Läs Ann Charlott Altstadts ledare i Flamman om makten över media! Journalister och politiker bestämmer gemensamt via ledarsidorna vad som är verklighet och politiskt möjligt. Inte genom mötesbeslut, utan genom språket, definitionsrätten. Det behövs inga konspirationsteorier för förklara varför det ser ut som det gör, det räcker med ”ett knippe samlade politiska ryggmärgsreflexer som utlöser kedjereaktioner hos en journalistflock som varje dag skapar och omskapar” det som ska ingå i huvudfåran.
Verkligt fyndigt beskriver Altstadt hur Göran Persson hade en kort smekmånad med media när han planerade att dra med sig oss medborgare in i valutaunionen. Sedan fortsätter hon: ”Vi vet alla vad som hände när Persson misslyckats. Han startade exempelvis en tsunami och i Anna Sjödins gestalt försökte han slå ner en krogvakt för att visa att han var korrupt och enväldig.”
Och sedan: ”Därför heter Sveriges mest ifrågasatta politiker inte Fredrik Reinfeldt utan Mona Sahlin, därför är Lars Ohly och inte Maud Olofsson en politisk extremist”.
Hegemoni är ett svårt men viktigt ord.
Det finns även oviktiga ord. Länge har jag irriterats av oskicket att slänga in engelska i stället för svenska när man saknar ord eller vill verka häftig och med sin tid eller skryter med sina internationella kontakter; en verkligt trist förening av slarv, omedvetenhet och mjäääk. Imponerades därför idag (som många gånger förr) av Olle Josephson i SvD:s språkspalt (ännu bara på papper).
Josephson kommer att JO-anmäla regeringen om de inte kan fixa en svensk mejladress sedan nya språklagen antagits i sommar. I tio år har olika regeringar övervägt sin adress ”ministry”. Snart föreskriver språklagen att ”det allmänna har ett särskilt ansvar för att svenskan används och utvecklas”.
Kom igen nu era fän och språktesta er själva!
lördag, maj 16, 2009
fredag, maj 15, 2009
För Sverige i nutiden
NUTIDSTEST V. 20: Vilket landskap är Carl Philip hertig av?
Är landets största dagstidning alldeles säkra på att detta är ett nutids-test?
Landskapen har övergått i län, adelsprivilegierna har avskaffats av en demokratisk riksdag, familjen Bernadotte försöker trots sitt udda yrke leva upp till
Är landets största dagstidning alldeles säkra på att detta är ett nutids-test?
Landskapen har övergått i län, adelsprivilegierna har avskaffats av en demokratisk riksdag, familjen Bernadotte försöker trots sitt udda yrke leva upp till
den norm för fyrkantig högborgerlighet som de tror är ”vanliga människor”.
Men barnen får fortfarande som dopgåva en adelstitel
och ett landskap som de ska vara särskilt snälla mot.
Att komma ihåg vem som fick vilket
tycker seriös press är relevant för undersåtarna.
Jag har inga belägg för det, men är tämligen säker på
Jag har inga belägg för det, men är tämligen säker på
att även DN haft gnällpysande ledare om bristen på kunskap i skolan.
Flera nutidstest behövs verkligen.
Flera nutidstest behövs verkligen.
torsdag, maj 14, 2009
Så funkar det
Ser i Sydsvenskan att migrationsministern reser omkring och propagerar för mottagandet av kvotflyktingar. Det är hyggligt av honom, eftersom EU:s hantering av flyktingfrågorna snarare handlar om att ta emot så få som möjligt. Men att driva på när det gäller kvoterade flyktingar löper stor risk att landa i det kanadensiska systemet om ”nyttiga” flyktingar. Mottagaren går inte på skyddsbehov utan väljer ut tandläkare, datortekniker och atomfysiker och kan sedan stoltsera med världens bästa immigrantpolitik där alla får jobb.
Det är bara det att en doktorslegitimation inte är ett asylskäl.
Artikeln ger en bra bild av motviljan mot att ta emot nödlidande som finns inom EU. ”I höstas gav EU-länderna ett löfte till FN: att gemensamt under 2009 ta emot tiotusen irakiska flyktingar från Syrien och Jordanien. En droppe i havet, med tanke på att Jordanien och Syrien har över en miljon irakiska flyktingar. Men under vintern ändrade sig EU. Hälften kunde vara nog: femtusen irakiska kvotflyktingar. Så blir det nu. Tyskland tar 2500 av dem. Sverige tar 900. De flesta EU-länder tar inga kvotflyktingar alls.”
Jag brukar inte citera Hökmark, men väljer att göra det när moderaternas EU-parlamentariker säger: Alla vill ha gemensamma regler inom EU. Ända tills de får det.
Tja. Så funkar det. Det var inte solidariteten som var främsta pelaren inom EU, eller hur?
Det är bara det att en doktorslegitimation inte är ett asylskäl.
Artikeln ger en bra bild av motviljan mot att ta emot nödlidande som finns inom EU. ”I höstas gav EU-länderna ett löfte till FN: att gemensamt under 2009 ta emot tiotusen irakiska flyktingar från Syrien och Jordanien. En droppe i havet, med tanke på att Jordanien och Syrien har över en miljon irakiska flyktingar. Men under vintern ändrade sig EU. Hälften kunde vara nog: femtusen irakiska kvotflyktingar. Så blir det nu. Tyskland tar 2500 av dem. Sverige tar 900. De flesta EU-länder tar inga kvotflyktingar alls.”
Jag brukar inte citera Hökmark, men väljer att göra det när moderaternas EU-parlamentariker säger: Alla vill ha gemensamma regler inom EU. Ända tills de får det.
Tja. Så funkar det. Det var inte solidariteten som var främsta pelaren inom EU, eller hur?
onsdag, maj 13, 2009
Media mal på
”När mediedrevet kom till konstfack” rubricerar SvD sin repetitiva artikel om Odells konstnärliga frispel. Tydligen har tidningen inte klart för sig att vad vi läsare menar med mediedrev, det är när journalisterna gör det till sin profession att ta sinnesfrid, heder och ära av en offentlig person genom att gegga fram pinsamma fakta och ställa frågor som inte går att besvara.
Vi kallar det inte mediedrev när en skock journalister står på samma ställe, stirrar på samma sak och ställer samma frågor till en person som framhålls på bekostnad av ett verk eller en produkt. Det senare fenomenet brukar faktiskt passera som journalistik, även om många läsare finner den pinsamt utslätad och osjälvständig.
En som försöker arbeta journalistiskt, det är Odell själv! En recensent funderar över verkets ansvällning och menar att det utspelar sig på ”metanivå”. Skildringen ”Okänd kvinna” innehåller nu dokumentära delar av förberedelsefas, genomförande, reaktioner vid avslöjandet och synpunkter från utomstående.
Vad säger detta? Att vi tagit oss några decennier bakåt i tiden och på nytt befinner oss i en fas när konsten ska bestå av polemiska referat? Rapport från en skurhink, rapport från gruvan, rapport från psyket?
Nej, jag tror inte det handlar om den ädla socialrealismen, utan bara om dokufiktion - nu på ”metanivå”. En konstnär skildrar hur hon iscensätter ett konstprojekt och vad andra tycker om det. Media skildrar en konstnär som skildrar hur hon iscensätter ett konstprojekt. Konstnären samlar material ur media som blir en del av konstprojektets utveckling. Media skriver om vilken roll media spelar för detta konstprojekt och visar att också andra media har tagit sig till verket för att titta på konstnären. Med andra ord, det mal på. Det mal på. Det mal på. Det mal på. Det mal på. Det... är konst? Möjligen. Journalistik? Möjligen.
Men är det roligt, fascinerande, bevekande?
Även DN tror att det är ”mediedrev” att göra en konststuderande till kulturkändis. Men de ägnar också Odells verk en seriös recension som verkligen problematiserar denna typ av konst: ”Det finns ingen anledning att betvivla Odells uppgifter, men heller ingen dokumentation som bevisar det”.
Sedan när ska konstnärer leda sitt verk i bevis? Jo, om de övergått till journalistik och debatt. Recensenten underkänner Odell som undersökande journalist, men rekommenderar den otäcka lilla filmen från Västerbron, liksom SvD tog intryck av scenen med spännbältet.
Odell ser alltså ut att ha lyckats med att i film ge ett starkt konstnärligt uttryck.
Varför då detta symbiotiska förhållande till media och pseudovärld?
Vi kallar det inte mediedrev när en skock journalister står på samma ställe, stirrar på samma sak och ställer samma frågor till en person som framhålls på bekostnad av ett verk eller en produkt. Det senare fenomenet brukar faktiskt passera som journalistik, även om många läsare finner den pinsamt utslätad och osjälvständig.
En som försöker arbeta journalistiskt, det är Odell själv! En recensent funderar över verkets ansvällning och menar att det utspelar sig på ”metanivå”. Skildringen ”Okänd kvinna” innehåller nu dokumentära delar av förberedelsefas, genomförande, reaktioner vid avslöjandet och synpunkter från utomstående.
Vad säger detta? Att vi tagit oss några decennier bakåt i tiden och på nytt befinner oss i en fas när konsten ska bestå av polemiska referat? Rapport från en skurhink, rapport från gruvan, rapport från psyket?
Nej, jag tror inte det handlar om den ädla socialrealismen, utan bara om dokufiktion - nu på ”metanivå”. En konstnär skildrar hur hon iscensätter ett konstprojekt och vad andra tycker om det. Media skildrar en konstnär som skildrar hur hon iscensätter ett konstprojekt. Konstnären samlar material ur media som blir en del av konstprojektets utveckling. Media skriver om vilken roll media spelar för detta konstprojekt och visar att också andra media har tagit sig till verket för att titta på konstnären. Med andra ord, det mal på. Det mal på. Det mal på. Det mal på. Det mal på. Det... är konst? Möjligen. Journalistik? Möjligen.
Men är det roligt, fascinerande, bevekande?
Även DN tror att det är ”mediedrev” att göra en konststuderande till kulturkändis. Men de ägnar också Odells verk en seriös recension som verkligen problematiserar denna typ av konst: ”Det finns ingen anledning att betvivla Odells uppgifter, men heller ingen dokumentation som bevisar det”.
Sedan när ska konstnärer leda sitt verk i bevis? Jo, om de övergått till journalistik och debatt. Recensenten underkänner Odell som undersökande journalist, men rekommenderar den otäcka lilla filmen från Västerbron, liksom SvD tog intryck av scenen med spännbältet.
Odell ser alltså ut att ha lyckats med att i film ge ett starkt konstnärligt uttryck.
Varför då detta symbiotiska förhållande till media och pseudovärld?
tisdag, maj 12, 2009
Invandrare och minoriteter
April månads nummer av Invandrare och Minoriteter var fyllt av ovanligt mycket intressant läsning. Föreningar, demokrati och ideellt arbete är löst sammanhållet tema för artiklar där du bland annat finner...
- Aje Carlbom som skildrar islamisk aktivism både när den erbjuder gemenskap och utveckling och när (ibland som en del av wahhabitisk mission) innebär ett religiös renhet och avståndstagande från samhället
- Magnus Dahlstedt som beskriver den omedvetna monopolisering av demokratin som sker i svenska folkrörelser: ”Så länge ’svenskar’ anser sig kunna demokrati bättre än alla andra kommer inte ’invandrare’ att bli delaktiga på lika villkor.”
- Aleksandra Ålund som skriver om mångetniska ungdomsföreningar mot utanförskap
- Minst tre artiklar som tar upp olika frivilliginsatser och hur ett gott engagemang kan bidra till oönskad uppdelning om den offentliga sektorn blir till för majoritetssamhället och immigranterna ger service åt varandra.
Masoud Kamalis artikel ”Integration och makt” betraktar jag som central för förståelsen av inkluderingstankarna i de övriga. Här ger Kamali en utmärkt genomlysning av samhällsforskningens olika vinklingar på integration och dess förutsättningar; den stående frågan om hur social sammanhållning skapas? Sociologer har åtminstone sedan 1800-talet bearbetat frågan med stöd av - i olika grad - fenomen som marknad eller konflikt.
Viktigast i Kamalis text är att han problematiserar majoritetens hegemoniska föreställningar om samhället och dess bestående ordning. ”Detta - - ’kollektiva medvetande’ har genom historiens gång använts för att bevara de rådande socio-ekonomiska orättvisorna - - - och föreställningar om ’de andra’ som mindervärdiga - - - är en del av detta ’kollektiva medvetande’ i många europeiska länder.”
Petros Gougoulakis' artikel skiljer sig från de övriga genom att den handlar om utbildning, det vill säga SFX, vilket står för SFI med yrkesinriktning. För några år sedan var jag själv genom ett samverkansprojekt med om att dra igång Svenska för företagare. Jag försökte även med Svenska för jurister, vilket var för komplicerat, och Svenska för pedagoger som tiden inte var mogen för. Så mycket roligare då att det senare är i full funktion idag, liksom Svenska för hantverkare, för vårdpersonal eller ingenjörer.
Framgångsfaktorn inom SFX är att deltagarna ingår i ett meningsfullt sammanhang där deras tidigare kunskap respekteras och de nya språkkunskaperna utgår från kända begrepp. Det är en effektiv svenskutbildning som ger resultat, och som inte ska förväxlas med den”lätt-SFI” som borgarna föreslagit, där man på kortast möjliga tid ska slå in fackuttrycken så att man blir nyttig för majoritetssamhället.
Gougoulakis konstaterar att SFX ger mest till deltagarna när den omfattar arbetslivspraktik och helst även provanställning efteråt, för: ”En hägrande/garanterad sysselsättning är vida överlägsen andra belöningar av bonustyp.”
SFI-bonusen är ett infantiliserande belöningsförsök från Alliansen. De högutbildade som snabbt klarar SFI-kurserna ska få pengar för det. Istället för ett icke-diskriminerande anställningsförfarande. De lågutbildade ska luras att lära sig något med hopp om lite pengar. Se detta är borgerlig utbildningssyn.
Nåja, det sista står inte i I&M. Men det borde det göra.
- Aje Carlbom som skildrar islamisk aktivism både när den erbjuder gemenskap och utveckling och när (ibland som en del av wahhabitisk mission) innebär ett religiös renhet och avståndstagande från samhället
- Magnus Dahlstedt som beskriver den omedvetna monopolisering av demokratin som sker i svenska folkrörelser: ”Så länge ’svenskar’ anser sig kunna demokrati bättre än alla andra kommer inte ’invandrare’ att bli delaktiga på lika villkor.”
- Aleksandra Ålund som skriver om mångetniska ungdomsföreningar mot utanförskap
- Minst tre artiklar som tar upp olika frivilliginsatser och hur ett gott engagemang kan bidra till oönskad uppdelning om den offentliga sektorn blir till för majoritetssamhället och immigranterna ger service åt varandra.
Masoud Kamalis artikel ”Integration och makt” betraktar jag som central för förståelsen av inkluderingstankarna i de övriga. Här ger Kamali en utmärkt genomlysning av samhällsforskningens olika vinklingar på integration och dess förutsättningar; den stående frågan om hur social sammanhållning skapas? Sociologer har åtminstone sedan 1800-talet bearbetat frågan med stöd av - i olika grad - fenomen som marknad eller konflikt.
Viktigast i Kamalis text är att han problematiserar majoritetens hegemoniska föreställningar om samhället och dess bestående ordning. ”Detta - - ’kollektiva medvetande’ har genom historiens gång använts för att bevara de rådande socio-ekonomiska orättvisorna - - - och föreställningar om ’de andra’ som mindervärdiga - - - är en del av detta ’kollektiva medvetande’ i många europeiska länder.”
Petros Gougoulakis' artikel skiljer sig från de övriga genom att den handlar om utbildning, det vill säga SFX, vilket står för SFI med yrkesinriktning. För några år sedan var jag själv genom ett samverkansprojekt med om att dra igång Svenska för företagare. Jag försökte även med Svenska för jurister, vilket var för komplicerat, och Svenska för pedagoger som tiden inte var mogen för. Så mycket roligare då att det senare är i full funktion idag, liksom Svenska för hantverkare, för vårdpersonal eller ingenjörer.
Framgångsfaktorn inom SFX är att deltagarna ingår i ett meningsfullt sammanhang där deras tidigare kunskap respekteras och de nya språkkunskaperna utgår från kända begrepp. Det är en effektiv svenskutbildning som ger resultat, och som inte ska förväxlas med den”lätt-SFI” som borgarna föreslagit, där man på kortast möjliga tid ska slå in fackuttrycken så att man blir nyttig för majoritetssamhället.
Gougoulakis konstaterar att SFX ger mest till deltagarna när den omfattar arbetslivspraktik och helst även provanställning efteråt, för: ”En hägrande/garanterad sysselsättning är vida överlägsen andra belöningar av bonustyp.”
SFI-bonusen är ett infantiliserande belöningsförsök från Alliansen. De högutbildade som snabbt klarar SFI-kurserna ska få pengar för det. Istället för ett icke-diskriminerande anställningsförfarande. De lågutbildade ska luras att lära sig något med hopp om lite pengar. Se detta är borgerlig utbildningssyn.
Nåja, det sista står inte i I&M. Men det borde det göra.
måndag, maj 11, 2009
Bevara Hagaparken - BILFRI
”Här finns bostad åt monarken - vi behåller Hagaparken!”
Ungefär så läten en spontan talkör när 1 Maj-demonstrationen ringlade förbi Slottet.
Jag vet inte hur och när Victoria Bernadotte planerar att flytta in och har ännu mindre hört talas om någon konsekvensbeskrivning för parkens del. En levande prinsessa inom kommungränsen verkar överglänsa alla andra hänsyn.
Någon jämförde med Drottningholm, Victorias barndomshem, och påpekade att där går det bra att röra sig i trädgården utan stängsel och övervakning. Det stämmer att på Drottingholm är endast själva slottsbyggnaden avskiljd. Gränserna dras med fula plastband och förbudsskyltar och bevakas av uniformerade vakter på både sjö- och parksida. Men Drottningholm är en trädgård i fransk barock, inte avsedd för annat än ett stillsamt spatserande fram och tillbaka på grusgångarna. Vilket alltså är fullt möjligt att göra fullt synlig från slottet eller av vakten.
Haga är istället av typen ”engelsk park”, anlagd i en rokokostil av slingrande stigar och små överraskningar bland buskagen. I Haga kan man ströva, leka, klättra, gömma sig, och området är närmast hopplöst att övervaka.
Haga slott har ett gallerstaket mot själva parken. Där är det bara att sätta ut vaktposteringarna. Men hur blir det med strandpromenaden? Får vi fortsätta gå längs Brunnsviken som ligger bara något hundratal meter från slottstrappan?
En annan fråga är trafiken. Haga är självklart bilfritt, med en stor (och dyr!) parkering vid infarten. Endast transporter till Koppartälten, växthusen och Fjärilsmuséet får köra in genom Haga norra grindar.
Tänker det unga paret Bernadotte alltså gå ut och ställla sig vid hållplatsen för buss 515 varje morgon? Får de ens göra det även om de skulle vilja? Jag befarar att de och deras stab kommer att köra bil, i värsta fall så mycket att Hagas stigar måste förstärkas för trafiken.
Många är frågorna. Bland annat har Vänsterpartiet Solna lämnat en fråga till fullmäktige om de anser att tillgången till Hagaparken ska begränsas.
Ungefär så läten en spontan talkör när 1 Maj-demonstrationen ringlade förbi Slottet.
Jag vet inte hur och när Victoria Bernadotte planerar att flytta in och har ännu mindre hört talas om någon konsekvensbeskrivning för parkens del. En levande prinsessa inom kommungränsen verkar överglänsa alla andra hänsyn.
Någon jämförde med Drottningholm, Victorias barndomshem, och påpekade att där går det bra att röra sig i trädgården utan stängsel och övervakning. Det stämmer att på Drottingholm är endast själva slottsbyggnaden avskiljd. Gränserna dras med fula plastband och förbudsskyltar och bevakas av uniformerade vakter på både sjö- och parksida. Men Drottningholm är en trädgård i fransk barock, inte avsedd för annat än ett stillsamt spatserande fram och tillbaka på grusgångarna. Vilket alltså är fullt möjligt att göra fullt synlig från slottet eller av vakten.
Haga är istället av typen ”engelsk park”, anlagd i en rokokostil av slingrande stigar och små överraskningar bland buskagen. I Haga kan man ströva, leka, klättra, gömma sig, och området är närmast hopplöst att övervaka.
Haga slott har ett gallerstaket mot själva parken. Där är det bara att sätta ut vaktposteringarna. Men hur blir det med strandpromenaden? Får vi fortsätta gå längs Brunnsviken som ligger bara något hundratal meter från slottstrappan?
En annan fråga är trafiken. Haga är självklart bilfritt, med en stor (och dyr!) parkering vid infarten. Endast transporter till Koppartälten, växthusen och Fjärilsmuséet får köra in genom Haga norra grindar.
Tänker det unga paret Bernadotte alltså gå ut och ställla sig vid hållplatsen för buss 515 varje morgon? Får de ens göra det även om de skulle vilja? Jag befarar att de och deras stab kommer att köra bil, i värsta fall så mycket att Hagas stigar måste förstärkas för trafiken.
Många är frågorna. Bland annat har Vänsterpartiet Solna lämnat en fråga till fullmäktige om de anser att tillgången till Hagaparken ska begränsas.
söndag, maj 10, 2009
Vi kommunister och våra bisarra idéer
Mer om sexköpslagen… läs Ida Gabrielsson på Politikerbloggen. Ta också del av mängden kommentarer som visar hur oerhört viktigt det är för somliga män att rättfärdiga könshandeln.
I några av kommentarerna har avsändaren för sig att motvilja mot människohandel är en sällsynt kommunistisk avart bland dem som är ute efter att hindra folks hederliga knegande.
Därför länkar jag också till en klok folkpartist i samma ärende som Gabrielsson. Särskilt gillar jag hennes internationella koppling, som när hon skriver:
”Den europeiska sexindustrin lider helt enkelt av rekryteringsproblem. En konsekvens är att de flesta prostituerade kommer från fattiga länder utanför unionen.”
I några av kommentarerna har avsändaren för sig att motvilja mot människohandel är en sällsynt kommunistisk avart bland dem som är ute efter att hindra folks hederliga knegande.
Därför länkar jag också till en klok folkpartist i samma ärende som Gabrielsson. Särskilt gillar jag hennes internationella koppling, som när hon skriver:
”Den europeiska sexindustrin lider helt enkelt av rekryteringsproblem. En konsekvens är att de flesta prostituerade kommer från fattiga länder utanför unionen.”
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)