fredag, januari 09, 2015

Fransk satir som svensk provokation?



Fransk satir har – sedan Voltaires dagar – inte varit särdeles populär här i landet. Någonting är det som tar emot. Som exempel, Charlie Hebdo, en tidning jag sett av och till men aldrig tänt på. Franskan är för svår och de politiska syftningarna för franskt interna. Detsamma gäller le Canard enchainé. Jag tror att jag förstår ett stycke här eller där, men poängen uteblir.

Därför är jag inte helt tillfreds med Expressens publicering av Charlie Hebdos bilder. Inte nu.  
     En minnesutställning med verk av de mördade tecknarna – självklart!
     En förstasida för att sticka ut hakan och vara provokativ – poängen uteblir.

Satir ska ha en poäng. En modig uppstickartidning ska ha en målgrupp för sin provokation. Vilken är Expressens målgrupp?
     Före morden uppskattades de anti-islamistiska teckningarna i Charlie av folk som kunde franska och ogillade islamister, kanske också ogillade muslimer i allmänhet. Idag uppskattas de av mediafolk som (med rätta) känner sig hotade under utövande av yrket, och kanske också av folk som ogillar muslimer i allmänhet.

Efter detta massmord uppstod en målgrupp för en tidigare mycket smal publikation. Det är ju inte som att folk skulle ha köat för Charlie Hebdo på biblioteken, som somliga gör för det senaste inom Manga.
     Eftersom ett massmord inte är humor, kan serieteckningarna knappast ha vunnit en ny skrattande publik. Det är någonting annat som är viktigt.
     Att visa vår gemensamma avsky för ett våldsbrott. Det är viktigt.
     Men det är inte provocerande. Det är en gemensam handling.

Därför är jag inte helt tillfreds med Expressens publicering. Vem är det de vill provocera?

måndag, januari 05, 2015

Tänk om en flykting inte är trevlig???



Flyktingarna som stannade i bussen, en ganska liten grupp människor med en tydlig men kanske ovanlig reaktion, fick starkt genomslag i media. Över hela det sociala nätet rasade många över att flyktingarna var ”otacksamma”. Då försökte hyggliga människor förmedla en bild av deras bakgrund och föreslå orsaker till deras reaktion, medan folk med ovanifrånperspektiv anmärkte att reaktionen var improduktiv, med tanke på att den upprördhet många känner inför automatiskt går ut över andra flyktingar (förmodat ”tacksamma” sådana).
     Därmed har det skapats rundgång. Flyktingar ska först och främst vara tacksamma. I det fall flyktingar inte är tacksamma ska de tänka på rasismen i mottagarlandet och åtminstone spela lite tacksamma så den inte blir värre. Enda sättet att bryta av och visa sig positiv blir förstås då att förklara och ursäkta den förmodade otacksamheten. 
     Men den behöver inte ursäktas. 

Här är en mycket nyanserad artikel om flyktingarna som stannade i bussen.

När de koncentrationslägerfångar som var möjliga att rädda kom till Sverige med Vita bussarna var de tacksamma. De fick något av ett liv tillbaka. De kysste sina räddares händer. För det mesta.
     Andra bar sig rentav illla åt. De klöste efter uniformerad personal inom polis och sjukvård, de kräktes upp maten, de skitade ner, teg katatoniskt eller skrek och spottade, de till och med stal mat och gömde den fastän det räckte åt alla.
     Det kanske är en hemlighet för somliga, men: lidande förädlar inte karaktären.
     Skräck, hunger och misshandel formar inte trevliga, väluppfostrade personer.

För det första: Flyktingarna som stannade i bussen hade uppenbarligen gått igenom tillräckligt för att göra dem rädda och misstänksamma. Det räcker med bristfällig information från en myndighet för att panik och aggression ska ticka igång.
     För det andra: För övrigt kan det hända att dessa människor, eller andra som vi inte läst om i tidningen, aldrig har varit särskilt trevliga och väluppfostrade. Alla är inte det. I en godtycklig grupp som får asyl kan allt från självrättfärdiga martyrer till buskriminella tänkas ingå.  
     Det kanske är en hemlighet för somliga, men: Asylbehovet påverkas inte av uppförandet.

Jag vägrar att förstå något som helst argument för att det skulle påverka svenskarnas mottagningsbenägenhet eller i sin förlängning svensk asylpolitik om en handfull individer betett sig på ett sätt som inte är önskvärt. Det har inte med flyktingpolitik att göra, knappast ens med politik.
     Det har med psykologi att göra. Om vad som styr människors handlande under press.

Nu har denhär gruppen stigit av bussen. Fler kommer att komma. En del kommer att vara tacksamma, andra krävande, några misstänksamma, en del vill ta itu med sitt nya liv, andra sörjer sitt gamla. Flyktingprocessen tar åratal.
     Också du hinner säga och göra mycket under den tiden.

lördag, januari 03, 2015

Litterär årskrönika; biografier och serier



Under år 2014 hann jag med att läsa drygt 140 böcker, de flesta sådana jag inte läst förut och många kära omläsningar. De allra bästa har jag redan bloggat om: Stefan Jonssons Världen i vitögat eller Aron Etzlers Reinfeldteffekten.

Den genre jag läst mest av är biografier, vilket är logiskt. Jag gillar böcker om levande människor, och finner allt färre sådana inom romankonsten.
     Av de nya romaner som jag läst utmärker sig Östergrens Twist. Den fick lysande kritik, för mig obegriplig. Vad jag läste var en bok om män som försökte närma sig en kvinna utan större succé, och ingen av dem var tillräckligt intressant för att fastna i minnet. Den skruv som skulle komma att avslöja alltihop i slutet förstod jag inte ens, för jag hade tappat kollen på dessa tråkiga människor, så distanserat beskrivna.
     Niemis Fallvatten var olik den förra i och med att det var en rasande häftig hålligångroman om sadistsex och svek på gränsen till katastrofen. Men jag reagerade likadant; kan inte uppbåda något intresse för urtråkiga människor, trots att Niemi kör med översvämning där Östergren duggar.
     En tredje roman är Boije af Gennäs Folk av en främmande stam, slutet på hennes trilogi. Dess platthet och pratsamhet är påfrestande, men till skillnad från de två förra lyckas B af G att förmedla tragiken i att bokens huvudperson dött i tsunamin.

Därför väljer jag mycket hellre biografier. Här finns levande människor, i bästa fall levande skildrade. Med biografiformen följer att jag slipper irritera mig på att de inte gör något intressant (eftersom de levde sina egna liv) och slipper fundera på faktagranskning (eftersom den följer i form av fotnoter och det hur som helst inte krävs vetenskapliga belägg). Några bra biografival är:
- Den dag jag blir fri, om Katarina Taikon av Lawen Mohtadi
- Jag vill ju vara fri, om Lena Nyman, av Persson
- Denna dagen ett liv, om Astrid Lindgren av Jens Andersen
- Tove Janssons brev, av Westin och Svensson

Märk väl att de biografier jag nämner innehåller orden fri, liv och brev. Detta kan sägas stå för vad den klassiska flickboken var: ett brev till läsaren om livet och den lilla frihet som finns däri.
     Åtskilliga gamla flickböcker har jag läst detta år, eftersom jag samlar på dem. Den genren, flickboken, räcker för ett helt blogginlägg, något som jag kanske återkommer till, och dessa flickor, i skolan eller på hästrygg, har följt mig från det jag var en och in i sextioårsåldern.    
     Nutidens flickor är större och starkare och mörkare och vassare. De ritar sina böcker. Jag talar om serietecknerskorna, de som är allt utom platta! Förra året var det Lena Ackebo och hennes böcker om SoFo. I år läste jag med största förtjusning Nanna Johansson och Liv Strömquist. Här finns allt som romanförfattarna saknar: påtaglighet, närhet, nerv, liv, spänning, humor, svart samhällssatir.

Avslutningsvis en roman av hög klass, möjligen en pastisch men ytterst välskriven och självständig: Jo Bakers Longbourn, det vill säga Pride and prejudice totalt omskriven ur tjänstefolkets synvinkel. Ett utmärkt arbete!
     Och en litteraturstudie, endast för de närmast berörda: Stina Otterbergs Älska dricka sjunga leva dö, en studie om Erik Axel Karlfeldt baserad på dikten Sub Luna. En underbar sommar fick jag tack vare denna Karlfeldtsällskapets årsbok.