måndag, januari 01, 2018

Litterär återblick



Som förr inleder vi bloggåret med en återblick på läsupplevelserna under året innan. År 2017 innehöll mycket läsning av skiftande slag. Här en översikt:


Skönlitteratur: Del 1-2 i Ferrantes beundrade romansvit från Neapel gör inte så starkt intryck. Visst är det skickligt – men iskallt. Pia Hintzes Tokyo blues är en må-bra-roman om en svensk kvinnas anpassningssvårigheter i den japanska huvudstaden och samtidigt en provkarta över allt du kan träffa på från pappersvikning till sexhotell. Den som varit i Tokyo finner något att njuta av på varje sida. 

Biografi: Laura Ingalls Wilder skrev en självbiografi, Pioneer girl, innan hon med dotterns hjälp gjorde Lilla huset-serien till välförtjänt succé. Nu finns Pioneer girl utgiven med foton och kommentarer så att barnböckerna får relief. Frågan vad som är sant eller osant är inte den viktiga, utan hur en författare behandlar sin upplevda verklighet för att göra litteratur. Samtidigt ett porträtt av en stark personlighet under en brytningstid i Förenta Staterna. (Varning för libertarianism.) George Adamson levde nästan hela sitt liv i östra Afrika och har skrivit boken My Pride and Joy. Titeln är en sällsynt lyckad ordlek: hustrun hette Joy och pride betyder också lejonflock, och livsberättelsen genomsyras av stolthet, glädje, Joy och de lejon som Adamson socialiserade till ett naturligt liv. Kueglers Djungelbarn skildrar en unik barndom i Papua-Nya Guinea, där en missionärsfamilj så sent som på 80-talet samspelar med byborna med djup humanitet och humor. 

Historia: Marte Michelet skildrar i Det största brottet hur Förintelsen utspelades också i Norge. Denna vedervärdiga historia har inte berättats förr, eftersom man i Norge inte gärna vill tänka på att det inte endast var tyskar som var förbrytare. Wendy Holtons Överlevarna följer tre unga kvinnor under Förintelsen, tre kvinnor som har det gemensamt att de var och en föder ett barn som överlever befrielsen. En ohygglig bok om det fullständigt otroliga.

Politik: Ovanligt nog är det politiska böcker som varit kanske de största upplevelserna. Vänsterpartiet gav till sitt hundraårsjubileum ut antologin Ett kollektiv av röster, en rik och vacker bok om arbetarrörelsehistoria med feministiskt fokus. Intervjuer, dikter, korta biografier, politiska krav – allt vävs av skickliga redaktörer samman till en storslagen duk, och det skulle jag säga även om jag inte själv medverkade. Orrenius är en utmärkt journalist som med Skotten i Köpenhamn har lyckats med ett enormt område: högerextremism, islamism och – konst! Konstnären Lars Vilks rör sig genom hela boken, missförstådd och obegriplig, utmanande och feg, Vad är konst, var går gränserna? Och vem är extremist, i vilken miljö föds hen, vilka är likheterna mellan extrema miljöer? Orrenius följer upp varje tråd, har inte alla svar men tecknar en viktig samtidsbild med konstnärlig touch.

För att vara lite praktisk ska jag tillägga att Österbergs Resultatanalys i skolan också var bra. Har haft användning för den i jobbet åtminstone.

fredag, december 22, 2017

Julbetraktelse om okristliga socialdemokraterna



Någon julbetraktelse blir det inte, om vi med detta menar något positivt och allmänt välvilligt.Inga som helst välvilliga ord har jag att säga om socialdemokratin, enkannerligen Magdalena Andersson som tycker att de asylsökande ska söka sig till andra länder.
     Andersson försöker få detta att låta som något som är bra för de asylsökande. Hon tror att det finns större möjlighet att få bostad och utbildning i ”andra länder”. Hon preciserar inte vilka andra länder är eller var de ligger, ty hon kan inte veta detta. Hon dillar, med andra ord. 
       ”Vi kan inte ha ett större asylmottagande än vi klarar av att integrera”, säger Andersson för att få sin människofientlighet att låta rimlig. Men nu är det inte alls frågan om att vi ska integrera dem.
     I ett integrerat samhälle kan varje människa försörja sig själv, hen har möjlighet att påverka sin situation, har en berättigad tilltro till myndigheter och känner framtidshopp för sig själv och sina barn.
     Om Andersson någon gång som socialdemokratisk politiker funderade lite mer på hur vi skapar ett integrerat samhälle och lite mindre på vi och dem skulle regeringen kanske kunna göra något vettigt. De väljare hon är ute efter att ta tillbaka, de missgynnade och missnöjda som i trötthet och olust har vänt sig till nationalisterna i Sd, de skulle nämligen också må mycket bättre i ett integrerat samhälle.

Anderssons julutspel är inte ett enstaka misstag inom socialdemokratin. De har de sista två åren lagt ned möda på en orättfärdig utestängande asylpolitik (och lyckades närmast i förbifarten göra pensionsvillkoren ännu sämre, så att ännu fler människor överväger att rösta Sd!) och så sent som i förra veckan var Morgan Johansson ute och kackade på muslimer. Vad vi har att göra med är aktiv, överenskommen socialdemokratisk attityd.
     Ge upp om det stora partiet! Där finns ingen anständighet kvar!  
     En julbetraktelse kan annars låta som detta, om familjen som utvisas på julafton.

Kanske kan jag göra blogginlägget till en julbetraktelse om vi tänker oss tillbaka till flyktingbarnet för tvåtusen år sedan. Han som, tack vare främlingars välvilja i ett annat, främmande land, fick möjligheten att växa upp och bli Gud och människa.
     Han som lärde oss att allt det vi vill att andra ska göra för oss, det ska vi också göra för dem. Han lärde oss att när vi är i nöd och ber om hjälp, då ska vi inte behöva höra: Gå till någon annan!
     Honom kan vi alltid vända oss till, för att stå ut. Men vill vi ha en beboelig värld, vill vi ha ett integrerat samhälle, då måste vi hjälpa till själva.