fredag, december 19, 2014

Världen och hemmet - en postkolonial julgåva till de arbetslösa



”Sista voteringen innan jul. Av borgerligheten och SD fick landets arbetslösa nej till höjd a-kassa.”
Citat av en sorgsen riksdagsledamot från Vänsterpartiet. Några dagar före jul, några månader före extravalet. Det val där det är stor risk att fascisterna ökar ytterligare.

Nyss avslutade jag Stefan Jonssons bok Världen i vitögat. Den innehåller tre reportageböcker som visar – från USA till Grönland – hur den koloniala världsordningen genomsyrar vårt så kallade västerländska samhälle, och ”ställer väsentliga frågor om kulturell identitet och mentala kartbilder” enligt den träffande baksidestexten.  
     Du blir inte gladare av att läsa den. Den är inte lättläst och spännande. Den fick mig att ta ett halvårs paus efter utläggningen om ”katakres” – ja, det stod vad det betyder och jag har redan glömt det.
     Du blir mycket klokare av att läsa den. Du får förhoppningsvis dina aningar om en världsbild bättre befästa.
     Jonsson uttrycker och förtydligar postkolonialismens komplexitet: varken varken eller eller, utan både både och och.
     Europa har spritt universella värden över världen, men det beror inte på att Europa är bäst, utan på att det har haft makten att sprida dessa värden. Ty makt ger rätt. Den ideologi som sprids kan vara bra utan att dominansen på något vis är bra.
     Det är inte så konstigt att feminister världen över har svårt att gå in i kolonialmakternas språk för att göra egna anspråk.

Vad har Jonsson att säga om den växande fascismen? Till exempel ett tänkvärt stycke där han beskriver det som en rävsax: staten ska framhäva sina medborgares intressen, men när den gör det framstår den som en broms för näringslivet (och EU-regler om företagarnas rättigheter).
     Konflikten gäller demokratin, konstaterar Jonsson; ”den förutsätter ju att nationens medborgare erkänner statsmakten som sin legitima företrädare. Men idag måste staten ofta pantsätta medborgarnas förvärvade rätt till utbildning, hälsovård och arbete för att frigöra vinstmöjligheter åt näringslivet. Det är en riskabel situation eftersom medborgarna ofta reagerar med att vända statsmakten ryggen.”
     Det är här vi står idag. Därför växer fascismen.

Vad har Jonsson att säga om den växande nationalismen? Han har ett långt avsnitt om hem och tillhörighet, om husets betydelse i olika samhällen och generationer.
     Det var nationalromantikern Heidenstam som skrev ”ett hem, det är fästet vi rest med murar trygga”. Han hade rätt. Och hans sätt att ha rätt skapade drömmar som vi omöjligen kan leva upp till.
     Jonsson skriver: ”Frambesvärjelserna av hemmet leder till en segregerande ideologi som genomsyrar - - rasismen i dagens Europa. - - - fruktan och känslan av förlust är förståelig. - - - - - hemlängtan är i grunden utopisk och likväl reaktionär.”
     Det är här vi står idag. På en i och för sig förståelig hemlängtan bygger nationalister och fascister sitt program.

Det står envar fritt att längta tillbaka till något vi haft eller inte ens haft. Jonsson har ett stycke om huset eller Huset, det som vuxit till något utöver sig självt, till symbol för familj och levnadssätt. Det stycket betydde mycket för mig personligen, eftersom jag skrivit Hundra år av hemlängtan, en roman om det vita huset på åsen. Där är huset är minne och illusion, familjesaga och poesi.
     Inte politik.

Hundra år av hemlängtan saknar utgivare. Men för dem som gör reaktionär politik av privata känslor finns det obegränsat mediautrymme, och i sista riksdagsvoteringen före jul stöder sig borgerligheten på fascister för att ytterligare försämra situationen för de arbetslösa.
     Längre än så kan ett land inte sjunka, skulle jag gärna säga. Men ack jo – det kan det.

fredag, december 12, 2014

Kritik av invandringskritiken



För knappt en månad sedan erbjöd Ordfront en artikel med kritik av invandringskritiken. Det vill säga en granskning av de påståenden som Sverigedemokraterna bygger sin politik på.
     Artikeln börjar med uttrycket ”massinvandringen”. Ett uttryck som hörs ideligen, trots att det inte pågår någon immigration i mass-skala till Sverige.
     I dessa dagar när den ena liberalen efter den andra efterfrågar dialog med fascister är det värt att påminna om att det ställer sig omöjligt att sitta i paneldebatt om rubriken innehåller något om ”massinvandring”. Då är innehållet och vinkeln fastlagd från början av dem som inte riktigt vet hur det förhåller sig.
     Ett annat påstående som Sd slänger ur sig är ”den okontrollerade (mass)invandringen”. Men antingen vi talar om fiktiv massinvandring eller den pågående immigrationen så är den strängt kontrollerad. Den svenska staten har vid flera tillfällen skärpt kraven för uppehållstillstånd. Redan för tjugo år sedan när jag började hålla på med migrations- och integrationspolitik sa det officiella Sverige ”de tar sig in”. Det handlade inte om att resa in, flytta in, tas emot – det var då som nu en fråga om att ”ta sig in” under kontrollerade former. Och eftersom inget parti idag är för en helt fri immigration handlar invandringspolitiken om hur kontrollerad immigrationen ska vara och på vilka grunder den ska kontrolleras.

En hörnsten för den ”invandringskritik” som idag blivit folkvald och rumsren är att immigrationen är en ekonomisk förlustaffär. Sverigedemokraterna, som använt utpressning mot regeringens budget och lovar att göra det igen, har sin egen ekonomiska politik som bygger på att de sparar miljarder genom att minska invandringen. Dessvärre saknas vetenskapliga belägg för att immigrationen är så kostsam som de påstår.
     I synnerhet är kostnaden svår att beräkna – och det är forskarna som säger det. Varje tvärsäkert ekonomiskt påstående bör alltså ses med skepsis av var och en som vill ha en liten faktabas att stå på.

Sedan kan vi fråga oss om det är rimligt att betrakta människor med vinst och förlust som norm. I det fallet ligger både barn och pensionärer illa till, för att inte tala om funktionshindrade och sjuka.
     Sverigedemokraterna sa i valrörelsen att de ville ha minskad invandring för att stödja svenska pensionärer. Sedan röstade de ner en budget som skulle ha varit något bättre för just pensionärerna. Det viktigaste för Sd var inte pensionärerna, utan immigrationen.
     Förmodligen har Sd inte någonting emot barn eller funktionshindrade heller. Inte så länge de är födda svensktalande.
     De pratar ekonomi för att låta sakliga och kunniga, trots att de saknar belägg. Men hela tiden menar de: etnicitet, nationalitet, språk och sedvänjor. Alltsammans mänskliga drag. Och det mänskliga kan bara värderas som - lika värde.

lördag, december 06, 2014

Alarmism, borgare och fascism



Sverigedemokraterna är inte ett parti som står upp för folkflertalet! (se länk till Ung vänsters artikel). Sd röstade ner vartenda budgetförslag med solidarisk inriktning som nuvarande regering la. När det påpekas att de röstat emot de pensionärer de sagt sig värna behöver de inte bry sig, eftersom de minsann tänker rösta ned även nästa och nästnästa budget. Alla budgetar som inte går in för minskad invandring ska bort. Endast immigrationen är viktig för dem, och därför vågar de använda sin vågmästarposition till att spela kaos med landets ekonomi.

Trots detta påstås det allmänt att det var regeringen som var ansvarslös. Om detta är Alliansen och Sd överens. De menar att det är statsministern som, genom att föra den politik som han lovade i valrörelsen, har framkallat regeringskrisen!
     På så vis spelar Alliansen med i kaos-spelet. De kan och kommer att sänka alla budgetar som inte går in för att säkra företagarnas vinster. Med stöd av fascisterna kör de den enda vägens politik. Det har kallats ”alarmistiskt” att göra historiska jämförelser – likafullt finns det stora likheter med hur borgerligheten på 1930-talet förhöll sig till A. Hitlers parti. ”Låt Adolf krossa kommunisterna så tar vi hand om Adolf” var vad de trodde, innan den tyska demokratin mördats. 

Den av solid kunskap tämligen ointresserade Björklund har kallat regeringskrisen för ”ett haveri för vänstern”. Visst skulle det ha varit det, om regeringens budgetförslag mötts av massiva demonstrationer och strejkhot. Men så är inte fallet! En stor del av medborgarna gillar regeringens förslag om återställd a-kassa och lägre skatt för pensionärer. Däremot finns det borgerliga skribenter som har kallat en utredning av vinster i välfärden för nordkoreanskt.
     Snacka alarmistiskt.
     ”Under valrörelsen varnade vi gång på gång för kaos” fortsätter Björklund, och menar väl då att hans väljare inom det välfärdsentreprenöriella känner sig oroliga. Nästan lika oroliga som du och jag är över våra ynka pensioner och sjukförsäkringar i Alliansens Sverige. Vår oro betraktas dock inte som en källa till kaos.

Sverigedemokraterna blir förolämpade av att kallas fascister, och definitionerna på fascism är olika så det står dem fritt att presentera sin. Men det ingår oftast i definitionen att ett tydligt kännetecken på fascism är uppfattningen att det finns ett gemensamt, överordnat gott för alla med tillhörighet inom en föreställd nation. Det är denna uppfattning som Sdu ger uttryck för när de skriver: ”Om Vänsterpartiet varit genuint intresserade av att markant förbättra livet för de arbetslösa, de utsatta och pensionärerna - alla pensionärer - hade de naturligtvis röstat på Sverigedemokraternas budget.”*
     De tror verkligen på det: att det finns ett överordnat gott som var och en kan liksom – ping! – plötsligt inse, utan komplikationer.

Så dumma är inte borgarna. Med öppna ögon för de klasskamp; försvarar företagarnas vinster på pensionärernas och de arbetslösas bekostnad. Men inte hade vi trott att deras enda väg skulle kantas av sådan desperation att liberaler lutar sig mot fascister! Det är det som är det verkligt skrämmande i dagens politiska situation.
     Som om den inte skulle vara skrämmande nog med Sd:s 13 procent för mycket, det som får dem att utnämna sig själva till ”sverigeblocket”. Media har ännu inte ställt upp på att göra dem till ett block – men jag befarar att det är en tidsfråga.  

*Politik och poesi länkar inte till fascistartiklar. Men det var i Dagens samhälle