söndag, juni 14, 2020

Vi är många, vi är gamla, stoppa föraktet nu!


Det var i början av pandemin jag hörde och verkligen tog in det; föraktet för gamla.
     Men, just gamla får vi inte längre vara. Föraktet för gamla är så starkt att ordet blivit belastat. Inte får du säga om en medmänniska att hen är gammal!
     I myndighetssammanhang kallas vi äldre. Detta är löjligt, med tanke på att en fyraåring är äldre än en treåring. Men vid pensionen blir man ”äldre” och sedermera ”äldre-äldre” vilket är så löjligt att någon borde behärska sig. Men vad ska en stackars byråkrat göra, när det är så föraktligt att vara gammal att det inte får uttalas.
     Sedan kom nyordet hela vägen från Nya Zeeland: vi är boomers (givetvis engelsk pluraländelse). Betydelsen verkar vara omstridd, men den tycks gå ut på att vi anmärkningsvärt nog lyckas med att samtidigt vara i vägen och omsprungna. Svårt att få ihop detdär, men helt kort: allt som gamla gör är fel, eftersom det är fel att vara gammal.

Det var i början av pandemin jag hörde föraktet tydligt. Det ena vuxna barnet efter det andra trädde fram och skröt om hur de låst in familjens fånar, eller beklagade sig över att sagda fånar tog sig ut iallafall. Eftersom de inte kunde förstå det nya läget!
     Detta beklagliga, men av vuxenbarnen så skickligt hanterade, tillstånd tycktes bottna i att vi människor dagen efter 70-årskalaset genomgår en total personlighetsförändring och inte längre fattar någonting, allra minst om hur man skyddar sig själv eller åtlyder enkla bestämmelser.

Början av pandemin var som en dammöppning. Äntligen var det latenta föraktet accepterat – nu var det ju för allas bästa!
     Efter det har vi på sociala medier kunnat ta del av hur omåttligt lustiga vi gamlingar är när vi famlande försöker ta oss fram i den nutida värld som vuxenbarnen bemästrar till fulländning på misshandlad svengelska.
     Vi tittar på fel teveserier, för vi förstår inte de coola serierna.
     Vi blandar ihop namnen på stora rap-konstnärer.
     Vi är dessutom så gulliga i våra valhänta försök att skriva på messenger eller dela foton.  
     Ett exempel: ”Nu har ni boomers upptäckt att det finns smileys och kan bara inte sluta. Love y'all!”
     Här borde jag lägga en riktigt ful smajlis, för vem vill bli tilltalad sålunda?

Som 65-åring är jag inte riktigt gammal än. Men jag är fullt beredd att ingå i det som politisk kategori, enbart för att påminna om att det inte är någon skam att vara i den.
     Gamlingskap är jobbigt. Att ta sig igenom varje steg på vägen dit och se glad ut ändå, det är värt respekt – inte förakt eller förbarnsligande.
     Och säg nu inte att varje ålder är svår! Att vara barn är ett helvete och att vara ung är förvirrande och att vara gammal är jobbigt, men att vara medelålders är en guldålder. Du som är det står på höjden av dina förmågor! Så se till att använda dem.

Gamla blir alla, utom de som dör (vilket säkert är det svåraste).
Tids nog blir vi gamla också dementa och senila. Det är vi är värda omsorg.

måndag, maj 04, 2020

Vi måste öva oss. Vi måste ordna en solidarisk samhällsplanering.


En tom påsk. En konstig 1 Maj.
     Hittills har vi inte påverkats mycket av corona, vi som lever i glesbygd och kan vara ute. Men smittan och rädslan finns runt om och stämmer ned humöret. Det blev en tom påsk, en konstig 1 Maj.

Varje dag hör vi nyheterna för att följa med i de registrerade dödstalen och uppdatera oss på rekommendationerna, dem som vi i början trodde var rådgivning men som nu framstår som nödvändiga krav. Mer hårdfakta om corona lär vi inte kunna ta till oss helt och fullt förrän efteråt – om det kommer något efteråt.
     Jonas Sjöstedts 1 Maj-tal i webbsändning var alldeles utmärkt. Men det var sångaren Stefan Sundström som yttrade den mening som gjorde starkast intryck: denhär krisen är bra för att öva oss, så vi vet hur vi ska göra nästa gång.

Det har faktiskt stått i nyheterna under rätt lång tid att det kommer svåra pandemier, nya virus, att antibiotikaresistensen ökar… nyheter som jag inte brydde mig så mycket om, då jag trodde det var ett framtidsproblem som medicinvetenskapen skulle lösa.
     Nu bryr jag mig. Framtiden är här. Det kommer fler kriser.
     Nu övar vi oss.

Att äldreboenden och hemtjänst lämnades åt sitt öde på tidigt stadium är en skam, en skam som bottnar i politiska beslut på ännu tidigare stadium. I en verksamhet som haltade fram redan innan, finns inga resurser att ta till. En personalstyrka, delvis outbildad, med osäkra arbetsvillkor och ständig stress, kan inte jobba mer. Vad de behöver är skydd för att hålla sig friska. Det fick de inte.
     De största misstagen detta land har begått var utförsäljningen av äldrevård och apotek, och nedläggningen av beredskapslager. På så vis blir man lätt ett offer för en pandemi.

Så Sverige har mycket att öva på, och många beslut att fatta för att få saker att fungera med skyddsnät också i svåra tider.
     Mitt i pandemin är det skrämmande att ta del av människors efterfrågan på stränga besked, order istället för rekommendationer, starkare kontroll. Som om strängheten i sig vore en del av lösningen. Eller som om det är en tröst, i svåra tider, att höra ledaren tala med befallande stämma.  
     Vi vet ännu inte om fel beslut har fattats i Sverige, eller vilka beslut som var fel och vilka som var rätt. Men en sak vet vi:  
     När vi ska ta ställning till hur Sverige ska fungera i framtiden, är det folket som ska ta ställning. Inte den starke ledaren. Och folket måste vid det laget ha fått klart för sig att det är solidaritet och gemensam samhällsplanering som stabiliserar omsorgsverksamheter och fyller våra förråd.

lördag, april 04, 2020

När utredaren blir känslosam är fan lös


I senaste numret av Expo finns en gedigen artikel om de så kallade ghettolagarna* i Danmark, och om proteströrelsen mot dem. Lagarna ingår i något som kallas ghettoplanen vilken syftar till att beröva människor deras hem, om området uppvisar vissa kritiska karaktäristika. 
     I ghettoplanen fastslås att Danmark måste förbli Danmark, eller bli Danmark igen.

Mer om det kan du läsa i Expo. Utöver den numera tillvanda vreden mot rasism och orättvisa väckte artikeln beklämdhet över hur nationalismen genomgående stöder sig på känslobetingade signaler.
     ”Danmark måste förbli Danmark” – ja vad i helsefyr skulle det annars vara? Om inte danskarna röstar för att gå upp i Grönland. I en demokrati är ju allt möjligt.
     Svammel är ursäktligt från politikeraspiranter. Men ”Danmark måste förbli Danmark” är den högsta myndighetens utredningsprosa.

Första gången jag såg något liknande trodde jag det var en olyckshändelse. Det var i SOUn om att göra nationaldagen till helgdag. Visst ingick hårddata, expertmässiga beräkningar av hur arbetstiden skulle förlängas vid olika alternativ, men själva motivtexten var alltigenom känsloframkallande. Motiveringarna gick ut på att vi inte ”fått” vara stolta över svenskheten (oklart vilket hindret var) fast vi hade så mycket att stoltsera med (här fanns en liten uppräkning).
     Texten var välsmorda mackor rakt i gapet på Sverigedemokraterna, det var bara det att knappast fanns då. Det var en socialdemokratisk text, och den var ingen olyckshändelse. Nationalism finns inom alla partier.

Idag är vi bekanta med känslosignalerna från alla fascismens schatteringar. Läser du en fackbok om nazismens tidiga framgångar är ett av huvudnumren just detta: hur man omvände människor i hjärtat genom att spela känslosträngarna, istället för att övertyga med sakargument. Nazisterna föraktade fakta lika mycket som alternativhögern idag gör det – och ett av våra demokratiska grannländer utformar sin ”ghettopolitik” med stöd i känslomässiga signaler.
     Nationalismen kan inte leva utan känsla. Nationalismen kan inte hantera fakta.
     Också demokrater har svalt betet. De rapar inte ens.      


* Alla politiker tycker inte att ghetto är ett bra ord. Detta är de måna om att framhålla. Att ordet kan uppfattas som olämpligt.

onsdag, mars 18, 2020

Den värld vi haft, och den värld vi har


”Den värld vi haft kommer inte att finnas mer” sa väninnan.
Den värld vi haft kanske inte har funnits på länge?

Oron. Inte i första hand för att själv bli smittad, även om det vore obehagligt. Men oron för ett samhälle som inte kan hantera sina medborgare med utsåld sjukvård och nerlagda beredskapslager. Oron för att pengarna vi skulle ha till ålderdomen smälter bort i en börskrasch som i slutändan sväljer också våra magra pensioner. Oron för ett samhälle vars medborgare inte längre kan försörja sig. Oron för en värld där vi inte längre kan röra oss.
Oron för en värld där flyktingarna på Lesbos kommer att ha dött och ingen vet vart nästa flyktinggrupp ska ta vägen, om vi ens tar oss tid att tala om dem.

Den allra värsta oron i denhär pandemin – hittills – är, utöver detta och alla jävla tänkbara nya virus, att vi ser ett omåttligt behov av auktoritärt beteende. Det är som att det inte spelar någon roll om en lösning är medicinskt motiverad eller inte, bara den är sträng och sätter folk på plats!
     I ett land får du inte cykla. Men hur sprider du smitta på cykel? Går inte att hostande hänga över folk från en cykelsadel!  
     På andra ställen får folk inte gå ut alls. Som om du bleve friskare av att sitta inomhus. Det var på digerdödens tid detta var allmän visshet.  
     Och gränserna stängs. Fastän smittan redan finns inne i så gott som varje land.
    
Detta är den värld vi redan har, en värld där drakoniska lösningar för många framstår som de tryggaste. När försvann den, pionjär- och upprorsandan?
     Den värld vi redan har är också den där vi flera gånger om dagen måste påminna om respekten för sakkunskapen, i dethär fallet Folkhälsomyndigheten. Där vi måste slå ifrån oss femtielva högljudda tyckare för att vaska fram underbyggd expertis. När försvann den, tilltron till kunskap?

Det är viktigt nu, att inte dra partipolitiska växlar på situationen. Om detta är vi alla överens. Men nog kan vi ödmjukt konstatera att det främst är de högerextrema som föraktar myndighet och kunskap? Kanske därför att de redan gjorde det tidigare, kanske därför att de är de enda som har något att vinna på en misstro gränsande till kaos.  
     De högerextrema spelar en allt större roll i den värld vi redan har.

”Den värld vi haft kommer inte att finnas mer.”
Visst var vi för omedvetna, för sans-souci! Vi slängde soporna i sjön, vi konsumerade antibiotika i samma mängd som småprylar tillverkade av små barnfingrar, vi utrotade människor i industriell skala och bad om ursäkt för det, vi sålde ut en fungerande välfärdsstat.
     Vi såg ut att, efter tragedin, ha besegrat hiv-aids. Då var vi väl osårbara?
     Idag är vi bara osäkra, och allt som står i denhär texten kan behöva ändras om några dagar.

tisdag, mars 03, 2020

EUs murar och 2015 års solidaritet


Låt mig påminna om situationen 2015: Massor av asylsökande lyckades ta sig till Sverige, där en stor mängd volontärer hjälpte till med värme, filtar, vila, mat, sällskap, stöd. Sovplatser ordnades i människors hem, i kyrkor och föreningslokaler, improviserade soppkök stod för måltiderna. Kommunernas tjänsteutförare låg i selen med tolv timmars arbetsdag för att få fram ordnat boende och undervisning. Det fungerade hyggligt, för att vara en nödsituation. När volontärer och kommuner inte längre orkade bad man staten om hjälp (det gällde bl a lättnader i skollag och bygglag, för att kunna medge provisoriska lokaler). Regeringen sa, vi ska tänka på det.
     Sedan gick den ut och stängde gränserna.

Fem år senare ser jag plötsligt taggen Aldrig mer 2015!
     Det året var traumatiskt. I synnerhet för flyktingarna, men också för alla de frivilliga som såg sina bemödanden om ett humant mottagande trampas på av S-Mp-regeringen.
     De som nu använder taggen hade också ett jobbigt år. De fick se två saker: flyktingar i behov av deras hjälp, och solidariska människor som var beredda att ge den.
     Eftersom dessa småskurna personer inte vill uppleva något liknande igen, vill de hålla flyktingarna på så långt avstånd som möjligt. Helst utanför taggtråd eller i rangliga båtar. Envisas kräken, kan man skjuta på dem.
     Utanför grekiska kusten attackeras barn och vuxna i EU:s namn. Dödsstraff är brottet för den som i sitt elände närmar sig Unionens murar.
    
Svenska högerpolitiker hundratals mil därifrån drar på sig uniformen och poserar gränsvakter. Deras media underminerar asylrätten genom att med viss konsekvens kalla de flyende för ”migranter”. Avgrundshögerns svans bidrar med att misstänkliggöra och håna precis alla: asylsökande, deras hjälpare, myndigheterna… och så vidare ända till hälsovårdspersonal som också är skyldiga till något, oklart vad.

Och vad gör den S-liberala regeringen? De vill inte tillbaka till 2015! Vilket vore förklarligt om de syftade på den skuld de bär på efter sitt svek i flyktingfrågan för fem år sedan – men det är inte det de menar. De menar detsamma som högern, detsamma som kapitalets nationalistiska union.
      Murar ska byggas och försvaras med vapen.

En idealistiskt lagd person skulle tro att denhär kontinenten fått nog av murar, av taggtråd, av läger, av åtskiljning och utestängning. Men det är tvärtom. Europa är byggt på utestängning och kommer att fortsätta med det.
     Det varnade jag för redan vid den svenska folkomröstningen om EU, det skrev jag om i min bok om Europa. Men det var inte så intressant.
     Minnet är kort, i år kortare än någonsin; börjar med en flyktingkatastrof för fem år sedan. Och istället för att förebygga fler sådana, är man överens om att dendär gången då vi handlade solidariskt, den ska aldrig upprepas.

lördag, februari 15, 2020

Kreativ tankeflykt via SAS


Om du undrar; mejlet som gick till Sveriges Radio (se förra blogginlägget) fick aldrig något svar från SR.
     En obetydlighetens skala: Förr var jag bara så obetydlig att mina texter inte ”fick plats” på DNs eller Aftonbladets debattsidor. Nu är jag så obetydlig att jag inte får svar av en offentlig aktör.
     I min påfallande obetydlighet överväger jag än en gång att skrota bloggen (som ju bara är ett 1990talsfenomen!) och övergå till milslånga fejsbokinlägg istället. Som den betydande personen Ebba Busch Thor, partiledare för ett om inte betydande så besynnerligt parti.

I likhet med nätets trollsvans har EBT hetsat upp sig över en reklamfilm från SAS. I filmen belyses det historiska, sociologiska och kulturella faktum att utveckling och framsteg sker genom utbyte; att låna och spinna vidare. Elementärt!
     Men EBT tolkar fakta helt annorlunda. För henne innebär de en ”destruktiv självnedvärdering”, ett hyllande av ”ingenting”.
     Flertusenårig mänsklig utveckling är för henne ingenting – eftersom den inte är unik och vår. En tanke som sannerligen är destruktiv.
     EBT likställer i kreativ tankeflykt denna reklamfilm med budskap från politiska ledare, vilka antas skapa rädsla hos många medborgare. De här medborgarna skulle alltså inte vara rädda för att bli arbetslösa, gamla, sjuka, ensamma eller klimatdrabbade, utan de är rädda för att de ”måste försaka sitt hem om fler ska kunna bli en del av det”.

Kreativ tankeflykt! Svamlet har inte mycket med SAS reklamfilm att göra, inte mycket med dagsaktuell politik; arbetsförmedling, värlfärdsmiljarder och bostadsbrist. Men det är lik förbannat genomtänkt, det visas av gensvaret i sociala medier när småtrollen kryper fram.
     EBT säger – äntligen – det ingen annan vågar säga!
     Men vad var det nu hon sa?
     Att utvecklingen inte är värd kattskit om vi inte får vara ensamma om den.

Snacka om destruktiv nedvärdering av mänskligheten. Den har tagit sig igenom istider, torkkatastrofer, vulkanutbrott, översvämningar, världskrig. Den har utnyttjats och svultit, dött i epidemier och krig, men på något sätt ändå lyckats utbyta varor och idéer för att långsamt och med svåra bakslag trots allt förbättra sin situation.
     Men om det inte var bara vi, så intresserar det inte en nationalist.
     Och det som intresserar EBT, det är att locka till sig nationalister.

lördag, januari 18, 2020

SR skyddar dem som vill kontrollera dem

Detta brev är sänt till Sveriges Radio:

Något ytterst märkligt inträffade under Ekots lördagsintervju. Den inbjudne gästen är Jonas Sjöstedt, en varmt uppskattad men inom kort avgående ledare för Vänsterpartiet. När han talar om ”de blåbruna partierna” blir han rättad av intervjuaren: Så säger vi inte här på Sveriges radio*.
     Sjöstedt uppträder fortsatt belevat, vilket han egentligen inte har någon anledning till, och förklarar kort att vi i Vänsterpartiet ”kallar en spade för en spade”. Intervjun kan fortsätta.
     Det som inträffat är alltså att Sveriges Radio bjuder in en gäst för en intervju, och tar sig för att avbryta och rätta gästen när det som yttrats inte passar sig, enligt en hittills obekant uppförandekodex för massmediet.

SR ska vara saklig, opartisk och neutral. Detta innebär inte att envar som står framför en mik i SRs lokaler måste underkasta sig er godtyckliga tolkning av hur opartiskhet fungerar.
     Det innebär inte heller att man rättar sina gäster, vilket är så ouppfostrat att Sven Jerring rodnar i sin himmel.

Vi har hört den förut: ”nu är ju inte SD här och kan försvara sig”. Däremot fick vi inte höra att Greta Thunberg inte var där och kunde försvara sig, när teves egen personal partiskt tillskrev henne uppfattningar.
    
Vi har hört den här också: ”Public service är vänstervridet”. Det var någorlunda sakligt riktigt, förr i tiden. Det vill säga under några år på 70-talet när vänstern hade det berömda problemformuleringsprivilegiet under en kort, intensiv och viktig tid.
     Att borgarna inte oemotsagda ägde kommunikationskanalerna gjorde dem så förvirrade och upprörda att ryktet om vänstervridningen ännu lever, fyrtio år senare. Det som är nytt är att ni inom public service har börjat rätta er efter det.

En objektiv undersökning av media har visat att de ger en svag övervikt för borgerlig politik och problemskrivning. När en sådan granskning inte slår igenom ens hos de granskade är det alarmerande! Falska nyheter och ryktesspridning har skadat bedömningsförmågan till och med hos SR och SVT, eftersom ni ängsligt rättar er efter myt hellre än fakta.
     Om kritik av de blåbruna, det av Åkesson utnämnda konservativa blocket, alltid hejdas av påflugna reportrar, då bidrar ni själva till den omdaning av public service som i synnerhet Sverigedemokraterna vill ha.  

Märk väl: ni har all rätt i världen att avgöra vad ni själva säger hos er i Sveriges radio. Det är inte regeringen och inte Sjöstedt som fått för sig att lägga ner opassande radiokanaler och redigera era inlägg så de passar regimen.
     De som vill göra det, är dem som ni för närvarande stöttar.
  
* Har inte hört detta själv, citat via Twitter