onsdag, augusti 13, 2014

Att ta debatten - i fyrtio år

Många gånger har vi hört argumenten för att ta debatten. Eller alla argument för att inte ta den. Märkligt nog låter det ofta så lika!
Att ta debatten är att acceptera rasistiska problemställningar. Att inte ta debatten är att respektera rasistiska problemställningar. Bara ettpar stavelser som skiljer.

Att ta debatten innebär på massmediska att fundera på hur många immigranter som ryms i det glesbefolkade Sverige, alternativt ryms inom högerns budgetramar, eller att delta med dem som blivit rånade av en svarthårig person eller tror att de ska bli det.
Att inte ta debatten innebär att avstå från att reta hyggliga mäniskor genom att prata om andra hyggliga människors problem, och att lägga skulden för diskriminering på de diskriminerade, så att ingen annan blir ledsen än den som redan är utsatt.  
I detta debattklimat får den antirasistiska rörelsen ofta höra att vi är kontraproduktiva. Att demonstrera mot Sd gynnar Sd (finns det källa på det?) Att säga att Sd för en rasistisk politik är att kränka alla som röstar på Sd. Och så vidare.
Som om väljarna inte kunde tänka. Om de kan det, kanske de gillar en rasistisk politik? Bara den inte får sin rätta benämning.

”Kan det främja naturliga kontakter mellan olika befolkningsgrupper att med - - anknytningar till trede rikets illgärningar anklaga genomsnittssvensken för att vara rasist - -?”*
Det är omkring fyrtio år sedan detta skrevs. Med samma naiva uppriktighet då som nu. Det handlade om Katarina Taikons ihärdiga gärning för att ge romer mänskliga rättigheter. Samma gärning som motverkades genom hänvisningar till ”den svenske arbetaren” och ”hans” känslor.

Föreställ dig att Taikon sagt: Ursäkta, vad tokigt det blev. Förtrycket av romer har förstås ingenting att göra med genomsnittssvensken!
Hur skulle hon då ha kunnat ta debatten?

Nog kan vi tycka att det finns mycket kvar att göra i förhållade till romerna. Men vad Taikon med flera kämpade för var rätten till bostad och utbildning, så låt oss vara glada för att hon inte la ned sin penna och röst!

Föreställ dig att vi idag säger: Ursäkta, vad tokigt det blev. Diskrimineringen av utlandsfödda har förstås ingenting att göra med genomsnittssvensken!
Hur kommer det då att se ut om fyrtio år?

Om vi vill ta debatten, om vi vill krossa rasismen, om vi vill förändra samhället till ett med lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter för alla – om vi vill det, måste vi kalla saker vid deras rätta namn, och det är ändå bara början. Allt det andra, själva görandet, är mycket svårare. Det kan inte utföras så länge vi förväntas hålla igen och ta hänsyn till hyggliga människors känslor. Om vi gör det kommer många andra hyggliga människor att få än svårare villkor att leva under.  

Att inte namnge förtrycket, att förvandla varje hinder till en personlig upplevelse eller kränkning – det är att inte ta debatten.

Att vara antirasist, är att ta den. I hopp om att kunna uträtta något lite av vad Taikon gjorde. 

*Den dag jag blir fri, En bok om Katarina Taikon, Lawen Mohtadi 2012

lördag, augusti 02, 2014

Folkkultur i skön blandning

Folkmusikfesten i Stjärnsund firade tioårsjubileum idag. I Stjärnsund möter varje år lokala musiker impulser och inspiration från annat håll. Det är marknad, det är herrgårdslunch, det är husbilsparkering utanför den nedlagda skolan, det är buskspel utanför lanthandeln, det är några improviserade loppisar, det är mc-gäng som mumsar korv och glass, allt detta i vitkalkad bruksmiljö. Och så är det konserter, spelmansstämma, kortkurser, dans och poesi.
Den som går genom bruket hör kantorn lära ut grunderna i orgelspel i kyrkan, eller ukulele-eleverna som tränar Lilla söta fröken Fräken, eller ett gäng på brukskontoret som tränar skotska folkvisor.
Själv medverkade jag i en lokalpatriotisk programpunkt i blandteknik. Spelmannen Kalle Sjöblom och jag erbjöd en ånglokstur genom tiden med text, ljud och musik. Sedan gick jag och hörde klezmer. Andra valde jazzpianisten.

Kultur betyder odling, och odling innebär blandning.
Ingen har uttryckt det bättre än Folkmusikens hus vars text jag lånar i förkortning: 
Folkmusiken har använts i olika politiska syften; under 1800-talet för att skapa nationell identitet i samband med nationalstaternas bildande i Europa. Nazisterna använde folkmusiken för att manifestera den ariska kulturen. Vänsterrörelser adopterade folkmusiken under 70-talet som ett uttryck för det arbetande folkets musik i motsättning till den kommersiella amerikanska. I konflikterna på Balkan under 1990-talet användes folkmusiken och folkdanserna som propagandavapen, med blodbad som följd. Kultur är för nationalismen vad hudfärg är för rasismen – redskap för förtryck och föreställningar om ”vi och dom andra”.
Idag anser sig extremhögern företräda folkmusikens och folkkulturens intressen i syfte att skapa föreställningen om en ren, nationellt avgränsad svensk kultur, i motsättning till ”främmande” kulturella uttryck. Denna föreställning är historiskt falsk och dess yttersta konsekvens intolerans, främlingsfientlighet och rasism.

Nedan finns ett foto från Folkmusiker mot främlingsfientlighet. Se på skorna! 
Politik och poesi gillar blandningar. Och just i prajd-veckan är knätofs och rosa pumps helt rätt!

måndag, juli 21, 2014

Folkrörelsen som aktivt står stilla

En rolig händelse under Sd-mötet häromdagen var när en kvinna kom ut från köpcentrum med välfyllda kassar och fick syn på raden av antirasister. Hon gick raskt fram och ställde sig bredvid, med rygge mot talaren och kassarna på marken. Hon stod inte kvar längre än en minut innan hon hastade vidare till sina egna sysslor. Men hon hade markerat.
En tråkig händelse var när två tonårspojkar gick förbi, en med ljust och en med mörkt pigment. De stirrade på oss motdemonstranter och jag hörde dem fnysa:
- Här står dom!
- Dom kunde väl göra nånting istället!

Men vi är rörelsen som gör något medan vi står still! Inte vet jag vad just dessa pojkar såg för sig när de talade om att göra. Ska jag som har fast jobb avstå det till någon av dem? Ska de vältränade antirasistiska männen sparka sönder torget istället för att blogga? Eller är det hundägarna som borde hetsa sina väluppfostrade djur mot Herrstedt? Nej, jag vet inte.

Men en sak tror jag mig veta. Det värsta som har drabbat svensk folkrörelse är Svenskt Näringslivs och Alliansens mest lyckade insats i klasskampen. De gick in för, och klarade av, att radera ut såväl kunskap om som känsla för att göra någonting gemensamt och organiserat.   
Högern insåg tidigt att folkrörelser var ett hot. Först motarbetade de dem, sedan ingick de kompromiss, och under sent 1970-tal valde de att utrota dem. Att skapa en ny diskurs, eller som det heter idag; komma med en ny berättelse. 

Idag tror sig människor veta att det bara handlar om dig själv. Du är ensam ansvarig. Dina olyckor drabbar bara dig själv. Du kan gå en kurs i själsstyrka för att inte tro på det. Du kan tänka positivt. Du kan bli entreprenör i din egen framtid.
Det djävulska med detta är att också de som inte går på skiten, går på den. Ty de som inser orättvisorna vill göra någonting alldeles Själv. Inom diskursen: Du är ensam ansvarig. Du kan starta ett fejsbokupprop eller slänga en bomb. Du kan bjuda hem alla hemlösa, lyssna på alla olyckliga. Du kan bli entreprenör i din egen samtid, utan att be någon annan hänga på.

Det är givetvis inget ont i en eldsjäls engagemang. Men det är tragiskt att varje tillstymmelse till organiserad, gemensam aktion sticker i ögonen som något  löjeväckande onödigt.

Högern gick in för att slå sönder fackföreningsrörelsen och solidariteten, och socialdemokratin kommer nog aldrig att hämta sig från det. Det vore en kliché att säga att en generation är förlorad. Men när till och med delar av fackföreningsrörelsen hellre talar om ”erbjudanden och service” än om medlemmarnas aktivitet, då har det urartat totalt. 

Detta är ytterligare ett skäl för att stå här, på ett torg. Stå här och demonstrera mot rasism. Stå här och demonstrera för möjligheten till gemensamt engagemang.
Stå här som en påminnelse om att det finns gemensamma alternativ till det privata entreprenörskapet. 

fredag, juli 18, 2014

Välfärd och skrämsel - nationell taktik mot en rad av ryggar

Det blir lång väntan på gågatan i Avesta. Omkring 25 antirasister med banderoller, kamera och anteckningsblock står och hänger i tjugo minuter för att få vända ryggen åt Sverigedemokraternas Carina Herrstedt som sitter på ett fik. Möjligen hoppas de på att trötta ut oss. 

Omkring sex Sd-sympatisörer är också beredda att lyssna och applådera. Möjligen blir de besvikna, eftersom Herrstedts tal handlar mycket om de stora likheterna mellan Sd och andra partier. De vill också ha ordentlig skola, rejäl sjukvård och goda levnadsvillkor för pensionärer. Skillnaden är att andra partier bara lovar, men att Sverigedemokraterna vet hur de ska finansiera kalaset.
Herrstedt inleder med att tala om levande landsbygd. Eftersom detta är något som ligger mig varmt om hjärtat lyssnar jag uppmärksamt i väntan på framåt förslag, men det går mest ut på att man ska satsa mer pengar.
Herrstedt framstår som en jordnära förnuftig kvinna, en hygglig morsa. Hon inskärper med kraft att svensk lagstiftning ska gälla i Sverige! Men på denna svenska gågata är det ingen som blir överraskad av denna sunda princip.
Och finansieringen? – Jo, ”de flesta vet väl” att Sd är emot den invandringspolitik som gäller idag. Minska invandringen med 90 procent, så är deras förslag finansierade!

Carina Herrstedt till höger
Det är inte alls något dumt upplägg. Eftersom folk vill ha välfärd talar man om välfärd. Eftersom vi haft en borgerlig regering i många år talar man lite extra om välfärd, snor några vänsterförslag som till exempel rätten till heltid. (En kamrat säger att de har röstat emot det i riksdagen!) Och eftersom ”de flesta vet” var Sverigedemokraterna står ifråga om immigration, det är ju därför antirasisterna står här och hänger, så behöver de inte längre prata om det! Bara att invandringen ska minska med 90 procent, som ett rent finansieringsförslag. På så vis behåller man alla sina väljare, de som redan vet. Och har chansen att vinna några välfärdsröster till.

Det måste vara utnötningstaktik, tänker jag då Mikael Jansson börjar tala. Han mal sig igenom försvarssituationen och de 24 miljarder kronor som Sd vill lägga där.
Detta är den Jansson som föregick Åkesson som partiledare. Den Jansson som ansåg att hatsajten Avpixlat ”tar upp saker som måste belysas då vanlig media inte gör det”. Vad den Jansson sysslar med idag är att måla upp hotbilder.  
Under kalla kriget var ryssarna beredda att invadera Europa och hindrades enbart av USA och Nato. Idag är det ”endast militärt motstånd som stoppar Putin”, och tvivlar vi på det ska vi fråga estländarna. Om det svenska försvaret inte säkrar Gotland kommer balterna inte att kunna nås av någon hjälp.
Inte för att jag gillar vare sig Putin eller rysk utrikespolitik. Men Janssons tal handlar om skrämseltaktik. Ryssen står för dörren igen – precis som på 1700talet – och de tänker ta tillbaka Narva!

Så talar en nationalist. Det är en sådan vi är här för att lyssna på. Och talarna är artiga, försäkrar oss att det inte gör något om de inte ser oss, för huvudsaken är att vi hör deras budskap.
Detta verkar dock inte stämma helt, eftersom en i deras skara ser till att fotografera antirasisterna framifrån.

Under vår väntan såg det såhär fint ut:  
I Dalarna demonsterar vi med kurbits

tisdag, juli 15, 2014

Mycket tidig inlärning

Hemspråk

När mitt svagt pigmenterade modersmål
ska benämna maktrelationer i folkvandringstid
leker reptilhjärnan med on-off

Bundna i benstommen
bär jag rasismens råämnen.

Evangelium enligt lågstadiet:

Tryggare kan ingen vara
om ni vandrar randat, bara
bortom oljig asfalts kaos.
Vita strecken rensat gränssnitt
gång på gång
men inte över

Min likbleka likhet,
inpiskat inskolad

Gud som haver. Jag kommunicerar.

Vart jag mig i världen vänder
ser jag mellan vita ränder.

Du förbliver. 
Jag reproducerar.

måndag, juli 14, 2014

Idag är kronprinsessans dag, kan man också tycka

Vill inte se nyheterna, de är för plågsamma. Situationen i Gaza är för hemsk. Har bloggat om det förr, alla vet vad jag tycker, många tycker samma sak, det räcker inte. 
Situationen i Gaza är hemsk och inte tillräckligt många bryr sig om den. 
Men jag hör nyheterna: 
"Barn dör i Gaza"
"Det är kronprinsessan Victorias dag idag"
"Estelle nästan stal showen"
Ja du lilla Estelle, det är tungt att födas in i en familj som ständigt lyckas stjäla showen så till den grad att några döda barn i Gaza förbleknar till ointresse. 
Inte behöver du lilla unge skämmas. Det är många andra goda medborgare och nyhetsbevakare som borde göra det. 

För övrigt hänvisar jag till Pelaseyed som har bättre koll på läget än borgarmedia. 
Eller till Edith Piaf, som vet vems dag det är.
Eller till Palestinagrupperna som inte sörjer, utan organiserar!

söndag, juli 06, 2014

En gammal invandringspolitisk fråga

I Värmlands urskogar finns Finnmarka, en del av vårt land historia av immigration. Från och med 1500-talet sökte sig fattiga finska familjer hit för att fylla ut skogarna, röja mark och odla upp landet. Gläntor och grödor öppnade granskogen. Små grå stugor beboddes av kvinnor, män och barn beredda att slita hårt.
     De slet verkligen hårt. Men barnadödligheten var mindre hos dem tack vare den hygieniska bastukulturen.
     

Ritamäki är en finngård på höjden, senast bebodd år 1964, därefter bevarad av hängivna frivilliga. Idag en stilla atmosfär – en gång i tiden koskit och snövallar och fjorton timmars arbetsdag. 

Finnmarkas historia berättas på ett välskött litet museum i Lekvattnet. Men inte en enda skylt, inte en enda informationsruta, knappast en bok i hyllorna är på finska.
Det är en sida av svensk kultur som har en lång historia. 

Ett antal biblar på finska mer eller mindre smugglades in till församlingarna i Finnmarka. Livet var hårt, så man ville åtminstone höra Guds ord så som det en gång lät; på det språk som gick in i hjärtat.  
Långt senare uppvaktade finnbönderna Karl XIV Johan. Han lyssnade med uppmärksamhet och sympati på deras svårigheter. Hans förslag till lösning var att de skulle lära sig svenska. Märk väl; till skillnad från honom själv.

Språk och kultur är en klassfråga.
Immigration är en av flera livsmöjligheter för ett land. 
Jag tror säkert att Sd håller med om att kungen borde ha lärt sig svenska. Men vad säger de om bastubaden? 
Skulle Svea rike ha sagt nej till dem för att behålla sin rena barnadödlighetskultur?