Vi kan alltid lära mer, eller Sådan är fascismen

Har just avslutat Henrik Arnstads alldeles utmärkta bok Älskade fascism. Den lätt besynnerliga titeln får inte någon uttrycklig förklaring. Kanske menar Arnstad att fascismen omfattats med entusiasm och faktiskt röstats fram till makten. Kanske menar han att den efter 1945 omskapats och alltid på nytt kan skaffa anhängare. Eller tänker han på att den idag är den enda ideologi som förefaller hoppingivande för människor, därför att den lovar att det som gått snett ska göras om och födas på nytt.

En definition av fascism är: ”En typ av politisk ideologi, vars mytiska kärna i sina olika gestaltningar är en folklig ultranationalism inriktad på nationens återfödelse”. Fascismen har nationalism som sin starkaste drivkraft. Men bara ett av problemen med nationalismen är omöjligheten att definiera vilka som ska rymmas inom nationen, vilket Arnstad också går igenom. Om några ska vara utanför måste själva demokratin omformuleras - även om dagens fascister inte säger sig vara ute efter att störta demokratin och därför blivit svåra att känna igen.  

Här ska inte boken sammanfattas, det vore inte rätt mot Arnstads långvariga och ambitiösa arbete. Men några viktiga punkter är... 

 

- Fascism ska inte användas som skällsord om alla möjliga obehagliga styrsystem. Arnstad går igenom flera av 1900-talets diktaturer och finner att de flesta var konservativt auktoritära (Spanien, Grekland, Chile). I slutkapitlet redogör han också för på vilka grunder Fremskrittspartiet, Dansk Folkeparti och Sverigedemokraterna kan kallas fascistiska partier: folklig nationalism inriktad på ett återskapande av föreställda värden.

- Inom Europa föreställer man sig ha monopol på demokrati, när den tvärtom hela tiden har varit tillkämpad och hotad. Fascism och kommunism brukar få skulden för mellankrigstidens period av europeiska diktaturer, men Arnstad visar att detta inte stämmer. Det var konservatismen som avskaffade demokratin. Den hade bekämpat den sedan den dök upp, och den trodde sig kunna använda fascismen till detta syfte. Konservatismen har i varje givet läge stött fascism för att motarbeta socialism.

Ett olustigt exempel på det senare är citatet från förre högerledaren Jarl Hjalmarson. På 1930-talet ansåg han att konservatismen måste ”mala sönder den demokratiska ideologin och ersätta den med egna positiva begrepp”.

Många partiledare har sagt många dumheter under sin karriär. Men det är bara vänstern som måste be om ursäkt. Vanligen för saker den aldrig skulle kunna ställa till ens om den önskat det.

- Främlingsfientlighet hos majoritetsbefolkningen beror inte på det faktiska antalet ”främlingar”, utan det är graden av upplevd oro som är väsentlig. Denna ångest är ingenting naturgivet, utan konstrueras politiskt.

Till exempel genom bortslumpade välfärdssystem och krackelerande fackföreningar.

I Arnstads bok får sig den europeiska högern en grundlig omgång. Samtidigt tycks boken säga oss att vad Europa behöver för att inte falla ned i lågsinthet på väg mot folkmord är starka parlament med en balans mellan konservativa och socialdemokrater. När balansen rubbas uppstår utrymme för folklig fascism (och även när socialisterna sticker upp, tyvärr). Men Arnstad skriver inte om vilka det var som hela tiden backade, som lämnade ett tomrum, vilka som sa "ni har nog rätt" till de konservativa. Det var och är socialdemokratin. De är inte fascister, de har aldrig röstat för fascism, men genom politisk feghet har de hållit upp dörren för den. Detta hade jag velat få beskrivet i boken.

En vardagsuppfattning om fascism som åtminstone jag själv hyst är att den är starkt auktoritetsbunden, hierarkisk inom ett slutet system. Detta går inte Arnstad in på i boken, varken för att bekräfta eller förneka. Kanske auktoritära system ligger närmare den konservatism som vi så lätt blandar ihop med fascismen. Det hade varit roligt att få frågan om auktoritär organisation utredd.

Samtidigt måste man ställa frågan: Är det inte märkligt hur lätt vi har att blanda ihop konservatism och fascism?

Eller är det inte märkligt alls, så fint som de alltid har samarbetat. 

Journalistikens brist på elit

När det gäller exempelvis klimatet eller finanserna brukar man kräva viss baskunskap av skribenter i media. Inte av oss som hänger på med kommentarer – jag kan vara emot kärnkraft av hur ovetenskapliga skäl jag vill – men av dem som har till yrke att prestera tänkvärda texter.
När det gäller immigration och rasism finns uppenbarligen ingen nedre gräns för vad man kläcker ur sig. 

Först snackar elitmediafiguren Dabrowski om att det finns en ”konsensuselit” som hindrar människor från att säga vad de vill om invandringen till Sverige.
Dabrowski behöver aldrig uppehålla sig i ett satans förnedrande kommentarsfält för att komma ut med sin uppfattning, men som journalist borde hon faktiskt göra det. För att skaffa sig allmänbildning. Så kanske hon slutar ömma för de tystade som sällan eller aldrig tiger.  

Sedan förundrar sig Dabrowski över att någon skulle kunna tro att hon, med sin Sd-liknande retorik, skulle kunna vara främlingsfientlig. Hon!?

"Jag har en syster som arbetar i Husby med en klass med invandrarbarn och jag anser mig vara en av få journalister som verkligen har kontakt med det mångkulturella samhället och välkomnar det”.

Tur att vi har systrar. Som arbetar. Som ger oss rätt att yttra oss om vadsomhelst. Min syster arbetar i Nacka, därför är jag en av de få vänsterpartister som verkligen har kontakt med Solsidan och välkomnar den. Kanske. I en annan värld utan vare sig fakta eller självkritik.

Jag tillhör ingen konsensuselit. Jag tycker det finns för mycket konsensus i dethär landet. För mycket skitförklaringar om att orättvisorna beror på dig själv. Och jag kan ibland tycka att det finns för lite elit. Det vore bättre om vi finge ha lite respekt kvar. 

”Jag kommer ofta med en eller annan groda i debatter”, säger Dabrowski, och sen framhärdar hon i detta – publicistklubbens ordförande.

Ska det föreställa journalistikens höjd, vill jag inte veta var bottnen finns.

Allahu akbar och andra utrop

Polisen fattade rätt beslut: Moskén i Fittja fick tillstånd till böneutrop, eftersom det inte anses kunna störa någon. 

Moskén i Fittja ligger mellan en sjö och en parkering, praktiskt taget under en motorväg. Om böneutropet överröstar den ständigt brusande trafiken på E4 blir jag förvånad. Moskén är dessutom det enda vackra huset på kilometers avstånd.

I diskussionerna om moskén framhålls ibland att i vårt sekulära samhälle ska ingenting som gör reklam för religion vara tillåtet, varken kyrkklockor eller böneutrop. I det sammanhanget brukar också hävdas att religionsfrihet även ska innebära en frihet från religion.

Det ligger något i det. Ingen vill pådyvlas propaganda eller påminnas om dumheter som man anser rent skadliga.

Men man kan också vända på det och fråga varför just religionen, i ett genommedialiserat samhälle, skulle vara den enda sociala funktion som inte får höras eller synas. Kapitalismen påminner oss  genom sina idealiserade yttringar ständigt om dumheter som är rent skadliga; profitbegär och sexistiskt våld till exempel.

Ett sekulärt samhälle som det vi har betyder inte att kyrkklockor, böneutrop eller hare-krishna-tamburiner är förbjudna, bara att du inte behöver bry dig om dem. Staten och lagen vare sig framhåller eller förkastar någon trosriktning.

Ett sekulärt samhälle som det vi har påbjuder inte ateism, inte heller att oliktänkande ska hålla sig hemma.

Ett sekulärt samhälle kan, som i Frankrike, innebära att symboler för tro inte få bäras på offentlig plats. Särskilt praktiskt är det inte. Då måste samhället investera i tid och intresse för att reda ut om kors, sjal och turban är en modegrej eller en trosbekännelse? Om ikonen är en antik dyrgrip eller ett föremål för tillbedjan? Om davidsstjärnan är en religiös eller politisk markör? Den enda anledningen att ödsla tid på sådant är att man blir ofantligt provocerad av just religion.

Men den åkomman - att vara religionsöverkänslig - är ingenting som ett sekulärt samhälle behöver ömka sig om. När religionen är privat bör den för omgivningen vara tämligen ointressant.

Ett annat argument mot böneutrop är att de stör. Det är den kritiken som Botkyrkas politiska nämnder och nu senast polisen har prövat. De fann att det inte stör, inte där mellan motorvägen och sjön. Om beslutet är fel må de omkringboende klaga.

Så som man gör, när det stör.

Tyvärr kan man inte alltid göra det. Med risk för att bli rättshaverist kan du framhärda i att anmäla körsång, korvgrillning, vandrande pinnar och grannens skuggande ek. Men det är bara början på allt som stör. 
Kapitalism, militarism och sexism gör sig dagligen påminda. Ovanpå det hela den vardagliga omgivningen som väsnas och blippar och stinker. Folk håller på med en massa trams hela tiden! - och jag anser att vi borde lägga ner mer tid på att anmäla systematisk orättvisa, och mindre tid på att avsky yttringar av det mänskliga. 

 

Utom, förstås, dendär sekten som gastar OMAJGAAAD! vitt och brett i det offentliga livet.
Efter det yra utbrottet brukar de prata om vanliga saker. Om ofantligt banalt vanartigt vanliga saker som av varje estet borde anmälas som störande, och så bara bävar man, för snart kommer utropet igen: OMAJGAAAD!

Är det en åkallan av Gud, språkförbistring eller bara dålig uppfostran? Vilken instans ska man vända sig till? Det pågår ju hela vägen hem från jobbet!

Böneutropet i Fittja kommer att inträffa varje fredag under fem minuter mitt på dagen. Glad fredag på er!

Romska högtidsdagen - skriv på Amnestys namninsamling

Internationella romska högtidsdagen – 8 april - firades idag i Tensta.

Att det blev just 8 april syftar på den stora romakongressen i London på detta datum år 1971. Det var då romerna utropade sig till en nation utan land. Flaggan med hjulet antogs och sången Gelem, gelem.

Gelem betyder ”jag gick” och syftar på romernas långa vandringar över världen. Den berättar också om mötet med den svarta legionen, alltså romernas utsatthet under Förintelsen.

Fred Taikon från tidskriften E Romani Glinda håller ett öppningstal där regeringens politik kommenteras. Det som är bra är regeringens strategi mot diskriminering och den vitbok om övergreppen mot romer som snart ska utkomma. Det som inte är bra är Migrationsverkets behandlingar av romers asylansökningar, det är REVA-projektet, och att Billström trots sina uttalanden får sitta kvar. ”Sverigedemokraterna behöve rinte anstränga sig när ledande politiker följer i deras fotspår” säger Taikon, som också tar upp den fruktansvärda situationen på Balkan och i Ungern.

Fred Taikon

Det är tätt med sång och musik under firandet, och framåt kvällen ska pris utdelas till Rosa Taikon, Hans Caldaras och Thomas Hammarberg för deras arbete för romernas situation. Lise Berg från Amnesty berättar om den kampanj som idag startar. Amnesty vill påverka EU-kommissionen att alla medlemsstater ska följa EU:s diskrimineringslagstiftning. En namninsamling som ska gå till Barroso skickas runt. (Se nedan)

 

Thomas Hammarberg påpekar att Sverige, Tyskland och Österrike är de länder som skickat tillbaka flest romer till Kosovo – med personliga tragedier som följd. Situationen är svår, men inte hopplös, är en kort sammanfattning av ettpar timmar i Tensta träff.

 

Vi fortsätter kämpa för romernas värde och rättigheter!

Skriv på du också!

 

Också Aftonbladet skriver om rasismen mot romer

Leve 8 mars!

Ena dagen en genusutbildning som börjar under elementärnivån. Vi får sitta i grupper och diskutera könsroller. Som på högstadiet. Fast vi inte längre har aslångt hår och askort kjol.  

Nästa dag är 8 mars. Då är det jobb som vanligt, ingenting särskilt med den dagen. Vi påpekar då och då att vi borde gå hem tidigare, för att komma ikapp männen lönemässigt.
Inte är det som 6 juni, dagen som det blev helgdag av, dagen till åminnelse av en karls intåg i ett underutvecklat Stockholm.

Till skillnad då från den vanliga arbetsdagen; den internationellt erkända dagen till påminnelse om kampen som generationer av kvinnor deltagit i.

Ett av gårdagens grupparbeten gick ut på att beskriva de budskap vi fått som barn och unga; budskap om hur man ska vara flicka eller pojke.
Kvinnorna tyckte uppgiften var trist, ungefär som på högstadiet. Men männen gick verkligen in för den! - kanske för att de annars måste betala massor av kronor per timme för att få liknande mansterapi. Och trots skilda förutsättningar var det intressant att se vad grupperna kom fram till.

Flickans första budskap: Du ska vara söt!
Pojkens första budskap: Skärp dig!

Detta har alltså inte sagts av dödsmördarsuffragetterna (ett mycket roligare ord än statsfeminazister). Det konstaterades i tröttkört tillstånd av normalgamla självförsörjande kvinnor och män på en kurs i elementa. 

Kvinnor och män som inte ens får fira helgdag den 8 mars.

Det var som att 8 mars var en spralligare dag för några år sedan. Då försökte affärsidkarna sälja in internationella kvinnodagen som en slags enkelriktad Valentin. Dagen när alla fina kvinnor skulle få blommor!
Tack och lov slog detdär aldrig igenom.

Gärna en liten blomma, men först hela lönen och halva makten. 

Fast Politik och poesi har inget annat än en blomma att dela med sig av. Till skärpta flickor och söta pojkar önskas en glad 8 mars:
 

 

Vi tar kampen

Collage: Elin Melander

Ett år av arbete och glädje – den antirasistiska vänstergruppen Vi tar kampen kan idag fira att vi under det första verksamhetsåret lyckats göra skillnad.

Collaget ovanför visar några kommentarer som yttrats om gruppen under året. Vi har gjort det vi lovade: vi står upp och bemöter rasismen, var den än visar sig, och verkar för en human flykting- och mottagandepolitik. Det har varit tufft, det går åt mycket tid - en insats om dagen och tusen medlemmar! Men det är roligt, och det ger nya vänner och bekantskaper. Över hela landet finns det unga och gamla kvinnor och män som tror på solidariteten och vill vara engagerade.

Metoderna vi använder är bland annat insändare i tidningar, mejl till företag och myndigheter, argumentation i kommentarsfälten, stöd åt människor som råkat illa ut på nätet, och inte minst spridning av bra artiklar och goda exempel. Slutligen är vi också med och debatterar till stöd för Vänsterpartiets politik, eftersom vi är övertygade om att rasismen bäst förebyggs med arbete åt alla, en gemensam välfärd, och lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter för var och en.

Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter – och alla betyder alla.

Fegheten urholkar demokratin

Nu har många fått upp ögonen för hoten och hatet på internet. Uppdrag granskning berättade bland annat om 21-åringen som reagerade på HM:s tröjor och fick 2800 obehagliga inlägg.

Nätmobben brukar ursäkta sig med att de som drabbas är ”makthavare”, det vill säga professionella mediapersoner. För det första gör det inte brottet mindre, för det andra är det inte sant. Den 21-åriga kvinnan är en privatperson som använde sin medborgerliga rätt att framföra sin uppfattning. När kvinnor uttrycker sig offentligt kan vi drabbas av förtal och kränkningar.

Polisen gjorde ingenting åt 21-åringens anmälan. De utreder sämre än televisionen. Vad har vi då polisen till?
De medgav i programmet att det fanns ”en antydan” till hot. Tydligen är de lika okänsliga för ordets makt som näthatarna är.

”Det handlar om någonting annat” sa psykologen till den knäckta skådespelaren i SCUM-manifestet. ”Det handlar om att en kvinna sticker ut hakan.” Men vad det handlar om är i grunden ett hot mot demokratin: Kvinnor vittnar om att de inte längre orkar skriva om ämnen som ger denhär typen av kommentarer.

Mannen som hotar kanske inte våldtar. Men systematiska hot kan inte undgå att påverka.

Det är fullständigt orimligt att det i vårt samhälle går omkring så många rädda, nedtryckta män som inte kan komma på en enda sak att ta sig till, utom att i smyg bekämpa kvinnor som de utsett till fiender. Märk väl, hur illa man än mår eller hur utsatt man än är, är det ingen ursäkt för att ge sig på andra.

Hur blev de sådana? Hur fostrar vi pojkar?

Nu kan det sägas att hat och hot förekommer också mot män. Men skillnaden är att det då inte handlar om deras kön. Män ska inte straffas med sex. Endast kvinnor tvingas underkasta sig sådant som pris för en röst i offentligheten.

Fullständigt orimligt.

 

Några män vågade ställa upp i programmet för att bortförklara sina skriverier. Dessvärre stämmer deras svar rätt väl in på några av de psykiska strategier som möjliggjort folkmord:

Abstrahera handlingen: ”Jag menade inte ordagrant. Det är ett uttryck.”
Avförmänskligande av den drabbade: ”Jag tror inte hon bryr sig.”
Dölja sig i massan: ”Det var en massa människor som skrev, det var inte bara jag.”

Mekanismer som bottnar i feghet, överförjävlig feghet.

Vi måste få lagar som skyddar oss från de fega hatarna. 

Lagar är det enda vi har, vi som väljer att inte förstöra samhället med hot och hat. 

Slutligen kikar jag in på sajten Avpixlat. Där är de också bekymrade över kvällens program. Inte i första hand över hatet mot kvinnorna, utan över att Avpixlat kanske skulle skuldbeläggas. Redan innan programmet sändes har man tillskrivit de ansvariga på teve och förklarat sin negativa syn på kränkningar.

Det var värst så oroliga de blev.
Det var symptomatiskt att det var av fel orsak. 

Såhär uttryckte sig Vänsterpartiet. Gillar!
Och en ny tagg har fötts på Twitter: #nätkärlek!