Folkrörelsen som aktivt står stilla

En rolig händelse under Sd-mötet häromdagen var när en kvinna kom ut från köpcentrum med välfyllda kassar och fick syn på raden av antirasister. Hon gick raskt fram och ställde sig bredvid, med rygge mot talaren och kassarna på marken. Hon stod inte kvar längre än en minut innan hon hastade vidare till sina egna sysslor. Men hon hade markerat.

En tråkig händelse var när två tonårspojkar gick förbi, en med ljust och en med mörkt pigment. De stirrade på oss motdemonstranter och jag hörde dem fnysa:

- Här står dom!

- Dom kunde väl göra nånting istället!

Men vi är rörelsen som gör något medan vi står still! Inte vet jag vad just dessa pojkar såg för sig när de talade om att göra. Ska jag som har fast jobb avstå det till någon av dem? Ska de vältränade antirasistiska männen sparka sönder torget istället för att blogga? Eller är det hundägarna som borde hetsa sina väluppfostrade djur mot Herrstedt? Nej, jag vet inte.

Men en sak tror jag mig veta. Det värsta som har drabbat svensk folkrörelse är Svenskt Näringslivs och Alliansens mest lyckade insats i klasskampen. De gick in för, och klarade av, att radera ut såväl kunskap om som känsla för att göra någonting gemensamt och organiserat.   

Högern insåg tidigt att folkrörelser var ett hot. Först motarbetade de dem, sedan ingick de kompromiss, och under sent 1970-tal valde de att utrota dem. Att skapa en ny diskurs, eller som det heter idag; komma med en ny berättelse. 

Idag tror sig människor veta att det bara handlar om dig själv. Du är ensam ansvarig. Dina olyckor drabbar bara dig själv. Du kan gå en kurs i själsstyrka för att inte tro på det. Du kan tänka positivt. Du kan bli entreprenör i din egen framtid.

Det djävulska med detta är att också de som inte går på skiten, går på den. Ty de som inser orättvisorna vill göra någonting alldeles Själv. Inom diskursen: Du är ensam ansvarig. Du kan starta ett fejsbokupprop eller slänga en bomb. Du kan bjuda hem alla hemlösa, lyssna på alla olyckliga. Du kan bli entreprenör i din egen samtid, utan att be någon annan hänga på.

Det är givetvis inget ont i en eldsjäls engagemang. Men det är tragiskt att varje tillstymmelse till organiserad, gemensam aktion sticker i ögonen som något  löjeväckande onödigt.

Högern gick in för att slå sönder fackföreningsrörelsen och solidariteten, och socialdemokratin kommer nog aldrig att hämta sig från det. Det vore en kliché att säga att en generation är förlorad. Men när till och med delar av fackföreningsrörelsen hellre talar om ”erbjudanden och service” än om medlemmarnas aktivitet, då har det urartat totalt. 

Detta är ytterligare ett skäl för att stå här, på ett torg. Stå här och demonstrera mot rasism. Stå här och demonstrera för möjligheten till gemensamt engagemang.
Stå här som en påminnelse om att det finns gemensamma alternativ till det privata entreprenörskapet.