fredag, juni 06, 2008

Ofira!

Av principiella skäl firar jag inte sjätte juni.
Och jag tänker inte ”fira ändå” – för att det är vackert med syrener, eller fira republiken och internationalismen, eller använda tillfället för en trevlig folkfest. Detdär är smink. Firade gjorde vi förut, men helgdagen infördes av nationalistiska skäl.
Någon måste komma ihåg det och ofira, och denna någon är jag.

En fråga som tycks ha med nationalism att göra, fast den handlar om kvadratmetrar, är skolavslutningarna i kyrkan. Det är inte en gammal svensk tradition, tror ni folk var tokiga? Inte drog de iväg med ungarna fyra mil genom väglöst land för att komma ned i kyrkbyn! Och i städernas läroverk fanns aula, en förnämlig samlingssal. Men på orter som ligger samlade runt en kyrka och där skolan är tämligen nybyggd och därför utan stora utrymmen, där kan kyrkan vara ett alternativ. Om man nu tycker det är lämpligt med sekulära högtider i gudstjänstrummet.

Gamla svenska traditioner, jo jag tackar! Husförhör är vad jag skulle vilja återinföra för de mest fåkunniga frasmakarna.

Nu åker jag till Norrköping på Vänsterpartiets kongress. Finns en förhoppning att det pratas mindre larv där.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Ofira, eller ofria?Hur gammal är Sverige som självständig nation´ingen som egentligen vet!Det vi firar är väl egentligen bara traditioner-kungar hit och dit?Borde svenskarna fira att de sluppit krigen-inbördes oegentligheter och missnöje, demonstrationer har det säkert funnits, men det är ju småpotatis om man jämför med de stora krigen i världen!Grattis Sverige´ för att du vänt kappan efter vinden och utnyttjat ditt diplomatiska snille!MVH Gladiatan

Erik Rune sa...

Bravo!

Anonym sa...

Anonym: Sveriges ålder beror förstås på hur man räknar, men ordet "Sverige" dyker upp i den formen omkring 1300-talet, och kungar som kallat sej "Svearnas och Götarnas konung" har det funnits sedan 1100-talet. Men då var det förstås inte fråga om en nation eller ens ett "folk" (extremt luddigt begrepp, f.ö.) utan om ett feodalt kungarike, vars gränser inte bestämdes av kartan utan av stormännens lojalitet. Överhuvudtaget kan man väl historiskt sett inte tala om nationalstater förrän under 1500-talet ungefär, och inte förrän 1800-talet föds den nationalistiska traditionen.