Fascisten Åkesson visar sitt rätta jag i denna debattartikel. Och då
menar jag inte vapenskrammel och militärmarscher! Åkesson vet förstås att
väljarna inte skulle tända på det. Sverigedemokraternas fascism är i
uppbyggnadsfasen; då när en rörelse genom den envist upprepade berättelsen om
nationell gemenskap (gärna med en förlorad guldålder) kränger på oss
korporativismens enhetliga tröja. Som ännu inte blivit en tvångströja.
Åkessons berättelse – bekant vid dethär laget – går ut på att FÖRR var
det trygghet och sammanhållning, men NU är det splittring och kriminalitet. Han
försäkrar oss om detta på olika sätt och med lätt varierade värdeord, och inget
utrymme ges för att fundera över om det kanske förr var fattigt och otryggt och
nu tämligen välordnat? Inga vetenskapliga belägg stör hans berättelse utan ”det
räcker med att se sig om” eller med allas vårt igenkännliga klag på sjukvården.
Visst har vi det senare bekymret gemensamt – men vi är inte överens om
orsakerna.
Enligt Åkesson är det
vänstern och liberalerna som håller sig med påhittade konfliktlinjer. Med några
få ord avfärdar han århundradens kamp mellan fattiga och rika, kvinnor och män
som om den inte angick honom, och tonläget närmar sig predikan: ”Konflikten
står mellan det konstruktiva och det destruktiva. Mellan den som är beredd att
göra sin plikt och den som uteslutande tänker kräva sin rätt.”
Värst vad han tar i! Vilka
är dessa destruktiva latmaskar? Redan i nästa mening knyter Åkesson ihop det
med dem som inte är beredda att ”anpassa sig till Sverige och dess kultur”. De
som har ”antisvenska värderingar”.
Det är
nästan omöjligt att argumentera med en människa som inte förklarar utan
berättar, som inte belägger utan färglägger. Det går ju inte att förneka att
det han påstår aldrig skulle ha hänt någon gång. Det existerar folk som ogillar
Sverige, som vill leva på sitt eget vis också när det strider mot svensk lag.
Men tänk efter: kan denna med nödvändighet tillbakadragna minoritet förorsaka
kris i hela den offentliga sektorn? Är det ens rimligt att anta?
Utanpå denna bisarra bild kommer nästa
fantasifoster: att radikala islamistiska grupper
vill störta vår civilisation och tillåts operera ostört, ibland med samhällets
stöd.
Orimligheterna finns med som förstärkare. Åkesson
tror förmodligen inte på att Löfvén stöder vår civilisations störtande, men
Åkessons anhängare tror det – fastän många av dem knappast har en aning om vad
civilisation innebär!
”Vi
måste uppnå en känsla av gemenskap” slår fascisten fast. Det brukar de göra. Bygget
av den enhetliga nationen är varmt och inneslutande. Fast somliga får inte
komma in – och få av dem som gör det kommer ut igen.
Gemenskap ska inte vara en tvångströja.
Gemenskap uppstår ur arbete och vardag och att dela med sig. Där orättvisa
råder, uppstår istället konflikt och kamp. Detta historiska förhållande kan
inte Åkesson finna sig i, ty den enda kamp som ska föras ska vara hans kamp.
Mot dem han kallar antisvenska.
