När man skjuter kaniner, så...

Visst är de problematiska. De små rackarna som gräver gnagarmetro i vägbankarna. Men kaniner är, rent allmänt, gulliga djur. Tänk efter, har du nånsin hört duvor kallas för flygande kaniner? Nej. För det finns värre djur. Råttor, fästingbemängda bambi, och så de kringvandrande gödselspridarna, fåglarna som inte flyger.

I vår lilla stad var fågelsjön en gång ett rart utflyktsmål. Barnen fick mata pippi, som föll under kategorin rent allmänt gulliga djur. Idag får man pippi av att tränga sig fram genom nafsande näbbar, när fåglarna har börjat äta barn.
Nästan, iallafall.
På sensommaren har jag badat i Mälaren. Sveriges tredje sjö är i sina urbana delar täckt av ett guppigt, loppigt lager fågelfjun och stränderna är hala av lort. Vid första regnskur rinner skiten från bryggor och stenar ned i vattnet.
Bada gärna. Badda sen med alsolsprit.
På promenad i Drottningholm halkade jag runt på fågelskit tills jag gick hem och tvättade skorna. Såg familjer med filtar och picknick-korg förtvivlat stirra över pelouserna för att sen slå sig ned i sin egen bildörr. Under dessa erbarmliga förhållanden lever landets monark.

Märk väl att då gillar jag fåglar. Rent allmänt. De är inte gulliga som kaniner, utan estetiska, enastående och efterliknansvärda. Men liksom varje växt kan bli ett ogräs kan varje djur bli ett odjur, ty vi är alla trevliga så länge det inte finns för många av oss.

Stockholms stad med kranskommuner – ta det lite lugnt med kaninerna. Bjud oss på gåsmiddag istället!

Våga gå med på att Vänstern kan nåt!

I dagens DN recenserar Torbjörn Elensky en informativ bok om rasismens fortlevnad och uttrycksformer. Det hela är intressant, bara en mening stör mig: ”I Sverige har vi inte en enda yrkespolitiker som klarar att argumentera mot sverigedemokraterna. Tvärtom finns en allmän glidning mot att se invandrare som problem snarare än som resurser.”

Visst är Vänsterpartiet litet. Men så litet att ingen behöver bry sig? Nää, det är väl tvärtom desto mer beundransvärt att vi har den kapacitet som behövs – hos både yrkes- och frivilligpolitiker. Argumentationen finns i integrationsplattform och debattartiklar. Och i paneler och parlament har vi påtalat den olyckliga glidningen hos övriga etablerade partier. Det stämmer att de ibland begagnar delar av Sverigedemokraternas problembeskrivning, antingen omedvetet eller som spekulation i röstande.

Men så gör inte vi. Vi har för mycket kunnigt folk, vi har bearbetat frågan i programsammanhang och på konferenser. Jag tillägger gärna att även Miljöpartiet har en del utmärkta företrädare som klarar av att föra en antirasistisk debatt. Båda partierna bygger sin uppfattning på en analys av orättvisa maktförhållanden på grund av ”ras” (nationalitet, hudfärg, språk, religion, tradition), även om våra lösningar inte alltid är de samma.

Precis som Elensky tror jag att förhållandena i Europa har påverkat Sverige mer än det före detta slavsamhället i Förenta staterna. Därför att det är svårt att diskutera rasism utan en koppling till kolonialism, förbrytelserna hos vår egen världsdel. Det är de som genom historien omformats till sedvanerasism i den dagliga politiska praktiken.