De apatiska kom ut år 2009
och innehåller nutidshistoria av det mest otäcka slag. Barn som led av
uppgivenhets- och utmattningssyndrom avvisades från Sverige under våldsamma
eller förnedrande former, deras föräldrar behandlades som förbrytare. Det började
som ett maktmissbruk hos myndigheter och borde ha briserat i en skandal, men
spred sig istället genom hela samhället när journalisterna valde att tro på de
myter eller lögner som planterades (till exempel att barnen sprang om kring och
åt om natten eller var förgiftade av sina desperata föräldrar).
Så småningom trodde en hel
naiv allmänhet att det väl måste ligga
någonting i det som läkare och regeringens utredare sa.
”Ifall de sjuka fick en
fristad invaderas landet av falska flyktingar” trodde dåvarande
migrationsministern – ett klumpigt avslöjande av den institutionella rasismen i
Sverige. Hur många FN-deklarationer som än undertecknas är det alldeles för
många som tror att den bedrägliga omvärlden inte är ute efter annat än att ta
sig hit och att människor utifrån är a priori misstänkta. Allt de säger, allt
de berättar, allt de genomgått, ska ses i ljuset av att de är potentiella
förövare av olovligt intrång.
Detta är myndighetsförtryck
i sin rena form. Den ena iskalla tjänsteutföraren efter den andra gör sin
plikt, och några är stolta över att göra den snabbt och effektivt. Det pågår en
härdningsprocess; man får inte bli plötsligt och godtyckligt svag när man ser
det lidande man åstadkommer!
Nazismens brott ska inte i
onödan dras fram som jämförelse med de nutida. Men en parallell blir plågsamt
tydlig i De apatiska. Det handlar om förhärdandet. Liksom SS-officerarna tyckte
synd om sina soldater i Sonder-kommando som måste massmörda i östra Europa
(innan förintelselägrens mer effektiva maskineri var färdigställt), likaså
tyckte chefer på Migrationsverket och polisen synd om de handläggare som måste
bära ut halvdöda barn till flygplatsen och slåss med deras skrikande föräldrar.
Ordergivningen och
gränsbevakningen hade blivit viktigare än barns rätt till trygghet och hälsa. Förvrängda
värden som blev normala i en onormal myndighetskultur som för att försvara sina
metoder måste basera dem på lögner om de asylsökandes allmänna lömskhet.
Det är viktigt att läsa De apatiska, även om vi tror oss ha en viss insikt i frågan. Boken drabbar direkt. Och än idag är det förvrängda
värden som styr den svenska asyl- och flyktingpolitiken. Än idag finns det personal
i den offentliga sektorn som i första hand utgår ifrån att utlänningarna
ljuger.
