fredag, oktober 10, 2014

Polerad, patetisk och förfärlig - läsning av Åkesson

Det finns säkert ett namn för sjukan: att tvångsmässigt läsa mer och mer om det vi avskyr allra mest. Som ett utslag av denna åkomma läste jag Jimmie Åkessons bok Satis polito, vilket betyder ”tillräckligt polerad”.
Utöver det faktum att han är tillräckligt Lundagård-studentikos för att mysa åt latin undrar jag vad titeln står för. Att äntligen ha blivit rumsren? Eller en livslång önskan om att passa in? Troligen det senare, eftersom Åkesson inleder boken med att poängtera sin vanlighet.

Boken skildrar perioder i Åkessons liv varvat med (förmodligen fiktiva) dagboksinlägg från valrörelsen 2010. Den är lite tradig, fyrkantig, skriven utan driv. Därför är det svårt att fixera obehaget den väcker. 
Åkessons blandning av självgodhet och gnällighet känns patetisk, samtidigt som mannen haft en exempellös framgång; en spricka som svider vid läsning. 
Han är tillräckligt politiskt skarpsinnig för att inse hur mycket de skapade likheterna mellan socialdemokrater och moderater har haft att erbjuda Sverigedemokraterna. Detta extremparti lockar avsiktligt fram det sämsta hos medborgarna, eftersom partiet själva anser att det är det bästa – behovet att att forma in- och utgrupper.

Åkesson är skrämmande på ett för mig nytt sätt. Han är en till sägandes vanlig människa och en fanatiker, och en ovanlig fanatiker eftersom han är satis polito, tillräckligt polerad. Det är inte mordlust som lyser ur den stirrande blicken utan övertygelsen om sin egen normalitet, den som ingen kan ifrågasätta därför att den är självklar och undandrar sig ifrågasättanden. ”Vi vet ju alla” säger Åkesson, så att det blir den som säger nej som måste motivera.
Den retoriken i sig vore ingen orsak att vara rädd, om det inte vore för att den har fungerat.

Ett av de mest obehagliga avsnitten i boken är när Åkesson ägnar flera sidor åt att komma fram till att det inte var så klokt att tillgripa metallrör ”för att försvara sig” ute på stan. Han vet så väl hur hyggliga grabbarna är, han förstod att de kände sig hotade, det var därför de betedde sig sådär klumpigt valpigt, så som vi alla har gjort… och så berättar Åkesson om andras dumheter, bara som jämförelse. Alla har vi väl tänt till och langat fram tillhyggen någon gång? Sedan, när hela situationen är ursäktad, redogör han noga och med stor personlig känsla för hur gärningsmannen Almkvist ändå måste avgå. Han hade skadat partiet, och just det får inte ske. Pang, sedan är vi raskt över på strategin för nolltolerans! Detta är en retorisk fullpoängare.
Men var är vår svenska kulturella samsyn, den som Åkesson är så mån om? Det är inte alla vare sig svenskar eller andra människor som i sin hygglighet beväpnar sig under en fyllkväll på stan. Många spyr eller somnar, som alternativ.
Eller som Åkesson själv en vanlig vardagsmorgon. Hukande och darrande under grannens trädgårdsmöbel fruktar han ett överfall – detta i bokens enda sympatiska stycke.

Åkesson känner sig bestulen på sitt land. En orsak till det är att det idag är tillåtet enligt ordningsstadgan med ett minaretutrop per vecka i ett industriområde i Fittja.
Jag känner mig bestulen på mitt lands tillgångar av kapitalisterna. En orsak till det är att de redan har gjort det när de sålde ut välfärden och spelade bort de pensioner som Åkesson säger sig värna.
Vi kommer aldrig att bli överens om detta. Som Åkesson så riktigt säger, det finns en värdegemenskap som förenar människor. Men han borde ha sagt: det finns flera.
En värdegemenskap är ”socialkonservativ nationalism” – för Åkessons parti. En annan är socialism, för oss inom arbetarrörelsen. Men att vara svensk utgör inte tillräcklig grund för en värdegemenskap. 
Att vara svensk är en födelseort eller ett medborgarskap – inte en uppsättning moralvärden, inte en aldrig så djupt åtrådd normalitet. Detta framgår, bland många kanske viktigare exempel i vår samtid, av Åkessons bok.

Sången om Sverige / är inget annat / än det vi väljer att tro
ur Patriotisk sång, HD

fredag, september 19, 2014

Det är synd om valets vinnare - bra människor röstar Sd

Bra människor röstar på Sd – det är budskapet i en nästan likalydande insändare i Dalademokraten och Sydsvenskan. Bra människor (i både Skåne och Dalarna) är upprörda över situationen inom skola och sjukvård, och det är därför de väljer Sd, för att välfärden ska fungera!  
Inget annat parti tycks ha brytt sig om välfärden, inte ens när den fick sammanfattningen vårdskolaomsorg. Medan Sd verkligen har visat att de tycker synd om människor! 
Kom inte här och försök ge människor verktyg för att förbättra sin situation. Det som ska tyckas är synd om!

Ett annat skäl till att hyggliga människor röstar på ett nationalistiskt parti är märkligt nog internationellt: för att flyktingar, som det också är synd om, äntligen ska få hjälp på plats, i sitt närområde.
Den mest hjärtlösa lösningen av alla är, enligt insändaren, att bo i Rosengård eller Rinkeby-Tensta. Det säger ungefär allt om skribentens kunskap om våra mest namnkunniga förorter*.

Mest synd om är det iallafall om Sd:s väljare. De är utsatta för ”hetsjakt” och blir kallade för rasister; ”ni förstår inte hur det känns!” enligt insändaren. (Vilka vi? Hur vet hen det? etc)
Tamejfan: Sd gick sta och vann ett val, och fortfarande är det synd om dem!
För en gångs skull ska jag helt seriöst citera en sd-are, nämligen den tappra medlem som i en hatstorm på Flashback skrev: ”Om du inte vill bli kallad för rasist, följ då vårt partiprogram och skriv ingenting rasistiskt!” Inte för att jag tycker partiprogrammet är vattentätt. Men det var en vacker vädjan till mobben. 
Den mobben bortförklaras av insändarskribenten som jämförbar med de ”rötägg” som finns i alla partier. Och visst har alla partier medlemmar som är straffade för större eller mindre brott. Men alla partier har inte en svans som med systematik skickar hat- och hotmejl.
Sd:s stackars väljare bör med det snaraste gå tillrätta med sin svans. Inte med oss som blir utsatta för den.

Det måste gå att få ordning på utfrysning, påhopp, smutskastning och hat!
Så säger insändaren. Det låter mycket klokt. Men vem är främsta målgrupp för eländet?
Skribenten menar att det är Sd:s väljare. 
Allt som händer utanför den gruppen är osynligt för hen. Det interna tyckasyndommandet liknar sektbeteende.

Insändaren utmynnar i att ”vi”, alltså alla som har något att invända, bör läsa Sverigedemokraternas program för att inse att de inte är rasister. Hen beskriver kritik mot Sd som en total faktabrist, vilket är ett igenkännbart led i taktiken: de som är emot oss har bara inte förstått!
En taktik som jag känner igen från min fascistiske konfirmationspräst: ”Har ni några frågor, eller fattar ni vad jag säger?”

Det råkar vara så illa att jag har läst Sverigedemokraternas program. Särskilt svårt hade jag för den kulturpolitiska delen, som förmedlar en rasistisk grundsyn. 
Om du inte vill bli kallad för rasist, följ då något annat partiprogram…
Och även om det kanske någon gång kan vara synd också om rasister, så är situationen långt mer allvarlig för dem som blir utsatta för rasism. Då är det verktyg som behövs, inte medlidande.

* ”I Rinkeby lever vi med hjärtat” sa generationer rinkebybor

fredag, september 05, 2014

Stockholm - i avsaknad av saker

Får ibland frågan om vad jag saknar i Stockholm. Eller, låt mig förtydliga:
Dalfolket frågar lätt nedlåtande om jag har kommit över Stock’om nu, eller om det faktiskt finns något jag saknar. Nollåttor frågar med bävan om jag verkligen inte saknar storstaden.

Låt gå, här kommer svaret.
På det stora hela nej – jag saknar inte Stockholm. Jag saknade det mer när jag körde under och förbi det varje dag på vägen mellan Sundbyberg och Botkyrka, när det jag såg av storstaden var bilköerna på Essingeleden, Sundbybergs kyrka i kvällsljus och Tumba centrum till lunch. Då saknade jag Stockholm – staden av ljus och musik, taxidäckens vinande mot asfalten längs mörka vatten, det Stockholm som jag en gång bebodde och befolkade, Stockholms strövtåg och sevärdheter, politik och poesi, med kamp, kamrater och krogar.
Det hann jag sakna färdigt när jag, alldeles i dess närhet, var utan det.   

I det lilla, i detaljerna jo – då saknar jag saker i och runt Stockholm. Mest de ädla lövträden. Ekarna på Ekerö och i Botkyrka, lindarna i Huvudsta allé, almarna i Kungsträdgården. Jag saknar Mälarens badvatten och promenadvägarna i Råsunda eller på Kungsholmen.
NK:s julskyltning kommer jag att sakna, och ibland kommer det för mig att jag saknar ABF-huset på Sveavägen, vilket är förvånansvärt.
Jag saknar att slinka in på Rydbergs på Drottninggatan och ta ett glas rött och skriva, och att hänga med poeterna i källaren till Biljardpalatset.

Rinkeby har jag saknat sedan sekelskiftet. Det är ungefär som med byn jag bor i sommartid, den saknar jag sedan förra sekelskiftet.
Så vad är saknad? Talar vi om en plats eller en tid? Sannolikt ett tid-rum, det jag försöker ringa in via skönlitteratur.

Politik och poesi. Om vi återgår till det förra, så saknar jag Hagaparken som borde fått vara park - och att i årets val inte få kryssa Ali Esbati på Vänsterpartiets riksdagslista för Stockholms län!

lördag, augusti 30, 2014

Nazimarsch, klockklang och frånvarande liberaler

När nazisterna marscherar och kyrkklockorna slår, då må det väl vara allvar.
Men var är ni då, ni liberaler?

Dessvärre är ni på precis samma plats som då, en gång i tiden. Kommer ni ihåg det: hur nazzarna skulle ta hand om kommunisterna på gatorna, så skulle de konservativa sköta landet och ni själva stå osmutsade när det smutsiga kriget var slut.
På sin tid en lönsam kalkyl. Och där har ni liberaler blivit kvar.

Ni ställer er vid sidan av, snett över det som pågår. Ni funderar över principer, till exempel med vilken regel man bäst ursäktar sig för att låta nazister än en gång ta upp plats. Ni underlåter till och med att säga ”än en gång”.
Och detta nu, när ni omedelbart borde göra något för principen om alla människors lika värde! Den princip som nazisterna gärna skulle göra snus av med ett hånskratt delvis på er bekostnad; ni de eftertänksamma dörrröppnarna.

Bli liberaler nu! Ställ upp för upplysningsidealen eller FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, och försök hitta någonting i dem som har med människors levnadsvillkor att göra!

Utan att ha deltagit i motdemonstrationerna i vare sig Falun eller Stockholm har jag läst ett tjog uppdateringar på fejsbok.
Det var nästan fullsatt i Kristine kyrka i Falun när det hölls gudstjänst för mänskliga rättigheter. Tack, Svenska kyrkan som gör rätt saker!

Att det är gott att vara stockholmare tycker den som demonstrerar under de almar som folket en gång räddade: ”Vi var tiotusen eller mer som samlades där, leende människor! Stort tack till poliserna som hade tilliten att möta oss utan hjälmar!
Enligt polisens siffror var ni 14000, stockholmskamrater! Och att poliserna är klokare i Dalarna och Stockholm än i Skåne, det konstaterar så kallat vanligt folk på gatan.

De partier och ungdomsförbund som var synliga i Kungsträdgården var, enligt en skribent: Vänsterpartiet, Ung vänster, Piratpartiet, SSU, FI och RKU, Miljöpartiet.
Var var de övriga? Var var SSU:s stora moderparti?
Och var farao var liberalerna?
Det är möjligt att social-liberaler tycker att det är viktigare att nazister ostört får hålla tal, än att vi som demokratiskt samhälle visar att vi inte accepterar brott mot mänskliga rättigheter.
I detta avseende är media fullständigt makttrogna. Enligt en anna fejsbokvän: ”Nyheterna i P1 flyger med autopilot. Polisen påstods ha hållit isär ’de båda grupperna’. Det är missvisande intill lögnens gräns och över. Det var inte två grupper. Det var 14000 som protesterade mot nazism.” 

Till liberaler, socialdemokrater, massmedia:
Antifascister är inte extrema. Vi är en folkrörelse. Minns ni överhuvudtaget vad en folkrörelse var? Har ni någon historiemedvetenhet?

Folkrörelsen fyller kyrkan i Falun och äter glass i Kungsträdgården. Hela tiden sårade och upprörda av att ni tycker det är rimligt att nazister fortsätter med upprepade kränkningar av allas lika värde.
Det är inte mötes- eller yttrandefrihet vi ifrågasätter.
Vi ifrågasätter att frivilligkrafter rids ned av polis och att t ex hyresgästföreningen måste boka om sitt sedan tidigare annonserade möte för att ge lugn och ro åt nazisterna. Vi ifrågasätter  att lugn och ro överhuvudtaget kan förknippas med nazism, som om det vore 1930-tal.

Då, på 30-talet, var det begripligt. Då fanns inte FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. På grund av nazisternas folkmord finns den nu; det enda sekulära globala rättesnöre som existerar. En ny idé, i ett historiskt sammanhang. 

Idag ser det ut som att kristendomen lättare än liberalerna tar till sig nya idéer. Borde ni inte vara en liten smula bekymrade över det?

Läs också:



fredag, augusti 29, 2014

Postkolonialt pianospel pre valdagen

Dikten nedan skrevs under en tid av introvert postkolonial personlig insiktskamp. Låt den inte besannas!
Låt oss inte döda det vi älskar. Låt oss vara konstnärliga kamratliga solidariska soloister. Låt oss minnas historien och gå till val på att försöka göra någonting en liten smula bättre!


Hur jag dödar mina älskade

Blodsutgjutning kotförskjutning
Sliten ryggrad har vi alla

Bäckenskålen, skenbensstrålen
påhängt kött och artefakter
påklätt hudceller, sensibla
rede redo för kulturen
implantat i revbensburen

Hear hear!
Tillhörig plingplongar elfenben
högt över tandlösa vildar
På gluckande glyckliga ängder
spelas till glädjen Führer Elise
G för galopp, i dur, i dur
Air för luft, för luft och ljus

Dirra mina glädjesträngar
darra gåshud, fjädra g-dur!
Bara barbarer oberörs

Fioliolej, hur
ovetande felar!
Ess stöts i hornet
när jägarna går ut!

          I skymningen levereras hudarna
          prydligt numrerade

onsdag, augusti 13, 2014

Att ta debatten - i fyrtio år

Många gånger har vi hört argumenten för att ta debatten. Eller alla argument för att inte ta den. Märkligt nog låter det ofta så lika!
Att ta debatten är att acceptera rasistiska problemställningar. Att inte ta debatten är att respektera rasistiska problemställningar. Bara ettpar stavelser som skiljer.

Att ta debatten innebär på massmediska att fundera på hur många immigranter som ryms i det glesbefolkade Sverige, alternativt ryms inom högerns budgetramar, eller att delta med dem som blivit rånade av en svarthårig person eller tror att de ska bli det.
Att inte ta debatten innebär att avstå från att reta hyggliga mäniskor genom att prata om andra hyggliga människors problem, och att lägga skulden för diskriminering på de diskriminerade, så att ingen annan blir ledsen än den som redan är utsatt.  
I detta debattklimat får den antirasistiska rörelsen ofta höra att vi är kontraproduktiva. Att demonstrera mot Sd gynnar Sd (finns det källa på det?) Att säga att Sd för en rasistisk politik är att kränka alla som röstar på Sd. Och så vidare.
Som om väljarna inte kunde tänka. Om de kan det, kanske de gillar en rasistisk politik? Bara den inte får sin rätta benämning.

”Kan det främja naturliga kontakter mellan olika befolkningsgrupper att med - - anknytningar till trede rikets illgärningar anklaga genomsnittssvensken för att vara rasist - -?”*
Det är omkring fyrtio år sedan detta skrevs. Med samma naiva uppriktighet då som nu. Det handlade om Katarina Taikons ihärdiga gärning för att ge romer mänskliga rättigheter. Samma gärning som motverkades genom hänvisningar till ”den svenske arbetaren” och ”hans” känslor.

Föreställ dig att Taikon sagt: Ursäkta, vad tokigt det blev. Förtrycket av romer har förstås ingenting att göra med genomsnittssvensken!
Hur skulle hon då ha kunnat ta debatten?

Nog kan vi tycka att det finns mycket kvar att göra i förhållade till romerna. Men vad Taikon med flera kämpade för var rätten till bostad och utbildning, så låt oss vara glada för att hon inte la ned sin penna och röst!

Föreställ dig att vi idag säger: Ursäkta, vad tokigt det blev. Diskrimineringen av utlandsfödda har förstås ingenting att göra med genomsnittssvensken!
Hur kommer det då att se ut om fyrtio år?

Om vi vill ta debatten, om vi vill krossa rasismen, om vi vill förändra samhället till ett med lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter för alla – om vi vill det, måste vi kalla saker vid deras rätta namn, och det är ändå bara början. Allt det andra, själva görandet, är mycket svårare. Det kan inte utföras så länge vi förväntas hålla igen och ta hänsyn till hyggliga människors känslor. Om vi gör det kommer många andra hyggliga människor att få än svårare villkor att leva under.  

Att inte namnge förtrycket, att förvandla varje hinder till en personlig upplevelse eller kränkning – det är att inte ta debatten.

Att vara antirasist, är att ta den. I hopp om att kunna uträtta något lite av vad Taikon gjorde. 

*Den dag jag blir fri, En bok om Katarina Taikon, Lawen Mohtadi 2012

lördag, augusti 02, 2014

Folkkultur i skön blandning

Folkmusikfesten i Stjärnsund firade tioårsjubileum idag. I Stjärnsund möter varje år lokala musiker impulser och inspiration från annat håll. Det är marknad, det är herrgårdslunch, det är husbilsparkering utanför den nedlagda skolan, det är buskspel utanför lanthandeln, det är några improviserade loppisar, det är mc-gäng som mumsar korv och glass, allt detta i vitkalkad bruksmiljö. Och så är det konserter, spelmansstämma, kortkurser, dans och poesi.
Den som går genom bruket hör kantorn lära ut grunderna i orgelspel i kyrkan, eller ukulele-eleverna som tränar Lilla söta fröken Fräken, eller ett gäng på brukskontoret som tränar skotska folkvisor.
Själv medverkade jag i en lokalpatriotisk programpunkt i blandteknik. Spelmannen Kalle Sjöblom och jag erbjöd en ånglokstur genom tiden med text, ljud och musik. Sedan gick jag och hörde klezmer. Andra valde jazzpianisten.

Kultur betyder odling, och odling innebär blandning.
Ingen har uttryckt det bättre än Folkmusikens hus vars text jag lånar i förkortning: 
Folkmusiken har använts i olika politiska syften; under 1800-talet för att skapa nationell identitet i samband med nationalstaternas bildande i Europa. Nazisterna använde folkmusiken för att manifestera den ariska kulturen. Vänsterrörelser adopterade folkmusiken under 70-talet som ett uttryck för det arbetande folkets musik i motsättning till den kommersiella amerikanska. I konflikterna på Balkan under 1990-talet användes folkmusiken och folkdanserna som propagandavapen, med blodbad som följd. Kultur är för nationalismen vad hudfärg är för rasismen – redskap för förtryck och föreställningar om ”vi och dom andra”.
Idag anser sig extremhögern företräda folkmusikens och folkkulturens intressen i syfte att skapa föreställningen om en ren, nationellt avgränsad svensk kultur, i motsättning till ”främmande” kulturella uttryck. Denna föreställning är historiskt falsk och dess yttersta konsekvens intolerans, främlingsfientlighet och rasism.

Nedan finns ett foto från Folkmusiker mot främlingsfientlighet. Se på skorna! 
Politik och poesi gillar blandningar. Och just i prajd-veckan är knätofs och rosa pumps helt rätt!