Denhär sommaren har varit förskräckande, och det gäller inte bara vädret.
Det politiska klimatet har polariserats,
brutaliserats. Hatstormarna på nätet hotar att sabotera och tysta varje sakligt
ifrågasättande.
Samtidigt har politiken buklandat i en anda
av skämmigt medlöperi. Det som händer på fler än en borgerlig ledarsida skulle
vara katastrofalt, om det så kallade vanliga folket brydde sig om ledarnas
sidor.
Kontentan är att antirasister
gör fel vad vi än gör, medan rasisterna får göra alla tänkbara fel, ty det är
yttrandefrihet.
Demonstrationer antas vara
kontraproduktiva. De kan nämligen uppfattas som irriterande. JA? Som om det
inte vore meningen med att demonstrera! Det står var och en fritt att demonstrera
för gulliga kattungar, men det är ingen som kommit på idén. Gissa varför?
Borgare har en fundamental icke-förståelse
för egenorganisering. Dessa självutnämnda entreprenörer är så illpinkat
hjälplösa att de verkligen inte fattar
syftet med och arrangemanget av en demonstration. Istället ser de för sig hur
folkgruppen ”demonstranterna” far omkring och illfänas med tillbakadragna rasister
som bara vill säga sin åsikt utan kommentarer. Uppgiften för borgarna själva är
ju enbart det angenäma recenserandet av andras uppförande!
Polarisering – medlöperi. Paradoxalt
nog hör de samman. Under en tid av märkbar polarisering är det förståeligt (om
än kontraproduktivt) att röster höjs för ”samling”.
För borgarnas del innebär denna samling
att tycka synd om rasisterna. Orsaken kan vara att man tycker likadant eller
tvärtom tror att väljarna ska låta sig omvändas, men de flesta borgare ser det nog bara
som ett sätt att för femtioelfte gången komma åt vänstern. För dem är inte
fascismen särdeles skrämmande. Det är vänstern som utgör den stora faran.
Det är svårt att förstå varför, men låt
oss minnas det.
För vänsterns del innebär önskemålet om
samling att vi nu i åratal har vädjat till liberalerna att åtminstone bara bete
sig som liberaler. Vi går till och med in och stöttar liberala mångfaldskampanjer,
även då det möter kritik inom egna led, eftersom liberalerna har smitit. För att de är ansvarslösa,
ignoranta eller vinstmaximerande?
Polarisering utmärks av att alla
sidor börjar bli förskräckta av vad extremisterna ställer till. Skillnaden är
reaktionen. Där borgarna inte vill, kan eller förmår göra någonting, där agerar
vänstern. Hurdan aktionen än är kan den tänkas gynna rasisterna (eftersom populism
låter sig gynnas av allt utom kritiskt tänkande) och detta lever borgarna högt
på genom att ideligen upprepa det i sina ägandes media.
På så vis skaffar de sig rätt. Inte mot
rasismen, utan mot vänstern.
Denhär sommaren har varit
förskräckande. Utan att vädret varit det minsta kvavt, hett eller åsktungt har
politiken istället tagit den vägen.
Tänkte inte skriva särskilt om Sd:s
antiromska kampanj i tunnelbanan. Men skriker när jag läser detta:
”För dem som tycker att de
historiska och lingvistiska kopplingarna här är långsökta: föreställ er att SL
tillåter ett parti att annonsera med antisemitiska kodord intill en synagoga på
årsdatumet för Novemberpogromerna. Det är i nivå med vad som nu har hänt:
natten den 2–3 augusti 1944 fördes nämligen 3 000 romer till gasen i Auschwitz.”
Den natten kallas i historisk litteratur för zigenar- eller
romanatten.
Hela denna natt stördes fångar i närbelägna baracker av romernas ihållande skrik av protest, fasa och raseri.
Det var den natten.
Då må det kosta borgarna lite låts-indignerat pipande över pappersskräp och klisterremsor.
Om du inte tror på borgarnas
förbruning, läs en som varit med: http://elinalmestad.se/2015/08/10/tack-och-hejda/
Eller kloke Esbati om normalisering.
