onsdag, april 20, 2016

Fascistmetoder för tystnad

Sverige har backat från plats fem till plats åtta. Finland vinner, och Eritrea och Nord-Korea hamnar sist av 180 länder.
     Vad är det, en mätning av skolresultaten? – Nej, det är måttet på den sjunkande pressfriheten. Och även om det läses upp i morgonnyheterna skapar det inte alls samma rubriker som skolelevernas provresultat.   
     Pressfriheten minskar i hela världen. ”Ideologiska strömningar, regeringar och privata intressen gör gemensam sak för att tysta det fria ordet", säger Reportrar utan gränser.

I Polen är situationen värre än här. Landet har fallit från plats 15 till 47 på grund av den konservativa regeringens handplockning av mediechefer.
    Det vill säga, precis det som Sd ämnar göra den dag de eventuellt tar över makten. 

Men redan utan formell makt har fascisterna i vårt land lyckats begränsa den journalistiska friheten. Deras metod heter hot och trakasserier. Aktivt arrangerade, av nazister. Underförstått uppmuntrade, av sverigedemokrater.
     En tredjedel av alla skribenter är drabbade, främst med anledning av att innehållet i deras verk ogillas. I nästan 60 procent av fallen kommer angreppet från högerextrema. Jihadister står för 15 procent och vänsterextremister för fyra procent.

De som begränsar det fria ordet í vårt land är inte regeringen, inte polisen eller maktfullkomliga storföretag. Det är fascistiska politiker som tagit sig rätten att bestämma vad som ska skrivas, och som är så blint övertygade om att de har rätt att de endast under mycket hård press kan förmås att ta avstånd från våldsverkarna i sin svans.

En reell och skrämmande personlig utsatthet tystar granskande journalister och författare av sinsemellan olika ideologisk bakgrund. Och det enda efterspelet är att de drabbade får söka skydd!
     På Twitter dominerade imorse trenden att förlöjliga Åsa Romson. Det är ju så mycket mer självbekräftande att få dissa den som dillat, än att erkänna att vi saknar ett demokratiskt förhållningssätt för att ta itu med folk som inte är demokrater.

Hitler föraktade öppet demokratin. Kallade den svag, handlingsförlamad eller helt enkelt dum. Sverigedemokraterna säger sig vara demokrater, men kräver av demokratin att den gynnar deras nationalkonservativa ideal. De lever med vanföreställningen att det är de själva som är hotade och tystade, och har lyckats föra sådant väsen om saken att en och annan gammelmoderat börjar tro dem och efterfråga "andra" nyheter. 
     Genom sin högljudda profilering så som missgynnade har Sd åstadkommit att pressfriheten i Sverige minskat. Och detta redan innan det maktövertagande de drömmer om. 



Strax efter publicering hittade jag Linus Bylund om journalister som nationens fiender. Förvånad, någon? http://www.expressen.se/nyheter/sd-topp-journalister-ar-nationens-fiender/

lördag, mars 12, 2016

Kristen handling måltavla för identitetsliberaler eller Det kan alltid bli värre


Alltför ofta gör sig borgarmedia lustiga över alla som visar solidaritet i vårt iskalla samhälle.
     Senast ut var en ledartext i Dalarnas tidningar som ansåg att kyrkoherde Pontus Gunnarsson borde lämnat över miken till de fattiga i Hedemora, istället för att leva på en asylsökandes dagsinkomst under fastan.

Ledarskribenten är skarp när hon skriver om de fattigas villkor. De raderna ska hon ha respekt för. Men hon avslutar med att skriva om prästen:

  • ”Självklart menar han väl med sitt projekt. Men om han på riktigt vill lyfta frågan om fattigdom så borde han räcka över mikrofonen till någon som verkligen vet vad den betyder.”

Detta tål att upprepas: Skribenten menar självklart väl med sin ledartext. Men om hon på riktigt vill lyfta frågan om fattigdom så borde hon räcka över mikrofonen till någon som verkligen vet vad den betyder. 
Lika för lika: Har du en mik, ge den till de fattiga.  

Gunnarsson utför en fastehandling som han gissade kunde ge medial uppmärksamhet. Han gissade rätt. Flera tidningar har skrivit om den deltagande kyrkoherden. I vårt borgerliga mediaklimat har de asylsökandes situation dock belysts i lägre grad än det egendomliga faktum att någon tänker på dem. Detta sa allt om media - innan DT klev in som uttalat negativ.
     Negativ mot den präst som gjorde en politisk handling av fastan. Positiv gentemot de fattiga, i denna ledartext. Så nu frågar vi oss vad DT tänkte göra sedan?

För en kristen är ställföreträdande lidande inte någonting konstigt. När det görs politik av det brukar det kallas liberalt.
     Välvilja, sätta sig in i en annans situation, försöka tala för de svaga. Liberalt i god mening.
     Alltså den politiska åskådning som Dalarnas tidningar antas företräda.  
     Men vad deras ledarskribent är mest oroad över är inte de asylsökandes villkor, knappast heller andra fattigas villkor. Det värsta är någon väljer att ta ställning för dem, utan att vara personligt drabbad!
     Liberal identitetspolitik? Ska du tycka någonting måste du vara det också! Passa er för vad ni säger, ty om detta gäller kan ingen vuxen vara barnrättsförespråkare.

När kristen solidaritet utförd i klassisk liberal handling utgör ett sådant hot för liberalmedia bör de på allvar fråga sig vilken ideologi deras mikrofon gör sig till tolk för.

Flamman var också irriterad.
Ödmjukt svar kom från Gunnarsson, med välvilligt återsvar av skribenten, läs här. Trevligt att de möts. Nu kvarstår bara frågan: Vad tänker DT göra för de fattiga?

onsdag, mars 09, 2016

En man som faktiskt förklarade en sak

8 Mars till ära läste jag en Rebecca Solnits feministiska essäer, Män förklarar saker för mig. Det otympliga men täckande uttrycket ”mansplaining” kommer ur denna bok. För övrigt var den väl grundläggande och väl usansk.

Men ettpar citat från Graeber (antropolog och anarkist) grep mig:
”Den ryska revolutionen 1917 var en världsrevolution som i slutändan bar ansvaret i lika högg grad för Nya given i USA och de europeiska välfärdsstaterna som för Sovjetkommunismen.”
     Vanligen har vi föreställningen att revolutionen var en katastrof, vilket den var för de direkt drabbade, och att säga ”den uppstod ur goda idéer” låter som ett lamt försvar. Men faktum är att dessa idéer i form av rättvisekrav och genomförda reformer sträckte sig mycket längre.  

Mer Graeber: ”Den sista i raden /av revolutioner/ var världsrevolutionen 1968 – som, i likhet med den som ägde rum 1848, bröt ut nästan överallt från Kina till Mexiko, inte grep makten någonstans men icke desto mindre förändrade allt. Det var en revolution mot statlig byråkrati och för det faktum att den personliga och den politiska frigörelsen är oupplösligt förbundna med varandra, en revolution vars mest beständiga kvarlåtenskap troligen är den moderna feminismens födelse.”
     Låt dem som vill håna -68orna och det progressiva 70-talet. Världsrevolutionen” misslyckades, nåja, det kanske var bra. Att den till dels lyckades är det färre som har tänkt på. Kampen för personlig och politisk frigörelse finns kvar.  

Den stenhårda motreaktion som ”världsrevolutionen” gav upphov till, det är den vedervärdiga ekonomiska världsordning vi idag lever under. Liksom föraktet för alla progressiva rörelser, för solidariteten i sig. Men läs om orden igen: en revolution vars mest beständiga kvarlåtenskap är den moderna feminismen.
     Där satt den!

fredag, februari 19, 2016

Shoah. Och vad händer sedan, d v s nu?


Vi ser Shoah. Den bästa filmen om Förintelsen, enligt ytterst trovärdiga källor. Och när den som aldrig velat se en film med bara intervjuer sitter och gör just detta i timtal, verkar omdömet stämma.
Skönhetsfel finns, sedda i efterskott. Att en fransk intellektuell samlar en grupp bönder framför kameran och jobbar upp dem till antisemitism är i och för sig att avslöja rasism, men också att avslöja sitt eget klassförakt. Scenen är obehaglig och oförglömlig, men vi ska komma ihåg vem det är vi föraktar; kanske farmor?
     Det märks också att Lanzmann inte är antirasist på 10-talet. Han ställer nämligen frågor om folkgrupper som om de vore kategoriserbara: Hur var de? Vad tyckte ni om dem?
     Så säger vi inte idag. Men för filmens skull är jag fullt beredd att acceptera att man sa så då, med de bästa av intentioner.

Däremot förvånar kvinnan i filmen som trettio år efter kriget talar om Arbeits-Juden som om det vore ett giltigt ord.  
     När jag var barn sa man ”neger”. Nu säger jag det inte längre, eftersom det inte är ett giltigt ord.
     Det är möjligt att lära om. Det går att sluta säga neger och Arbeits-Juden, om man tycker det är motiverat. Hon levde i närheten av ett dödsläger, men för henne innebär Arbeits-Juden fortfarande några som överlevde lite längre.

Shoah öppnar för flera viktiga frågor. En som inte handlar om ordval eller vilken sorts antirasist vi är, utan en som råaktuellt gäller vårt samhälle idag och imorgon, är frågan om möjligheten av en upprepning. 

Endast två ord skiljer meningen ”De får inte leva bland oss” från ”De får inte leva”. Men, som det påpekas i Shoah, tog det tusen år av lagstiftning för att gå från det första (som inte heller det är acceptabelt) till det andra.
     Den fråga som plågar oss idag blir då denna: 
Innebär Förintelsen och dess efterkväde ”det får inte hända igen” att det faktiskt inte går att genomföra igen på samma sätt (utan måste ske via omvägar så som ekonomisk utsugning och olyckliga skeppsbrott) – eller innebär det faktum att det redan har hänt att den livsviktiga tröskeln sänktes, så att det går lättare att genomföra än en gång?

Historien lär oss att det som skett en gång, kan ske igen.
Diskursen säger att industriell massförintelse är omöjlig att upprepa.
    Med all respekt för såväl historia som diskurs är vi djupt oroliga över vad som kommer att göras.

fredag, februari 05, 2016

Medborgarnas oro måste hanteras!



Oron ökar. Både i Haninge och i mitt hjärta.
I Haninge är människor rädda för att ensamkommande flyktingar ska våldta deras barn. I mitt hjärta växer skräcken för tvingas leva under en fascistisk regim.

Om tidningen skriver någorlunda riktigt kan det vara så att tämligen normala medborgare i Haninge, av alla normala kommuner, idag inte finner det på minsta vis gränsöverskridande att offentligt vädra rasistiska uppfattningar.
     De skulle givetvis aldrig gå med på att det är rasistiskt att tro att flyktingar våldtar barn och begår diverse andra brott. Det är ju rädsla de luftar, en känsla som de är i det närmaste grundlagsskyddade att hysa. Och kommunen gör självkritik för att de inte har ”hanterat” medborgarnas oro.
     Vem som gjort folk så rädda går media inte närmare in på. Av ren självbevarelsedrift.
     Nu är det inte alls konspirationsteoretiskt att komma att tänka på rubriken: ”Ensamkommande pojkar avstängda från badhus” – som inne i artikeln visade sig handla om barn som inte kunde simma!

Varför blev rasismens problembeskrivning gängse rubriksättning?
     Därför att den säljer. Och medias uppgift i kapitalismen har alltid varit att peta lite i myrstacken för att få se på hets.
     Media är inte rasismen. De bär den däremot förträffligt.

Men vi är några fler medborgare här i landet, ja också i Haninge. Vi som inte blivit migrationsrädda, vi som fortfarande går och ältar vår gamla rädsla för fascismen, den som antas ha knalldött 1945. Hur tänker vi då? Vad är vi rädda för? 
     Inte är det väl en fascistregering vi har bara för att den stänger gränserna för att visa att den kan… att den kan bete sig lika hotfullt som fascisterna?
     Bortsett från att den tävlan i sig har fascistiska drag är det så att fascismen...

- karaktäriseras av stark nationalism och enhetstanke
- alltid styrs med hård hand uppifrån, men göds av massans känsloutbrott
- erbjuder enkla problem och lösningar; kampen mellan oss och dem
- uttalar tron på lugn och ordning, men hetsas fram av spontana våldsyttringar och upprätthålls av planerade sådana
- växer i tider av social orättvisa när mittenpartierna blir alltmer lika varandra

Den som känner igen ett eller flera av dessa fascistiska drag idag har all anledning att vara rädd.
    Och vem, ack vem i kommunhuset eller regeringen ska visa sig vuxen att ”hantera” vår oro?