fredag, april 24, 2015

Långtradigt och tragiskt, eller Var går acceptansgränsen?

Om du inte så ofta hänger på sociala medier… fastän detta är ju ett. Eller du som tror att rasismen är liten, spetsig och organiserad… och det är den ibland. Hur som helst är detta ett inlägg som går att se på dessa medier en vanlig kväll:  

”Delar av den gamla vanliga tiggar-z-maffian hängde vid affären. Kände igen den smällfete skojaren som brukar halta fram med käpp och yrkestigga men som annars tar sig fram helt obehindrat. Han hade inte käppen med sig, den vaktade hans lika feta kärring. Det rultiga gubbäcklet gick fram till några unga kvinnor som blygt skakade på huvudet och gick. När idiotj-ln fick syn på mig visade han en påse m köttbullar o räksallad, tittade på mig med falskt lidande j-la vattniga hundögon och gnällde ’pleassse’. Han pekade på munnen som att han är hungrig (o han äter nog 15.000 kalorier om dagen med tanke på hur han ser ut!) GUBBJ-N VILLE ATT JAG SKA BETALA HANS SA-NS LÖRDAGSMYS!!! Bad parasiten lämna affären om han inte tänkt betala sin egen mat o frågade även avsk-met ville betala MIN mat, men han avlägsnade sig snabbt, men en kort stund senare var han i en annan del av affären o tjatade på några unga tjejer som såg besvärade ut. Då frågade jag vad exakt han inte begrep med ‘If u're not gonna pay for your own shit, GET THE F-K OUT OF THE STORE, PARASITE!!!’ Han blev irriterad o svor på z-rum-ska åt mig, stoppade grejerna innanför jackan och stack iväg! När jag berättade vad som hänt sa tjejen i kassan att z-gänget dagligen trakasserar kunder, men om ingen betalar går de ut med varorna. Butiken kan inte porta dessa satans parasithe-tes tjuvar för de är livrädda att bli stämplade som rasister!!  Z-arna är naturligtvis fullt medvetna om detta, hånskrattar och säger: 'Vad ska ni göra?? Stoppar ni oss sätter vi dit er för diskriminering...!!' Jag ska inte berätta vad som händer nästa gång jag stöter på horgubbj-ln o hans slödderpacka…”

Någonstans i Sverige har ettpar enligt utsago tjocka personer begått en stöld i vittnens närvaro. 
Detta lär ha inträffat förr i historien - eller var det alltid magra personer inblanade förr? eller var det folk som i den gamla passen inte betecknats med ett Z?
Att stjäla är inte acceptabelt, detta oavsett kroppsbyggnad.
Att yttra sig om medmänniskor på detta sätt är inte heller acceptabelt. 
Någonstans i Sverige har den bakvända yttrandefriheten slagit till, och vem som helst får sitt kvällsmys förstört efter att ha läst det.
De som finner det citerade yttrandet acceptabelt må se ut eller vara födda var som helst. Det som är sagt går inte att acceptera, inte på något språk.
Inte ens om du skriker på engelska för att förtydliga...

fredag, april 17, 2015

Tänkte...

Tänkte blogga.
Insikter att blogga om har jag gott om.
Insikten denna gång var
att det är gott om
folk som vet vem jag är och vad jag tycker.

Folk som inte vet vem jag är
finns det många fler av, de lever lyckliga
utan att veta vad jag tycker.
De som inte vet vem jag är
läser inte min blogg,
kommer aldrig att få veta vad jag tycker.

Folk som borde få veta vad jag tycker
vore glada att slippa läsa min blogg
om de bara visste vad det är de slipper.
Folk som inte behöver bli påminda
behöver inte läsa min blogg
även om de gör det.

Liberalerna i det heliga mellanrummet
är de som tror att HR betyder human resource istället för human rights
De är i en annan zodiak
där man inte talar så mycket om bloggar
om bloggarna saknar träningstips.

Som du märker:
jag bloggade inte.
Jag politikade inte
jag knappast poesiade, även om de mindre nogräknade räknar det så
Jag tänkte. 

Tanken var dessvärre dum.
Den löd: Sluta blogga!
Tänker jag ju inte.





fredag, april 03, 2015

Ingen kommer undan politiken!


Ingen kommer undan politikensjöngMarie Bergman en text av Ola Magnell (1976).
     Jodå, kan man då bistert säga. Alldeles för många kommer undan politiken. Professionella offentliganställda som pratar om fackliga avtal som ”det håller väl några ombud på med, jag vet inget om det”. Vuxna människor som leker att placeringen för det lokala idrottslaget är viktigare än presidentvalen inom EU när fascismen växer igen.
    Men det är sångtexten som är rätt: INGEN kommer undan politiken. I synnerhet inte de politiskt ignoranta. Det är de som drabbas – av en obegriplig orättvisa, anonym men som de upplever det, personligt riktad.
     Inte för att det hjälper stort ekonomiskt att lyckas se orättvisan politiskt. Men det hjälper en aning. Dendär aningen gör att man får näsan över farstubron och undviker att mörda sin granne.

Att bli politiskt engagerad är det sämsta som hänt mig, skriver Zolfagary, lätt ironiskt, i en krönika där jag känner igen en hel del. Han menar att det jobbiga är att den som en gång sett förhållanden politiskt ser dem hela tiden. På semestern. På krogen. Överallt och alltid.
     Trist, men så är det. För att bortse från orättvisor och bara ha kul krävs en enorm abstraktionsförmåga vilken i sig kan kännas som en klass- och bildningsmässig orättvisa… så går det ett varv till.  
     Det är som att ”politisk” är definitionsmässigt neggo.
     Kom bara ihåg att det som har så har färgat ordet ”politisk”, det är annan politik. Eller som Z skriver:
”Det finns de som påstår att politik inte hör hemma i vissa områden alls. När jag skriver om sexismen inom dataspelsvärlden får jag höra att jag gör politik av allt. Det är en bristande förståelse för vad politik är. Som att det inte skulle vara politiskt att objektifiera kvinnor”!

Den som vill komma undan politiken begår en bedräglig politisk handling.

Politiskt engagemang är det bästa som hänt mig. Politiken gav vänner och fiender, ett intensivt socialt liv, komedier och dramer i mikroformat, allt det viktigaste under några valrörelser, mandatperioder eller till och med decennier. Sådant som är viktigt enbart för hen som upplever det.
     Politiken erbjöd också både öra och röst. In kom kunskaper, ut gick kunskaper. Kloka människor delade med sig, jag läste och lyssnade. Sedan stod jag i talarstolen och andra lyssnade på mig, applåderade eller protesterade. Politik är ett oavbrutet kunskapsbyte i alla riktningar: ned-upp, dåtid-nutid.
     Den som gillar att lära och att tala och att ha kamrater som kan bli vänner, den ska hålla på med politik. Den som inte står ut med att ha fiender kanske ska välja något annat, om det nu finns något område där fenomenet fiende är obekant.  
    
När vi, som nu, talar om politiskt engagemang i dess positiva bemärkelse, låter det som om vi talar om något annat. För socialt liv är definitionsmässigt positivt – då kan det väl inte vara politiskt! … eller? gick du på den?

Politik är en av alla formationer av socialt liv. Som kan vara roligt eller tråkigt, aggressivt eller kärleksfullt.
     Det är ett fritt val att tralla runt som ignorant och bara vara drabbad.
     Men det är faktiskt lättare att komma undan socialt umgänge, än att komma undan politiken.

måndag, februari 16, 2015

Aggressiv orättvisa efter kolonialismen

Varifrån kommer de, de fanatiska krigarna som med terror tystar, skrämmer och dödar i civilsamhället? Greider i Dalademokraten ger förslag på följande ursprung:
- bristen på demokrati i auktoritära samhällen i mellanöstern
- krigen som USA m fl stater i väst startade efter 0911
- unga muslimers fattigdom och utanförskap i västvärlden

Greider sammanfattar med att nyimperialism och jihadism kan ses som två högerextrema –ismer som förstärker varandra.
     En annan jämförelse av –ismer såg jag i ett inlägg (källa glömd) där man skrev att rasism och islamism förstärker varandra, så till vida att varje islamistiskt terrordåd bäddar för ökad rasism och islamofobi, vilket i sin tur ökar risken för nya angrepp. Fienderna behöver varandra, drar näring ur varandra.
     En tredje jämförelse är den som i valrörelsen och efter valet dök upp på ledarsidorna: att det är antirasismen som förstärker rasismen genom att hyggliga sverigedemokratiska väljare känner sig missförstådda.
    
Någonting av värde finns det i alla iakttagelserna, även om det är svårt att se vartåt den tredje vill komma. Men alla tre rör de tankar, känslor och reaktioner; det vi kallar ideologi.

Det som är påfallande i den aktuella debatten är att de verkliga materiella orättvisorna inte tillåts spela någon roll. Jihadister bryr sig inte om kapitaljättarna som styr världen, de siktar in sig på en knäpp konstnär eller en bar mitzvah-pojke. Rasisterna ser varje skillnad som etnisk eller kulturell, utan en tanke på hur levnadsvillkoren skiljer sig mellan fattiga och rika om de så bor i samma stad.  
     Därför är det bra att Greider lyfter ”nyimperialism”, ty den kommer ur det gamla imperiebyggandet och det i sin tur föddes ur kolonialismen. Kolonialismen som delade världen i vita och svarta, som gav kapitalismen full frihet att suga ut råvaror och sälja varor, som cementerade en fruktansvärt orättfärdig världsordning.
     En världsordning som i sig gör människor rädda och arga.
     Orättvisan har en inbyggd aggressivitet.

Greider skriver också: ”Vi lever i en tid som i vissa avseenden är extremt gynnsam för terrorism. Varje terrorist kan vara säker på att ett terrordåd får maximal medietäckning i veckor, i alla fall om det sker i västvärlden. De som äger rum i Mellanöstern eller Afrika uppmärksammas aldrig på samma sätt och de tre muslimer som nyligen mördades i USA har heller inte fått tillnärmelsevis samma uppmärksamhet. Men den fruktansvärda sanningen är ju den att ett terrordåd idag ger långt större utdelning för terroristerna än vad som var fallet för bara några generationer sedan.”
     
En tänkbar förklaring till den goda utdelningen på terrorbrott är att för bara några decennier sedan var klasskampen någorlunda synlig. Då hade ännu inte fackföreningarna slagits sönder, de arbetslösa hade inte fått sig iproppat att allt är deras eget fel, det fördes fortfarande seriösa förhandlingar om förhållandet skatter och välfärd, och det gick att ifrågasätta dem som verkligen hade makten – utan att leta efter oförrätter hos grannen.

I den senkapitalistiska dimman lever vi ensamma, utan klass, utan solidaritet. Inte bara förtroendet utan också förståelsen för samhällsfunktionerna har eroderat. Politiken ses som en livsstilsfråga, när den inte enbart förlöjligas. När allting är individuellt och förklaras med känslor, kan fienden vara vem som helst: en feminist? en terrorist?
     Vårt demokratiska samhälle står inför det kanske omöjliga uppdraget att leva med hotet från extremism samtidigt som våra värden imploderar.
     Därför måste vi återfinna solidariteten.

fredag, februari 13, 2015

Barnens fiende är min fiende



Politikern som valdes att som talman företräda Sveriges riksdag låter rasistiskt och barnfientligt klotter stå kvar på sin fb-sida.
     Det handlar om pojken som misshandlades av vakter, du har säkert sett filmklippet där vakten sitter på pojken, håller ned hans huvud. Handlingar som är förbjudna i svensk lag sedan mitten av 1900-talet*.

Inte så få åsikter har hörts som går ut på att pojken ska skylla sig själv, att det är så här det går och ska gå för den som inte lyder vuxna. Åsikter som möjligen var gångbara för femtio år sedan. Möjligen.
     På Björn Söders fb-sida finns barnhatarnas uppkastningar. Det är inte bara rasism längre. Det är så rått att det går utanför.

På sidan Nyheter idag, dit Politik och poesi av princip inte länkar, visas en motfilm där pojken sparkar vakten i ryggen. Vilket förstås är väldigt dåligt uppförande och ansågs motivera barnaga före år 1957. Men idag?
     Hur ser det ut inuti de människor som går loss på Söders sida? Har de fått så innihelvete med stryk själva att de inte kan reagera annat än med triumf över en annans lidande? 
     Det de skriver är illa nog. Men mardrömmen kan bli verklig om de någonsin får chansen och ursäkten att plåga någon som är svagare.     

Organisationen BRIS (Barnens rätt i samhället) är kritisk mot Björn Söder som låter klottret ligga kvar. De poängterar det som jag trodde var och en visste: ”Det är olagligt att slå barn oavsett vad de gjort.”

Vad är det för fel på folk? utbrister vi ibland när någon sitter och hostar rakt ut på bussen eller ringer idiotsamtal eller på annat sätt visar dåligt uppförande. Däremot vill vi inte piska dem till rättelse. De lär få hålla på och irritera oss livet ut.  
     Så är det inte hos näthatarna. Vad de vill är att straffa och plåga barn tills ungarna lärt sig lyda, och de är alldeles säkra på att de har rätt. Så ja; vad är det för fel på folk?
     Är det samma fel som det är på talmannen som inte på flera dagar förstått att detta är fel? Jag menar inte att han ska prygla barnhatarna till att veta bättre eller hut. Bara att han ska ta bort vad de säger och påpeka att de har fel, att vi lever i en demokrati där Barnkonventionen ska skydda dessa våra minsta. 

* Aga i hemmet förbjöds så sent som 1979! Aga i skolan förbjöds 1958, och året innan stoppades ordningsmaktens rätt att använda våld mot barn. 

fredag, februari 06, 2015

Dressyr av Pegasus eller Konsten ska slicka kapitalets hand



Nåddes av informationen att Bonniers startar en tjänst för egenutgivare. Jag upprepar: Sveriges största förlag startar en tjänst för oss som ger ut böcker på egen hand.
     Denna oanständighet drabbar kanske inte så många. Inte som när ett stålverk stänger. Men den är belysande för kapitalismen.

Bonniers har trots sin storlek en begränsad utgivning. De satsar på författare som de bedömer kan bli ”stora”, och sticker emellan med några ”små” namn för att behålla kvalitetsstämpeln.
     Bonniers refuserar nybörjare, vana amatörer och även publicerade författare enligt en löpande-band-princip som får en att tvivla på att de överhuvudtaget läst manus. Bonniers hävdar sin höga kvalitet, trots att det är Brombergs som står för de flesta nobelpristagarna.
     Nu ska samma Bonniers hjälpa oss som med ett vackert ord kallas egenutgivare. Det betyder att när Bonniers förkastat ett manus kan det ändå ges ut med deras hjälp om författaren betalar den som avvisat hen. Det som kallas att slicka den hand som slår en.
     Visst vore det till viss nytta, om Bonniers-loggan ingick i kostnaden. Men det gör den inte.

Det finns författare som frivilligt ger ut på eget förlag. De känner på sig att de blir lurade av jättarna och inte kan överblicka produktionskedjan. Säkert har de rätt. Samtidigt står de redan på första trappsteget; de har en produktionskedja att ta ställning till.
     De allra flesta av oss vill ingenting annat än att få betalt för det arbete vi lagt ned på att skriva en bok. Vi vill åtminstone slippa att betala för tryckning, när det ändå innebär att vi måste sköta marknadsföring och försäljning själva på vårt blygt introverta vis.
    
Att skriva en bok är som en lång graviditet. Helst ska det sluta med ett friskt barn. En opublicerad bok är ett missfall. Det blev inget. Bara smärta, något bortglömt som ännu gör ont.
     Det är därför vi vänder oss till de småföretagare som säljer publiceringstjänster. Det är en besynnerlig liten bransch där alla typer finns: från förvirrade raringar som tror på Konsten men inte på att betala moms, till slipade tryckare som kör allt från familjejulkort till nyandlig upplysning. Där finns också seriösa författarkooperativ.

Denna lilla bransch är det som Bonniers vill åt. Det stavas marknadsandelar!
     När storföretaget fattade att det cirkulerar småpengar därute, att typer som Helena Duroj lägger ner tolvtusen på att trycka en poesisamling, då såg de vad de gått miste om. Pengar som gick till någon annan!
    
Det finns fyra Bonnier på listan över Sveriges miljardärer. Det är den familjen och koncernen som är ute efter fattiga författares utgifter och små publiceringsföretagares inkomster, ty ingenting stör en kapitalist så mycket som några kronor som någon annan förtjänat.

Stora fiskar äter alltid små fiskar. Mångfald och variation på marknaden är inte kapitalistiskt.   
     Alltså är Bonniers, som största medieföretag, inte heller intresserade av annan mångfald i produktionen än den de själva producerar. Inte förrän författarna börjar satsa sina egna löner också, utöver sina ord, tankar, berättelser och dikter. 
     Säkert går det att förbilliga processen genom att använda storföretagets tryckteknik. 
     Så får de se oss komma krypande, så svälter de ut småföretagarna. 

För poesi i egenutgivning, se författarsidan för Helena Duroj