lördag, augusti 29, 2015

Publikt förhållande till integritet och samvete



Viktig fråga idag: Är det rätt att publicera bilder på döda barn, eller är det inte? 
     Naturligtvis tänker jag på de förolyckade asylsökande. När jag såg de första bilderna ansåg jag självklart att vi måste få veta vad som inträffat, och att de som betraktar asylsökande som volymer måste få sin blick justerad till vår vanliga humana nivå. 
     Se att en människa är en människa.
     
Sedan förstod jag att många har uppfattat bilderna som respektlösa mot de döda, eftersom de återges utan namn och utan anhörigas tillstånd. Det är en tungt vägande invändning som jag verkligen respekterar. 
     Andra hade uppfattat bilderna som ett krampaktigt försök att framkalla samvetskval hos hyggliga människor som inte vill någonting ont utan bara vill slippa se döda barn. Det är en behjärtansvärd önskan, men jag ser ingen relevans i argumentet.
     Det finns en sådan massa skit som man inte vill se, men ändå måste se! I dagens fall publicerades eventuellt integritetskränkande bilder med en avsikt - och just då var det några som inte ville vara med längre.
     Men alla bilder har en avsikt (utom dem som visar gulliga katter). Avsikten kan vara att förnedra förlöjliga förminska, eller bara att sälja. Idag var avsikten att väcka opinion. Just då var det lite för jobbigt. 

Varför kan det passera som ointressant att någon genom sexistiska bilder försöker sälja något du inte vill ha? 
     Varför är det obehagligt att någon genom plågsamt verkliga bilder försöker påverka allmänna opinionen?
     Varför är det extra obehagligt att allmänna opinionen kan påverkas i positiv bemärkelse? Till exempel att sikta nedåt den avgrund där samvete borde sitta? 
     Vi som redan har ett samvete behöver verkligen inte ta åt oss.
    Alltså: Det kan vara försvarbart att publicera bilder på döda barn. För att tala banalsvenska så är det tanken som räknas.

Märk väl: flertalet bilder på de döda barnen publicerades inte av någon storebror eller PK-övervakare till samvetskontrollant. De las ut av enskilda som tror att de gör något bra.
     Storebror, eller i dethär fallet public service, har i många år suddat till ansikten på foton för att skydda integriteten. Det är en god sak – och det är också därför vi allesammans blivit så ”PK” att vi inte väntar oss att se barnansikten flytande som trasdockor på vågorna.
     Det fanns inget integritetsskydd som suddade den nakna och napalmskadade vietnamesiska flickan år 1972. Inte heller den judiske pojken som med händerna över huvudet lämnade Warszawa år 1943. Just därför blev de symboler för en orättvis värld. Och inte bara det: eftersom de gick att känna igen blev de hedrade under de år som den mänskliga ondskan tog paus. En oetisk publicering kan alltså föra någonting gott med sig.

Att dagens foton är avskyvärda beror inte på publiceringen, utan på verkligheten den avbildar.

fredag, augusti 21, 2015

Lyssna på vem - t ex Martin Luther King!



När folk inte orkar mer, som det heter, då måste vi lyssna på dem! brukar det sägas.
     När folk inte orkar dela tvättstuga med kriminella svartskallar, då måste vi lyssna! Som om inte hyresvärden borde göra det. Om det ens längre finns en hyresvärd, den kan vara försåld…
     Men när folk inte orkar läsa SvD längre, eftersom den trampat över den nationalistiska gränsen, vem lyssnar då?
    
När folk inte vill ha flyktingar i närområdet, även om de aldrig sett en flykting. När folk inte vill se romer tigga vid närbutiken, även om de aldrig givit ett korvöre (för att det inte är ett dugg synd om tiggarna). När folk inte längre orkar med att brottsligheten ökar och skolkunskaperna minskar (även om de inte gör det) då måste man lyssna!

Vad tänkte borgarmedia göra sedan, när de lyssnat?
     Som det verkar idag: Släpphänt låta införa en borgerlig-fascistisk regim, så att de sedan kan fortsätta lyssna.
    
När folk inte orkar mer, eftersom det inställsamma jamsandet med nationalister gått för långt – då går det an att läxa upp folk och kalla oss elit eller PK eller södermalmsbor (även om detta inte gärna kan vara en förbrytelse i sig) eller allmänt vurmig, eller föralldel vänsterextemister (enligt ryktet går vissa liberala ungdomar under etiketten).
     Bara för att vi inte orkar mer. Bara för att vi drömde att en annan värld var möjlig.

När folk inte orkar mer. När orättvisorna besegrat det goda humöret, när kravet på personlig tränare står över kravet på likalön och god arbetsmiljö, när moderaterna och socialdemokraterna ingått union för att förmå oss uppskatta den Stora Europeiska Unionen som besegrar varje försök till självständig penningplacering, då borde väl media vilja höra vilken annan värld det är frågan om?  
     Somligt folk ser den som blond och behaglig, som en tillbakablick, som en femtiotalsdröm, som en Ilon Wikland-illustration
     Somligt folk ser den som solidarisk, humanistisk, rättvis, spänningsladdad, hanterbar.
     Vilket fok är det som ska lyssnas på?

Hur blev det bestämt, vilket folk som ska lyssnas på? Media har redan valt sida, den nationalistiska, den som står närmast den kapitalistiska hand som föder dem.
     Då blir ingen kvar på den humanistiska sidan, mer än vi själva. Och våra föregångare.

Martin Luther King sa: ”Intet i världen är farligare än  uppriktig okunskap och samvetsgrann dumhet.” Möjligen hade han fel. Den fejkade okunskapen och fjäskiga dumheten är farligare ändå.
     Men han sa också: Slutligen söker vi ett samhälle som kan leva med sitt eget samvete.
     Hälsningar till svenska media i huvudfåran: Vad säger er samvetet? Vad är värst, att försumma rasisternas klagomål, eller en hel världs behov av medmänsklighet?
     När M L King sa: Det kommer att komma en tid när tystnad är förräderi – vilken tystnad tror ni då att han menade? Tror svensk media idag att ”tystnaden” om en gärningsmans etniska bakgrund är förräderiet – eller tystnaden inför fascisternas uppmarsch i vårt hittills demokratiska land?

Frågorna är retoriska. Media är inte en person, inte åtalbar, går inte att fråga. Media har, efter Kings tid, skapat sitt eget maktfält. Att ifrågasätta media är att slåss mot drakar.
     Men låt en enda tung mediaföreträdare stå upp och seriöst förklara på vilka grunder de diskvalificerar Kings sätt at se på världen och dess förändringspotential.      

Det finns fler citat. För oss, folket som inte orkar mer. Eller för dem som verkligen borde lyssna.  

måndag, augusti 10, 2015

Polarisering. Förskräckelse. Roma-natten


Denhär sommaren har varit förskräckande, och det gäller inte bara vädret.
     Det politiska klimatet har polariserats, brutaliserats. Hatstormarna på nätet hotar att sabotera och tysta varje sakligt ifrågasättande.
    Samtidigt har politiken buklandat i en anda av skämmigt medlöperi. Det som händer på fler än en borgerlig ledarsida skulle vara katastrofalt, om det så kallade vanliga folket brydde sig om ledarnas sidor.

Kontentan är att antirasister gör fel vad vi än gör, medan rasisterna får göra alla tänkbara fel, ty det är yttrandefrihet.
     Demonstrationer antas vara kontraproduktiva. De kan nämligen uppfattas som irriterande. JA? Som om det inte vore meningen med att demonstrera! Det står var och en fritt att demonstrera för gulliga kattungar, men det är ingen som kommit på idén. Gissa varför?
     Borgare har en fundamental icke-förståelse för egenorganisering. Dessa självutnämnda entreprenörer är så illpinkat hjälplösa att de verkligen inte fattar syftet med och arrangemanget av en demonstration. Istället ser de för sig hur folkgruppen ”demonstranterna” far omkring och illfänas med tillbakadragna rasister som bara vill säga sin åsikt utan kommentarer. Uppgiften för borgarna själva är ju enbart det angenäma recenserandet av andras uppförande!  

Polarisering – medlöperi. Paradoxalt nog hör de samman. Under en tid av märkbar polarisering är det förståeligt (om än kontraproduktivt) att röster höjs för ”samling”.
     För borgarnas del innebär denna samling att tycka synd om rasisterna. Orsaken kan vara att man tycker likadant eller tvärtom tror att väljarna ska låta sig omvändas, men de flesta borgare ser det nog bara som ett sätt att för femtioelfte gången komma åt vänstern. För dem är inte fascismen särdeles skrämmande. Det är vänstern som utgör den stora faran.  
     Det är svårt att förstå varför, men låt oss minnas det. 
     För vänsterns del innebär önskemålet om samling att vi nu i åratal har vädjat till liberalerna att åtminstone bara bete sig som liberaler. Vi går till och med in och stöttar liberala mångfaldskampanjer, även då det möter kritik inom egna led, eftersom liberalerna har smitit. För att de är ansvarslösa, ignoranta eller vinstmaximerande?  
    
Polarisering utmärks av att alla sidor börjar bli förskräckta av vad extremisterna ställer till. Skillnaden är reaktionen. Där borgarna inte vill, kan eller förmår göra någonting, där agerar vänstern. Hurdan aktionen än är kan den tänkas gynna rasisterna (eftersom populism låter sig gynnas av allt utom kritiskt tänkande) och detta lever borgarna högt på genom att ideligen upprepa det i sina ägandes media.
     På så vis skaffar de sig rätt. Inte mot rasismen, utan mot vänstern.

Denhär sommaren har varit förskräckande. Utan att vädret varit det minsta kvavt, hett eller åsktungt har politiken istället tagit den vägen.  
     Tänkte inte skriva särskilt om Sd:s antiromska kampanj i tunnelbanan. Men skriker när jag läser detta:
”För dem som tycker att de historiska och lingvistiska kopplingarna här är långsökta: föreställ er att SL tillåter ett parti att annonsera med antisemitiska kodord intill en synagoga på årsdatumet för Novemberpogromerna. Det är i nivå med vad som nu har hänt: natten den 2–3 augusti 1944 fördes nämligen 3 000 romer till gasen i Auschwitz.
     Den natten kallas i historisk litteratur för zigenar- eller romanatten.
     Hela denna natt stördes fångar i närbelägna baracker av romernas ihållande skrik av protest, fasa och raseri.
     Det var den natten.
     Då må det kosta borgarna lite låts-indignerat pipande över pappersskräp och klisterremsor.

Om du inte tror på borgarnas förbruning, läs en som varit med: http://elinalmestad.se/2015/08/10/tack-och-hejda/

Eller kloke Esbati om normalisering.