lördag, november 03, 2007

Kultur del I

Stor kulturartikel i senaste Flamman! Intervju med idéhistorikern Per Sundgren som skrivit avhandlingen Kulturen och arbetarrörelsen (som jag dessvärre inte läst, och recensionen saknas i Flammans nätupplaga, dock hittar jag en annan i UNT). Flammans artikel är så intressant att jag kommer att ägna två bloggar åt den.

Historiskt sett var det en viktig uppgift för arbetarrörelsen att erövra och förmedla kulturen - inte att skapa en egen. I artikeln låter det som om frågan om kulturens distribution formulerats av Sundgren, men det stämmer inte. Bland kulturaktiva debatterades den livligt åtminstone under 1970-80-talen, när vi sett hur den i sig goda distributionspolitiken bara ledde till att allt fler kunde se Glada Änkan. Reaktionerna kom från olika håll. Operabaletten var snabba med att sätta upp Svansjön i norrrländska sporthallar, och folket på olika småorter reagerade genom att skapa arbetar- & bygdespel, i sin tur förmodligen påverkade av proggrörelsens Tältprojekt. Den eventuella konflikten konstruktion-distribution är alltså långt ifrån obegrundad. Att den också är långt ifrån löst säger sig själv.

Enligt Sundgren har den stora skiljelinjen inom arbetarrörelsens kulturdebatt inte stått mellan höger och vänster, utan handlat om den så kallade goda smaken, vilken rör sig längs en klassaxel. Det stämmer, men har klassaxeln inget med höger-vänster att göra?
Den goda smaken är en borgerlig konvention, så det finns ingen axiomatiskt god konst. Den blir inte heller axiomatiskt dålig för att borgarna skapar eller lyfter den. Här har vänstern haft ett problem. Inverterat, samma problem som borgarklassen när de trodde att slafsigt bordsskick försämrade en poesiuppläsning. Jag vågar tro att båda sidor har bättrat oss.
Men Sundgren kritiserar fortfarande vänstern för att reflexmässigt fördöma kommersiell kultur och berömma den ”offentliga”. Nog för att vi gillar det offentliga ofantligt, men Sundgren eller artikelförfattaren har nog rört ihop politikområdena, för vad är ”offentlig” kultur? (som enligt artikelns Sundgren ofta görs på slentrian). Inte kan de vara ute efter kommunala musikskolan! - denna seger för arbetarklassen, enligt min kommunistiske morfar.

Om vänstern fortfarande fördömer kommersiell kultur må det vara hänt. Finns ju ingen annan som gör det. Hur många reklamfinansierade såpor behöver folket? Men det som vänstern i stort en gång verkligen ställde upp bakom och hyllade, det var den så kallade progressiva kulturen, den som utövades i folkrörelser och centrumbildningar, och den var i början frivillig, inte offentligt finansierad. Lika frivillig och lika berömlig som dagens ungdomar, dem som Sundgren beundrar när de nätverkar i sitt musikskapande. Detta intensiva verkande är något som ingen finkultur kan klara sig utan. Utan bredd, ingen höjd.
Eller som Sundgren säger: ”Det offentliga stödet behövs för ett pluralistiskt kulturliv. Det är det kommersiella inte förmöget till.” Hör, hör!

Forts i nästa nr
som det stod i min ungdoms folkligt kulturella följetonger

onsdag, oktober 31, 2007

Privat attentat


Förorten där jag växte upp har förändrats.
Dungarna av ekar och klippblocken ned mot sjön är de samma.
Utsikten mot Mälaren och det lilla slottet likaså.

Men utanför det sena 1960-talets prydliga punkthus har någon frigjort och stenlagt en liten yta. De har spikat upp ettpar parksoffor, dragit hönsnät och planterat buskar runt om, vilket allt skulle kunna se mycket trevligt ut.

Om inte.
Om inte någon tagit för sig rejäla spadtag av det gemensamma utrymmet.

Barndomens, nybyggartidens och rekordårens frihetliga upptäckaranda förbytt till inskränkt fyrkant.

En farlig midsommarnatt kommer kanske Snusmumriken och river ner alla skyltar.
Fram till dess undrar jag om vi får andas på platsen där ute?

tisdag, oktober 30, 2007

Tiotusen läsare har fel eller Det grandiosa misslyckandet

Bloggarna har inte haft någon som helst betydelse för den politiska opinionsbildningen, sa journalistikprofessor Asp i gårdagens DN (hittar det inte i nätupplagan). Han tillägger att de politiska bloggarna är ”en flopp”. Hur då, för vem? För att ta två exempel, Esbati och Jinge. Vad är det de har misslyckats med?
Med effektivitet och kvalitet når deras åsikter tusentals människor i veckan. Detta måste vara ett pinsamt fiasko, om de genom att skriva dumheter skulle ha kunnat nå hundratusen!

Asp tycks mena att bloggarna inte går ut i tidningarna. Visserligen får en och annan bloggare kolumnist-uppdrag, liksom kolumnisterna sprider sig via bloggar och tidningarna länkar sig till bloggosfären – i övrigt är det bara bra om fenomenen hålls åtskilda och fler debatterar mer.

Det stod också något om att bloggarna inte förändrade den senaste valrörelsen. Nej, att blogga är inte en politisk verksamhet i sig. Den ideologiska spridningen bland bloggare är något vidare än bland befolkningen som helhet, men höger-vänsterfördelningen är tämligen jämn. En befriande skillnad från pressen!

Slutligen misstänkte DN att bloggarna mest läses av andra bloggare. Ack, här är dags för en bekännelse: jag läser hellre Esbati än sportsidorna. En del människor bara är såna. Ska prompt välja intresseområde själva.

Men en så blygsamt läst blogg som Politik och poesi, den måste väl ändå vara en flopp som Asp säger?
Jag har konstaterat det förr: den har iallafall större publik än mina tre diktsamlingar sammantaget.

Sensmoral: Hårt arbete lönar sig aldrig.
Och konsten är antagligen en flopp, hela den.