lördag, augusti 30, 2014

Nazimarsch, klockklang och frånvarande liberaler

När nazisterna marscherar och kyrkklockorna slår, då må det väl vara allvar.
Men var är ni då, ni liberaler?

Dessvärre är ni på precis samma plats som då, en gång i tiden. Kommer ni ihåg det: hur nazzarna skulle ta hand om kommunisterna på gatorna, så skulle de konservativa sköta landet och ni själva stå osmutsade när det smutsiga kriget var slut.
På sin tid en lönsam kalkyl. Och där har ni liberaler blivit kvar.

Ni ställer er vid sidan av, snett över det som pågår. Ni funderar över principer, till exempel med vilken regel man bäst ursäktar sig för att låta nazister än en gång ta upp plats. Ni underlåter till och med att säga ”än en gång”.
Och detta nu, när ni omedelbart borde göra något för principen om alla människors lika värde! Den princip som nazisterna gärna skulle göra snus av med ett hånskratt delvis på er bekostnad; ni de eftertänksamma dörrröppnarna.

Bli liberaler nu! Ställ upp för upplysningsidealen eller FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, och försök hitta någonting i dem som har med människors levnadsvillkor att göra!

Utan att ha deltagit i motdemonstrationerna i vare sig Falun eller Stockholm har jag läst ett tjog uppdateringar på fejsbok.
Det var nästan fullsatt i Kristine kyrka i Falun när det hölls gudstjänst för mänskliga rättigheter. Tack, Svenska kyrkan som gör rätt saker!

Att det är gott att vara stockholmare tycker den som demonstrerar under de almar som folket en gång räddade: ”Vi var tiotusen eller mer som samlades där, leende människor! Stort tack till poliserna som hade tilliten att möta oss utan hjälmar!
Enligt polisens siffror var ni 14000, stockholmskamrater! Och att poliserna är klokare i Dalarna och Stockholm än i Skåne, det konstaterar så kallat vanligt folk på gatan.

De partier och ungdomsförbund som var synliga i Kungsträdgården var, enligt en skribent: Vänsterpartiet, Ung vänster, Piratpartiet, SSU, FI och RKU, Miljöpartiet.
Var var de övriga? Var var SSU:s stora moderparti?
Och var farao var liberalerna?
Det är möjligt att social-liberaler tycker att det är viktigare att nazister ostört får hålla tal, än att vi som demokratiskt samhälle visar att vi inte accepterar brott mot mänskliga rättigheter.
I detta avseende är media fullständigt makttrogna. Enligt en anna fejsbokvän: ”Nyheterna i P1 flyger med autopilot. Polisen påstods ha hållit isär ’de båda grupperna’. Det är missvisande intill lögnens gräns och över. Det var inte två grupper. Det var 14000 som protesterade mot nazism.” 

Till liberaler, socialdemokrater, massmedia:
Antifascister är inte extrema. Vi är en folkrörelse. Minns ni överhuvudtaget vad en folkrörelse var? Har ni någon historiemedvetenhet?

Folkrörelsen fyller kyrkan i Falun och äter glass i Kungsträdgården. Hela tiden sårade och upprörda av att ni tycker det är rimligt att nazister fortsätter med upprepade kränkningar av allas lika värde.
Det är inte mötes- eller yttrandefrihet vi ifrågasätter.
Vi ifrågasätter att frivilligkrafter rids ned av polis och att t ex hyresgästföreningen måste boka om sitt sedan tidigare annonserade möte för att ge lugn och ro åt nazisterna. Vi ifrågasätter  att lugn och ro överhuvudtaget kan förknippas med nazism, som om det vore 1930-tal.

Då, på 30-talet, var det begripligt. Då fanns inte FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. På grund av nazisternas folkmord finns den nu; det enda sekulära globala rättesnöre som existerar. En ny idé, i ett historiskt sammanhang. 

Idag ser det ut som att kristendomen lättare än liberalerna tar till sig nya idéer. Borde ni inte vara en liten smula bekymrade över det?

Läs också:



fredag, augusti 29, 2014

Postkolonialt pianospel pre valdagen

Dikten nedan skrevs under en tid av introvert postkolonial personlig insiktskamp. Låt den inte besannas!
Låt oss inte döda det vi älskar. Låt oss vara konstnärliga kamratliga solidariska soloister. Låt oss minnas historien och gå till val på att försöka göra någonting en liten smula bättre!


Hur jag dödar mina älskade

Blodsutgjutning kotförskjutning
Sliten ryggrad har vi alla

Bäckenskålen, skenbensstrålen
påhängt kött och artefakter
påklätt hudceller, sensibla
rede redo för kulturen
implantat i revbensburen

Hear hear!
Tillhörig plingplongar elfenben
högt över tandlösa vildar
På gluckande glyckliga ängder
spelas till glädjen Führer Elise
G för galopp, i dur, i dur
Air för luft, för luft och ljus

Dirra mina glädjesträngar
darra gåshud, fjädra g-dur!
Bara barbarer oberörs

Fioliolej, hur
ovetande felar!
Ess stöts i hornet
när jägarna går ut!

          I skymningen levereras hudarna
          prydligt numrerade

onsdag, augusti 13, 2014

Att ta debatten - i fyrtio år

Många gånger har vi hört argumenten för att ta debatten. Eller alla argument för att inte ta den. Märkligt nog låter det ofta så lika!
Att ta debatten är att acceptera rasistiska problemställningar. Att inte ta debatten är att respektera rasistiska problemställningar. Bara ettpar stavelser som skiljer.

Att ta debatten innebär på massmediska att fundera på hur många immigranter som ryms i det glesbefolkade Sverige, alternativt ryms inom högerns budgetramar, eller att delta med dem som blivit rånade av en svarthårig person eller tror att de ska bli det.
Att inte ta debatten innebär att avstå från att reta hyggliga mäniskor genom att prata om andra hyggliga människors problem, och att lägga skulden för diskriminering på de diskriminerade, så att ingen annan blir ledsen än den som redan är utsatt.  
I detta debattklimat får den antirasistiska rörelsen ofta höra att vi är kontraproduktiva. Att demonstrera mot Sd gynnar Sd (finns det källa på det?) Att säga att Sd för en rasistisk politik är att kränka alla som röstar på Sd. Och så vidare.
Som om väljarna inte kunde tänka. Om de kan det, kanske de gillar en rasistisk politik? Bara den inte får sin rätta benämning.

”Kan det främja naturliga kontakter mellan olika befolkningsgrupper att med - - anknytningar till trede rikets illgärningar anklaga genomsnittssvensken för att vara rasist - -?”*
Det är omkring fyrtio år sedan detta skrevs. Med samma naiva uppriktighet då som nu. Det handlade om Katarina Taikons ihärdiga gärning för att ge romer mänskliga rättigheter. Samma gärning som motverkades genom hänvisningar till ”den svenske arbetaren” och ”hans” känslor.

Föreställ dig att Taikon sagt: Ursäkta, vad tokigt det blev. Förtrycket av romer har förstås ingenting att göra med genomsnittssvensken!
Hur skulle hon då ha kunnat ta debatten?

Nog kan vi tycka att det finns mycket kvar att göra i förhållade till romerna. Men vad Taikon med flera kämpade för var rätten till bostad och utbildning, så låt oss vara glada för att hon inte la ned sin penna och röst!

Föreställ dig att vi idag säger: Ursäkta, vad tokigt det blev. Diskrimineringen av utlandsfödda har förstås ingenting att göra med genomsnittssvensken!
Hur kommer det då att se ut om fyrtio år?

Om vi vill ta debatten, om vi vill krossa rasismen, om vi vill förändra samhället till ett med lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter för alla – om vi vill det, måste vi kalla saker vid deras rätta namn, och det är ändå bara början. Allt det andra, själva görandet, är mycket svårare. Det kan inte utföras så länge vi förväntas hålla igen och ta hänsyn till hyggliga människors känslor. Om vi gör det kommer många andra hyggliga människor att få än svårare villkor att leva under.  

Att inte namnge förtrycket, att förvandla varje hinder till en personlig upplevelse eller kränkning – det är att inte ta debatten.

Att vara antirasist, är att ta den. I hopp om att kunna uträtta något lite av vad Taikon gjorde. 

*Den dag jag blir fri, En bok om Katarina Taikon, Lawen Mohtadi 2012

lördag, augusti 02, 2014

Folkkultur i skön blandning

Folkmusikfesten i Stjärnsund firade tioårsjubileum idag. I Stjärnsund möter varje år lokala musiker impulser och inspiration från annat håll. Det är marknad, det är herrgårdslunch, det är husbilsparkering utanför den nedlagda skolan, det är buskspel utanför lanthandeln, det är några improviserade loppisar, det är mc-gäng som mumsar korv och glass, allt detta i vitkalkad bruksmiljö. Och så är det konserter, spelmansstämma, kortkurser, dans och poesi.
Den som går genom bruket hör kantorn lära ut grunderna i orgelspel i kyrkan, eller ukulele-eleverna som tränar Lilla söta fröken Fräken, eller ett gäng på brukskontoret som tränar skotska folkvisor.
Själv medverkade jag i en lokalpatriotisk programpunkt i blandteknik. Spelmannen Kalle Sjöblom och jag erbjöd en ånglokstur genom tiden med text, ljud och musik. Sedan gick jag och hörde klezmer. Andra valde jazzpianisten.

Kultur betyder odling, och odling innebär blandning.
Ingen har uttryckt det bättre än Folkmusikens hus vars text jag lånar i förkortning: 
Folkmusiken har använts i olika politiska syften; under 1800-talet för att skapa nationell identitet i samband med nationalstaternas bildande i Europa. Nazisterna använde folkmusiken för att manifestera den ariska kulturen. Vänsterrörelser adopterade folkmusiken under 70-talet som ett uttryck för det arbetande folkets musik i motsättning till den kommersiella amerikanska. I konflikterna på Balkan under 1990-talet användes folkmusiken och folkdanserna som propagandavapen, med blodbad som följd. Kultur är för nationalismen vad hudfärg är för rasismen – redskap för förtryck och föreställningar om ”vi och dom andra”.
Idag anser sig extremhögern företräda folkmusikens och folkkulturens intressen i syfte att skapa föreställningen om en ren, nationellt avgränsad svensk kultur, i motsättning till ”främmande” kulturella uttryck. Denna föreställning är historiskt falsk och dess yttersta konsekvens intolerans, främlingsfientlighet och rasism.

Nedan finns ett foto från Folkmusiker mot främlingsfientlighet. Se på skorna! 
Politik och poesi gillar blandningar. Och just i prajd-veckan är knätofs och rosa pumps helt rätt!

måndag, juli 21, 2014

Folkrörelsen som aktivt står stilla

En rolig händelse under Sd-mötet häromdagen var när en kvinna kom ut från köpcentrum med välfyllda kassar och fick syn på raden av antirasister. Hon gick raskt fram och ställde sig bredvid, med rygge mot talaren och kassarna på marken. Hon stod inte kvar längre än en minut innan hon hastade vidare till sina egna sysslor. Men hon hade markerat.
En tråkig händelse var när två tonårspojkar gick förbi, en med ljust och en med mörkt pigment. De stirrade på oss motdemonstranter och jag hörde dem fnysa:
- Här står dom!
- Dom kunde väl göra nånting istället!

Men vi är rörelsen som gör något medan vi står still! Inte vet jag vad just dessa pojkar såg för sig när de talade om att göra. Ska jag som har fast jobb avstå det till någon av dem? Ska de vältränade antirasistiska männen sparka sönder torget istället för att blogga? Eller är det hundägarna som borde hetsa sina väluppfostrade djur mot Herrstedt? Nej, jag vet inte.

Men en sak tror jag mig veta. Det värsta som har drabbat svensk folkrörelse är Svenskt Näringslivs och Alliansens mest lyckade insats i klasskampen. De gick in för, och klarade av, att radera ut såväl kunskap om som känsla för att göra någonting gemensamt och organiserat.   
Högern insåg tidigt att folkrörelser var ett hot. Först motarbetade de dem, sedan ingick de kompromiss, och under sent 1970-tal valde de att utrota dem. Att skapa en ny diskurs, eller som det heter idag; komma med en ny berättelse. 

Idag tror sig människor veta att det bara handlar om dig själv. Du är ensam ansvarig. Dina olyckor drabbar bara dig själv. Du kan gå en kurs i själsstyrka för att inte tro på det. Du kan tänka positivt. Du kan bli entreprenör i din egen framtid.
Det djävulska med detta är att också de som inte går på skiten, går på den. Ty de som inser orättvisorna vill göra någonting alldeles Själv. Inom diskursen: Du är ensam ansvarig. Du kan starta ett fejsbokupprop eller slänga en bomb. Du kan bjuda hem alla hemlösa, lyssna på alla olyckliga. Du kan bli entreprenör i din egen samtid, utan att be någon annan hänga på.

Det är givetvis inget ont i en eldsjäls engagemang. Men det är tragiskt att varje tillstymmelse till organiserad, gemensam aktion sticker i ögonen som något  löjeväckande onödigt.

Högern gick in för att slå sönder fackföreningsrörelsen och solidariteten, och socialdemokratin kommer nog aldrig att hämta sig från det. Det vore en kliché att säga att en generation är förlorad. Men när till och med delar av fackföreningsrörelsen hellre talar om ”erbjudanden och service” än om medlemmarnas aktivitet, då har det urartat totalt. 

Detta är ytterligare ett skäl för att stå här, på ett torg. Stå här och demonstrera mot rasism. Stå här och demonstrera för möjligheten till gemensamt engagemang.
Stå här som en påminnelse om att det finns gemensamma alternativ till det privata entreprenörskapet. 

fredag, juli 18, 2014

Välfärd och skrämsel - nationell taktik mot en rad av ryggar

Det blir lång väntan på gågatan i Avesta. Omkring 25 antirasister med banderoller, kamera och anteckningsblock står och hänger i tjugo minuter för att få vända ryggen åt Sverigedemokraternas Carina Herrstedt som sitter på ett fik. Möjligen hoppas de på att trötta ut oss. 

Omkring sex Sd-sympatisörer är också beredda att lyssna och applådera. Möjligen blir de besvikna, eftersom Herrstedts tal handlar mycket om de stora likheterna mellan Sd och andra partier. De vill också ha ordentlig skola, rejäl sjukvård och goda levnadsvillkor för pensionärer. Skillnaden är att andra partier bara lovar, men att Sverigedemokraterna vet hur de ska finansiera kalaset.
Herrstedt inleder med att tala om levande landsbygd. Eftersom detta är något som ligger mig varmt om hjärtat lyssnar jag uppmärksamt i väntan på framåt förslag, men det går mest ut på att man ska satsa mer pengar.
Herrstedt framstår som en jordnära förnuftig kvinna, en hygglig morsa. Hon inskärper med kraft att svensk lagstiftning ska gälla i Sverige! Men på denna svenska gågata är det ingen som blir överraskad av denna sunda princip.
Och finansieringen? – Jo, ”de flesta vet väl” att Sd är emot den invandringspolitik som gäller idag. Minska invandringen med 90 procent, så är deras förslag finansierade!

Carina Herrstedt till höger
Det är inte alls något dumt upplägg. Eftersom folk vill ha välfärd talar man om välfärd. Eftersom vi haft en borgerlig regering i många år talar man lite extra om välfärd, snor några vänsterförslag som till exempel rätten till heltid. (En kamrat säger att de har röstat emot det i riksdagen!) Och eftersom ”de flesta vet” var Sverigedemokraterna står ifråga om immigration, det är ju därför antirasisterna står här och hänger, så behöver de inte längre prata om det! Bara att invandringen ska minska med 90 procent, som ett rent finansieringsförslag. På så vis behåller man alla sina väljare, de som redan vet. Och har chansen att vinna några välfärdsröster till.

Det måste vara utnötningstaktik, tänker jag då Mikael Jansson börjar tala. Han mal sig igenom försvarssituationen och de 24 miljarder kronor som Sd vill lägga där.
Detta är den Jansson som föregick Åkesson som partiledare. Den Jansson som ansåg att hatsajten Avpixlat ”tar upp saker som måste belysas då vanlig media inte gör det”. Vad den Jansson sysslar med idag är att måla upp hotbilder.  
Under kalla kriget var ryssarna beredda att invadera Europa och hindrades enbart av USA och Nato. Idag är det ”endast militärt motstånd som stoppar Putin”, och tvivlar vi på det ska vi fråga estländarna. Om det svenska försvaret inte säkrar Gotland kommer balterna inte att kunna nås av någon hjälp.
Inte för att jag gillar vare sig Putin eller rysk utrikespolitik. Men Janssons tal handlar om skrämseltaktik. Ryssen står för dörren igen – precis som på 1700talet – och de tänker ta tillbaka Narva!

Så talar en nationalist. Det är en sådan vi är här för att lyssna på. Och talarna är artiga, försäkrar oss att det inte gör något om de inte ser oss, för huvudsaken är att vi hör deras budskap.
Detta verkar dock inte stämma helt, eftersom en i deras skara ser till att fotografera antirasisterna framifrån.

Under vår väntan såg det såhär fint ut:  
I Dalarna demonsterar vi med kurbits

tisdag, juli 15, 2014

Mycket tidig inlärning

Hemspråk

När mitt svagt pigmenterade modersmål
ska benämna maktrelationer i folkvandringstid
leker reptilhjärnan med on-off

Bundna i benstommen
bär jag rasismens råämnen.

Evangelium enligt lågstadiet:

Tryggare kan ingen vara
om ni vandrar randat, bara
bortom oljig asfalts kaos.
Vita strecken rensat gränssnitt
gång på gång
men inte över

Min likbleka likhet,
inpiskat inskolad

Gud som haver. Jag kommunicerar.

Vart jag mig i världen vänder
ser jag mellan vita ränder.

Du förbliver. 
Jag reproducerar.