"Invandringsfrågan" - vem är det som frågar? eller Diskursförändring på 20 år

En god vän till mig sa nyligen att hen blir räddare och mer olustig, eftersom det inte går en dag av politiskt arbete utan att immigration kopplas samman med våld och brott. Det är som att vårt samhälles problem inte kan granskas utan ett negativt filter som gäller invandring.

     Vännen flyttade till Sverige som helt liten och har därför reell orsak att vara rädd, utöver den rent allmänna olusten över vad som håller på att hända.

När Löfvén på ett visserligen fyrkantigt och förenklat vis (ja, han pratar ju faktiskt så, och ni som skrattar gillade inte den briljante Palme heller!) pekade på hur ojämlikhet och segregation bidrar till kriminalitet blev han dels utskrattad – vilket är illa nog – dels uppläxad för att alla vet ju att han hade fel. Alla vet ju att han försökte skylla på klasskillnader. Trots att alla vet vilket problemet är. Det vill säga: vilka som är problemet.

År -00 gästade jag en konferens i Schweiz för att tala integration. När jag kom in i salen trodde jag att jag kommit till fel möte, eftersom alla bara pratade brottslighet. Detta berättade jag efteråt, och det uppfattades som bister humor. ”Det är ju därför det är så viktigt att du är här! Ni har en helt annan syn i Sverige!”

     Idag är det inte särskilt humor.

     För snart 20 år sedan hade vi en helt annan syn i Sverige. Längre tid tog det inte att ändra diskursen: ”Inte en dag av politiskt arbete går, utan att immigration kopplas samman med våld och brott.”

     Rädsla och olust är en högst adekvat reaktion. Särskilt när exempelvis moderater nu kommer och kräver en sorts avbön; att vi ska förstå hur fel vi hade, eftersom alla numera vet att det var immigrationen som skapade kriminaliteten. Men det är inte verkligheten som har förändrats. Det är hur den beskrivs.

Numera har vi i Sverige något som heter ”invandringsfrågan”, ibland bara ”invandringen”, en rubrik som underförstått anger ett eller flera av följande: kriminalitet, våld, fattigdom, hedersförtryck, kvinnohat, bidragslurendrejeri, islamistisk terror, isolering, svenskhat, kaos.

     Det är påfallande likt hur ”judefrågan” gjordes till samlingsbegrepp i Tyskland. Där fanns aktiva och passiva antisemiter, där fanns fattiga och orättvist behandlade, där fanns ett hårt samhällsklimat av bristande tillit, och där lyckades man på till och med kortare tid än 20 år nöta in ”judefrågan” som något som alla – till och med andra stater – måste ta ställning till. Många intellektuella, många liberaler, många svenskar förstod att ”judefrågan” på något sätt måste lösas.

”Invandringsfrågan” är ett av de mest skrämmande och olustiga begrepp som någonsin figurerat i det politiska samtalet i vårt land.

     Tänk jämlikhet och mänskliga rättigheter istället. Det är de som på något sätt måste lösas.

     Tänk aldrig den slutgiltiga lösningen! När det gäller människor handlar det alltid om utveckling och gradvis förändring.

Stad i världen eller Fatta!

Det var en gång en stad. Dit kom de vandrande, lantisar och positivhalare, dit kom de från sjön, köpmännen och flyktingarna. Staden tog emot dem alla. Några skapade sig ett nytt liv, andra tiggde och stal sig fram. De levde i olika kvarter, de byggde och bodde så gott det lät sig göras.

En av dem som skildrat lantisens väg mot 08 är Per Anders Fogelström i sin Stad-pentalogi (1960-68). Litteraturhistoriskt bortglömd eftersom den är skriven på barnsligt enkel prosa.

Som politisk samhällsdebattör är Fogelström ännu mer bortglömd eftersom han var idealistisk socialdemokrat.

     Eller kanske, riktig socialdemokrat.

     Den art som utrotningshotas av sina egna. 

De som kommer bygger staden, eller landet.

     Vi som bevarar traditionerna gör det också.

     Tillsammans bygger vi upp, river ned, förändrar. Finns inget annat sätt.

Nya socialdemokrater: bara ta det från en riktig socialdemokrats penna. Och försök att fatta!

En gammal invandringspolitisk fråga

I Värmlands urskogar finns Finnmarka, en del av vårt land historia av immigration. Från och med 1500-talet sökte sig fattiga finska familjer hit för att fylla ut skogarna, röja mark och odla upp landet. Gläntor och grödor öppnade granskogen. Små grå stugor beboddes av kvinnor, män och barn beredda att slita hårt.

     De slet verkligen hårt. Men barnadödligheten var mindre hos dem tack vare den hygieniska bastukulturen.

     

Ritamäki är en finngård på höjden, senast bebodd år 1964, därefter bevarad av hängivna frivilliga. Idag en stilla atmosfär – en gång i tiden koskit och snövallar och fjorton timmars arbetsdag. 

Finnmarkas historia berättas på ett välskött litet museum i Lekvattnet. Men inte en enda skylt, inte en enda informationsruta, knappast en bok i hyllorna är på finska.

Det är en sida av svensk kultur som har en lång historia. 

Ett antal biblar på finska mer eller mindre smugglades in till församlingarna i Finnmarka. Livet var hårt, så man ville åtminstone höra Guds ord så som det en gång lät; på det språk som gick in i hjärtat.  

Långt senare uppvaktade finnbönderna Karl XIV Johan. Han lyssnade med uppmärksamhet och sympati på deras svårigheter. Hans förslag till lösning var att de skulle lära sig svenska. Märk väl; till skillnad från honom själv.

Språk och kultur är en klassfråga.

Immigration är en av flera livsmöjligheter för ett land. 

Jag tror säkert att Sd håller med om att kungen borde ha lärt sig svenska. Men vad säger de om bastubaden? 

Skulle Svea rike ha sagt nej till dem för att behålla sin rena barnadödlighetskultur?

Journalistikens brist på elit

När det gäller exempelvis klimatet eller finanserna brukar man kräva viss baskunskap av skribenter i media. Inte av oss som hänger på med kommentarer – jag kan vara emot kärnkraft av hur ovetenskapliga skäl jag vill – men av dem som har till yrke att prestera tänkvärda texter.
När det gäller immigration och rasism finns uppenbarligen ingen nedre gräns för vad man kläcker ur sig. 

Först snackar elitmediafiguren Dabrowski om att det finns en ”konsensuselit” som hindrar människor från att säga vad de vill om invandringen till Sverige.
Dabrowski behöver aldrig uppehålla sig i ett satans förnedrande kommentarsfält för att komma ut med sin uppfattning, men som journalist borde hon faktiskt göra det. För att skaffa sig allmänbildning. Så kanske hon slutar ömma för de tystade som sällan eller aldrig tiger.  

Sedan förundrar sig Dabrowski över att någon skulle kunna tro att hon, med sin Sd-liknande retorik, skulle kunna vara främlingsfientlig. Hon!?

"Jag har en syster som arbetar i Husby med en klass med invandrarbarn och jag anser mig vara en av få journalister som verkligen har kontakt med det mångkulturella samhället och välkomnar det”.

Tur att vi har systrar. Som arbetar. Som ger oss rätt att yttra oss om vadsomhelst. Min syster arbetar i Nacka, därför är jag en av de få vänsterpartister som verkligen har kontakt med Solsidan och välkomnar den. Kanske. I en annan värld utan vare sig fakta eller självkritik.

Jag tillhör ingen konsensuselit. Jag tycker det finns för mycket konsensus i dethär landet. För mycket skitförklaringar om att orättvisorna beror på dig själv. Och jag kan ibland tycka att det finns för lite elit. Det vore bättre om vi finge ha lite respekt kvar. 

”Jag kommer ofta med en eller annan groda i debatter”, säger Dabrowski, och sen framhärdar hon i detta – publicistklubbens ordförande.

Ska det föreställa journalistikens höjd, vill jag inte veta var bottnen finns.

Särintressen borta och hemma

Diktatorn i Libyen mördar befolkningen framför tevekamerornas ögon. Hans tal kan i sin illvilja och förvirring endast liknas vid Adolf Hitlers.
Carl Bildt vill uppnå sans och balans i landet, och det är vi nog i ett längre perspektiv överens om. Frågan är på vems bekostnad det ska ske? Svaret kan egentligen bara vara ett - ändå måste vi vänta på det.
På SvD:s ledarsida noterar jag en försmädlig kommentar om stöd Ghadaffi har haft från bland andra Fidel Castro. Det framgår inte lika tydligt att att en stor del av stabiliseringsbehovet finns hos EU-stater som gjort sig beroende av diktaturens olja.

Bortsett från olja finns andra sätt för kolonialmakterna att låta sig betjänas av tyrannen. Enligt DN lovade EU bort 50 milj € för bekämpning av illegal invandring i Libyen, eftersom flyende afrikaner därifrån ofta vill fortsätta till Europa. För att förhindra detta är åtminstone några av unionens förmenta demokratiern beredda att förhandla med Ghadaffi.
Vad gör det om folk dör. Bara de inte lever - här.
”Att ge Khaddafi jobbet som EU:s gränspolis, utan att ens kontrollera hur han sköter det, var ett sällsynt dåligt beslut” skriver DN försynt.

Att det som pågår är ”ett obehagligt sätt att kväsa uppror”, kontaterar Alltid rött, alltid rätt
Och här en allvarligt kritisk debattartikel i flyktingfrågan av vänsterns Hans Linde

- - -
Den kristna högern eller Poirier-Martinsson har ifrågasatt den statliga neutraliteten i UR:s sexualupplysningsfilm och menar att den låter ”särintressen” som RFSU och RFSL komma till tals. Ursäkta, med vari består det neutrala i att inte tala om sex? Det är ett ämne som majoriteten människor är ivrigt engagerade i.
UR:s film bygger delvis på frågor ungdomar själva ställer, frågor som bottnar i de bilder av sex som de dagligen möter.Men ”ungdomarna ska inte endast acceptera olika sexuella läggningar och preferenser, utan se att det faktiskt är helt naturligt” skriver Ida Legnemark.
Människor är olika. Den som går och surar över den saken odlar ett bisarrt särintresse.

Sd poängsätter

Nu går Sverigedemokraterna ut starkt, som för att förbereda ett maktövertagande. Hela handflatan räcker de mot regeringen för att få växla in antimigrationspolitik mot jobbskatteavdrag. Låt oss bara hoppas att borgarnas skattesänkarnit bromsas något av Sd:s förfärliga förslag på hur familjer ska hindras från att leva tillsammans:

Reglerna för anhöriginvandring ska, enligt Sd, premiera de fall där det ”finns goda förutsättningar för den invandrande att bli en del av det svenska samhället”. De vill att det ska krävas en starkare anknytning till just Sverige, att försörjningskravet på den part som bor här ökar samt att denne är ostraffad.

Vem tar sig rätten att bedöma andra människors grad av samhälleligt deltagande? Inte ens Sd – vad de vill bedöma är svenskheten, trots att de hittills avstått från att precisera begreppet.
Men anhöriginvandring betyder att du är just anhörig, inte att det finns behov av tandläkare i X-län eller att du har gjort prao inom snöröjningen i Stockholm.
Vad försörjningskravet beträffar kan jag bara konstatera att de fattiga alltid har bildat familj och velat hålla ihop med den, trots de välbärgades försök att hindra den saken genom slavkontrakt, sterilisering eller migrationsstopp.
Att folk i allmänhet är ostraffade hoppas verkligen jag med, i synnerhet om vi är oskyldiga. Men förslaget att straffade personer inte skulle få leva samman med sin familj är obegripligt, om det inte är familjen de har förgripit sig på försås. I alla andra fall brukar familjen vara det bästa stöd en ex-kriminell kan få. Efter grövre brott brukar man dock ifrågasätta om personen överhuvudtaget bör ta hand om barn. Eller, om hen inte är svensk, om hen ska få bo kvar här.

Slutligen slänger Sd ur sig något om ett ”tydligt poängsystem” för människor – nej vad säger jag, inte för människor, förstås. För ”anhöriga”, förstås.
De som vill flytta till sina anhöriga är de människor som ”bedömas utifrån språkkunskaper, arbetslivserfarenhet, akademiska kunskaper, förmåga till egen försörjning och utsikter för integration”.

Poängsystem. Är det ingen mer som vill tända vådeldar och skria mot himlarna när ni hör sånt.
Poängsystem för människor, det är fascism.
Poängsystem bara för de som är Utifrån, det är rasism.

Och då handlar det inte ens om att dödsmördarsuffragetter, kolibakterier eller queerterrorislamister försöker kråla in över gränserna. Det handlar om människor som vill bygga upp det mest småborgerliga du kan tänka dig: ett litet liv för sig och sin familj.

Marlene-Göteborg har en intressant vinkling på frågan

Vem är för många?

”Man måste förstå folk, för är dom inte väldigt många nu?”

-Man måste inte alls förstå folk.
För det första är dom för många, folket,för att vara förståelsebara.¨
För det andra måste man inte förstå allt och alla
eftersom Skit inträffar utan den minsta förståelse.

”Man måste förstå folk, för är dom inte väldigt många nu?”
-Man kan gott förstå, att så fort det är tal om för många
menar folk antingen mördarsniglar eller andra människor,
människor som missunnas både förståelse och förstavelsen med-

För många männskor betyder ”för många” inte vanligt folk
utan den sortens ovanliga som genom att flytta till Sverige
blev för många, en knapp miljon
som i en värld på fem miljarder kan te sig väldigt många
för den som håller på och förstår folk
istället för realiteter.

Om du förstår att folk är ensamma, okunniga, svikna
trötta och övergivna, modlösa och mosiga
lurade på allt som de trodde, berövade det som de trodde sig förstå
då har du förstått folk.
Det räcker, utan att dra in en massa annat folk
som folk ändå tycker är för många.

Förstår du att folk är besvikna på
brorsan och bästa väninnan, chefen och banken
barnens betyg och den sketna lönen, benskörheten och vårdapparaten
på den stora meningslösheten klockan tre dygnet runt
då har du förstått folk.
Vilka av dem är det som är för många?

För många är de hukande tuvhopparna
fientliga egoisterna, kallsinninga fanatikerna
småsinta fånfisarna, pissiga feglingarna
de trång- och tjockhuvade, för många är de
alla elaka människor, alla orättvisa system.

Man måste… ingenting, utom att försöka
Därför försöker vi förstå, varför de som har fel är så många
och arbetar med den svåra frågan, varför systemen är så orättvisa
och slutar genast att blanda ihop det med att folk
i allmänhet
flyttar någon gång i livet.

tidigare publicerad på www.poeter.se

Stövlarna i öronen

Bekymmersamt men inte oväntat: folket litar inte på forskarna, iallafall inte när det handlar om immigration. Dödläge inträder...
- då det är lågutbildade som (ofta) visar sig öppet främlingsfientliga
- och det av den orsakern cirkulerar en (inte helt grundlös) uppfattning att kunskap är verksamt mot rasism
- men kunskap inte efterfrågas

Stövlarna i öronen. Men om utbildningsministern kan säga att han struntar i forskning eftersom alla ändå vet hur det är, måste väl en före detta varvsarbetare eller arbetslös bergsprängare få säga samma sak. Vi har vare sig en regering eller ett mediaklimat som uppmuntrar till att fundera två gånger.

Artikeln utmynnar i en förhoppning att forskarna ska ta sig tid att i dialog med politiker och medborgare ska föra ut sin kunskap på ett begripligt vis. Det är bra - men det är, strängt taget, inte forskarens främsta uppgift och många av dem har inte heller satsat på att utveckla sin kommunikativa sida.

Det finns två andra samhällsinstanser som faktiskt har detta folkbildaruppdrag. Jag nämnde dem nyss. Det är utbildningssystemet och media.

- - -
Mindre alarmerande men dock oroande är skribenten som menar att Svenska kyrkan fortfarande är eller fungerar som en statskyrka. Kan någon reda ut begreppen här? Har det offentliga Sverige klarat av sekulariseringen eller inte?

En annan undersökning

Läst i Invandrare och Minoriteter:

I våras publicerade SCB rapporten "Födda i Sverige - ändå olika. Betydelsen av föräldrarnas födelseland". Undersökningen visar hur det går för den så kallade andra generationen, med en eller båda föräldrarna födda i utlandet. De uppgår till cirka elva procent av befolkningen.

Denna grupp visar sig ha högre dödlighet och lägre nativitet än majoritetsbefolkningen. De bor oftare i storstad och i områden som domineras av flerbostadshus och invånare med låg inkomstnivå. De personer vars föräldrar har utomeuropeisk bakgrund är oftare arbetslösa, eller är överkvalificerade för de jobb de får. Jobb som sällan är chefsbefattningar.

Mönstret upprepar sig alltså. Det spelar ingen roll om du är uppvuxen i Sverige med svensk utbildning, om ditt utseende anses vara fel. De så kallade icke-vita svenskarna uppgår till knappt sju procent av befolkningen. Även när deras föräldrar är bättre utbildade än andra grupper i samhället, är de som vuxna arbetslösa i större utsträckning, även om de själva har högskoleutbildning.

Detta är alltså ingen opinionsundersökning. Dethär är verklighetens folk.
Det är de som det nya riksdagspartiet känner sig hotade av.

Repetitionen som analytiskt redskap

Under den missledande vinjetten Analys drar SvD slutsatsen att de opinionsmässiga framgångarna för Sverigedemokraterna kan locka övriga partier att närma sig deras ståndpunkter. Det säger de NU!

Ny Demokrati gullades fram av naiva media och fick sitt genombrott när de erövrat riksdagsmandat och började ge politiskt avtryck. Asylpolitiken låstes och socialdemokraterna drevs åt höger. För Sverigedemokraterna räckte det med valrörelsen -06 för att framför allt Folkpartiet skulle överge sitt försvar för mänskliga rättigheter till förmån för misstro och översitteri.
Så det som analytikern tror ska hända har redan hänt. Flera gånger.
Detta dystra faktum är det enda som får mig att hoppas att borgare och socialdemokrater någon gång ska avstå från så billiga drag.

En finurlig spådom i samma artikel är att migrationsfrågorna kommer att dominera nästa valrörelse. Ja, det kan mycket väl inträffa eftersom landets största tidningar konsekvent driver den linjen. Det är inte särskilt svårt att förutsäga det man redan håller på med.
Kan någon åta sig att analysera denna perversa fascination för ett udda ytterlighetsparti?

Artikeln avslutas med en repris på det omtuggade rådet att övriga partier ska skaffa sig en politik för integration och migration så vi inte står ”tomhänta” i debatten. Men det är tyvärr inte bara tomhänt utan direkt tomhuvat att påskina att det är SD som besitter kompetens i dessa frågor!

Vänstern har en alldeles utmärkt politik, tack. Övriga partier har också sina. Sedan mitten av 90-talet har debatten förts om modersmålsundervisning, utformning av SFI, kvinnors asylskäl, introduktion och egenförsörjning, antidiskriminering, sjukvård till asylsökande, bostadssegregation... med mera.

Viktiga frågor där det finns politiska skiljelinjer och är behövligt att diskutera och bryta ståndpunkter är till exmpel arbetskraftsinvandring, frivilliga insatser vid introduktionen och antirasistisk metodik.

Men alla frågor låter sig inte diskuteras. En vänsterpartist går inte in i frågan om hur den enorma skattebördan lämpligen kan lättas. Lika lite som en moderat ställer upp på problemet med hur vi ska ta tillbaka en folkligt ägd offentlig sektor. Och en kristdemokrat kommer knappast att bidra till hur vi bryter traditionella könsmönster.

Inget av riksdagspartierna diskuterar idag frågor som "det muslimska hotet" eller "vi måste få vara svenska", eftersom samtliga finner att utgångspunkten är felaktig.
Det är den som dragit upp sådana frågor som borde stå utanför debatten. Inte hejas på och backas upp i kravet på att andra ska ställa upp och svara.

NIMBY

NIMBY - not in my backyard - är en förkortning som spritt sig från sociologin för beteendet när människor visst kan acceptera en förändring, bara den inte berör dem själva.
De småsinta yttranden som fällts av en del vellingebor om att ta emot flyktingbarn är exempel på en sådan nimbyeffekt. Det faktum att barnen farit illa och behöver hjälp kan förbises. Risken att jag själv skulle bli störd är viktigare.
Ligger det barn på körvägen kollar man först om däcken skadats.

Det är ingen bra lösning att barnen bor på ett ställe där de inte är välkomna. Men företaget som ansvarar för mottagandet säger att de har goda exempel från andra orter på att de kritiska rösterna brukar vända.
Det är inte heller alla vellingebor som visar upp en barnfientlig inställning. Några har istället anmält sig att hjälpa till!

Nästa migrationsfråga: Regeringen kräver att försörjningen är säkrad innan en inflyttad kvinna eller man får återförenas med sin familj i Sverige (barnen undantagna).
Det innebär att en person som diskriminerats bort från arbetsmarknaden straffas för det genom att inte få leva med sina närmaste. En prövande situation som inte underlättar för någon att sälja sig på jobbintervjun, jaga bostad och plugga svenska.
Oppositionen S + V + Mp är emot försörjningskravet.

Apropå plugga - vilken bild ger den akuta situationen i Vellinge och regeringens långsiktiga politik av de svenska värderingar som de borgerliga menar ska läras in?
Vad ogillar svenskarna mest - barn, familjetrygghet eller utlänningar?
Vad gillar vi mest - den egna bakgården?

Se även Alliansfritt Sverige om Moderaternas kluvna tunga och Homo Politicus om det lilla främlingsfientliga partiet

Man kan bli apejävel för mindre

Ingen har begärt att några andra lagar än de som svenska folkets valda ombud stiftat ska gälla i Sverige - om man inte är varm anhängare av överstatlighet inom EU förstås. Ändå upprepas gång på gång att svenska lagar gäller. Idag är det Moderaternas tur att bedyra sin rätta rejäla kärnsunda inställning.
Lagbokens giltighet har i den aktuella debatten blivit mycket mer än ett konstaterande av fakta – det är ett retoriskt utpekande av motstånd. Den som inskärper det självklara låter det vara underförstått att någon annan är emot.
Obehagskänslan av att det handlar om att skapa sin fiende ökar när jag läser hela Moderaternas artikel eller kravlista, vars andemening är att någonstans utifrån kommer det ohederliga myglare som får medhjälp av släpphänta svenskar som förser dem med pengar, och att endast Moderaterna är tuffa nog att avslöja bluffen och ställa utlänningarna till svars.

Billström kräver korrekta identitetshandlingar för medborgarskap, trots att han mycket väl vet att det finns människor som aldrig skulle ha kommit ur sitt land med klara papper, och som inte heller kan kontakta landet ifråga av just det skäl som gör att de är här! Kravet på ärlighet mot förföljarna är detsamma som att stoppa den asylsökande innan hon ens satt sig på lastbilen.
Men det skiter väl Billström i.

Moderaterna är än en gång upptagna av det som på 70-talet kallades invandrarproblematiken, även om arbetsgruppen gör viss självkritik: ”Vi har fördömt de invandrarfientliga men sällan gett seriösa svar på rimliga frågor om vad som kan följa i invandringens spår”. Inte en tanke ägnas åt att redan uttrycket ”i invandringens spår” idag ger klart negativa associationer. Här syftas inte på åttahundra armar inom äldreomsorg och tunnelbana. Här ska vi se lögner, fusk och bedrägeri.
De rimliga frågor man talar om måste väl vara bland annat arbete och boende? Men högern har en politk för det - alltså ska de seriösa svaren vara annorlunda beroende på målgruppens härkomst!
Sen ställer M självklart (och tufft, igen) upp på att få kritik från dem ”som föredrar bidrag och välmenande fraser”. Vilka de nu kan vara? Vi är en hel del andra som också är kritiska och inte accepterar avfärdande genom en stereotyp som negerkramare eller slappsossar.

Ett helt avskyvärt konstaterande i artikeln är att för den som kommer ny till ett land ”räcker inte ytliga hyllningar till alla spännande kulturer vi får möta – i stadsdelar många aldrig ens besöker”.
För det första, varför har byfånarna i vita enklaver byggt en mur som de själva inte kliver över? För det andra, här vill M få det att låta som att det är de alltför överväldigande hyllningarna som skapar problem!
Apejävel. Jag gillar verkligen det ordet. Som hyllning är det oslagbart.

Men ingen behöver tro att Moderaterna oförtjänt hyllar några kulturella svartskallar, det visar artikelns kopplingar av immigration till kriminalitet. Ett långt avsnitt handlar om den systematiska svarthandeln med pass. Ja, jag avskyr också de ligor inom drog- och sexbusiness som snabbt behöver fixa pass, i deras fall för att komma ut ur dethär landet, men det är en fråga för kriminalen och har inte ett dugg med vare sig asyl eller integration att göra.

Artikeln tangerar det nonsensartade när M hävdar att svenska spelregler ska ”traderas snabbt, effektivt och respektfullt” till dem som flyttar hit. Men traderas hör ihop med tradition, den generationsvisa överföringen av kunskap och seder. Det är inget som går fort. Information däremot kan gå hur snabbt som helst, och ju snabbare den är desto mindre effektiv blir den.
Den starkaste påverkan är den som uppstår när människor lever nära varandra. Bor och arbetar ihop, möts och nöts. Innan detta sker bör samhällsorientering ingå i SFI, vilket vänstern föreslagit. Borgarna är emot, de föredrar jobbsvenska i pulverform.
De är inte intresserade av lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter, utan av hur man får löneslavarna att lyda.

Alliansen har lagt ett enda förslag i syfte att öppna gränserna och ge människor möjligheter; förslaget om arbetskraftsinvandring. Den skulle i sin tur skapa andra problem, men går åtminstone att diskutera som politisk insats.
Allt annat som Moderaterna här kommer med handlar om att isolera fienden och utnyttja resten.

Nåja, det finns en liten ljuspunkt: ”Vi vill att fler barn ska få se sina föräldrar gå till jobbet på morgonen” skriver moderaterna. Härligt! Slut på nattskift i taxin, ensamma städtimmar och sena kvällar i videobutiken! Är det ett löfte att alla får medelklass-schema med de nya Sverigemoderaterna?

Många har skrivit, bland dem Esteban
Vänsterpartiet tycker såhär

Död åt familjen i ny skepnad

Här finns utredningen om att anhöriga som vill flytta till familjen i Sverige ska ha krav på sig att försörjningen ska vara ordnad i förväg. Förslaget går ut på att den som inte har rötterna i Sverige måste visa anställningsbevis för att få leva samman med sina närmaste anhöriga.

Kalle Larsson (bild) som är flyktingpolitisk talesperson för Vänsterpartiet säger:
”Detta innebär en mycket allvarlig åtstramning av flykting- och invandringspolitiken i Sverige. Förslaget kränker såväl Europakonventionen om mänskliga rättigheter som Barnkonventionen och innebär att barn riskerar att hållas åtskilda från sina föräldrar i flera år. Hoppet står nu till att de mer humanitära rösterna inom regeringspartierna, bland annat hos Kristdemokraterna, lyckas stoppa förslaget.”

Att Larsson nämner i första hand Kd kan hänga ihop med hur starkt de alltid betonat familjens centrala betydelse för människans välgång och samhällets bestånd. Upp till bevis nu - gäller denna i grunden konservativa värdering endast vita?

Försörjningskravet är ingen logisk åtgärd. Det finns ingenting som säger att det skulle vara lättare att få arbete när man inte bor ihop med sin familj. Nej, detta är ett exempel på ”signalpolitik”. En del av tävlingen Vem är bäst på att klämma åt immigranter. Eller en del av indiciebördan Dom vill inte jobba.

”Blir nästa steg att tvångsomhärderta barnen till arbetslösa svenskar för att få ut föräldrarna i arbete?” frågar Larsson.

Hårda och mjuka klappar från S

Socialdemokraternas nya invandringspolitik, som den presenteras i DN, innehåller inga förändringar i riktning mot humanitet och större genomslag för mänskliga rättigheter. Tvärtom tänker de fortsätta på den hårda linjen, den som för närvarande genomförs av Alliansen.

Asylsökande ska tvingas bosätta sig på anvisad plats.
Papperslösa ska inte ha rätt till likvärdig vård i Sverige.
Det är de hårda tagen.

Introduktionsersättning som liknar lön – det är en återvinningsreform sedan 90-talet som ännu inte slagit igenom, oklart varför.

Särskild kommunbonus för dem som tar största ansvaret för flyktingarna, det är mjukisförslaget. Gentemot kommunerna alltså. Är väl de som gör jobbet, kantänka. Flyktingarna själva tycks inte vara mycket att satsa på.


Kalle Larsson kommenterar
Svensson bloggar, liksom Maria Ferm

När kommer ursäkt från höger?

Vi långsinta påpekar* att...
i februari -39 marscherade över 500 blivande medicinare genom Stockholm under blågula fanor, med banderoller som krävde omedelbart slut på inflyttningen av judiska läkare, även av intellektuella utlänningar i allmänhet. Medicinska föreningen höll fullsatta protestmöten mot ”judeimporten”, och när socialisten John Takman la fram den humanistiska synen på saken klubbades han – nej inte ner, men hans inlägg klubbades av, av ordföranden. Den senare hette Gunnar Biörck och blev senare riksdagsledamot för moderaterna.
På ett senare möte i Lund fastslogs att immigrationen medförde att främmande element upptas i folket, vilket sas vara ”inför framtiden oförsvarbart”.

Ja det kan man lugnt säga: att några yttrade sig inför framtiden oförsvarbart. Men varför har de inte bett om ursäkt?

I januari -41 publicerade dåvarande kommunistiska tidningen Ny Dag den skakande artikeln ”Judarna dömda till undergång”. Men idag ifrågasätts vänstersympatisörers demokratisyn. Låt vara motiverat av andra bedrövliga artiklar i sagda tidning.

Vi rättviseivrare påpekar bara att...
de andra, de oförsvarbara, står oifrågasatta.

* Faktauppgifter ur Werner Schmidt: C-H Hermansson, en politisk biografi

Förhindra familjer ett rimligt krav

Alliansregeringen kommer att kräva ordnad försörjning av den som vill leva samman med sin familj.
Nej nej! Det innebär inte hinder att ingå äktenskap för två infödda arbetslösa svenskar! Det gäller bara för den som flyttat hit och har sin livskamrat i ett annat land. Det är då det gäller.
Ett nytt språk tar du lättigt in medan du skickar uppmuntrande sms till frugan. Sen entreprenerar du dig till en födkrok som om ingen diskriminering existerade. Om maken fortfarande lever när du har flyttat in i acceptabel boendestandard på en plats där det inte finns för många av såna som dig, då kan ni kanske återuppta samlivet.

Tobias Billström (migrationsminister, M) säger: "Det är rimligt att ställa krav på att den som vill att anhöriga ska komma till Sverige först ordnar ett arbete och en bostad som familjen kan bo i. "
Men rimlighet är beroende av position och situation. Låt vara att det är rimligt för Billström att ställa krav. Det säger inte att kraven är rimliga.

Peter Eriksson (Mp) säger: "I valrörelser säger sig regeringen vilja satsa på familjen, men det verkar bara gälla svenska medborgare, inte de familjer som flyr från förföljelse och förtryck."

Fredrik Reinfeldt (statsminister, M) säger: "Det multikulturella Sverige fungerar bättre om trångboddhet och bidragsberoende minskas."
Vilket j-la Sverige som helst fungerar bättre med ett självförsörjande folk i rymliga bostäder. Det skamliga är att Reinfeldt som högste ansvarig inte tänker göra något åt den saken. Han utsoursar den helt enkelt till de individuella immigranterna.

Kalle Larsson (V) säger: "Detta en av de mest allvarliga inskränkningar av flyktingars mänskliga rättigheter som skett på många år. Det finns ingenting som tyder på att det skulle bli lättare för folk att få ett jobb och en rimlig bostad bara för att de förhindras att träffa sina närmaste."

Vad säger då kärnfamiljskramarna Kd? Jo, från början tyckte de att det viktigaste är att hålla ihop familjen. Sen ändrade de sig till att det viktigaste är att hålla ihop Alliansen.

Och vad säger folkets röst? Jo, läsaromröstningen i Expressen visade fredag förmiddag 91 mot 8 till förmån för regeringen.
Så nu har Alliansen äntligen lyckats lansera något som går hem brett.

Krav och liv

Regeringen presenterar krav för anhöriginvandring.
Kalle Larsson citerar Petter Larsson:
”Den som inte arbetar ska inte få träffa sin barn. Snacka om incitament. Man kanske skulle göra det samma med svenskar, ta familjen som gisslan? Men på vilket sätt blir det lättare för folk att få jobb och bostad för att de inte får träffa sina närmaste? Risken är ju tvärtom stor att människor som ofta redan lever i en pressad situation helt bryts ned.”

Larssons har rätt. Alliansen har fel. Och jag har för mycket att göra.
Eftersom jag arbetar i skolan hinner jag inte gå upp till kamp mot betygen. Intyg däremot!
Skriva intyg om usel bostad och svår psykisk press för barn som inte kommer att få något betyg alls därför att de inte förmår koncentrera sig på en läsebok där LISA BOR I OLAS HUS därför att barnens pappa inte bor i barnens hus eftersom han är kvar därborta i landet där pappor dör.

DÅ, just precis då, ska väl vi som är vi äntligen börja ställa krav på dom, eller hur.
OLA HAR ETT HUS. LISA BOR I OLAS HUS. OLA SER LISA. LISA LER.

Är detta vad arbetsskygga alliansföräldrar kallar för livspussel?