Socialistisk skoldebatt

Senaste numret av Socialistisk debatt (som numreras 3-4/07) är tjockt och läsvärt. Inte enbart därför att jag har skrivit i det förstås, utan därför att det handlar om rätten till kunskap och därmed lyfter en fråga som många anser att vänstern har misslyckats med.
Det behövs, som baksidestexten säger, kunskap för att diskutera kunskap.

Ett citat ur förordet: ”Bildningsdebatten rör sig mellan två poler: nyttorationalitet och värderationalitet. - - - En skola som inte är till konkret nytta för samhälle och individ förlorar sitt syfte, men det gör också en skola som inte ser till de större bildningsvärdena.”

När hörde du senast en borgare lyfta frågor om skolans syfte, om bildningsvärden? Skribenterna som kommer till tals i den socialistiska debatten är inte överens - då vore det ingen debatt. Men vi vägrar att nyttja slagträt antingen-eller. Bildning handlar om att se fler saker samtidigt och sålunda skaffa sig ett omdöme. Till exempel genom att tillvarata det bästa hos stora pedagoger i historien, såsom Piaget eller Vygotskij.

De borgerliga anses ha monopol på skolfrågan, eller till och med på kunskap. Men när hörde du dem senast anföra skolforskning, vare sig historisk eller modern, som stöd för sina krav? När ville de lägga tyngdpunkten på det kompetenta barnet, den sociala lärandesituationen, eller för den delen Barnkonventionen?
Nej, de talar om hur de tror att det var förr. Eller om vad alla tycker. Eller vad de flesta föräldrar vill ha. Sammanfattningsvis, om hur de tror att de flesta föräldrar hade det förr. Säga vad man vill, men välunderbyggt kan det inte kallas. Och vänstern har inte heller varit på offensiven utan ofta ställt upp på den socialdemokratiska kompensatoriska skolan. Det är lite av den skadan som Socialistisk debatt nu försöker reparera.

Lösnummer ska finnas att köpa hos www.redplanet.se

Om dom inte håller med, är det inte kunskap!

Ska aldrig mer berömma SvD, för nu går dom in för att reta mig! Dagens brännpunktare är en uppvisning i kunskapsförakt från moderatpolitikern Naess. Han bemöter Scherp, docent i pedagogik, genom att först och främst ifrågasätta om det verkligen är forskning Scherp håller på med (”gör anspråk på att...” eller ”utövarna må kalla det vetenskap...”). Sen påpekar Naess att det är svårt att mäta och utvärdera Scherps forskningsresultat (vilket verkligen ingen har förväntat sig att Naess ska behöva göra). Slutligen klämmer han till med att den som inte delar Scherps teorier vare sig förstår eller accepterar hans slutsatser (vilket får mig att undra hur Naess förhåller sig till relativitetsteorin?)
De goda ledstjärnorna för Naess är sunt förnuft, allmän livserfarenhet och en gnutta ödmjukhet. (Ja, vi hör ju hur långt han kommit med ödmjukheten.) Dessa tre vill han applicera på – utvärdering av forskningsresultat!
I sin iver att försvara alliansens skolpolitik har Naess avskaffat forskningen utan att märka det själv. Med såna vänner behöver Björklund inte sina fiender.

Dumskallar i bäverdammen

Sahlin har aldrig varit roligare än när hon sa: Maud Olofsson, dendär bäverkvinnan som gnager sig igenom vartenda trygghetssystem vi har!
Flamman citerar Olofsson: ”Det är klart att många funderar över varför alla höginkomsttagare ska ha barnbidrag.”
Jo, det kan verka fel att överklassen sätter in den lilla struntsumman i Puppes egna fonder, medan andra familjer knappast kan bekosta gummistövlar åt My och Sumeya för pengarna. Det kan verka rätt att snåla in på bidraget till Puppes kommande förmögenhet – men känns det lika rättvist och rättmätigt att se Mys och Sumeyas mammor tävla i fattigdom för att se vem som ska få gummistövelbidraget?

Bävern bor torrt och fint i sitt bo, men dess ut- och ingång ligger långt under ytan, och när man väl börjar gnaga i trygghetssystemen finns det liksom ingen botten. En som inte funderade särskilt var en vanlig borgerlig person i en insändarspalt, som ville ha igen något av det hon betalar i skatt. Hon drog säkrare slutsatser än sin minister, vilket för övrigt inte kan vara så svårt.

Efter att ha umgåtts med dumskallar en hel dag tar jag med nöje in SvD:s Gudmundson i samlingen. Han tycker det är urlöjligt att Ohly medverkar i teveprogram, och urvidrigt att Ohlys dotter är politiskt aktiv. Det senare förmörkar Gudmundsons sinne så till den grad att han landar i Kuba och Nordkorea ”där ju revolutionerna permanentats i socialistiska arvsmonarkier”. Föreställ dig hur småsintheterna skulle lyda om Ohly sturigt vägrade tevetjosan medan dottern snöade in på nån dekadent spybar?

Bara en sak, Gudmundson: Det går inte att permanenta den socialistiska revolutionen i Sverige. Inte därför att permanent är ett typiskt icke-revolutionärt ord, utan därför att den aldrig har ägt rum.
I dethär landet har vi en bäverdamm. Förhoppningsvis temporärt.

Mera Mao

Ett förtydligande angående gårdagens inlägg:
Det var faktiskt inte en uppväxt i den erlanderska erans version av parlamentarism som gjorde mig till demokrat. Den hade så när kunnat göra mig till antidemokrat. Alla förändringar skulle malas genom alla karlars kvarnar. Kvinnliga förebilder var bimbo eller bombnedslag, verkliga kvinnor var morsor. USA-dyrkan gränsade till fanatism i kalla krigets efterföljd, och det inhemska konfliktundvikandet uppfattade jag bara som förljugenhet.
Det var när uppväxten i denna påstådda konsensus punkterades av maoistiska upprop, som jag så småningom blev demokrat. Inte lamt instämmande, utan aktivt övertygat. Folket skapar självt sin historia.

Maoismen var fel. Ändå lyckades den påverka mig rätt. Men jag bara väntar på att bli tillfrågad om jag fortfarande förespråkar massmord...

Liten, röd, folklig och ofanatisk

SvD, tidningen som bara blir mer kvalitetsjournalistisk ju mer Adelsohn låter sig irriteras, har givit stort utrymme åt Kina och maoismen. Tre personer får förklara varför de en gång lät sig inspireras av ordförandens tänkande, och efteråt följer ett utdrag ur Arvidssons bok om den maoistiska väckelsen hos rebellerna. Det senare är intressant som uddapsykologi men knappast politiskt viktigt idag.
I en av intervjuerna konstaterar Bergcrantz att det är för mycket snack om -68 och Kårhusockupationen. Hon och hennes kamrater höll på med så mycket annat frivilligarbete. Det var insamlingar, facklig kamp och dagiskamp, studiecirklar och solidaritetsrörelse.
Men det är inte många som är intresserade av sånt. Utrensarsekter är både mer spännande och mer förutsägbara än det som faktiskt borde vara politiskt riktigt idag.

Under 70-talets första år traskade jag runt med Maos lilla röda i skolväskan. ”Det är rätt att göra uppror, Revolutionen är ingen tebjudning, Låt hundra blommor blomma, Massorna äger en skaparkraft som inte känner några gränser” är citat som ännu står sig. Och så denhär: ”Slå inte människor och svär inte åt dem. Övertyga dem med argument. Om de inte är överens med dig, övertyga dem en gång till.”
Det var många gånger som jag väntade med att sätta eld på håret därför att någon tröstade mig med påminnelsen: ”Övertyga dem en gång till.” Frasen lär ska ha dolt indoktrineringslägren – men det visste ju inte jag, som läste den lilla Röda som överlevnadshandbok. Ordföranden var en god pedagog, och senare, på lärarhögskolan, turades vi om att stryka för i väl begagnade ex av Edgar Snows Kina-skildringar. Våra lärdomar från kulturrevolutionen blev: att ifrågasätta allt, att alltid vara konstruktiv, att aldrig vara rädd för folket.
När jag idag hänvisar till folkviljan är det både för att jag är demokrat och för att jag en gång var maoist. Insikten om mördandet kom senare, en ledsam omvärdering av ordföranden och Kinas nutidshistoria, men inte av slutsatserna som sådana. Eftersom: "Folket och folket allena är den drivande kraften som gör världshistorien”.

Morian har bloggat om Mao och trosvissheten. Hans slutsats är att fanatism är farligt. Det har han alldeles rätt i.