blev allkonstnär. Istället för konstnärskarriär skapade hon ett unikt hem i Sundborn där hon designade textilier och möbler, sydde kläder och vävde dukar efter egna mönster, ordnade trädgården och fostrade barnen. Carl Larssons idyllvärld och de tidiga svenska heminredningsidealen vilar helt på Karin B Larssons enastående artisteri och handlingskraft.

# Siri Derkert, en konstnär som vågade gå sin egen väg i en värld dominerad av män, och den första kvinna som fick en separatutställning på Moderna museet. 

# Liv Strömquist, serietecknaren som effektivt kombinerar att vara extremt smart med att vara extremt rolig med att vara extremt påläst – samt med att ha rätt! Dessutom använder hon seriekonst för att påverka det politiska samtaletoch inspirera till kreativt skapande.

# Jane Austen, författaren som skrev ur kvinnors perspektiv i en tid då kvinnor helst inte skulle skriva alls. Hon banade väg för många andra kvinnliga författare och genom hennes gärning har kvinnors liv dokumenterats. Hur orkade Austen skriva sina finstämda, detaljerade romaner i det dunkla rummet? Eller väntade hon tills pigan kom in med ett ljus?

# Selma Lagerlöf, den första kvinnliga nobelpristagaren i litteratur. Arbetade mästerligt i alla genrer och blev kallad sagotant. Verksam för kvinnlig rösträtt, fred och förnuftiga lantbruksmetoder. 


# Åsa Linderborg, kulturskribenten som kan lära ut allt en ung kvinna behöver veta om politik och organisation, som kan alla Arbetarrörelsens sånger och är en fantastisk förebild för tuffa feminister-socialister som gärna har jättemycket mascara och läppstift.

 
# Kerstin Brunnberg, journalist och politisk reporter med tyngd och pondus. En som andra måste förhålla sig till. Kvinnor som vill bli tagna på allvar kan sträva efter att vara mer som Brunnberg.

# Joan Jett får symbolisera flera kvinnliga rockartister i sin egen rätt på 1970-talet. Rocken var på väg att bli enkönad, men brudarna kom och bröt med könsmönstret. De var inte bara sångerskor och kören, de spelade också instrument, skrev låtar och ledde sina band. Bad Reputation är på många sätt ett signum för det som idag kallas girl power!

# Elise Ottesen Jensen missionerade om preventivmedel och kvinnors rätt till sin egen kropp, I en tid när det var mycket kontroversiellt for hon under enkla förhållanden kors och tvärs över den svenska landsbygden och talade – ibland under polisbevakning – och utprovade pessar på lantarbeterskor på närmsta utedass.

# Fredrika Bremer - tack vare henne blev ogifta kvinnor myndighetsförklarade 1858. Hon la grunden för många blivande feministers mod och styrka att ta nästa steg på vägen mot frigörelse och jämställdhet.

# Miep Gies, en anspråkslös sekreterare i Amsterdam som var en av familjerna Franks och van Pels beskyddare när åtta personer gömde sig för Gestapo i gårdshuset på Prinzengracht. Med fara för upptäckt och påföljande avrättning skötte Gies de gömdas affärer, handlade svart åt dem, försökte ordna förströelser, lyssnade på deras rädsla och oro. Gies kom aldrig över att familjerna greps och mördades, men hon bevarade Annes dagbok och lämnade den till fadern, den ende som återvände. 

Ett subjektivt urval från områdena politik, artisteri, frivilligaktivism och civilkurage. 
Glöm dem aldrig.