Opartiskheten är inte okomplicerad

Opartisk! För bara några dagar sedan var det ett värdeneutralt ord. Plötsligt blev det ett politiskt slagord.

Opartisk! Ta inte ställning! Anpassa dig till rådande norm!

Håll käft! brukar man säga i hårdare samhällen. Här i Sverige räcker det med anpassning.

Att Soran Ismail inte medverkar i radio är diskutabelt. Att chefredaktören på Arbetarbladet inte får göra det är heltokigt. Att anställda får mejl om att ta det lite försiktigt med mänskliga rättigheter är sjukt – se gårdagens inlägg. Men allt sker i namn av den nya opartiskheten.

Det är som om det aldrig skulle ha varit val i Sverige förut. Som om journalister och forskare inte skulle ha räknat eterminuter och trycksvärta för varje politisk inriktning och jämfört dem i slutändan. Om jag minns granskningarna rätt är det ett enda parti som tydligt missgynnats för att sedan lika tydligt gynnas. Det är Sverigedemokraterna. Opartiskheten tycks ha fungerat hjälpligt.

Vi lever i en tid när värdena polariseras, samtidigt som de (flesta) politiska partierna anlägger skyddande likhet. Om nu opartiskhet ska innebära att alla får komma till tals, då ges den minsta och mest udda för mycket uppmärksamhet. Om opartiskhet däremot ska innebära att endast normerade majoritetsåsikter får plats, då har vi plötsligt ingen valrörelse alls i media.

Detta gör opartiskheten komplicerad. Därför ska den ifrågasättas – ty att allt ska ifrågasättas är en av liberalismens goda ståndpunkter. Och vem ska vara liberal idag om inte en socialist bjuder på det?

Nu tar vi en återblick: Hur opartiska förhöll sig public-service-media vid dessa tillfällen:

- När ett debattprogram ställde frågan: Hur mycket invandring tål Sverige?
- När en nyhetskommentator gjorde tydligt att låga skatter är något objektivt bra för alla
- När en politisk kommentator gick in efter en intervju med Ohly och avslöjade vad han egentligen menade
- När feminismen underförstått har gått för långt (fastän vi inte har någon rättvis fördelning av pengar, makt och hushållsarbete)

Det är lätt att ta känslomässig ställning för en individ – och gjorde exempelvis Malena Ernman med operatisk bravur. En annan genial kvinna, Åsa Linderborg, har givit ett otal exempel på public-service-medias ”opartiskhet”, liknande dem jag använde utan källa.

Men det viktigaste är inte personfrågan, och inte hur det var förr. Viktigast är det aktuella samhällsklimatet. 
Hur kunde SR:s kanalchef i Malmö skriva sitt mejl till de anställda?
- Därför att det var möjligt att skriva det.
Vem gjorde det möjligt?
- De okända storheter som målade om opartiskheten i grått.
Vilka är de? Varför finns de?

Senast idag uppmanades jag att inte blogga om detta, eftersom det är riskabelt att utmåla SR som ett vacklande företag i rasisternas klor.

Men Politik och poesi är inte opartisk. Den ifrågasätter.

SJUKT som i sjukdom

Så sjukt. Kanalchefen för SR i Malmö mejlar de anställda följande: ”Tänk alltså två gånger innan ni kommenterar - - - Detta gäller även när det handlar om ’goda’ saker som mänskliga rättigheter, stå för människors lika värde och jämställdhet”.
Så SJUKT. Inte sådär som man numera menar; allmänt tokigt. Nej bokstavligen sjukt som i sjukdom: svagt, klent, lätt motbjudande och antagligen smittsamt.

Kanalchefen för SR i Malmö har tydligen inte förstått public-service-medias värdegrund – ”den värdegrund som Sveriges Radio är satt att försvara” som statsvetaren Bjereld säger.

Kanalchefen förminskar mänskliga rättigheter när hen kallar dem för allmänt ”goda” saker (med citattecken), och framförallt när hen anser att de är utbytbara värden som när som helst kan omförhandlas.
Men: Mänskliga rättigheter är de enda värden som utgör den enda globala sekulära överenskommelse vi mänskligheten har att hålla oss till.
I kanalchefens mejl är mänskliga rättigheter tvärtom de enda värden som  direkt utpekas som nödvändiga för SR-personalen att behandla med eftertanke.
Detta är absurditet på gränsen till nihilism.

Det ska ett vidrigt sjukt klimat till för att den normala mellanchefsrädslan ska ta sig sådana uttryck. Tänk två gånger, tänk tre, så det inte blir fel för någon – men det kan alltid bli fel och blir det oftast. Frågan är för vem det inte får bli fel?

Vem och vad fruktar kanalchefen? Vems ärenden går hen?
Vilket värde är det hen tror sig försvara – i utbyte mot en relativisering av mänskliga rättigheter?

Hur var det förra gången fascismen tog över Europa? På vilka vägar spred sig skräcken då? För den verkar dessvärre vara smittsam.