Har läst Ohlys nyårslöften.
Gillar dem.
Särskilt idag när vi inte vet om tidskriften Invandrare och minoriteter kommer att få fortsatt stöd för utgivning. I flera decennier har den varit den viktigaste kunskapskällan för oss som arbetar med immigranter och integration.
I senaste numret av IochM läser jag att även Ceifo är på väg att läggas ned. Centrum för forskning om internationell migration och etniska relationer som varit ett paraply för den så kallade IMER-forskningen i Sverige. Orsaken till nedläggningen är otydliga. Det låter som om Stockholms universitet bara tröttnat.
Tröttnandet inträffat i ett lägligt politiskt klimat. Ett klimat när en avgående oppositionsledare måste nyårslova att fortsätta kampen mot rasism – inte för att någon tvivlat på hans avsikter, utan för att det är en kamp som alldeles för få är intresserade av.
Rasisterna är i riksdagen. Forskningen tystas. Det finns inget samband, ännu. Bara en obehaglig synkronicitet.
Ett svårt år är avslutat. Tidningarnas bildreportage visar på den ena katastrofen efter den andra. Politik och poesi välkomnar år 2012!
Visar inlägg med etikett Ohly. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Ohly. Visa alla inlägg
lördag, december 31, 2011
måndag, november 15, 2010
Genustrams
Socialdemokraterna är kända för sin extremt starka lojalitet och uppbackning av ledare. Hur kunde de vara så kallsinniga gentemot Sahlin? Jo, jämfört med tidigare ledare har hon en egenskap som är oerhört provocerande: hon är kvinna.
Då är det tunt med uppslutningen.
Palme var arrogant, Carlsson tråkig och Persson dryg. Men de hade alla sina fanklubbar, sina ”pojkar” som sopade upp resterna.
En kvinna som utmanar män måste, i likhet med Thatcher, förklä sig till pansarvagn för att männen omkring ska härda ut. Några exempel på kvinnor som möter samma typ av motstånd som Sahlin finns i tidningen NSD. (Ja, det låter som en naziförkortning, men det är det inte. Tack till Ulla Andersson för uppslaget!)
Ohly tar upp ämnet, liksom Jöran Fagerlund, vars saftiga slutkläm lyder:
”Det ansvarsfulla för den socialdemokratiska ledningen hade varit att sluta upp bakom Mona Sahlin och säga: ’Vi sumpade valet fett och därför skall vi ta ansvar för att en rejäl valanalys görs...’”
Genustrams, säger antifeministbloggarna. Det kan man ju kalla det, fastän tvärtom. Tråkigt nog lever vi i ett samhälle som är besjälat av ett genustrams som inte ger oss lika möjligheter.
Då är det tunt med uppslutningen.
Palme var arrogant, Carlsson tråkig och Persson dryg. Men de hade alla sina fanklubbar, sina ”pojkar” som sopade upp resterna.
En kvinna som utmanar män måste, i likhet med Thatcher, förklä sig till pansarvagn för att männen omkring ska härda ut. Några exempel på kvinnor som möter samma typ av motstånd som Sahlin finns i tidningen NSD. (Ja, det låter som en naziförkortning, men det är det inte. Tack till Ulla Andersson för uppslaget!)
Ohly tar upp ämnet, liksom Jöran Fagerlund, vars saftiga slutkläm lyder:
”Det ansvarsfulla för den socialdemokratiska ledningen hade varit att sluta upp bakom Mona Sahlin och säga: ’Vi sumpade valet fett och därför skall vi ta ansvar för att en rejäl valanalys görs...’”
Genustrams, säger antifeministbloggarna. Det kan man ju kalla det, fastän tvärtom. Tråkigt nog lever vi i ett samhälle som är besjälat av ett genustrams som inte ger oss lika möjligheter.
måndag, mars 02, 2009
Somliga får hållas
I en artikel i Lärarnas tidning skriver Angerd Eilard om 60-talets läseböcker där ”indianer, kineser och negrer framställs som exotiska och primitiva varelser”. Under 70-talet började ”de gamla koloniala stereotyperna övergå i en mer välfärdspatriotisk ton” när böckerna skildrade ”fattiga människor i tredje världen”.
Detta är vad vi bäddats in i, vi som är vuxna idag. En del av oss har försökt dra av oss skygglapparna och bränna bort den koloniala övermålningen. Andra ser synsättet som bekvämt oproblematiskt och försöker göra begreppet europé till definitionsmässig jämlikhetssträvare.
När borgerliga partier lägger rasistiska förslag försöker vänstern att dels väcka opinion mot att de genomförs, dels att få borgarna att höra vad de själva säger. Vi kommer inte så långt med det men får ofta höra att det råder åsiktsförtryck: man får inte säga vad man vill för då blir man anklagad för att vara rasist.
Men när Vänsterpartiets ledare – inte lägger fram nya uteslutningsprojekt, nej, när han uppskattar en blogg där det tydligen har förekommit rasistiska formuleringar, då sjuder indignationen från de mest självbelåtna konservativa organ och ända till Expo som jag tidigare värderat högt.
Vänsterledaren svarar visserligen, men det samlade omdömet lyder ungefär: det är klart han inte vill säga att han är antisemit..!
När avsikten enbart är att krossa motståndaren går det inte att försvara eller förklara.
Det är som funnes det flera sorters rasism. Först den vanliga, den som de flesta hänger med på utan att fundera på saken, den som insöps med småskolans läseböcker men som man harmset kan tillbakavisa. Och sedan antisemitismen som uppfattas som mycket värre därför att den riktar sig mot folk som ser ut som vi och som pinsamt nog utrotades av folk som såg ut som vi!
Alltså; hantera er egen skuld först.
När jag gick i skolan berättade fröken att ”judarna” (jo, man sa så) odlade upp Det Heliga Landet (jo, hon sa så) där det förut bara bott herdar som var smutsiga och inte förstod hur man konstbevattnar härliga Jaffa-apelsiner.
Hon fick hållas, hon.
Detta är vad vi bäddats in i, vi som är vuxna idag. En del av oss har försökt dra av oss skygglapparna och bränna bort den koloniala övermålningen. Andra ser synsättet som bekvämt oproblematiskt och försöker göra begreppet europé till definitionsmässig jämlikhetssträvare.
När borgerliga partier lägger rasistiska förslag försöker vänstern att dels väcka opinion mot att de genomförs, dels att få borgarna att höra vad de själva säger. Vi kommer inte så långt med det men får ofta höra att det råder åsiktsförtryck: man får inte säga vad man vill för då blir man anklagad för att vara rasist.
Men när Vänsterpartiets ledare – inte lägger fram nya uteslutningsprojekt, nej, när han uppskattar en blogg där det tydligen har förekommit rasistiska formuleringar, då sjuder indignationen från de mest självbelåtna konservativa organ och ända till Expo som jag tidigare värderat högt.
Vänsterledaren svarar visserligen, men det samlade omdömet lyder ungefär: det är klart han inte vill säga att han är antisemit..!
När avsikten enbart är att krossa motståndaren går det inte att försvara eller förklara.
Det är som funnes det flera sorters rasism. Först den vanliga, den som de flesta hänger med på utan att fundera på saken, den som insöps med småskolans läseböcker men som man harmset kan tillbakavisa. Och sedan antisemitismen som uppfattas som mycket värre därför att den riktar sig mot folk som ser ut som vi och som pinsamt nog utrotades av folk som såg ut som vi!
Alltså; hantera er egen skuld först.
När jag gick i skolan berättade fröken att ”judarna” (jo, man sa så) odlade upp Det Heliga Landet (jo, hon sa så) där det förut bara bott herdar som var smutsiga och inte förstod hur man konstbevattnar härliga Jaffa-apelsiner.
Hon fick hållas, hon.
tisdag, juni 24, 2008
Makt eller fjädrar?
”Hur gick det till när en borgerlig majoritet i fredstid fattar ett beslut att börja massavslyssna vanliga människor som inte är misstänkta för något brott?” frågar sig Hanne Kjöller i en ledare som i nätupplagan heter ”Borgerligt självmål” (rätt) och i pappersupplagan hette något i stil med Ska-jag-rösta-på-Ohly? (sannolikt inte).
Kjöller kräver en aning mer mognad och integritet hos dem som valts att styra oss, och hennes ledare är alldeles utmärkt. Spelet kring det nu fattade FRA-beslutet finner hon ”ledsamt”, vilket är nedtonat för oss som aldrig accepterat personfixerad utspelspolitik. Och den, det får Kjöller allt erkänna, har inte bara skapats av media, utan utövas också via dem.
Numera har bloggosfären börjat knapra på utrymmet, vilket är friskt men inte parlamentariskt.
Riksdagens för närvarande mest berömde personfixerade ledamot förstår att människor är besvikna sedan Han efter stort offentligt braverande fogade sig i FRA-frågan. Han förklarar för oss hur hårt de arbetade och hur komplicerat det var. Kanhända ska vi med detta förstå Honom också.
Saken är bara den att politiska människor faktiskt förstår, på ett helt annat sätt, vad det innebär att befinna sig i en position av förtroende, makt och beslut.
Vad trodde grabben att han skulle göra i riksdagen? Spela ut, bravera, fjädra sig?
Det fanns ”i realiteten inget alternativ för oss att agera” skriver Federley. Men det gör det alltid. Ansvar och val finns är det enda som alltid finns. Hela vägen ner i helvetet om så är.
”Att socialdemokraterna - egentligen - inte är ett spår bättre är i detta sammanhang /FRA/ en klen tröst” säger Kjöller. Nä, för tusan - fråga vänstern! Men vi har det lilla glädjeämnet kvar att vi åtminstone kan rösta på ett annat parti. Det parti som av en personfixerad rubriksättare kallades för "Ohly".
Kjöller kräver en aning mer mognad och integritet hos dem som valts att styra oss, och hennes ledare är alldeles utmärkt. Spelet kring det nu fattade FRA-beslutet finner hon ”ledsamt”, vilket är nedtonat för oss som aldrig accepterat personfixerad utspelspolitik. Och den, det får Kjöller allt erkänna, har inte bara skapats av media, utan utövas också via dem.
Numera har bloggosfären börjat knapra på utrymmet, vilket är friskt men inte parlamentariskt.
Riksdagens för närvarande mest berömde personfixerade ledamot förstår att människor är besvikna sedan Han efter stort offentligt braverande fogade sig i FRA-frågan. Han förklarar för oss hur hårt de arbetade och hur komplicerat det var. Kanhända ska vi med detta förstå Honom också.
Saken är bara den att politiska människor faktiskt förstår, på ett helt annat sätt, vad det innebär att befinna sig i en position av förtroende, makt och beslut.
Vad trodde grabben att han skulle göra i riksdagen? Spela ut, bravera, fjädra sig?
Det fanns ”i realiteten inget alternativ för oss att agera” skriver Federley. Men det gör det alltid. Ansvar och val finns är det enda som alltid finns. Hela vägen ner i helvetet om så är.
”Att socialdemokraterna - egentligen - inte är ett spår bättre är i detta sammanhang /FRA/ en klen tröst” säger Kjöller. Nä, för tusan - fråga vänstern! Men vi har det lilla glädjeämnet kvar att vi åtminstone kan rösta på ett annat parti. Det parti som av en personfixerad rubriksättare kallades för "Ohly".
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)