Borgarna har förändrats. Eller om de har sjunkit tillbaka till sitt tidigare tillstånd.
Under hela mitt politiska engagemang har jag varit trygg i tron att borgarna på sitt sätt menar väl. De har faktiskt trott att låga skatter och generösa bidrag till företagare ger fler arbetstillfällen. De har haft en övertygelse om att en minimal gemensam välfärd och en ständig ovisshet om arbetsvillkoren gör att människor anstränger sig mer och åstadkommer bättre. Deras politik har varit i linje med deras syn på samhällsutveckling.
Men de har förändrats.
Den 18 december skrev Politik och poesi att borgarna lagt en elak budget. Utöver de stora linjerna (skattesänkningar, nedläggning av progressiva myndigheter och en satsning på sämre klimat) passade man på att med synbart små åtgärder klämma åt unga, arbetande och funktionsvarierade. En demonstration av människoförakt.
På så sätt har det fortsatt i kommunerna. Snart sagt varje dag går det att läsa om indragna busskort, nedskuren assistans och slutet för kulturverksamhet. I kommuner där Sd är med och styr blir det riktade åtgärder mot immigranter och deras barn.
Vad är det borgarna vill? Hur långt ska det gå? När barnfamiljer vräks och sjuka nekas vård, när ekonomiskt bistånd dras in samtidigt som överklassen skeppar sina pengar utrikes, vad har de uppnått? Ja inte det samhälle som de tidigare skisserade, där fria individer jobbar sig upp och köper massa grejer för pengarna.
Kanske var den borgerliga visionen endast en parentes. Kanske var den en produkt av den korta vänstervågen, en tid när politiker av varje färg blev tvungen att uttrycka ett minimum av intresse för det arbetande folket.
Under industrialismens framväxt var det självfallet att överklassen struntade i folket, som ju ändå ansågs vara lata, smutsiga och tjyvaktiga. Män skulle slita ut sig, kvinnor skulle föda barn, och barn skulle arbeta. Möjligen kunde dessa massor disciplineras. Fullvärdiga medborgare kunde de aldrig bli. Överskottet räckte ändå inte åt alla, och ett fåtal tog sig den så att säga naturgivna rätten att leva i lyx.
Kanske har borgarna bara återfallit. Nu när de kan. Nu när de lyckats få ord som solidaritet och gemenskap att framstå som suspekta. Nu när de har ett rasistiskt stödparti som delar upp folket i svarta och vita (vilket är praktiskt, då man vet vilka som är de första att malas ner). Dagens klassförakt ligger inte långt ifrån det som rådde vid förra sekelskiftet, även om överklassen idag inte hånar folk för att de är hungriga och smutsiga, utan för att de är feta och talar fel. Disciplineras måste de i alla händelser; jobba när de är sjuka/simulerar, slås ner av väktare när de åker tunnelbana/är i vägen.
Ta sedan ett mer modernt fenomen, klimatfientligheten. Liknar den inte det gamla resonemanget om överskottet? Jordens resurser räcker ändå inte åt alla – låt dem som kan köpa sig fria och resten gå under.
Vi står inför en oerhört farlig tid. Låt oss öppna ögon och öron för vad borgarna står i färd att göra. Låt oss organisera för solidaritet och gemenskap – för mänskligheten.
