Kolonialismens draksådd i rädslans tid, eller Låt oss inte skapa fler fanatiska mördare

När man inte själv vet vad man tänker är det bra att läsa på: 
 
Mattias Gardell skissar en bakgrund till IS-Daesh, hur ”staten” fungerar, vilket samhälle de drömmer om och vilka idéer som ligger bakom. En bärande idé är att likhet är grunden för social harmoni, och att tillhörighet hänger på fullständig anpassning.
     Det vill säga, en stor likhet med Sverigedemokraternas och andra fascisters idéer om den monolitiska staten eller nationen som individerna ska underkasta sig.
     Terrordåden kan, säger Gardell, utföras med den långsiktiga kalkylen att ”väst” ska slå till hårt och urskillningslöst mot muslimer och mörkhyade, så att de känner sig allt värre utsatta och därmed lockas att delta i IS-Daeshs bygge. Visst låter det sökt? Alla vet väl att islamister bara är ute efter att mörda kristna? Men de mördar också muslimer och andra som kommer i vägen. 
     Själva meningen med terror är att skapa fruktan och förvirring. De här fanatikerna vet att ”väst” aldrig kommer att ge sig. Men vad fanatikerna faktiskt kan uppnå är, som Gardell skriver: om muslimerna upplever att de saknar vänner kan några av dem lika gärna förena sig med fienden.  

Somar al Naher visar detsamma; islamisterna är inte främst ute efter kristna, de hatar alla progressiva krafter. Rörelsen är konservativt fascistisk, med religionen som verktyg eftersom den dels skapar enighet, dels är ett maktmedel med tanke på den djupa respekt många känner för den. 
     Den oförsonliga kamp som många skribenter gärna beskriver är i själva verket kampen mellan demokratiska och totalitära värderingar. I Syrien attackerar IS-Daesh i första hand områden som utropat sig fria från Assad-regimens grepp. I Paris var målet det mångkulturella, judiska och/eller progressiva.

     Det är demokratin och friheten som terroristerna vill krossa, och inget gör dem gladare än om progressiva krafter vänds mot varandra.

Per Björklund skriver om olika faktorer som driver människor till att bli fanatiker. Exempelvis deras upplevelse av åratals krig, förtryck och flykt. Men för borgare är det innerligen motbjudande att medge att "radikaliseringen" så gott som alltid äger rum mot bakgrund av upplevda eller reella orättvisor. Borgarna kallar det för ursäkter, bortförklaringar eller att ”gulla med” mördare. Alla knep är tillåtna för den som vill undvika att se sin egen värld i ögonen: kolonialismens rovdrift, kapitalismens befästningar.

     Saudi-Arabien sprider en reaktionär ideologi i syfte att behålla enväldet över oljerikedomarna. De har kraftigt stöd från Förenta Staterna (och vapen från Sverige). Den europeiska unionen bidrar genom att spela ut folkgrupper mot varandra och envist försvara Israels koloniseringspolitik. Och i vilken förort som helst växer det upp frustrerade unga män utan andra försörjningsmöjligheter än kriminalitet. Varför skulle de inte lockas av något som ser ut att ge värdighet? Också nazismen lockade de förödmjukade, de som trodde den skulle ge dem självrespekt genom våld mot utpekade undermänniskor.

Nu mindre än någonsin anstår det oss att bagatellisera de orättvisor immigranterna och deras barn upplever. Varje förnekande kan råka stärka förhoppningen om att det skulle finnas något bättre i det egenrättfärdiga våldet. Vi kan inte hålla oss med kategoriska gruppbeskrivningar och tillskrivna uppfattningar längre. Vi måste verkligen och med all rätt värna det samhälle där vi lärt något om demokrati och solidaritet.

     Att detta är en rädslans tid är ingen ursäkt. Vad rädslans tid kräver av oss är mer demokrati, mer solidaritet och humanitet.