Sverigedemokraterna är passiva i sina respektive fullmäktigeförsamlingar. Inga motioner, inga diskussioner. Uppstickarna som skulle utmana och röra om tycks inte riktigt veta vad de gör. De hade väl ingen politisk agenda utom sin fientlighet mot immigration.
Det är så det har låtit av och till i de olika tidningar som kommenterat Expos undersökning. Men är det så konstigt? Kommunalpolitik är svårt när man är ny. Den verkar också ganska tråkig. Många beslut är fattade tidigare och bundna av en budget. Varför skulle vi begära mer av inskränkta SD-are än av vilken nykomling som helst? Nog för att det är behagligt att de håller sig på mattan eller helst under den, men de kommer inte att göra det så länge. Deras reaktionära önskedröm har stöd av syskonpartier över hela Europa.
Vänsterns viktigaste parlamentariska insats idag är att motverka privatisering och förskingring, belöning av moderskapet, asocial bostadsfördelning och utsvulten fritid och kultur. Det vill säga den borgerliga politik som SD vanligen stöder. Utomparlamentariskt är den viktigaste uppgiften att visa att det faktiskt är vi som gör det, som ställer upp, som vet hur det är att vara osynlig och utnyttjad. Det vill säga, att förebygga ökat inflytande och självförtroende för nationalisterna som än så länge är ovana vid spelreglerna.
