lördag, januari 18, 2020

SR skyddar dem som vill kontrollera dem


Detta brev är sänt till Sveriges Radio:

Något ytterst märkligt inträffade under Ekots lördagsintervju. Den inbjudne gästen är Jonas Sjöstedt, en varmt uppskattad men inom kort avgående ledare för Vänsterpartiet. När han talar om ”de blåbruna partierna” blir han rättad av intervjuaren: Så säger vi inte här på Sveriges radio*.
     Sjöstedt uppträder fortsatt belevat, vilket han egentligen inte har någon anledning till, och förklarar kort att vi i Vänsterpartiet ”kallar en spade för en spade”. Intervjun kan fortsätta.
     Det som inträffat är alltså att Sveriges Radio bjuder in en gäst för en intervju, och tar sig för att avbryta och rätta gästen när det som yttrats inte passar sig, enligt en hittills obekant uppförandekodex för massmediet.

SR ska vara saklig, opartisk och neutral. Detta innebär inte att envar som står framför en mik i SRs lokaler måste underkasta sig er godtyckliga tolkning av hur opartiskhet fungerar.
     Det innebär inte heller att man rättar sina gäster, vilket är så ouppfostrat att Sven Jerring rodnar i sin himmel.

Vi har hört den förut: ”nu är ju inte SD här och kan försvara sig”. Däremot fick vi inte höra att Greta Thunberg inte var där och kunde försvara sig, när teves egen personal partiskt tillskrev henne uppfattningar.
    
Vi har hört den här också: ”Public service är vänstervridet”. Det var någorlunda sakligt riktigt, förr i tiden. Det vill säga under några år på 70-talet när vänstern hade det berömda problemformuleringsprivilegiet under en kort, intensiv och viktig tid.
     Att borgarna inte oemotsagda ägde kommunikationskanalerna gjorde dem så förvirrade och upprörda att ryktet om vänstervridningen ännu lever, fyrtio år senare. Det som är nytt är att ni inom public service har börjat rätta er efter det.

En objektiv undersökning av media har visat att de ger en svag övervikt för borgerlig politik och problemskrivning. När en sådan granskning inte slår igenom ens hos de granskade är det alarmerande! Falska nyheter och ryktesspridning har skadat bedömningsförmågan till och med hos SR och SVT, eftersom ni ängsligt rättar er efter myt hellre än fakta.
     Om kritik av de blåbruna, det av Åkesson utnämnda konservativa blocket, alltid hejdas av påflugna reportrar, då bidrar ni själva till den omdaning av public service som i synnerhet Sverigedemokraterna vill ha.  

Märk väl: ni har all rätt i världen att avgöra vad ni själva säger hos er i Sveriges radio. Det är inte regeringen och inte Sjöstedt som fått för sig att lägga ner opassande radiokanaler och redigera era inlägg så de passar regimen.
     De som vill göra det, är dem som ni för närvarande stöttar.
  
* Har inte hört detta själv, citat via Twitter

fredag, januari 03, 2020

2019 års läsefrukter


Här kommer sedvanlig årsbetraktelse över några lästa böcker. 

Två sociologiska reportage:
Nation i ombildning är en textsamling redigerad av Ålund-Schierup-Neergaard. I den belyses spänningen mellan högerpolitik och frivilligaktörer; kommer fascismen att segra, eller kan vi erövra ett jämlikt samhälle? Boken är klart läsvärd trots en bitvis snårig akademiprosa. Strömavbrottets barn av Johannes Anyuru är lika läsvärd. Här är en författare som poetiskt och religiöst färgat skriver om vilka individer och kroppar som räknas och vilka som inte får höra till.

Årets omläsning:
Colette, den enastående franska beskrivaren och beröraren. Ett gäng böcker lästes i retur, från den tidiga uppkäftiga Claudine till den vemodiga Break of Day (i brist på svenska översättningar måste den som inte behärskar avancerad franska läsa Colette på engelska; fånigt men enda möjligheten). Colette är i sina natur- eller matlagningsmässiga ögonblick sinnligt konkret, medan personskildringen med åren blir allt mer diffus. Colette kan mycket väl vara en slags blomma eller katt.

Två böcker som utspelas strax före Förintelsen:
Lion Feuchtwangers Oppermans och Hanna Kralls Hjärterkung skildrar en folkgrupp i trångmål. I Feuchtwangers Berlin vägrar judarna förstå vad som håller på att hända; med bara en liten inskränkning till kanske det ska gå att reda sig? I Kralls Warszawa är vi redan i ett ghetto där människor i chock försöker hitta vilka utvägar som helst. Krall gjorde det. Hon var ett undantag.

Tre politisk-historiska verk efter Förintelsen:
Barbro Eberan skriver som alltid insiktsfullt i Hur kunde det ske, myt och motmyt. Hur förändrades synen på nazismens brott över tid och ur olika ideologiska vinklar? När ser vi kollektiv skuld eller kollektiv skam, och hur påverkar de dem som växer upp? En högst konkret förklaring ges i Peter Longerichs Hur Förintelsen planlades, en bok om Wannseekonferensen. För den som har grundkunskapen ger boken en utmärkt komplettering. Här framgår vilka som var där och vad som sas.
     En motpol finner vi i Henrik Arnstad, som i Hatade demokrati gör ett storartat försök att definiera demokratin som ideologi, dess historia och dess ömtålighet; läsning som bildningsresa.

Två svenska romaner:
Trots att Sara Stridsberg skriver beundransvärt väl, vackert och sammanhållet, kan jag inte engagera mig i Kärlekens Antarktis, en tragedi där huvudpersonen är död vid romanens början och inte verkar ha haft någon pregnant karaktär* ens när hon levde. Allt är grått, känslolöst och viljelöst. Trots sorgen, tomt. Vill någon veta mer om styckmord rekommenderas Catrine och rättvisan av Hanna Olsson.
     Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri är en rolig, känslig och melankolisk skildring av familjelivet inifrån. Banala nutidsmarkörer är ymnigt förekommande, vilket å andra sidan stämmer väl in på huvudpersonens karaktär*. Återstår att se om tjugo år om boken är en dagslända eller tidsskildring.

Två avslöjande reportage som avslutade året:
Joakim Medins Thailandssvenskarna och Matilda Gustafssons Klubben sammantagna visar upp patriarkatet från arbetargrabbar till akademinobless, skildrar patriarkatet som patetik, senkolonial praktik, furstespegel eller bara kräkmedel. Läs dem gärna! Men inte i följd.


* Här tydliggörs hur ordet karaktär (som är något vi bär inom oss) på svenska inte är synonymt med orden huvudperson, figur, gestalt eller roll (som är personer i litterära eller filmiska verk)

måndag, december 23, 2019

Det är kulturpolitik, dummer!


I en utmärkt artikel om vikten av kulturpolitik skriver Jenny Lindahl om att vi måste kunna se verkligheten som den är: ”Sluta upp med bortförklaringarna, om att väljarna tycker något annat än vad de tycker”. Med bortförklaringar menar hon till exempel att tanken att det skulle bero på hur dåliga Socialdemokraterna är (vilket de är, och vilket spelar in). Man kan också räkna dit tanken att media skulle ha underblåst fascistiska strömningar (vilket de har, och vilket spelar in). Men den underliggande förklaringen är, skriver Lindahl: ”en gigantisk internationell trend som ser ungefär likadan ut i hela västvärlden”.
     Eller, som jag brukar citera en filmtitel: Motståndaren är välorganiserad.
     Eller, som jag citerar mig själv: Folk vill inte ha demokrati och socialism just nu.

Nationalismen har kopplat greppet.
Från 1980talet och framåt gick borgarna och näringslivet i offensiv mot den så kallade 68-vänstern – den korta tid då vänstern besatt privilegiet att formulera problemen. Genom den offensiven satte de sig i stånd att genomdriva nyliberal politik och splittra arbetarrörelse och fack. Strategier som satsa-på-dig-själv och fucka-facket nötte ner solidariteten, och i dess ställe fyllde nationalismen människors behov av samhörighet.
     Folk ser naturligtvis klassklyftan, orättvisorna. Men när kategorin klass gjorts osynlig framträder annat: Hudfärg. Kultur. Religion. Språk.
    
På 90-talet var jag inne på att vi måste förstå och påverka det som rör sig inuti folks huvuden. Socialdemokraterna hade för längesedan lagt ner det projektet (även om de fortfarande var inne på att fixa grejer åt ett alltmer passivt folk). Samtidigt förändrades formulerandet av problem, värdeord och signaler, till en början i takt med nyliberala framgångsdrömmar. När dessa visade sig ohållbara fanns ett tomrum öppet för underliggande nationalistiska eller rasistiska tankemönster.

Lindahl konkretiserar: ”Det krävs att vi börjar förstå kulturpolitik. Makten över mediepolitik, den fria konstens villkor och folkbildningen inrymmer makten över tanken, och det är kring detta 2020-talets stora politiska strider kommer stå.”
     Språket styr tanken. Att arbeta med det som rör sig inuti folks huvuden genom media, konst, bildning och så vidare, är en av dagens viktigaste uppgifter. Och den kan inte längre viftas bort som osaklig idealism.  

lördag, december 14, 2019

"Invandringsfrågan" - vem är det som frågar? eller Diskursförändring på 20 år


En god vän till mig sa nyligen att hen blir räddare och mer olustig, eftersom det inte går en dag av politiskt arbete utan att immigration kopplas samman med våld och brott. Det är som att vårt samhälles problem inte kan granskas utan ett negativt filter som gäller invandring.
     Vännen flyttade till Sverige som helt liten och har därför reell orsak att vara rädd, utöver den rent allmänna olusten över vad som håller på att hända.

När Löfvén på ett visserligen fyrkantigt och förenklat vis (ja, han pratar ju faktiskt så, och ni som skrattar gillade inte den briljante Palme heller!) pekade på hur ojämlikhet och segregation bidrar till kriminalitet blev han dels utskrattad – vilket är illa nog – dels uppläxad för att alla vet ju att han hade fel. Alla vet ju att han försökte skylla på klasskillnader. Trots att alla vet vilket problemet är. Det vill säga: vilka som är problemet.

År -00 gästade jag en konferens i Schweiz för att tala integration. När jag kom in i salen trodde jag att jag kommit till fel möte, eftersom alla bara pratade brottslighet. Detta berättade jag efteråt, och det uppfattades som bister humor. ”Det är ju därför det är så viktigt att du är här! Ni har en helt annan syn i Sverige!”
     Idag är det inte särskilt humor.
     För snart 20 år sedan hade vi en helt annan syn i Sverige. Längre tid tog det inte att ändra diskursen: ”Inte en dag av politiskt arbete går, utan att immigration kopplas samman med våld och brott.”
     Rädsla och olust är en högst adekvat reaktion. Särskilt när exempelvis moderater nu kommer och kräver en sorts avbön; att vi ska förstå hur fel vi hade, eftersom alla numera vet att det var immigrationen som skapade kriminaliteten. Men det är inte verkligheten som har förändrats. Det är hur den beskrivs.

Numera har vi i Sverige något som heter ”invandringsfrågan”, ibland bara ”invandringen”, en rubrik som underförstått anger ett eller flera av följande: kriminalitet, våld, fattigdom, hedersförtryck, kvinnohat, bidragslurendrejeri, islamistisk terror, isolering, svenskhat, kaos.
     Det är påfallande likt hur ”judefrågan” gjordes till samlingsbegrepp i Tyskland. Där fanns aktiva och passiva antisemiter, där fanns fattiga och orättvist behandlade, där fanns ett hårt samhällsklimat av bristande tillit, och där lyckades man på till och med kortare tid än 20 år nöta in ”judefrågan” som något som alla – till och med andra stater – måste ta ställning till. Många intellektuella, många liberaler, många svenskar förstod att ”judefrågan” på något sätt måste lösas.

”Invandringsfrågan” är ett av de mest skrämmande och olustiga begrepp som någonsin figurerat i det politiska samtalet i vårt land.
     Tänk jämlikhet och mänskliga rättigheter istället. Det är de som på något sätt måste lösas.
     Tänk aldrig den slutgiltiga lösningen! När det gäller människor handlar det alltid om utveckling och gradvis förändring.

måndag, december 02, 2019

"En skola som föräldrarna minns" - ett SD-förslag utan kunskapsbas


I en debattartikel skisserar Sverigedemokraterna sin tilltänkta konservativa skola. Nuvarande grundskola kallar de för ”vänsterliberal” vilket i SDs ögon står för allt som är dåligt. Med viss rätt påpekar de att ”lärare och rektorer har i den moderna skolan i praktiken fråntagits reella möjligheter att styra verksamheten”, men ingenstans i artikeln nämns att denna brist på handlingsutrymme i första hand är ekonomisk. Skolor som inte har råd att anställa rätt personal, att bygga ut eller om, att erbjuda eleverna kulturupplevelser eller omvärldsstudier, det är skolor som inte styr sig själva. Ekonomin gör det. Samtidigt som privata skolföretag organiserar för att ta ut vinst. Detta stör inte Sverigedemokraterna.

De tar upp att anmälningar om hot och våld har ökat, och anger – förstås – migration som ett skäl till detta. Istället handlar ökningen dels om brist på specialpedagoger och kuratorer, dels om att Skolinspektionen i flera år legat på skolorna med piska för att få upp korrekt antal anmälningar. Sådant struntade man nämligen i,  i den gamla skola som SD minns. Som straff för särskilt problematiska elever föreslår SD statliga internat, alltså ett återinförande av ungdomsvårdsskolorna (som ofta var en utmärkt introduktion till kriminalitet!) För att av någon orsak också bestraffa de nyanlända ska de separeras från övriga elever tills de kan språket och inte innebär ”en störningsfaktor”. Hur de nu ska lära sig språk och koder utan kontakt med jämnåriga? För övrigt är det få elever som törstar så efter kunskap, som just de nyanlända.
Ännu ett korrektionsmedel är att elever ska tvingas gå om klasser ”om de inte når målen eller missköter sin skolgång”. Som om tvång och utskiljning skulle förbättra deras resultat.

SD vill se ett tydligt regelverk för alla skolor, med studiero, trygghet och lärande som ledord. Är det möjligt att de aldrig hört talas om Skollagen, Läroplanem och kursplanerna? Den senaste versionen antogs 2011, när SD satt i riksdagen, och Skolinspektionen är noga med efterlevnaden.
SD vill ge skolan ”ett normskapande uppdrag”. Det vill säga, Läroplanens första kapitel: Skolans värdegrund och uppdrag. För SD är exempel på goda normer "hur man hälsar på sin lärare, vilket språk man använder eller hur man bemöter varandra” – alltså, skolvardag för alla som vistas där.

På ettpar ställen nämner SD ”klassisk pedagogik” utan förklaring. Hur klassisk då? 
Klassisk, som när de grekiska filosoferna undervisade gossar? Klassisk, som då läraren Caligula plågade sina elever i filmen Hets? Klassisk, som då mina fröknar malde och malde och man inte fick vända blad i boken utan att vara tillsagd?
Nej, SD preciserar inte. De lånar ett knep från förre skolpopulisten major Björklund: det ska vara ”den skola många av oss vuxna minns”.

Inte vet jag om alla vuxna minns sin skola med någon större glädje. Men minnet är bekant. Oavsett om det passar i 2000-talets verklighet eller ej, är det bekanta en trygghet. För föräldrarna.
Men det är barnen som ska undervisas! Så det är bara att ta fram läroplanen, byggd på forskning och beprövad erfarenhet, och använda den. Och se till att skolorna har tillräcklig budget för genomförandet.  

fredag, november 29, 2019

Det är allvar nu - mellan varning och landsflykt


Det är allvar nu.
Jamen det vet vi ju.
Det har varit allvarligt länge, nu.
Men i början var det mera: lägg av, måla inte fan på väggen, det kommer aldrig gå så långt.
Eller så var det: lägg av, ge dem inget utrymme, förstora inte problemen.
Självklart var det också: vi mobiliserar, vi organiserar, vi bjuder motstånd.
Det gjorde vi. Det hjälpte inte.

Så nu är det allvar.
Vilket det har varit länge.
När är det rätt läge att varna?
När är det rätt läge att lämna landet?
Vi befinner oss just nu precis där emellan.
Det  var rätt läge att varna igår.
Det gjorde vi. Det hjälpte inte.
Men ännu är det inte dags att lämna landet.

Men det är allvar nu. Det allvar som råder nu betyder att det är dags för de mest utsatta – rasifierade, hbtq-personer, profilerade antirasister, uttalade demokrater inom juridik och media – att börja planera för att eventuellt  kunna lämna landet efter nästa val.
Om fascisterna då tar över.

Varje politisk situation har sitt allvar.
Det allvar som rådde förut gällde varningar, vilka av alltför många togs för negativa spådomar.  
Det allvar som kan råda inom några år gäller yrkesförbud, yttrandeförbud, utvisning eller tvärtom landsflykt.

Det allvar som gäller nu innebär självklart att vi mobiliserar, vi organiserar, vi bjuder motstånd.
Hur många tänker bidra till det?
Hur många tänker slå tillbaka mot fascismen innan den tillåts vinna?

Jag tänker på judarna i Berlin. Hur länge de väntade, hur länge de avstod från att måla fan på väggen, hur länge de stod ut med en allvarlig situation men trodde att läget skulle redas upp. De var inte alls dumma, tvärtom. Många av dem var intellektuella, alla trodde de på förnuftet.

Fascismen är inte förnuftig. Därav situationens allvar.
Hur många tänker vara med om att stoppa den, nu, i situationen mellan varning och landsflykt.

lördag, november 23, 2019

Katastrofläget Karlsson - utdrag ur ett uttalande


Via sociala medier kom citat från Mattias Karlssons tal på Sverigedemokraternas landsdagar. Karlsson har stora vyer, han vill föra kulturkamp på de arenor i samhället där språk och tankar formas, det vill säga media och utbildningssystemet. Från hans sida sett är det rimligt att önska konservativa studentgrupper framgång i kårvalen, det är så en demokrati fungerar. Men någonting i hans storvulna anslag antyder att han ser för sig något mycket större än så.
     Borgerlig hegemoni är inte tillräckligt för Karlsson. Han ser den inte ens. Han tror att det är socialister, anarkister och liberaler som styr. Han avser att vi valet 2022 bryta ”det socialistiska maktmonopolet” – det som inte existerar. Det är inte bara en fanatiker, utan en äkta fantast vi lyssnar till.

I talet är Karlsson rättmätigt stolt över partiets framgångar – men han anser att det går betydligt sämre för ”Sverige, vårt hem”, ja han påstår till och med att läget är katastrofalt.
     Eftersom Sverige ännu inte drabbats av krig, orkaner eller dödlig farsot kan man inte annat än undra vad han menar. Om detta ger Karlsson ingen upplysning, för det är deltagarna på landsdagarna som är hans målgrupp och de förutsätts veta – eller snarare känna – vilken katastrof det gäller, vilken ”katastrofsituation som handlar om att vinna eller försvinna”.
     Mannen menar allvar. Ett av världens rikaste länder där befolkningen finns på topp tio när det gäller hälsa, trygghet och lycka – det är Karlssons katastrofscenario. Med kännedom om SDs politik syftar han på immigrationen. Som vanligt. Han står och gläfser om en minoritet som han ska vinna över fastän de inte ens har hotat honom, hans parti eller hans land.
     Det är deras blotta närvaro som får honom att tro det. Det är en av de saker som kännetecknar en rasist.  

”Vi bär en tusenårig nations och kulturs öde på våra axlar”, sa Karlsson. Det är inte bara bombastiskt och patetiskt, utan också felaktigt. Sverige blev en nation tidigast för 500 år sedan, under Gustav Vasas tämligen hårdhänta konsolidering av riket. Oklart är varför Karlsson drar till just med vikingatiden, eftersom här bodde folk under sten- och bronsålder också – ja, de första kom faktiskt invandrande för cirka tolvtusen år sedan. Fast det var i Skåne, och det blev ju Danmark sedan… eller hur ska vi ha det?

”Vi bär de svenska medborgarnas trygghet och välfärd på våra axlar” sa Karlsson, som känner att bördan är ”tung, men hedrande” och han tror att ”vi kan, vi måste, bära vårt hem och vårt folk säkert i hamn”. Om Karlsson nu har det så tungt på axlarna kunde han ju lättat på bördan genom att låta SD-arna i riksdagen rösta för en enda reform som förbättrar villkoren för vårt hem och vårt folk. Eller rösta mot ett enda förslag som berikar de allra rikaste. Men det har SD inte gjort. De bryr sig inte ett dugg om pensionärer, elever eller patienter. De bryr sig om hudfärg och födelseort, och om det nyligen utnämnda konservativblocket kan hjälpa SD till makten bjuder de gärna på höjd pensionsålder, slopad värnskatt och nerlagd välfärd.

2022 planerar Karlsson att ”göra upp med vanstyre, inkompetens, folkförakt och svenskfientlighet”. För att göra det krävs ”betydelsefulla vänner i utlandet som kan hjälpa oss”. En logisk vurpa. En hotfull sådan. Har du hört detta och fortfarande tror att Sverigedemokraterna bryr sig om hur folk har det - då har du inte hört något.