Kärlek, sex, makt, njutning, skitprat

För varje dag blir vi bättre och bättre...
det var visst en psykiskt stärkande träningsmetod från 50-talet. Man skulle säga det varje dag framför spegeln. Eller hela företaget i peppkör.

Att idag sitta på chefsutbildning får mig att sakna något av 50-talet. Framstegsoptimismens metalliska glassmaskin, Doris Days isiga sexualitet. Insatser som inte ockrade på personligheten. Idag ska vi vara emotionellt involverade, vara ”varandras kärleksfulla kritiker”. Det klarar inte jag. Inte det kärleksfulla alltså, men kritiker går bra. När jag blir lärd att...

- Lönen är ett styrmedel.
Då har jag blivit manipulerad tjugo dagar i månaden hela mitt yrkesverksamma liv. Jag som trodde att lönen var ersättningen för min tid och energi.
- Chefer och politiker behöver mångfald för det ger dem input.
Vilket betyder att ledare är friska vita män, men utlänningar och funktionshindrade behövs för att serva med nya insikter för att bli bättre styrda.
- Storytelling är en ny metod för att stärka ett varumärke.
Verbalt traderad lore har begagnats frekvent sedan grottåldern. Nytt blir det först när man blandar in engelska glosor och kallar en vikingatida kommun för ett varumärke.
- Personalen känner alltid oro vid en omorganisation, men ert uppdrag är att coacha dem till att se möjligheterna. Ni ska ju fixa det tillsammans, som team!
Det sista var kanske ett utslag av storytelling. Eller dreamweaving. Eller bullshit.

Men några av ledarämnena får glassiga ögon av det. Bara möjligheten till makt är lite suktsexigt.
Uniformsbög, kallades det när jag var ung. Eller ”korpralssjukan” hos Svejk – sätt en stjärna i mössan på dem och de svullnar till dubbla storleken.
Fastän beviset på att vi saknar makt är att vi måste sitta här.

Politik med astrologi eller ansvar?

Ännu en promemoria att reta mig på:
Att Ohly och vi andra inte vill lägga ut dörrmattan åt en lillborgerlig tvåpartiregering anser Jonas M (1008) vara ”ett strategiskt misstag – åtminstone om man är angelägen att få en annan regering än en borgerlig”.
Han menar: annan än en rent och uttalat borgerlig.
Han syftar på: vänsterns urgamla gisslanfunktion, det moraliska kravet att göra det minst dåliga för folkflertalet.
Han tror: att någon annan än vi själva har rätt att ockra på det.

Han fortsätter: ”Det kan nu bli så att Lars Ohly petas av sina egna och innan valet ersätts av en vänsterledare som förmår kombinera radikal samhällskritik med moget ansvarstagande.”
Men hur i all världen skulle det kunna bli just så?

Var utom i hans eget horoskop finns tecken på att Vänsterpartiet plötsligt skulle avsätta vår ordförande i raseri över att han inte tackar Sahlin för utfrysningen?
Och även om vi ville – tror han att vi är såna strategiska missfoster att vi i en känslostorm skulle byta partiledare under en förvalskongress?

Vår ordförande och vår långa rad av folkvalda kan bättre än de flesta kombinera kritik och ansvar. Det må verka gåtfullt för somliga, men rent generellt finns inget som hindrar en ansvarsfull kritik av ekonomistiska fixeringar, eller ens av större partier.

I vår lilla stad tar vi till exempel ansvar genom tröttande försök att förhindra socialdemokraternas vidlyftiga skattesänkartävling. Den som de såg behov av såhär i början av en lågkonjunktur.

Me å leka

Häromdagen skrev jag att jag aldrig stört mig så mycket på miljöpartister.
Däremot hör jag till dem som är lindrigt imponerad av socialdemokrater.

När socialdemokraternas maktfullkomliga elit använder mobbning mot en tidigare samarbetspartner kanske de gör det för att få se ett knähundsaktigt ”får vi va me å leka”. Att vi ska agera ”dörrmatta” som Ohly säger, att vi alltså inte ska.
Eller så gör det det för att själva få va me å leka. Med de stora killarna i Europa, de som talar om var den enda vägen är – men inte vart den leder.

Men S’ försvarare skyndar sig alltid att säga att ”vanliga hyggliga socialdemokrater” inte alls är såna. Inte vill de driva privatiseringspolitik med Mp heller!
Nej jag vet. De har anförtrott oss det i åratal. I valstugan eller när fullmäktige tar paus: ”Ååå vad bra att ni finns!”
Hur kan det kännas bra att andra gör det man själv inte vågar?

Någon skrev att Sahlin nu tar steget ut ur arbetarrörelsen. Att hon seriöst avser att lämna stödet från och bördan av LO för att bli en vanlig europeisk mittfältare. Sahlin har förstås rätt till vilka karriärdrömmar som helst, men vad säger den rörelse som S med sådan rörelse brukar appellera till?

De morrar irriterat. Ty lojaliteten inom S är ofattbar, och uppslutningen kring ledningen ett självändamål.
Det måste finnas socialdemokrater med civilkurage, som tänker själva.
Nu är det dags för dem att träda fram.
Vi kommer att vara hyggliga.

Skatter och vallöften

Högre skatter - men lägre avgift till a-kassan och höjda tak i arbetslöshets- och sjukförsäkringar. Alltså lite större trygghet för dem med lägst lön och osäkrast anställningar. Det är kortversionen av Vänsterpartiets budgetförslag som det presenterades av talespersonen Ulla Andersson.
En annan post är återinförandet av förmögenhetsskatten. En mycket viktig markering att det får vara slut på de rikas ohämmade fräckhet.

Det måste finnas incitament att arbeta, säger Fia Marx. Här är ett sätt att hjälpa dessa människor tillbaka till lönearbete. Det finns säkert uppgifter de kan utföra, även om de inte vill. När jänkarna spelar bort världens finanser måste vi ta ansvar för ekonomin, fortsätter Fia Marx. Bara gammaldags testuggare fortsätter odla drömmen om lågskattesamhället och fattigvården.

Slutligen tvåhundratusen nya offentliga jobb på sikt, fast vi börjar med 11000 under nästa år, och en fond för stöd till byggande av 40000 lägenheter per år. Det är våra vallöften. Vi har inte glömt dem.

Rörelse och bedrövelse

Jag har aldrig stört mig så mycket på miljöpartister. Dels beroende på två duktiga Gustav jag sett i arbete, dels på boken om politikerkultur (Barrling?) som förklarade hur de sätter en dygd i rörigheten. Vet man att så är fallet behöver man ju inte hetsa upp sig.
Därför var omröstningen i EU-frågan en stor besvikelse. Både det låga deltagandet och det trista resultatet. För även om det är sant som borgarmedia skriver, att V nu får monopol på EU-motstånd, är det inget självändamål för oss. Vi hade hellre sett ett brett och kraftfullt motstånd. Vi är nämligen intresserade av politisk rörelse.

En som är nöjd med Mp:s lufsande in i fållan är Promemorian, som kommenterar:
"Dagens mp är inte liktydigt med skäggiga farbröder med stickade västar och plyschbyxor. Partiets väljare tillhör inte längre någon särpräglad skara. De och deras åsikter ligger numera betydligt närmare genomsnittväljaren."
Som sagt, jag har aldrig stört mig så mycket på miljöpartister. Och när jag gör det beror det inte på deras kläder. Jag är nämligen mer intresserad av politisk rörelse än av skyddande likhet.

Tänk dig ett land av genomsnittsväljare. Tänk dig en socialdemokrati som lever upp till värsta karikatyren.

Vem har nytta av en vänster som inte vågar vara vänster? frågar Röda raketer i ett utmärkt inlägg.Jag har svaret: gänget som vill ha trygghet genom tillväxt och värdig vård för alla. På basen av att ”Sverige ska förbli Sverige”.

Förklaringar eller muskler

Första mötet i Vänsterpartiets programkommission. Vi valdes på kongressen i våras, den kongress som också bestämde att partiprogrammet ska skrivas om i lättversion. Nu gör vi vårt bästa att tolka beslutet. Ska vi ha två program, ett lätt och ett svårt? Eller en kort plattform utan förklaringar? Eller välja bort politikområden som plötsligt inte ska vara med? Diskussionen är gammal men oundvikligen engagerande.
Om jag å ena sidan hävdar att man kan läsa allt man vill läsa och göra sitt bästa att förstå det, hävdar andra att man inte vill läsa om man inte förstår..! En av kamraterna säger då något mycket upplysande i sin enkelhet:
- Det är klart att det är svårt att förstå, i det samhälle vi har.

Om ingen annan än vänstern åtar sig att presentera en teori om samhället där klass och kön sorterar och bestämmer vår verklighet och styr en stor del av våra liv – då blir den teorin unik och närmast oförståelig. Eftersom vänsterns samhällssyn skiljer sig från alla andra partiers, måste också våra förslag till förändringar göra det, och de medborgare som blivit itutade att det handlar om att visa beslutsmuskler och späka folket kan inte annat än förvirras: ”Kortare arbetsdag? Men det har inte arbetsgivarna råd med!” Tala om lojalitet...

Visst bör vi använda ett lättillgängligt språk, men faktum kvarstår: ett annorlunda budskap är mycket svårare att förankra än att trampa vatten i huvudfåran. Därför finns det de som undrar: Varför pratar vänstern sådär? Det är väl bara att helt kort stå för vad man tycker!
Som i ”Alla ska med, alla ska välja, nej till flumskola, lägre skatter, vi kan ta ansvar, vi ska påverka inom EU, entreprenörskap är en högre livsform, kvinnor kan också!”
Då är man regeringsduglig. Frågan är om man duger till någotannat.

Triumf och översitteri

S och Mp fryser ut Vänsterpartiet. Det är klart att det bekvämare att regera ifred, men vem säger att det blir så? Lika gärna ger det två splittrade och förvirrade arbetarpartier som byter väljare med varandra och några ensamma gröna som ska försöka klänga in i alliansens famn. Lika gärna ger det en uträknad socialdemokrati och allt starkare högerextremistiska partier. Det kan föralldel också ge ett starkare vänsterparti, men marginaliserat.

Jinge har ett dystert och bra inlägg om saken. Där pekar han också på det rent perfida översitteriet, den triumf det skulle vara att tvinga vänstern ner på knä - vilket är ännu ett skäl att inte låta oss tryckas till, låt vara inte det viktigaste; väljarna ogillar också hennes fasoner. Eller som Jinge säger:
"Mona Sahlin är på väg att fullborda den katastrof som Göran Persson inlett så framgångsrikt"