onsdag, mars 18, 2020

Den värld vi haft, och den värld vi har


”Den värld vi haft kommer inte att finnas mer” sa väninnan.
Den värld vi haft kanske inte har funnits på länge?

Oron. Inte i första hand för att själv bli smittad, även om det vore obehagligt. Men oron för ett samhälle som inte kan hantera sina medborgare med utsåld sjukvård och nerlagda beredskapslager. Oron för att pengarna vi skulle ha till ålderdomen smälter bort i en börskrasch som i slutändan sväljer också våra magra pensioner. Oron för ett samhälle vars medborgare inte längre kan försörja sig. Oron för en värld där vi inte längre kan röra oss.
Oron för en värld där flyktingarna på Lesbos kommer att ha dött och ingen vet vart nästa flyktinggrupp ska ta vägen, om vi ens tar oss tid att tala om dem.

Den allra värsta oron i denhär pandemin – hittills – är, utöver detta och alla jävla tänkbara nya virus, att vi ser ett omåttligt behov av auktoritärt beteende. Det är som att det inte spelar någon roll om en lösning är medicinskt motiverad eller inte, bara den är sträng och sätter folk på plats!
     I ett land får du inte cykla. Men hur sprider du smitta på cykel? Går inte att hostande hänga över folk från en cykelsadel!  
     På andra ställen får folk inte gå ut alls. Som om du bleve friskare av att sitta inomhus. Det var på digerdödens tid detta var allmän visshet.  
     Och gränserna stängs. Fastän smittan redan finns inne i så gott som varje land.
    
Detta är den värld vi redan har, en värld där drakoniska lösningar för många framstår som de tryggaste. När försvann den, pionjär- och upprorsandan?
     Den värld vi redan har är också den där vi flera gånger om dagen måste påminna om respekten för sakkunskapen, i dethär fallet Folkhälsomyndigheten. Där vi måste slå ifrån oss femtielva högljudda tyckare för att vaska fram underbyggd expertis. När försvann den, tilltron till kunskap?

Det är viktigt nu, att inte dra partipolitiska växlar på situationen. Om detta är vi alla överens. Men nog kan vi ödmjukt konstatera att det främst är de högerextrema som föraktar myndighet och kunskap? Kanske därför att de redan gjorde det tidigare, kanske därför att de är de enda som har något att vinna på en misstro gränsande till kaos.  
     De högerextrema spelar en allt större roll i den värld vi redan har.

”Den värld vi haft kommer inte att finnas mer.”
Visst var vi för omedvetna, för sans-souci! Vi slängde soporna i sjön, vi konsumerade antibiotika i samma mängd som småprylar tillverkade av små barnfingrar, vi utrotade människor i industriell skala och bad om ursäkt för det, vi sålde ut en fungerande välfärdsstat.
     Vi såg ut att, efter tragedin, ha besegrat hiv-aids. Då var vi väl osårbara?
     Idag är vi bara osäkra, och allt som står i denhär texten kan behöva ändras om några dagar.

tisdag, mars 03, 2020

EUs murar och 2015 års solidaritet


Låt mig påminna om situationen 2015: Massor av asylsökande lyckades ta sig till Sverige, där en stor mängd volontärer hjälpte till med värme, filtar, vila, mat, sällskap, stöd. Sovplatser ordnades i människors hem, i kyrkor och föreningslokaler, improviserade soppkök stod för måltiderna. Kommunernas tjänsteutförare låg i selen med tolv timmars arbetsdag för att få fram ordnat boende och undervisning. Det fungerade hyggligt, för att vara en nödsituation. När volontärer och kommuner inte längre orkade bad man staten om hjälp (det gällde bl a lättnader i skollag och bygglag, för att kunna medge provisoriska lokaler). Regeringen sa, vi ska tänka på det.
     Sedan gick den ut och stängde gränserna.

Fem år senare ser jag plötsligt taggen Aldrig mer 2015!
     Det året var traumatiskt. I synnerhet för flyktingarna, men också för alla de frivilliga som såg sina bemödanden om ett humant mottagande trampas på av S-Mp-regeringen.
     De som nu använder taggen hade också ett jobbigt år. De fick se två saker: flyktingar i behov av deras hjälp, och solidariska människor som var beredda att ge den.
     Eftersom dessa småskurna personer inte vill uppleva något liknande igen, vill de hålla flyktingarna på så långt avstånd som möjligt. Helst utanför taggtråd eller i rangliga båtar. Envisas kräken, kan man skjuta på dem.
     Utanför grekiska kusten attackeras barn och vuxna i EU:s namn. Dödsstraff är brottet för den som i sitt elände närmar sig Unionens murar.
    
Svenska högerpolitiker hundratals mil därifrån drar på sig uniformen och poserar gränsvakter. Deras media underminerar asylrätten genom att med viss konsekvens kalla de flyende för ”migranter”. Avgrundshögerns svans bidrar med att misstänkliggöra och håna precis alla: asylsökande, deras hjälpare, myndigheterna… och så vidare ända till hälsovårdspersonal som också är skyldiga till något, oklart vad.

Och vad gör den S-liberala regeringen? De vill inte tillbaka till 2015! Vilket vore förklarligt om de syftade på den skuld de bär på efter sitt svek i flyktingfrågan för fem år sedan – men det är inte det de menar. De menar detsamma som högern, detsamma som kapitalets nationalistiska union.
      Murar ska byggas och försvaras med vapen.

En idealistiskt lagd person skulle tro att denhär kontinenten fått nog av murar, av taggtråd, av läger, av åtskiljning och utestängning. Men det är tvärtom. Europa är byggt på utestängning och kommer att fortsätta med det.
     Det varnade jag för redan vid den svenska folkomröstningen om EU, det skrev jag om i min bok om Europa. Men det var inte så intressant.
     Minnet är kort, i år kortare än någonsin; börjar med en flyktingkatastrof för fem år sedan. Och istället för att förebygga fler sådana, är man överens om att dendär gången då vi handlade solidariskt, den ska aldrig upprepas.

lördag, februari 15, 2020

Kreativ tankeflykt via SAS


Om du undrar; mejlet som gick till Sveriges Radio (se förra blogginlägget) fick aldrig något svar från SR.
     En obetydlighetens skala: Förr var jag bara så obetydlig att mina texter inte ”fick plats” på DNs eller Aftonbladets debattsidor. Nu är jag så obetydlig att jag inte får svar av en offentlig aktör.
     I min påfallande obetydlighet överväger jag än en gång att skrota bloggen (som ju bara är ett 1990talsfenomen!) och övergå till milslånga fejsbokinlägg istället. Som den betydande personen Ebba Busch Thor, partiledare för ett om inte betydande så besynnerligt parti.

I likhet med nätets trollsvans har EBT hetsat upp sig över en reklamfilm från SAS. I filmen belyses det historiska, sociologiska och kulturella faktum att utveckling och framsteg sker genom utbyte; att låna och spinna vidare. Elementärt!
     Men EBT tolkar fakta helt annorlunda. För henne innebär de en ”destruktiv självnedvärdering”, ett hyllande av ”ingenting”.
     Flertusenårig mänsklig utveckling är för henne ingenting – eftersom den inte är unik och vår. En tanke som sannerligen är destruktiv.
     EBT likställer i kreativ tankeflykt denna reklamfilm med budskap från politiska ledare, vilka antas skapa rädsla hos många medborgare. De här medborgarna skulle alltså inte vara rädda för att bli arbetslösa, gamla, sjuka, ensamma eller klimatdrabbade, utan de är rädda för att de ”måste försaka sitt hem om fler ska kunna bli en del av det”.

Kreativ tankeflykt! Svamlet har inte mycket med SAS reklamfilm att göra, inte mycket med dagsaktuell politik; arbetsförmedling, värlfärdsmiljarder och bostadsbrist. Men det är lik förbannat genomtänkt, det visas av gensvaret i sociala medier när småtrollen kryper fram.
     EBT säger – äntligen – det ingen annan vågar säga!
     Men vad var det nu hon sa?
     Att utvecklingen inte är värd kattskit om vi inte får vara ensamma om den.

Snacka om destruktiv nedvärdering av mänskligheten. Den har tagit sig igenom istider, torkkatastrofer, vulkanutbrott, översvämningar, världskrig. Den har utnyttjats och svultit, dött i epidemier och krig, men på något sätt ändå lyckats utbyta varor och idéer för att långsamt och med svåra bakslag trots allt förbättra sin situation.
     Men om det inte var bara vi, så intresserar det inte en nationalist.
     Och det som intresserar EBT, det är att locka till sig nationalister.

lördag, januari 18, 2020

SR skyddar dem som vill kontrollera dem

Detta brev är sänt till Sveriges Radio:

Något ytterst märkligt inträffade under Ekots lördagsintervju. Den inbjudne gästen är Jonas Sjöstedt, en varmt uppskattad men inom kort avgående ledare för Vänsterpartiet. När han talar om ”de blåbruna partierna” blir han rättad av intervjuaren: Så säger vi inte här på Sveriges radio*.
     Sjöstedt uppträder fortsatt belevat, vilket han egentligen inte har någon anledning till, och förklarar kort att vi i Vänsterpartiet ”kallar en spade för en spade”. Intervjun kan fortsätta.
     Det som inträffat är alltså att Sveriges Radio bjuder in en gäst för en intervju, och tar sig för att avbryta och rätta gästen när det som yttrats inte passar sig, enligt en hittills obekant uppförandekodex för massmediet.

SR ska vara saklig, opartisk och neutral. Detta innebär inte att envar som står framför en mik i SRs lokaler måste underkasta sig er godtyckliga tolkning av hur opartiskhet fungerar.
     Det innebär inte heller att man rättar sina gäster, vilket är så ouppfostrat att Sven Jerring rodnar i sin himmel.

Vi har hört den förut: ”nu är ju inte SD här och kan försvara sig”. Däremot fick vi inte höra att Greta Thunberg inte var där och kunde försvara sig, när teves egen personal partiskt tillskrev henne uppfattningar.
    
Vi har hört den här också: ”Public service är vänstervridet”. Det var någorlunda sakligt riktigt, förr i tiden. Det vill säga under några år på 70-talet när vänstern hade det berömda problemformuleringsprivilegiet under en kort, intensiv och viktig tid.
     Att borgarna inte oemotsagda ägde kommunikationskanalerna gjorde dem så förvirrade och upprörda att ryktet om vänstervridningen ännu lever, fyrtio år senare. Det som är nytt är att ni inom public service har börjat rätta er efter det.

En objektiv undersökning av media har visat att de ger en svag övervikt för borgerlig politik och problemskrivning. När en sådan granskning inte slår igenom ens hos de granskade är det alarmerande! Falska nyheter och ryktesspridning har skadat bedömningsförmågan till och med hos SR och SVT, eftersom ni ängsligt rättar er efter myt hellre än fakta.
     Om kritik av de blåbruna, det av Åkesson utnämnda konservativa blocket, alltid hejdas av påflugna reportrar, då bidrar ni själva till den omdaning av public service som i synnerhet Sverigedemokraterna vill ha.  

Märk väl: ni har all rätt i världen att avgöra vad ni själva säger hos er i Sveriges radio. Det är inte regeringen och inte Sjöstedt som fått för sig att lägga ner opassande radiokanaler och redigera era inlägg så de passar regimen.
     De som vill göra det, är dem som ni för närvarande stöttar.
  
* Har inte hört detta själv, citat via Twitter

fredag, januari 03, 2020

2019 års läsefrukter


Här kommer sedvanlig årsbetraktelse över några lästa böcker. 

Två sociologiska reportage:
Nation i ombildning är en textsamling redigerad av Ålund-Schierup-Neergaard. I den belyses spänningen mellan högerpolitik och frivilligaktörer; kommer fascismen att segra, eller kan vi erövra ett jämlikt samhälle? Boken är klart läsvärd trots en bitvis snårig akademiprosa. Strömavbrottets barn av Johannes Anyuru är lika läsvärd. Här är en författare som poetiskt och religiöst färgat skriver om vilka individer och kroppar som räknas och vilka som inte får höra till.

Årets omläsning:
Colette, den enastående franska beskrivaren och beröraren. Ett gäng böcker lästes i retur, från den tidiga uppkäftiga Claudine till den vemodiga Break of Day (i brist på svenska översättningar måste den som inte behärskar avancerad franska läsa Colette på engelska; fånigt men enda möjligheten). Colette är i sina natur- eller matlagningsmässiga ögonblick sinnligt konkret, medan personskildringen med åren blir allt mer diffus. Colette kan mycket väl vara en slags blomma eller katt.

Två böcker som utspelas strax före Förintelsen:
Lion Feuchtwangers Oppermans och Hanna Kralls Hjärterkung skildrar en folkgrupp i trångmål. I Feuchtwangers Berlin vägrar judarna förstå vad som håller på att hända; med bara en liten inskränkning till kanske det ska gå att reda sig? I Kralls Warszawa är vi redan i ett ghetto där människor i chock försöker hitta vilka utvägar som helst. Krall gjorde det. Hon var ett undantag.

Tre politisk-historiska verk efter Förintelsen:
Barbro Eberan skriver som alltid insiktsfullt i Hur kunde det ske, myt och motmyt. Hur förändrades synen på nazismens brott över tid och ur olika ideologiska vinklar? När ser vi kollektiv skuld eller kollektiv skam, och hur påverkar de dem som växer upp? En högst konkret förklaring ges i Peter Longerichs Hur Förintelsen planlades, en bok om Wannseekonferensen. För den som har grundkunskapen ger boken en utmärkt komplettering. Här framgår vilka som var där och vad som sas.
     En motpol finner vi i Henrik Arnstad, som i Hatade demokrati gör ett storartat försök att definiera demokratin som ideologi, dess historia och dess ömtålighet; läsning som bildningsresa.

Två svenska romaner:
Trots att Sara Stridsberg skriver beundransvärt väl, vackert och sammanhållet, kan jag inte engagera mig i Kärlekens Antarktis, en tragedi där huvudpersonen är död vid romanens början och inte verkar ha haft någon pregnant karaktär* ens när hon levde. Allt är grått, känslolöst och viljelöst. Trots sorgen, tomt. Vill någon veta mer om styckmord rekommenderas Catrine och rättvisan av Hanna Olsson.
     Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri är en rolig, känslig och melankolisk skildring av familjelivet inifrån. Banala nutidsmarkörer är ymnigt förekommande, vilket å andra sidan stämmer väl in på huvudpersonens karaktär*. Återstår att se om tjugo år om boken är en dagslända eller tidsskildring.

Två avslöjande reportage som avslutade året:
Joakim Medins Thailandssvenskarna och Matilda Gustafssons Klubben sammantagna visar upp patriarkatet från arbetargrabbar till akademinobless, skildrar patriarkatet som patetik, senkolonial praktik, furstespegel eller bara kräkmedel. Läs dem gärna! Men inte i följd.


* Här tydliggörs hur ordet karaktär (som är något vi bär inom oss) på svenska inte är synonymt med orden huvudperson, figur, gestalt eller roll (som är personer i litterära eller filmiska verk)

måndag, december 23, 2019

Det är kulturpolitik, dummer!


I en utmärkt artikel om vikten av kulturpolitik skriver Jenny Lindahl om att vi måste kunna se verkligheten som den är: ”Sluta upp med bortförklaringarna, om att väljarna tycker något annat än vad de tycker”. Med bortförklaringar menar hon till exempel att tanken att det skulle bero på hur dåliga Socialdemokraterna är (vilket de är, och vilket spelar in). Man kan också räkna dit tanken att media skulle ha underblåst fascistiska strömningar (vilket de har, och vilket spelar in). Men den underliggande förklaringen är, skriver Lindahl: ”en gigantisk internationell trend som ser ungefär likadan ut i hela västvärlden”.
     Eller, som jag brukar citera en filmtitel: Motståndaren är välorganiserad.
     Eller, som jag citerar mig själv: Folk vill inte ha demokrati och socialism just nu.

Nationalismen har kopplat greppet.
Från 1980talet och framåt gick borgarna och näringslivet i offensiv mot den så kallade 68-vänstern – den korta tid då vänstern besatt privilegiet att formulera problemen. Genom den offensiven satte de sig i stånd att genomdriva nyliberal politik och splittra arbetarrörelse och fack. Strategier som satsa-på-dig-själv och fucka-facket nötte ner solidariteten, och i dess ställe fyllde nationalismen människors behov av samhörighet.
     Folk ser naturligtvis klassklyftan, orättvisorna. Men när kategorin klass gjorts osynlig framträder annat: Hudfärg. Kultur. Religion. Språk.
    
På 90-talet var jag inne på att vi måste förstå och påverka det som rör sig inuti folks huvuden. Socialdemokraterna hade för längesedan lagt ner det projektet (även om de fortfarande var inne på att fixa grejer åt ett alltmer passivt folk). Samtidigt förändrades formulerandet av problem, värdeord och signaler, till en början i takt med nyliberala framgångsdrömmar. När dessa visade sig ohållbara fanns ett tomrum öppet för underliggande nationalistiska eller rasistiska tankemönster.

Lindahl konkretiserar: ”Det krävs att vi börjar förstå kulturpolitik. Makten över mediepolitik, den fria konstens villkor och folkbildningen inrymmer makten över tanken, och det är kring detta 2020-talets stora politiska strider kommer stå.”
     Språket styr tanken. Att arbeta med det som rör sig inuti folks huvuden genom media, konst, bildning och så vidare, är en av dagens viktigaste uppgifter. Och den kan inte längre viftas bort som osaklig idealism.  

lördag, december 14, 2019

"Invandringsfrågan" - vem är det som frågar? eller Diskursförändring på 20 år


En god vän till mig sa nyligen att hen blir räddare och mer olustig, eftersom det inte går en dag av politiskt arbete utan att immigration kopplas samman med våld och brott. Det är som att vårt samhälles problem inte kan granskas utan ett negativt filter som gäller invandring.
     Vännen flyttade till Sverige som helt liten och har därför reell orsak att vara rädd, utöver den rent allmänna olusten över vad som håller på att hända.

När Löfvén på ett visserligen fyrkantigt och förenklat vis (ja, han pratar ju faktiskt så, och ni som skrattar gillade inte den briljante Palme heller!) pekade på hur ojämlikhet och segregation bidrar till kriminalitet blev han dels utskrattad – vilket är illa nog – dels uppläxad för att alla vet ju att han hade fel. Alla vet ju att han försökte skylla på klasskillnader. Trots att alla vet vilket problemet är. Det vill säga: vilka som är problemet.

År -00 gästade jag en konferens i Schweiz för att tala integration. När jag kom in i salen trodde jag att jag kommit till fel möte, eftersom alla bara pratade brottslighet. Detta berättade jag efteråt, och det uppfattades som bister humor. ”Det är ju därför det är så viktigt att du är här! Ni har en helt annan syn i Sverige!”
     Idag är det inte särskilt humor.
     För snart 20 år sedan hade vi en helt annan syn i Sverige. Längre tid tog det inte att ändra diskursen: ”Inte en dag av politiskt arbete går, utan att immigration kopplas samman med våld och brott.”
     Rädsla och olust är en högst adekvat reaktion. Särskilt när exempelvis moderater nu kommer och kräver en sorts avbön; att vi ska förstå hur fel vi hade, eftersom alla numera vet att det var immigrationen som skapade kriminaliteten. Men det är inte verkligheten som har förändrats. Det är hur den beskrivs.

Numera har vi i Sverige något som heter ”invandringsfrågan”, ibland bara ”invandringen”, en rubrik som underförstått anger ett eller flera av följande: kriminalitet, våld, fattigdom, hedersförtryck, kvinnohat, bidragslurendrejeri, islamistisk terror, isolering, svenskhat, kaos.
     Det är påfallande likt hur ”judefrågan” gjordes till samlingsbegrepp i Tyskland. Där fanns aktiva och passiva antisemiter, där fanns fattiga och orättvist behandlade, där fanns ett hårt samhällsklimat av bristande tillit, och där lyckades man på till och med kortare tid än 20 år nöta in ”judefrågan” som något som alla – till och med andra stater – måste ta ställning till. Många intellektuella, många liberaler, många svenskar förstod att ”judefrågan” på något sätt måste lösas.

”Invandringsfrågan” är ett av de mest skrämmande och olustiga begrepp som någonsin figurerat i det politiska samtalet i vårt land.
     Tänk jämlikhet och mänskliga rättigheter istället. Det är de som på något sätt måste lösas.
     Tänk aldrig den slutgiltiga lösningen! När det gäller människor handlar det alltid om utveckling och gradvis förändring.