lördag, maj 16, 2015

Giselle, public service och en sista fråga



Teveprogrammet En balettt går i arv lät som att det vore en redogörelse för hur en traditionell balett har hållits vid liv i 150 år och instuderas i ett nutida balettkompani. Det var en missuppfattning. Visst var programmet bra, med fina repetitionsbilder. Men det började med upplysningen om att en dansares ben och knän värker, och det visste vi. Jag menar: det visste också den genomsnittliga tevepublik som faktiskt stannar på kanalen.  
     När det handlar om balett börjar man alltid från nollpunkten. Utgår från att ingen förstår och ett fåtal är intresserade. Förklarar att det är svårt att dansa, men att det finns människor som tilltalas av sagor som uttrycks i rörelse. Och så vidare.
     Det är tur att vi som var intresserade redan från början har bilderna att se på. Ty dans är bild. Men det är också kulturhistoria, och av den får vi oss inte mycket till livs.

Teve visar så många program i så många timmar som så många är intresserade av; alla möjliga matcher till exempel. Inte är det någon som börjar om från början där, för att förklara för oss andra att man kan få ont i tårna om läderbollen är hård. Eller vad som är så speciellt med en uppgörelse i straffområdet. Antingen vet man det, eller behöver inte titta.
     Det går att göra teve för eller om udda intressen, det visas i exempelvis Antikrundan med dess trevliga småprat om gamla konst- och hantverksföremål. Men i balett börjar man från noll. Är det möjligt att teve fortfarande tror att den breda publiken inte skulle ha förstått att balett gör ont i tårna?
     Den så kallade breda publiken kanske någon gång skulle tycka det var kul att höra lite mer om hur nördarna tänker.

Exempelvis: ”vit balett” eller ”vit akt” är ett begrepp inom den lyriska 1800-talsbaletten. Då föddes den vita tyllkjolen, ”tutu”, som idag är en stereotyp.
     Svansjön, den så kallade största baletten, innehåller vare sig den första eller den bästa vita akten. Svansjön är en på tok för lång paradbalett med två vita akter, istället för en.
     Giselle – som visades efter dokumentären* – är ett i det närmaste perfekt verk från 1841. Den innehåller en rustikt bondsk akt med pantomim, romantik, spänstiga pas de deuxer och en vansinnesscen, och en vit akt med utsökt ekvilibristiska spöknummer.
     Att den endast tar två timmar är en fördel i sig, jämfört med den mer än tre timmar långa Svansjön. Det som förmedlas via konst ska inte smyckas med onödiga uppvisningar. Å andra sidan är även de ”etniska” numren i Svansjön ett tidsdokument, numera.

Musiken till Giselle skrevs av Adolphe Adam och är ett mästerverk i sitt slag. Det är inte tal om annat än att Tjajkovskij skrev bättre musik, också till baletter. Men Adam skrev lysande balettmusik, fjädrande och glidande.
     Koreografin till Giselle anses välbevarad efter Perrot och Coralli som skapade den för sin tids stora dansös Carlotta Grisi. Svansjö-koreografin har genomgått många förändringar och endast Petipas bravurnummer återstår av det förmodade originalet.
     Det är här den intressanta dansdokumentären kunde ha skapats. Hur bevarade och återskapade man en balett innan man kunde filma? Det finns teckningar, skisser, notationer över steg, men balett bevarades på 1800-talet genom en sorts apostolisk succession; dansaren instuderade sin roll med en lärjunge som gjorde sina ändringar och instuderade med nästa lärjunge. Då liksom idag reste dansare världen över för att träffa en mästare eller repetitör som ger den bästa versionen.

Idag görs moderna iscensättningar av gamla baletter. Giselle har gjorts i en hjärtskärande version av Mats Ek, och Svansjön har gjorts av oräkneliga. Idag görs också seriösa försök att gå tillbaka till källorna – till skisserna – och försöka rekonstruera brottstycken av vad den dåtida publiken faktiskt såg. Med levande ljus vid rampen och dansare som inte hade något som helst skydd mot skador.

Teve behöver inte göra program för oss elitnördar, vi som som kollar in hur fördelningen av ballonné, ballotté och jeté understryker rollfigurens gradvisa förändring eller hur ett balansnummer på tå påverkar uppsättningens rytm. Men teve borde vid dethär laget sluta särbehandla en av konstarterna genom att göra den obegriplig - det enda publiken ska fatta är att det är jobbigt - och istället göra vederhäftiga danshistoriska dokumentärer.
     I vår publika service kan det väl inte spela en så ofantligt stor roll på vilket sätt man sabbar tår och knän.

Du som förväntar dig en politisk vinkling i Politik och poesi får följande att fundera på: I Giselle dödas Hilarion, medan Albrecht får leva, vilket kan uppfattas som att fel person bestraffas. Är detta en ren klassfråga, eller hör det ihop med uppkomsten av den romantiska kärleken i motsättning till resonemangspartier? Varsågod välj, men se baletten först. 

*här Med Natalia Osipova i en fantastisk prestation i andra akten

fredag, maj 08, 2015

Vietnam är nära. Inte.


Det är 70 år sedan det stora kriget slutade. Och 40 år sedan det lilla kriget slutade. Medan mer eller mindre historiekunniga fajtas om rätt tolkning av det stora kriget har det varit häpnadsväckande magert i spalterna om det lilla. 
     Ändå var det för fyrtio år sedan en arketyp, den stora sagan; David mot Goliath, barnet som dräpte jätten.
     Det lilla Vietnam besegrade supermakten USA. Men det var efter ett långt, barbariskt krig som för min generation gjorde världsordningen plågsamt tydlig.

 Några tidningar nämnde krigsslutet. De parade ihop foton från turistparadiset Vietnam med svartvita klassiska, eller på nutidssvenska ”ikoniska”. Några tidningar skrev en halv spalt om hur bra det gått för Vietnam sedan de ”fick fred” – det stod inte att de efter oerhörda uppoffringar segrade. I andra tidningar konstaterades liknöjt att kriget ”kritiserades av många”. Det stod inte att den som kritiserades var supermakten USA som bedrev ett smutsigt angreppskrig mot civilbefolkningen, och att alla vi många som då protesterade kallades kommunistyngel – och sedan fick rätt.
     Med glädje ser jag att Flamman har en artikel om det nutida Vietnam med minnen från kriget. Men texten finns inte på nätet.

Ni som är unga nu kan inte föreställa er vilken djupgående verkan detta satans krig hade på oss som var unga då.
     Se på de ”ikoniska” bilderna*. Den nakna flickan med brinnande napalm längs armarna och fången som skjuts i huvudet är allt utom ikoner! De är bara fixeringar av krigets grymhet, två bilder i massan som vi matades med, till frukost med tidningen eller kvällen med nyheterna.
     Vi vaknade och somnade med det svinaktiga kriget pågående i ett litet land långt borta som ändå kom att bli så nära oss därför att vi delade – inte särskilt mycket, nej – men vi delade en motvilja mot kolonialism och imperialism och utsugning och makaber grymhet och vapen som tekniska landvinningar och profitpotential, liksom en förkärlek för solidaritet och socialism.

”Vietnam är nära, utanför ditt fönster / blåser vinden rök ifrån Haiphong
Vietnam är nära, nära som ett löfte / om att förtryckarna ska störtas från sin tron en gång”**

Vietnam kom nära. Det berörde så många. Så småningom den socialdemokratiska regeringen, även om det tog ett tag. Eftersom krigsförbrytelserna mot civila var så nära i dåtidens svartvita teve förstod vi inte hur vanliga borgerliga hyggliga människor kunde mena att detta var ett lämpligt sätt att motarbeta kommunismen. Men det menade de, och jag har inte hört att de gjort avbön för sitt stöd till terror?
    
Läs om bombmattorna över Hanoi julen 1972***, den bittraste jul av alla jag upplevt och den vidrigast förbittrade kristna jul som är föreställbar. USA siktade mot utrotning. Men som vid alla terrorkrig biter sig civilbefolkningen, i detta fall mestadels buddister, kvar i sin inrotade dröm om att hålla ut.
     Terror matar fanatism. I Vietnams fall visade det sig vara av godo, ty tre år senare vann detta lilla land ett storkrig.
     Det kändes overkligt, även om vi bara väntat på det och även om de vid det laget hade världsopinionen på sin sida. Också hemmaopinionen i USA hade påverkats, så till vida att man inte ville se fler yankees dö för abstrakta ideal.  

Några av oss går fortfarande i demonstrationståg och ropar KROSSA USA-IMPERIALISMEN. 
     Kanske är vi precis så rostiga som ni tycker, ni som nu är unga. Eller så har vi fortfarande rätt.

Vi hade dock fel ifråga om Vietnams idolstatus. Inte blev där så underbart som vi för en stund vågade tro, vi på andra sidan jordklotet. I Kjörlings Flamman-artikel står det: ”Vietnam fick den otacksamma rollen att skapa det idealsamhälle som många unga i väst hoppades på.” En förtvivlat intelligent och sann mening, i det att den avslöjar att också vi antiimperialister var fast i koloniala tänkesätt och trodde att små fattiga länder skulle ha förutsättningar att göra det som demokratiska välfärdsstater inte klarade.  
     Men vi hade och har rätt om USA-imperialismen.
     Ni som är unga idag har bara vant er vid den.
    
USA svor på att aldrig mer föra krig på ett sådant sätt, för att slippa förlora. De förfinade sin vapenarsenal, skapade tänkande robotar. Hellre det än döda yankees!
     De betalade givetvis inte något krigsskadestånd till det lilla landet. Vietnams  kemiskt förstörda åkrar var omöjliga att odla i åtminstone tjugo år efteråt.  

Befria Södern! sjöng vi då. Jag kan fortfarande det mesta av den texten, liksom den tidigare citerade. De betydde så mycket. Men det är förfluten tid.
     Idag heter det: En annan värld är möjlig. 
     Det är just det vi fortfarande hoppas! Men då måste vi krossa USA-imperialismen.
     Vilket är omöjligt. Det var bara så att detdär lilla landet gjorde det omöjliga för fyrtio år sedan.

* Bildgoogla napalmskador respektive polischef Hanoi
** Melodi Theodorakis, text Maria FNL-grupp
*** Det räcker med att googla julbomb så kommer flera resultat

lördag, maj 02, 2015

Första Maj, sex år, mer än 50 år sedan



Utdrag ur Självbiografi

En dag var det Första Maj, något som jag aldrig förut hade varit med om, och hela familjen skulle klä sig i snygga gångkläder och åka in till Stockholms Stadion. För min del betydde det trubbnosiga snörskor som blivit lite för trånga sedan i höstas, stickiga kalasbyxor och helveckad kjol, och på huvudet en liten sammetsbasker. Med mitt hår hängande i stripor under baskern och min syster urgullig i sin sittvagn åkte vi iväg med bussen.
     Stockholms Stadion var byggd för Olympiaden 1912, sa pappa ideligen och lät så stolt så jag frågade om han varit med och byggt. Då skrattade de och sa att jag rörde ihop saker; det var morfar som representerade murarfacket!
     Som vanligt förstod jag ingenting. Jag bara stod där i timmar med solen i ögonen. En massa gubbar med röda flaggor trampade förbi. Några tanter också, och några gamlingar på lastbil. Och gubbar och röda flaggor. I evighet. Jag ryckte mamma i kappärmen och frågade om godis. Hon stoppade hastigt en Nickel i munnen på mig och fortsatte glo på gubbarna på Stadion som byggts för Olympiaden 1912.
     Plötsligt gick en liten morfar förbi, bärandes på en röd flagga. Han gick spikrak i ryggen och såg så liten ut därnere, men det syntes att han gillade det.
- Det är murarfackets fana, sa mamma.
Som vanligt förstod jag ingenting.
     De spelade musik. Mamma rörde på läpparna, men pappa som var så förtjust i musik bet ihop tänderna och ruskade på huvudet. Morfar sjöng så det syntes i nacken på honom, men min syster hade just vaknat i vagnen och eftersom hon inte åt Nickel var det dags att gå.

I trängseln på väg ut tappade jag min lilla ring från Medelhavet. Det var en äkta ring i äkta silver med en äkta turkos som morbror Kalle tagit med till mig ända från Medelhavet. När jag drog ringen på fingret slutade jag vara en trist vardagsunge med striphår. Då blev jag en apelsinplockerska på Sicilien, en herdinna i Provence, eller en egyptisk prinsessa som lekte i Pyramiderna. Medelhavsringen var min käraste ägodel, men nu låg den någonstans under hela Olympiaden 1912 och trampades platt av hundra hemska plattfötter.
     Vi letade lite halvhjärtat i skiten, men det är klart att den var borta, det visste jag väl. Nu måste jag vara en vanlig unge i hela mitt liv. Som straff gick jag och repade trubbnosarna på snörskorna i asfalten tills mamma ruskade mig så baskern föll av. Sedan grinade jag hela vägen hem till mormor.

Som vanligt var det trångt och osigt i mormors lilla kök bland mostrar och kusiner. Det var otroligt att så mycket släkt gick in i en liten lägenhet för två. Vi kom samtidigt som morbröderna som hade varit på möte med någon som hette SKP och var mycket upprymda, knäppte kapsyler av ölen och pratade högt och energiskt som vanligt om allting som skulle göras annorlunda. Jag tyckte hela världen borde vara annorlunda och mer som Medelhavet, men det var ingen som brydde sig om det.  
     När morfar kom hem, utan flagga, frågade de lite malligt om det stora partiet hade skött sig som förväntat, i år igen? Morfar såg bitsk ut, men innan han hann svara sa pappa:
- Jaja, men numera är väl hela dendär söndagspromenaden lite av tradition?
Han sa det helt lätt, som om han trodde att han skulle förebygga ett gräl mellan morfar och hans söner. Men det blev precis tvärtom! Det tog bara fjorton sekunder så var alla arga på varandra!
     Det var terrorbalans och Algeriet och resterna av kolonialismen och kapitalets lekstuga och några riktigt usla som var samförståndspolitiker.
- Stalin var en brottsling! skrek pappa. Småbönderna bestals på det enda de hade!
     Det var ett härligt uttryck, tyckte jag. ”Småbönderna bestals på det enda de hade”. Jag såg dem sitta där i sina små kojor, lortiga och hungriga och sträcka fram sina magra tassar. I svartvitt förstås, som på teve.
- Väsentliga framsteg! gläfste morbror Sigge.
- Och jag då, som förlorade min enda Medelhavsring! skrek jag, men det var som vanligt ingen som lyssnade på mig.
     Då kom mormor in med ett jättestort matfat. Det lät som om hon gnolade när hon pratade.
- Hörni alla nu ska det väl smaka med lite kalvstek, lallade hon. Ta du den Sigge så kommer det mera… akta nu för här kommer gräddsåsen, och denhär såskoppen det har jag väl sagt kommer från faster Fina på Karlavägen, ”fina faster Fina” sa vi alltid när jag var flicka, ja det var längesedan det, då fick man kalvstek bara på helgdagar i bästa fall…
- Första Maj är vår enda verkliga, egna helgdag, sa morfar gravallvarligt, men morbror Kalle började skråla om ”kalvstek i himmelens höjd” så stämningen lättade.

Det var som det brukade. Ljummet trådigt kött och klimpig sås. Jag suckade och tittade på alla tuggande munnar. Spretade med fingrarna men där saknades min Medelhavsring, så då fick jag en klump i halsen av såskladd eller något. Men så länge alla bara pratade om maten var det terrorbalans runt bordet.
     De höll alltid på i evigheter med ätandet, så jag kunde tänka på andra saker. På Olympiaden 1912 och ”småbönderna bestals på det enda de hade” och kalvstek i himmelens höjd, den var en såndär sak som man såg framför sig, en kalvstek med vingar som flög upp mellan molnen. Man kunde skicka den till småbönderna…
- Skål för arbetarrörelsens helgdag! sa morfar.
Mamma såg nervös ut, men pappa lyfte glaset hur artigt som helst. Fast han drack inget.
- Vart tog arbetarrörelsen vägen i det stora partiet, fnyste morbror Sigge, fast inte särskilt högt.
     När alla äntligen slevat i sig färdigt tog morbröderna ut mig på balkongen och lärde mig sjunga Internationalen. Den var helt fantastisk.
- Sjöng dom dem på Olympiaden 1912? frågade jag, men då tittade de sådär hjälplöst på mig som de brukade och sa, var får ungen allt ifrån?
     På hemvägen fick mamma dra vagnen och pappa tog mig på en liten promenad runt skolan och gungparken och lärde mig sjunga Sköna Maj, välkommen. Den var också bra, men nu var jag så trött att jag satte igång ett rejält gnäll om min Medelhavsring, för alltid förlorad, det enda vackra jag haft i hela mitt liv!
    Pappa fnös och styrde mig hemåt, där mamma frågade vad jag tyckte om min första Första Maj. Jag fnittrade, för förstaförsta lät så kul.
- Hon är för liten, sa pappa. Man ska inte dra ut ungarna på sånt.
- Johodå! sa jag. Jag förstod allting, fast det var för mycket terrorbalans!
     Den andra maj hörde jag att mamma berättade det för mormor i telefonen.