torsdag, juni 25, 2015

Klassamhället avslöjat i Förenta Staterna

När jag arbetade på Södertörns högskola hade jag förmånen att få höra en gästföreläsning av Robert Putnam, den store statsvetaren från USA. Han talade då om hur det moderna samhället slits sönder av bristande tillit mellan människor; det sociala kapitalet minskar, vilket på sikt undergräver demokratin.
     Det var oerhört imponerande att höra en forskarstjärna tala fritt, kunnigt och humoristiskt. Något stördes jag av att det usa:nska småstadslivet beskrevs som stereotyp idyll, men i allt väsentligt var jag med.

Nu har Putnam publicerat en boken Our kids, recenserad här. Den usa:nska drömmen har blivit falsk! Forskaren har sett verkligheten: alla kan inte lyckas i livet. 
     Hindren för att komma sig upp socialt heter – som alltid – kön, ”ras” och klass. Idag framför allt klass, det vill säga ekonomiska och bildningsmässiga tillgångar. Familjen som tillgång eller hot.
     Skolan lyckas inte kompensera för föräldrarnas brister, och valet av skola förstärker skillnaden som finns redan i bostadsområde.
     
Det visste vi kanske? Ja, men det har aldrig skadat att få vetenskaplig underbyggnad. Valet 2010 kunde vi inom vänstern luta oss mot Jämlikhetsanden. Om Putnam kan spela samma roll är kanske ändå tveksamt, med den betoning av konservativa familjenormer som jag anar i recensionen.
     Recensenten för sin del väljer att utnämna boken till ”berättelse”, just den som socialdemokratin behöver för att få kraft till sin avsomnade rörelse. 

söndag, juni 21, 2015

Sd glömmer gamla goda ultravåldet



När jag var ung tillbringade jag en och annan valborgshelg på Gröna Lund. Inte för att jag minns mycket av det. Alla ansikten såg ut som i spöktåget, några spydde och några grät. Vad jag minns var att det gick lättare att ta sig fram om man höll en pojke i handen. Så jag höll massor av pojkar i handen. Bara som lotsar på den slingriga vägen till mina vänner som jag förstås hade tappat bort, liksom lotspojkarna hade tappat sina. Kläder och saker gick sönder runt omkring oss och bastanta poliser och vakter såg till att vi kom upp på en nattbuss så småningom. Som borttappad flicka var det nödvändigt att ha någonting av rätt kön vid sin sida.

När jag blev vuxen och bodde i småstaden-nära-storstaden hade jag ibland svårt att ta mig hem. Då var det match på Råsunda. Utklädda män i olika storlekar hade vrålande tagit över det offentliga utrymmet. Det gick inte att åka tunnelbana. Det gick att köra bil, men inte att parkera. Poliser var inkallade från hela Svealand för att försöka bringa lugn i det fullkomligt normala helyllesvenska vanvett som pågick omkring min förortsbostad. 
     Vänner i Dalarna klagade över att de inte kunde anmäla inbrott eller lägenhetsbråk. Poliserna var utskickade som huliganvakter.  

Givetvis har jag läst nyheter om julbråk, midsommarbråk, sönderslagna familjer, drunkningsdöd och fyllebilar i snöstorm. Givetvis vet jag att polisen och räddningstjänsten har extra beredskap under våra stora svenska högtider.
     Men för Sverigedemokraterna är detta nytt. Det har aldrig hänt någonting i dethär landet innan människor började fira Ramadan.

”Fastemånaden har också kommit att präglas av vandalism, bilbränder, våld och upplopp i de svenska förorterna” skriver Sd i ett pressmeddelande.
     Egendomligt nog märkte jag aldrig av det under mina många arbetsår i Rinkeby-Tensta. Visst brann det bilar ibland (och ännu fler i Norsborg där majoriteten av de boende är kristna) men inte särskilt under fastemånaden. 
     Sd anmärker på att skolbarnen blir trötta av fastan. Min tanke är att också bilbrännarna blir det. De tar en paus. Det är vad Ramadan går ut på.

De trötta skolbarnen är ett reellt problem, som både skolsköterskor och imamer bearbetar. Men att påstå att Ramadan ”präglas” av någonting som helst annat än att folk äter för lite, är lögn. På grundval av denna lögn kräver Jimmie Åkesson ” skärpt polisberedskap under de kommande veckorna”.
     Det är oanständigt. Det är förföljelse på grund av religion.
     Det är ingenting annat och ska inte kallas någonting annat än förföljelse. 
     Det är ett riksdagsparti som ägnar sig åt det.

torsdag, juni 18, 2015

Vetenskapen och vinsterna - när vänstern läser Washington Post


Nu är väl inte en debattartikel i Washington Post ett sanningsvittne. Men intressant ändå:
     PISA-testerna och rankningen av skolsystem har stora brister. Men bör ändå finnas kvar, eftersom problemen med vinstintressen inom utbildningen därigenom avslöjas!

Det menar forskarna som skrivit artikeln. De konstaterar att PISA-rankningen har negativa konsekvenser för skolsystem världen över, eftersom den leder till att man i alltför hög grad stöder sig på standardiserade tester och lärande som låter sig mätas. Men om vi aldrig gjort några PISA-tester skulle ett stort antal länder fortsatt att tro att deras utbildningssystem var de bästa i världen – säger skribenterna – och företagarnas press på flera marknadsandelar skulle bara ha fortsatt. (Min anmärkning: Vilket den ju har, i Sverige. Kanske inte i Förenta Staterna?)  

Sverige lyfts särskilt upp som exempel i artikeln i Washington Post. I Sverige har den katastrofala sänkningen av skolresultaten ägt rum efter privatskolornas genombrott. Sverige har lämnat Nordens höga prestationer och närmat sig England och Förenta Staterna, länder där den bristande  likvärdigheten redan tidigare lett till stagnation i resultat och måluppfyllelse. Insikten i detta faktum har till och med fällt en regering i Sverige!
     Ja, det är vad två forskare säger, och det är roligt att höra.
     De tolkar det som att PISA, trots sina brister, har fått politiker världen över att förstå att en likvärdig utbildning är en av de faktorer som ger bättre resultat.

Men:
     Nu är själva PISA privatiserat. Stora utbildningsföretag har tagit över administration och tester, och ett av dem har fått kontrakt på att avgöra vad som ska mätas i PISA 2018. Därmed håller PISA på att gå över den gräns som ska sära på kommersiella intressen och trovärdiga, oberoende mätinstrument.
     Forskarna påpekar också att det finns fler indikatorer; exempelvis barns välmående eller mänskliga rättigheter.
    
Men:
     Har någon i utbildnings-Sverige, Björklund eller Fridolin eller Skolverket – har någon i sin PISA-panik funnit det mödan värt att tala om för oss i branschen eller andra intressenter att PISA numera håller på att privatiseras?
     Nej. För att få reda på det måste vi läsa Washington Post. Trots att PISA-resultaten pekar på vinstintressenas styrda snävhet.

Så:
     Kanske är det därför PISA måste privatiseras. Kanske vetenskapen störde vinstintresset?

fredag, juni 05, 2015

Historisk återblick på ahistorisk dag


Sedan år 2005 har nationaldagen 6 juni varit helgdag. Innan dess firades nationaldagen på Skansen, i skolor, av idrottsföreningar och andra. Men det räckte inte till för konservativa borgare som länge velat göra dagen till helg. På 90-talet fick de med sig Socialdemokraterna på detta, och även Vänsterpartiet ställde sig positiva eftersom man såg möjligheten att sekularisera en av kyrkans helger. När reformen var färdig för beslut år 2004 röstade dock V nej, tillsammans med Miljöpartiet, efter viss intern diskussion.

Här följer information om bakgrunden till nationaldagsreformen, hämtad ur debattartiklar som jag skrev i Flamman och Invandrare & minoriteter år 2004.

6-juni-utredningen
När 6 juni-utredningen tillsattes var uppdraget att lösa genomförandet av ett redan fattat beslut. En helgdag skulle införas – men hur skulle det ske utan att näringslivet skadades? Eftersom resultatet var givet bestod utredningen (SOU 2004:45) mest av ekonomi och jämförelser av hur olika datum skulle slå.
     Enligt SOU var ingen av de företrädda remissorganisationerna ”särskilt intresserade eller entusiastiska” över riksdagens beslut att göra 6juni till helgdag. Men det fanns ett beslut som prompt måste genomföras.

Därför krävdes en motiverande brödtext. Men istället för normal utredningsprosa presenterades en serie antaganden om vad vi svenskar kanhända tänkte och kände. Det främsta motivet till helgdagsfirandet var ”en nationell identitet”. Visserligen erkände utredarna att detta fenomen är svårt att definiera, men de påstod ändå att en nationell identitet ”blir allt viktigare” för oss, svenskarna som de talade för. Och på grund av identitetens föreställda betydelse borde vi ”hitta tillfällen att fira det vi är stolta över i Sverige”.
     Som exempel på gemensam källa till stolthet föreslogs idrotten, föräldraförsäkringen eller mångkulturen. Också språk, historia, kulturarv och samhällssystem räknades upp som delar av den ”nationella identitet” som antas skänka oss denna ”stolthet”.
     Utredningen gav inga förklaringar till vad som gör dessa företeelser svenska, eller vad vi svenskar, enskilt eller kollektivt, har utfört för att åstadkomma dem. Att de är svenska och att "vi" är stolta var underförstått.
     Detta är samma sorts rent intuitiva resonemang som man kan finna i Sverigedemokraternas program.
                                                                                                                             
Utredningen menade också att den nya helgen rentav kan vara ett led i integrationspolitiken, eftersom människor med rötter i andra länder ”behöver stärka den nationella identiteten för att forma sin framtid i Sverige”. Man ansåg att  nationaldagsfirandet var ett sätt att verka för ”stoltheten över att leva i Sverige”. Där fanns också med en mening om att Sverige behövde en festdag eftersom alla andra länder har det. På ett ställe beklagade utredningen att det under en tid skulle ha varit ”fult” att använda den svenska flaggan. Några belägg för påståendet fanns inte.

Arbetstid och religion
Den arbetsfria dagen gavs till svenska folket i utbyte mot annandag pingst. Det var aldrig en fråga om att belöna det svenska folket med åtta lediga timmar! Den viktigaste, och svåraste, uppgiften för utredningen var att beräkna hur den nödvändiga helgdagen skulle göra minst skada för näringslivet. Den nationalistiska aspekten av det hela beaktades överhuvudtaget inte utom i den korta motivtexten, som ju var positivt nationalistisk.

Innan beslutet fattades om att instifta en ny helgdag (som det kallades, fast det var fråga om att byta ut en helgdag) fanns en oro för att ledigheten på 1Maj skulle ifrågasättas. Dock vågade sig utredarna inte på den dagen. De skrev defensivt att det blivit något av en folklig tradition att fira våren denna dag. Inte ett ord skrevs om att 1Maj är arbetarrörelsens internationella högtidsdag.
     Huvudutredare var Anita Gradin, socialdemokrat.

När flera tänkbara dagar värderats stannade utredarna för att annadag pingst var den som kunde bytas ut, eftersom aktiva kristna remissgrupper, däribland katolikerna, angav synpunkten att trettondagen för deras del var en mer omistlig dag för kyrkligt firande.
     Eftersom annandag pingst var en fast dag (måndag) och nationaldagen är rörlig, innebär det att den då och då kommer att infalla på lördag-söndag. Vilket i sin tur innebär att vi måste arbeta mer, inte mindre. Kärnan i V:s argumentation mot, var att vi aldrig kommer att ställa upp på en arbetstidsförlängning; två dagar på sju år.

www.nationaldagen.se finns ingen information om utredningen eller beslutsfattandet. Där står bara att dagen sedan år 2005 är arbetsfri helgdag och en massa förslag om hur den kan firas.

lördag, maj 16, 2015

Giselle, public service och en sista fråga



Teveprogrammet En balettt går i arv lät som att det vore en redogörelse för hur en traditionell balett har hållits vid liv i 150 år och instuderas i ett nutida balettkompani. Det var en missuppfattning. Visst var programmet bra, med fina repetitionsbilder. Men det började med upplysningen om att en dansares ben och knän värker, och det visste vi. Jag menar: det visste också den genomsnittliga tevepublik som faktiskt stannar på kanalen.  
     När det handlar om balett börjar man alltid från nollpunkten. Utgår från att ingen förstår och ett fåtal är intresserade. Förklarar att det är svårt att dansa, men att det finns människor som tilltalas av sagor som uttrycks i rörelse. Och så vidare.
     Det är tur att vi som var intresserade redan från början har bilderna att se på. Ty dans är bild. Men det är också kulturhistoria, och av den får vi oss inte mycket till livs.

Teve visar så många program i så många timmar som så många är intresserade av; alla möjliga matcher till exempel. Inte är det någon som börjar om från början där, för att förklara för oss andra att man kan få ont i tårna om läderbollen är hård. Eller vad som är så speciellt med en uppgörelse i straffområdet. Antingen vet man det, eller behöver inte titta.
     Det går att göra teve för eller om udda intressen, det visas i exempelvis Antikrundan med dess trevliga småprat om gamla konst- och hantverksföremål. Men i balett börjar man från noll. Är det möjligt att teve fortfarande tror att den breda publiken inte skulle ha förstått att balett gör ont i tårna?
     Den så kallade breda publiken kanske någon gång skulle tycka det var kul att höra lite mer om hur nördarna tänker.

Exempelvis: ”vit balett” eller ”vit akt” är ett begrepp inom den lyriska 1800-talsbaletten. Då föddes den vita tyllkjolen, ”tutu”, som idag är en stereotyp.
     Svansjön, den så kallade största baletten, innehåller vare sig den första eller den bästa vita akten. Svansjön är en på tok för lång paradbalett med två vita akter, istället för en.
     Giselle – som visades efter dokumentären* – är ett i det närmaste perfekt verk från 1841. Den innehåller en rustikt bondsk akt med pantomim, romantik, spänstiga pas de deuxer och en vansinnesscen, och en vit akt med utsökt ekvilibristiska spöknummer.
     Att den endast tar två timmar är en fördel i sig, jämfört med den mer än tre timmar långa Svansjön. Det som förmedlas via konst ska inte smyckas med onödiga uppvisningar. Å andra sidan är även de ”etniska” numren i Svansjön ett tidsdokument, numera.

Musiken till Giselle skrevs av Adolphe Adam och är ett mästerverk i sitt slag. Det är inte tal om annat än att Tjajkovskij skrev bättre musik, också till baletter. Men Adam skrev lysande balettmusik, fjädrande och glidande.
     Koreografin till Giselle anses välbevarad efter Perrot och Coralli som skapade den för sin tids stora dansös Carlotta Grisi. Svansjö-koreografin har genomgått många förändringar och endast Petipas bravurnummer återstår av det förmodade originalet.
     Det är här den intressanta dansdokumentären kunde ha skapats. Hur bevarade och återskapade man en balett innan man kunde filma? Det finns teckningar, skisser, notationer över steg, men balett bevarades på 1800-talet genom en sorts apostolisk succession; dansaren instuderade sin roll med en lärjunge som gjorde sina ändringar och instuderade med nästa lärjunge. Då liksom idag reste dansare världen över för att träffa en mästare eller repetitör som ger den bästa versionen.

Idag görs moderna iscensättningar av gamla baletter. Giselle har gjorts i en hjärtskärande version av Mats Ek, och Svansjön har gjorts av oräkneliga. Idag görs också seriösa försök att gå tillbaka till källorna – till skisserna – och försöka rekonstruera brottstycken av vad den dåtida publiken faktiskt såg. Med levande ljus vid rampen och dansare som inte hade något som helst skydd mot skador.

Teve behöver inte göra program för oss elitnördar, vi som som kollar in hur fördelningen av ballonné, ballotté och jeté understryker rollfigurens gradvisa förändring eller hur ett balansnummer på tå påverkar uppsättningens rytm. Men teve borde vid dethär laget sluta särbehandla en av konstarterna genom att göra den obegriplig - det enda publiken ska fatta är att det är jobbigt - och istället göra vederhäftiga danshistoriska dokumentärer.
     I vår publika service kan det väl inte spela en så ofantligt stor roll på vilket sätt man sabbar tår och knän.

Du som förväntar dig en politisk vinkling i Politik och poesi får följande att fundera på: I Giselle dödas Hilarion, medan Albrecht får leva, vilket kan uppfattas som att fel person bestraffas. Är detta en ren klassfråga, eller hör det ihop med uppkomsten av den romantiska kärleken i motsättning till resonemangspartier? Varsågod välj, men se baletten först. 

*här Med Natalia Osipova i en fantastisk prestation i andra akten