Det gångna årets läsupplevelser var inte så många, iallafall inte de nya. Det visade sig att det mesta jag läst var omläsningar av gamla barnböcker eller favoriter som John Irving.
Bland barnböckerna vill jag lyfta Solveig Widholms Ann finner lyckan. En så kallad flickbok som vann pris någon gång för över femtio år sedan. På platt och lysterlös prosa gör Widholm trots allt en ansats att skildra ett yrke; en studie av hur en nyutbildad lärarinna försöker ta sig fram bland kyrkofullmäktige och handelsmän i en dalasocken.
Som jämförelsematerial har jag Anna Maria Ursings Fantastiska fröknar; en doktorsavhandling av hur kvinnliga lärare skildras i litteraturen. Ursing gör det hon säger att hon ska göra, men mer ger det inte. Och bättre yrkesböcker än Widholms väntar vi fortfarande på.
Två biografier präglade året: Beatles the biography av Bob Spitz, där du faktiskt får veta allt du behöver och lite till om alla fyra i Beatles, avfattat på ett stundtals poetiskt språk där pubar och bussar i Liverpool ligger mycket nära den egna förorten.
Den andra biografin var Lilian Karinas Mitt liv i rörelse, som fick mig att reflektera dels över ett ytterst spännande flyktingöde, dels över utbildningsprinciperna för solist- och kårdansare i Sverige idag. Alltså en högaktuell bok för ett mindre antal entusiaster.
Inom avdelning sociologiska kåserier finns den obegripligt uppskrivna Stil och politik av Greider & Hedvall. Om du själv någonsin funderat över varför politiker klär sig som de gör behöver du inte läsa den boken. Du har redan tänkt alltihop själv.
Men Herins I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra var en vardagspsykologisk pärla. Där finns ett stoff som går att gräva djupare i: vad är en förort, vad är en by, vad är segregation, vad innebär det att alla vi känner igen varandra – likhet och skillnad inom väsensskilda socioekonomiska grupper.
Ernst Billgrens Vad är konst är inte en stor bok. Men han svarar på sitt eget sätt på frågan om vad konst är.
En stor bok är Imre Kertesz’ Mannen utan öde. Utan att Kertesz för den skull svarar på frågan om vad vare sig en människa eller ett öde är.
En ung människa som har upplevt ”den första kvällen i Auschwitz” eller Buchenwalds relativa skönhet, som lyckats överleva detta och har skrivit böcker om det, en sådan författare behöver ingen mer reklam.
fredag, januari 01, 2010
måndag, december 28, 2009
Nazister och folk
Rekommenderas: God dag, kampsyster, en bok om kvinnorna i extremhögern av Blomquist/Bjurwald. En mycket intressant redogörelse för vad det är gör att uinga kvinnor idag dras till våldsamma rasistiska rörelser där kvinnan betraktas som avelsko. I extrem sammanfattning är det två motsatta lockelser: man vill tillbaka till köket, eller man vill ut och sparkas.
Ett avsnitt i boken ägnas åt Vera Oredsson, år 1975 av sin make utsedd till partiledare för dåvarande svenska nazistpartiet. Sveriges första kvinnliga partiledare, dock inte en vald sådan, för det nazistparti som grundades år 1956 och nu äntligen har lagts ned, enligt vad Expo berättar. En orsak till nedläggning är sjukdom hos den åldrade partiledningen (paret Oredsson). En annan tycks, väl att märka, vara framgångarna för Sverigedemokraterna.
I Oredssons egna skrifter, citerade i God dag, kampsyster, berättar hon minnen från sin barndom i nazi-Tyskland. Framgångsberusningen, hoppet, kreativiteten: ”Flaggstängerna blommade!”
Den hoppfullheten kan vi också ta del av i den tyska dokumentärsamlingen Tredje rikets uppgång och fall. En dvd-cykel med delvis privat smalfilmsmaterial från 30- och 40-talens Tyskland. Åtskilliga hittills osedda bilder visar glada semesterfirare bland militärparaderna vilket ger en ny inblick, framför allt i de dåtida ännu inte utbombade tyska städerna. Men speakertexten är högst diskutabel.
Det börjar med berättarens bemödanden att få oss att förstå Versailles-fredens orättvis och hur djupt den kränkte varje tysk, så att hämndbegäret ska framstå som naturligt. Det fortsätter med hans envisa kvardröjande vid idyllen ”också mitt i kriget”. Att människor tyckte om att idrotta och sjunga, att människor tyckte om att vara tyska! – javisst, men i vilken utsträckning som helst? Det stämmer väl med Oredssons barndomsminnen som gjorde henne till övertygad nazist livet ut. I hela berättarframställningen går det igen att ”folk fick det bättre” under Hitler. Gång på gång vädjar han om vår förståelse: ”semester, pension… folk fick det bättre!” Riktigt osmakligt blir det när berättaren gläds åt att alla som blev utbombade i Tredje riket fick en ny bostad – eftersom han inte talar om vem som bodde i den förut.
Ordet ”bättre” är inte en direkt lögn. Semester är bättre än att inte ha semester. Men ordet ”folk” används i berättartexten på samma vis som A Hitler och V Oredsson använder det. Det betyder att somliga får det bättre, och de som inte får det är inte folk!
Kalla det att vara rasist-döv: att inte höra när det görs skillnad. Att inte se att någon lever och arbetar vid din sida utan att vara "folk".
Gläds åt nazistpartiets nedläggning.
Lyssna varje gång någon talar om folk.
- - -
Johannes blogg handlar om någonting helt annat, men jag länkar för att han skriver om Folk ocih folk. För övrigt, skriv under på att Haga ska vara park!
Ett avsnitt i boken ägnas åt Vera Oredsson, år 1975 av sin make utsedd till partiledare för dåvarande svenska nazistpartiet. Sveriges första kvinnliga partiledare, dock inte en vald sådan, för det nazistparti som grundades år 1956 och nu äntligen har lagts ned, enligt vad Expo berättar. En orsak till nedläggning är sjukdom hos den åldrade partiledningen (paret Oredsson). En annan tycks, väl att märka, vara framgångarna för Sverigedemokraterna.
I Oredssons egna skrifter, citerade i God dag, kampsyster, berättar hon minnen från sin barndom i nazi-Tyskland. Framgångsberusningen, hoppet, kreativiteten: ”Flaggstängerna blommade!”
Den hoppfullheten kan vi också ta del av i den tyska dokumentärsamlingen Tredje rikets uppgång och fall. En dvd-cykel med delvis privat smalfilmsmaterial från 30- och 40-talens Tyskland. Åtskilliga hittills osedda bilder visar glada semesterfirare bland militärparaderna vilket ger en ny inblick, framför allt i de dåtida ännu inte utbombade tyska städerna. Men speakertexten är högst diskutabel.
Det börjar med berättarens bemödanden att få oss att förstå Versailles-fredens orättvis och hur djupt den kränkte varje tysk, så att hämndbegäret ska framstå som naturligt. Det fortsätter med hans envisa kvardröjande vid idyllen ”också mitt i kriget”. Att människor tyckte om att idrotta och sjunga, att människor tyckte om att vara tyska! – javisst, men i vilken utsträckning som helst? Det stämmer väl med Oredssons barndomsminnen som gjorde henne till övertygad nazist livet ut. I hela berättarframställningen går det igen att ”folk fick det bättre” under Hitler. Gång på gång vädjar han om vår förståelse: ”semester, pension… folk fick det bättre!” Riktigt osmakligt blir det när berättaren gläds åt att alla som blev utbombade i Tredje riket fick en ny bostad – eftersom han inte talar om vem som bodde i den förut.
Ordet ”bättre” är inte en direkt lögn. Semester är bättre än att inte ha semester. Men ordet ”folk” används i berättartexten på samma vis som A Hitler och V Oredsson använder det. Det betyder att somliga får det bättre, och de som inte får det är inte folk!
Kalla det att vara rasist-döv: att inte höra när det görs skillnad. Att inte se att någon lever och arbetar vid din sida utan att vara "folk".
Gläds åt nazistpartiets nedläggning.
Lyssna varje gång någon talar om folk.
- - -
Johannes blogg handlar om någonting helt annat, men jag länkar för att han skriver om Folk ocih folk. För övrigt, skriv under på att Haga ska vara park!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)