söndag, januari 20, 2019

Fåna er inte - organisera!


Visst har vi hört alla argument för och emot att låta S & Mp regera på bas av en kapitalistslickande överenskommelse med C & L och med motvilligt medgivande av V.
Visst är argumenten bra! Från båda sidor, alltså.
Visst är det tröttsamt med tvärsäkerheten från dem som har alla de goda argumenten och vet att de inte bara har rätt utan kommer att rätt när historien skrivs.
Visst är det skönt att inte ha varit med om att fatta dethär beslutet.
Visst är det asigt irriterande att vanliga medborgare i radio och teve ideligen yttrar sig om  hur dumma, barnsliga och ovärdiga de politiker är som inte kan komma överens – som om det funnes någonting att komma överens om i den polariserade politiska miljö vi själva har röstat fram.

Med det valresultat vi hade gick det inte att bilda annat än en svag regering, och från vänsterperspektiv inget annat än en dålig regering. Det är därför milt talat poänglöst att vara missnöjd med att regeringen inte kommer att driva vänsterpolitik. Efter valet var en rättvis politik inte tänkbar.  
     Däremot har vi all anledning att vara missnöjda med att regeringen kommer att driva en politik som ökar orättvisorna i samhället och därmed riskerar stärka nationalism och fascism. Även om man är någorlunda tillfreds med att Sverigedemokraterna inte avgör politikens utformning nu.
     Hur det kommer att bli, det vet vi inte. Men dessvärre tyder det mesta på att fascismen gynnas av båda alternativen: en svag regering som ökar orättvisorna, lika väl som en regering som uttryckligen ger luft åt nationalisternas tolkningar.
     Vi måste stå ut med att leva i en tid när hotet om fascistiska lösningar ligger mycket nära.

Det är bara folkligt motstånd för vänsterpolitik som hjälper. Inte hur proffspolitikerna styr ihop det på regeringsnivå – hur viktigt det än är. Inte hur fritidspolitiker snickrar hyggliga överenskommelser för det lokala bästa – hur nyttigt det än må vara. Utan det är faktiskt ni, alla tvärsäkra argumentatorer och självgoda ring-P1-snackare, det är ni som måste organisera er. För rättvisa och solidaritet.
     Vill ni inte det, så gnäll inte sedan på folk som har energi nog att organisera för gemensamma intressen. Jag har faktiskt större respekt för en moderat som kör sitt ”inflytande för näringslivet” i fullmäktige eller en miljöpartist som bara surrar om stigarna i stadsparken, än för folk som aldrig tagit ett gemensamt ansvar och retar sig på alla som gör det.

Regeringsfrågan är oerhört viktig, men den är temporärt löst. Nu handlar det om vad vi gör själva. Det är bara solidaritet som kan hejda fascismen.

lördag, januari 12, 2019

Liberaler för statlig styrning, eller Socialdemokrater vinner på icke-fråga


Inte nog med att socialdemokraterna kan gå med på att leda en borgerlig regering. Nån jävla regering måste vi ju ha, och färre dör i kolera än i pest. Men dålig politik förblir det.

Den eventuella liberala regeringen nöjer sig inte med de stora frågorna som att försämra arbetsrätten och höja hyrorna. Nej de visar sannerligen omsorg om de små, fast på sitt eget vis. De kommer att lagstifta om skolans ordningsregler.
     Något liknande har aldrig hänt.
     Enligt skollag och läroplan är det rektor som fattar beslut som skolans ordningsregler, i samråd med eleverna.
     Att en liberal regering, som inte ens har tillträtt, yttrar sig i detalj angående vardagen på en arbetsplats, är oerhört.

Det finns goda skäl till att elever ska använda mobilen på lektionerna. Det finns goda skäl till att de ska låta bli. Vilket som ska gälla avgörs på plats.
     Ta upp mobilen, ni ska söka industricentra i Asien
     Stäng av mobilen, ingen annan vill höra din love-lista
     Ha translate igång när ni läser texten
     Har du inte hittat Selma Lagerlöf? Men få lite fart på google nu!
     Lägg ner dendär, du skulle vara färdigchattad på rasten!
     Målet med lektionen är…
Enligt läroplanen är det målet med lektionen som ska avgöra vilka metoder och hjälpmedel som ska användas, med läraren som ansvarig för lektionen och rektor som ytterst ansvarig för verksamheten.

Det finns synpunkter på detta, förstås. Från att allting ska utgå från elevernas intressen, till att staten ska styra det centrala innehållet för varje lektion. Men än så länge är det rektor som bestämmer reglerna, i samråd med eleverna. Det fungerar någorlunda. Hittills har iallafall ingen regering fått för sig att rita om rutorna för bollspel på skolgården, sätta upp hårtorkar i omklädningsrummen eller förbjuda glass till skolavslutningen.

Den blivande regeringen kommer att fatta mycket värre beslut än detta. Det mest väsentliga är inte omyndigas möjlighet att utnyttja en kommunikationsdevis – därför levererar jag heller inga sakargument för någondera sidan. Det är nämligen skolans sak att fatta beslut om detta. Den eventuella regeringen har valt ut detta som den symbolfråga det är. De vill verka regeringsdugliga och är berättigat osäkra på sitt underlag, visar därför någon sorts dådkraft genom att sätta in stöten mot ett tankekluster som de utgår från att väljarna uppfattar som hotfullt; bubblan modernitet-ungdom-teknik.

Idag fick jag reda på att det är Socialdemokraternas idé. Liberalernas skyddsande må förlåta, men nog låter förslaget alltigenom präglat av majoren?
     Om denna icke-fråga är vad Socialdemokraterna får igenom när de förhandlar, finns det än större skäl att hysa oro för dethär landet. Och tyvärr en liten ful strimma av förakt för vad socialdemokratin låtit sig barbapapa-omformas till.

tisdag, januari 01, 2019

Läsefrukter 2018


Att finna höjdpunkterna i läsningen under år 2018 är inte så lätt. För det första läste jag ovanligt lite. För det andra blir jag nästan aldrig imponerad av nya romaner, antingen författaren är Jonathan Safran Foer eller Eija Hetekivi Olsson. Visst är de skickliga, men inte berör det mig. På sätt och vis har jag större nöje av de få poängerna i en tramsbok som Stockholm rosé än att plöja igenom ordmassorna i kvalitetslitteratur i väntan på något relevant eller vackert.

Hans Roslings bok Factfulness skrevs när den var ny upp som måste-läsning. Sedan har jag sett den kritiseras för sin brist på maktperspektiv och att den ger förhoppningar istället för metoder för förändring. Även om jag instämmer i kritiken anser jag att Rosling gör rätt som ger oss någonting att hoppas på. Känner du dig uppgiven, ta till dig hans statistik. Metoderna för förändring lär vi fundera ut själva.

När det gäller omläsning av gamla favoriter rekommenderar jag Emily-serien av LM Montgomery. Det är en utvecklingsroman i tre delar som kommit lite i skymundan av den fantastiskt omtyckta Anne på Grönkulla. Emily-böckerna är mer självbiografiska, lite vassare och klarare. Romantik och poesi känns mer integrerade, och situationskomiken är nertonad för att i slutet av serien helt försvinna i vuxenblivandets kamp med ambitioner, sömnlöshet och osäkra förälskelser.

Biografier är nästan alltid givande. Jesper Höglunds Lusten och ensamheten, om Hjalmar Söderberg, är alldeles lysande i början med Stockholm-skildringar som motsvarar förebildens. Att andra halvan blir tråkig beror mest på att Söderberg levde ett rätt tråkigt liv.
Viktiga biografier för den som vill lära sig förstå sektmedlemskap och politisk fanatism är Älskade terrorist av Sundberg & Huer, om en kvinna som gifter in sig i IS, samt Utviks När Stalin var gud, om sektvänstern på 60-talet. Varning för längtan efter renhet och obeveklig konsekvens, som tydligen en del unga människor känner starkt behov av. Varning för instängda världar – då behövs det mer läsning!

söndag, december 23, 2018

Jul utan poesi, men i barnens mun


Det blir inte mycket skrivet, varken politik eller poesi.
     Poesin är lite död, ty spänningsfältet saknas: ”Gudarna går i fältet / där spänningar sås / stegarna växer”
     Poesin skriver sig inte i harmonisk vällevnad, den privata som jag är ödmjukt tacksam för.

Politiken däremot, den är så jävlig att den undandrar sig beskrivning. När varje fenomen jag befarat, varnat för, är på väg att inträffa, då återstår endast att upprepa samma sak igen eller att skriva, vad var det jag sa. Fast jag vet ännu inte om det blir fascisterna eller de konservativa som tar över makten – och gör det någon skillnad? när de vill samma sak.
     När politiken bygger på förakt för de arbetande människorna, vad finns då att säga annat än, det är fel. Det har socialisterna sagt länge, och det verkar inte som att någon bryr sig.  

Men nu är det är jul, och julen är medmänsklighetens högtid. Ja, inte när USA bombade sönder Vietnam, inte den julen, den som du ändå har glömt eller inte upplevde och därför inte förstår. Men julen i allmänhet bär på ett budskap, och eftersom det nu är jul måste jag skriva en julblogg. Det ingår, oavsett politik eller poesi.
     Karlfeldt, han kunde skriva poesi också julen 1917. Men det blev Svart jul:
     ”'Mörkt och förbi'
     är denna jultids dova melodi”

Men ett barn kan säga sanningen:
     Flyktingbarnet för tvåtusen år sedan sa, Älska varandra.
     Det gömda barnet Anne F skrev, Det är underbart att ingen behöver vänta ett enda ögonblick förrän man börjar förbättra världen
     Det svenska barnet Greta T säger, Se till att vi får behålla en beboelig jord.
     Rinkebybarnen sjöng, Tillsammans blir vi som en symfoni
    
Valfritt barn behöver inte klicktummar för en hätsk enrading på nätet, hen säger kloka saker ändå. Så –  
     Be ett barn säga något klokt
     Ge en gåva till Rädda barnen, Fristadsfonden eller SOS barnbyar
     Håll fast vid det som är viktigt och sant  

En God Jul och bättre politik önskas er!


måndag, december 17, 2018

Budget som ren elakhet


Regeln är att en övergångsregering måste lägga en ”opolitisk” budget, så långt det är möjligt. Socialdemokraterna hade alltså begränsat manöverutrymme från början. Oppositionen brukar i normala tider anpassa sig efter det läge som råder och avstå från kraftigare utspel. Men nu är det inte normala tider.

Borgarna har aldrig utgjort någon lojal opposition. Med en ideologi som bygger på egoism är det svårt för dem att fatta begrepp som sammanhållning och ansvarstagande. Men det är ändå ett långt steg att högern går ihop med fascisterna för att dels trumma igenom en borgerlig budget som väljarna inte önskat, dels sabotera för den regering som slutligen blir vald.

Denhär gången har de inte nöjt sig med en klassisk borgerlig budget; lägre skatter och fritt fram för privat företagande, det som de faktiskt tror på. Att sänka skatterna för högavlönade och se till att de får bidrag för hushållsnära tjänster, det är vad borgarna alltid sagt att de vill. Att progressiva myndigheter läggs ned kan också ses som vanlig borgerlig misstron mot just myndigheter. Men att idag, efter monstersommaren 2018, dra ner på Naturvårdsverket, slopa flygskatten och överlag minska insatserna för klimat och miljö, det är att demonstrativt visa att man struntar inte bara i klimatet utan i människor befogade oro över det. Nej till byggsubventioner och minskade arbetsmarknadspolitiska åtgärder visar på samma sak. Att vi alla, folket, behöver arbete och bostad är inte borgarnas problem.

Men det räcker inte ändå. Denhär gången har de lagt en elak budget för att visa att de verkligen kan klämma åt människor – unga, arbetande, funktionsvarierade.  
·       - Nej till gratis kollektivtrafik för unga
·       - Inget förbättrat LSS
·       - Slopade bidrag för kostnadsfria lovaktiviteter
·      - Nedskärning av medel till Kulturskolan
·       - Slut på avdragsrätt för fackföreningsavgift

En meningslöst elak budget. Ingen som vinner särskilt mycket på detta. Det är bara elakt. Som en antydan om vad de verkligen är i stånd till, om de får makten.

fredag, september 07, 2018

Ångestvalet 2018


En fördel med opinionsundersökningar är att de höjer valtemperaturen. När man har svårt att värja sig mot siffrorna, måste man förhålla sig till dem.
     En nackdel med opinionsundersökningar är att de kan misstas för ett valresultat samtidigt som de osakligt kan påverka det faktiska valresultatet.

Mätningarnas lilla nedgång för Sverigedemokraterna kan – dessvärre – förklaras med att människor ogärna uppger att de röstar Sd. Ju närmare skarpt läge vi kommer, desto mindre benägna blir de att säga det parti som de faktiskt valt.
     Å andra sidan har Sd inte bara normaliserats utan kommit att framstå som vinnare, vilket gör det mindre skämmigt att stå för sitt val.
     Det bästa med glädjesiffrorna är att aktiva sverigedemokrater kan ha drabbats av hybris och tagit lätt på kampanjandet i tron på en promenadseger. Sådant brukar straffa sig.

Det vet rutinerade vänsterpartister. Det är åtskilliga gånger som vi invaggats i säkerhet av goda opinionssiffror och härlig stämning i möten med medborgarna – för att sedan få samma taskiga 5-6 procent som vanligt. Så kan det gå även denna gång.
     Många av de besvikna och förbannade socialdemokrater som under året tänkt att ”näää, nu blir det V” kommer att hålla kvar vid sitt parti trots allt, med den sedvanliga besynnerliga sosselojaliteten. De trivs bättre i sin unkna stuga där pappa styr och ställer, än i en verkstad där man måste göra något själv åt sakernas tillstånd.  

Valtemperaturen… för oss som redan är intresserade behöver den inte höjas, här härskar febern och ångesten.
     Det är möjligt att vi får fascister i regeringen.
     Eller en regering som förhandlar sig till stöd av fascister.
     Mest troligt är kanske att vi inte får någon regering alls på ett bra tag, eftersom Sverigedemokraterna lovar att blockera tills de får sin vilja igenom, och Moderaterna har lovat regera om de så ska göra det i minoritet. Vilket inte tyder på demokratiskt sinnelag; snarare har de redan påverkats av fascisternas aktuella huvudkrav att till varje pris få bort Löfven.
    
Ja vem skulle inte vilja få bort Löfven. Men hur illa jag än tycker om den karlen och hans regering är situationen ändå den att det är den enda regering som är möjlig att hoppas på. Så det finns orsak att hysa ångest över detta val, valet som i grunden handlar om demokratin.
     Vi måste förstå att demokratin är hotad” säger Hedi Fried. Hon borde säga: NI måste förstå.
     De konservativa, de liberala, alla de som inte bryr sig – de måste förstå att demokratin är hotad. Ty hur mycket jag än tycker om Hedi Fried, önskar jag att det aldrig någonsin ska bli fler som bär på hennes öde.  

fredag, juli 06, 2018

Almedalen -18



när jag saknar rätta orden
mål i munnen
när jag saknar rätten
att avfyra orden mot rätt mål

när förkrigsminnena blev verkliga
då en orubbligt rå enfald
satte rätten ur spel
förbrukades de ord vi brukade ta till

men det värsta är
att de som hade rätten
var mållösa
att de spelade ovetande
lekte –

Vad heter den leken?
Land och Rike? Katt och Råtta?
Leken där man lovar
skydd och försvar
åtal och förvar
men lämnar öppet mål
Leken där man håller för ögonen,
räknar till sex miljoner och tror att
en orubbligt rå enfald
ska gå över.

det går aldrig över
det går alldeles för långt
och här står vi
erbarmligt utlämnade