Skogspoesi

Kylskåpspoesi känner väl alla till? De små magnetbitarna med ord som kan kombineras till bisarra och i bästa fall poetiska rader


Idag bjöds det Skogspoesi i Stjärnsund, som en del av konstutställningen på Grabbudden.
Genialiskt, eller hur?
Släng ut massor av brädlappar med ord. Sen parar besökarna ihop dem, på udden med utsikt över sjön.






såhär kan det bli










Mellan björkarna finns hängmattor där du kan se ut över Grycken.

I björkstammarna finns speglar där träden fått ögon.

Det finns björkar som är dockor och häxor,
vakande och talande.



Det går att göra poesi i vilken skogsdunge eller stad som helst.
Låt oss börja tillverka ordlappar!

Förort och glesbygd

Hur ska förorterna kunna utvecklas när arbetstillfällena flyttar därifrån och servicen urholkas? De borgerliga jamar om utanförskap som ska lösas genom fritt val och mer marknad. Men situationen är jämförbar med den i vissa glesbygdsområden. Det är en ond cirkel där ortsborna kämpar för skolans eller butikens överlevnad. Vad har de att välja på? Marknaden har sprungit förbi dem.

I Rinkeby försvann 450 jobb när stadsdelsförvaltning, försäkringskassa och andra offentliga arbetsplatser. Ungdomar och unga vuxna i stadsdelen har skrivit ett brev till politikerna om vad de behöver och hur de vill vara med och lösa problemen.

En den av lösningen har vänstern i Stockholm, som vill att de förortscentrum som sålts till utländska ägare ska köpas tillbaka till kommunalt värdskap och förvaltning. Bara då blir det möjligt med ett gemensamt arbete för områdets bästa.
Ett bra förortscentrum ska vara en knutpunkt för möten, handel, kultur, företagande, politik och information, allt på samma ställe. Marknaden ensam kan inte åstadkomma detta. Människorna måste vara med.

- - -
Diskussionen om vinstdrivande privatskolor fortsätter. "Stöld från eleverna" säger Vänsterpartiet, vi som anser att skattepengar som går till företagsvinster är ett pinsamt tydligt exempel på bidragsberoende. När borgarna genomdrev sin så kallade friskolereform i början av 1990-talet var det många som trodde att den skulle bli räddningen för små glesbygdsskolor där föräldrarna går in och tar över. Fortfarande är Fp inne på att personalen "inte ska förbjudas" att driva skola, som om det vore något hanterbart, småskaligt vi talar om. Men det är börsnoterade koncerner utan någon som helst insyn. Och det riskvilliga kapitalet, det är dina och mina pengar.

Kultur utan ursprungsbeteckning

En av kommentatorerna här på Politik och poesi har frågat om en grek skulle säga att det inte finns grekisk kultur? Politik och poesi svarar: Den xero = Jag vet inte. Mipos, ochi = Kanske inte. Ti me niazi = Spela roll.
Behovet av att jämföra med andra påminner om den statliga utredning som låg bakom att nationaldagen helgdagförklarades i Sverige. Som ett tungt skäl angav utredningen att nationaldagen firas i Norge och Frankrike. Alltså kan svensk lagstiftning bottna i barnsligheter som att ”alla andra får”. Likaså kan bloggkommentatorer.

En viktigare fråga var den om det finns någon svensk kultur och varför jag isåfall förnekar den? Vilket jag aldrighar gjort. Beteckningen ”svensk kultur” är en utmärkt förkortning när vi vill skilja hambon från valsen eller chorizon från falukorven. Men att något är kortfattat betyder inte att det är exakt, snarare motsatsen. Man kan ju också räkna takter eller notera ingredienser.

För oss kulturintresserade är nationsstämpeln inte så viktig. Den drar med sig så många vetenskapsgrenar; historia, statskunskap, etnologi och lingvistik.
Julgranen lär ska vara en tysk tradition, ändå känns det djupt traditionellt att klä en kinesisk plastgran med glitterägg som tillverkats efter förlaga av en fransman som jobbade för tsar-Ryssland och säljs i en USA-inspirerad butik i Stockholm.
Midsommarstången är en tradition som jag värdesätter ännu högre, och den anses vara germansk eller kanske keltisk. Hur kan detta vara viktigt? När det viktiga är att kransarna blir bundna, varje år.
Vem kan ta patent på blomsterprakt, hembygd och sommarmystik?

Men nu var det svensk kultur som var frågan. Ja, men vilken? var motfrågan.
Arbetarkultur? Barnkultur? Politik och poesi har hela listan:
- massmediakulturens evinnerliga kolumnistkultur, eller kvarvarande kommunistkultur
- finkultur, folkkultur, fulkultur, kul kultur
- hockeykultur, hemslöjdskultur, gaykultur
- stekarkultur, matkultur eller fatburskultur*

Politik och Poesi efterfrågar vilken av alla kulturer i Sverige det är som efterfrågas?
Vilken av dem är mest eller bäst svensk kultur? Är det när brukskyrkan öppnar för körverkstad med Bolingo från Kongo, eller när kyrkoherden håller allmän förbön för de hotade asylsökande kosovoalbanerna på bruket?

Kultur kan stå för något allmänt och vardagligt, som att se på Allsång eller Sopranos, äta feta- eller herrgårdsost. Det som är kulturellt betingat är i vilket rum teven står och var vi äter ost, vilket alla människor världen över väljer att göra i någon sorts sällskapsrum, inte på toa.

Kultur kan vara uråldrig. Då går dess mönster stenåldrigt igen på skålar och skedar från Sahara till Ukraina. Den älskade kurbitsen från dalmålningarna finns på skåpdörrar och kistor i Turkiet, Holland och Hälsingland.
Det är de fruktbara, älskansvärda mönstren som vi väljer att spara, arbeta vidare med.
Fruktansvärda mönster går att välja bort.

Kultur skapar inte människor, allra minst männskor av en viss typ. Bödlarna i de värsta dödsläger som industrialismen skådat lyssnade på Beethoven.
Det säger ingenting om Beethoven. Det säger oss att kultur inte skapar människor.
Det är människor som skapar kultur, var vi än är. Eftersom vi är människor kan vi inte låta bli.
Eftersom vi är människor står det oss fritt att skapa en kultur som andra tar till sig, lever med, lever mot, avstår ifrån eller älskar.

Har någon förstått svaret på frågan: Finns det någon svensk kultur? Javisst, den också!

*= Fatburen är Nordiska muséets kulturhistoriska mötesplats

Populär nationalist talar ut

Det förekommer att Sverigedemokraterna utpekas som ”avslöjade”. Som när Jimmyponken får helsidesutrymme för att vräka ur sig fördomar om muslimer, eller när någon ex-medlem berättar om kusliga upplevelser i nassarnas närhet. Det vill säga, sådant som vi redan visste. Om vi kunde läsa.
Men lördagens dubbelsidiga porträtt av Sverigedemokraternas ordförande var verkligen avslöjande. På flera plan. Om vi, alltså, kan läsa.

Det viktigaste för Sd är svenskhetens bevarande. Ändå kan de inte yttra två konkreta meningar om vad svenskhet kan sägas vara. Jimmyponken försöker med att ”vi svenskar är kollektivistiskt lagda, lagandan är utpräglad.” Detta svammel borde vara avslöjande i sig, ty vem talar han om?
Malmö FF? – nej, han ogillar utländska spelarköp. Vänsterpartiet? – nej, han ogillar ju socialister. Svenskarna? – jaså, dom. Och vilka är vi nu då - enligt Sd:s självdefinition?

Sin väg in i Sd på 90-talet beskriver Jimmy Åkesson sålunda: ”Det blev väldigt populärt att vara nationalist. Det gick bra i fotbolls-VM och alla viftade med flaggor. Det påverkade.”
Detta är i viss mån avslöjande för idrottsvärlden, vars nationalism inte alls är så oskyldig som den vill verka. Men det värsta, det riktigt otäcka är insikten om att det då, på 90-talet, fanns ungdomar för vilka Lasermannens mord och mordförsök var utlöpare av deras egen ”populära” huvudfåra.

1990-talet var när ordningspolisen i Stockholm inte kunde garantera säkerheten för en busslast rinkebybarn och frågade vilken färg det var på barnen.
Åkesson kan ha rätt i detta: han tillhör rasismens normala, icke-mordiska gren.

Så långt allt gott och väl, kunde man då få för sig. Mannen är inskränkt, men det skadar väl ingen annan?
Fast nu är vi inne på avslöjanden. Och enligt denna brett upplagda intervju medger Jimmyponken att ”en del svenskar kanske måste göras om för att passa in i hans Sverige”.
Slutpratat.

Den som kan tänka sig att göra om dem som inte passar, den vill överhuvudtaget inte förstå att alla betyder alla.
Det som börjar med att göra om, slutar med att göra av med.