I år blev det inget inlägg om nationaldagen. Vilket berodde på datorstrul. Inte på minsta vis har min motvilja mot denna påtvingade helg mildrats. I korthet: vad vi hade var en trevlig flaggdag när vi stod på skolor och idrottsplatser och sjöng för Sverige, vad vi fick var en nationell helg istället för en kristen, eftersom utredaren ville att vi, liksom alla andra, skulle vara stolta över vårt land.
Lite svårt det, just den dagen. Stolt över
att Sverige vill göra som alla andra länder? Stolt över ett Sverige där man
låter nationalisterna avgöra vad som är viktigt?
Detta kan vara ett skäl till nationalismens
lockelse. Den som inte åstadkommit så mycket kan ändå unna sig den behagliga duktighetskänslan
bara för att hen kommer från Sverige! Den inte så lilla haken är att så kan ju
alla känna det, från Nordkorea till Narnia. Ska det bli någon substans i den stoltheten
måste man hitta på något som enbart det egna landet kan skryta med. Och då är
vi genast inne på nationalism.
Men jag är ytterst skeptisk till en
abstrakt stolthet över platsen, eftersom den antingen förorsakas av eller
ofrånkomligen drar med sig nationalism.
Och vad nationalism drar med sig vet vi.
Man dör av den.
Sedan ska jag bekänna: jag är inte konsekvent, ty jag är stolt över att härstamma från gammal bondestam. Ja minsann! Inte är det nåt märkvärdigt, och inte har jag gjort nåt för det, men känslan finns där ändå. Därför kan jag förstå de Sverige-stolta, trots allt. Men det finns två sätt att förhålla sig till det:
Antingen kräva att alla andra ska respektera mitt sentiment (bondska förföräldrar, AIK eller landområdet Sverige) och vifta med flaggor över något som antas vara bäst. Eller att med en dos självironi avnjuta känslan utan att tillmäta den någon som helst praktisk eller politisk betydelse.
Det andra alternativet var vad den gamla
flaggdagen var bra till.
Den nya helgdagen är inte bra till
någonting.