Samma dag hamnar artikeln på nätforumet Flashback. Vad som där sägs om vänstern ska jag inte gå närmare in på, låt oss stanna vid att de smartare gör om det till en yttrandefrihetsfråga; nu idkar vänstern åsiktsförtryck, som vanligt.
Det vore för dåligt så vore fallet. Men texten handlade om ansvar – yttrandefrihet med ansvar – eftersom frihet utan ansvar barkar iväg vart som helst.
En kommentar var dock värd viss eftertanke: ”... det vanliga kommunistdravlet att förbjuda
andra åsikter än de egna och kalla det omtanke. Men vem FAN är avsändaren? Jag
hittar ingen förening eller organisation som heter Vänsterpartister, Antirasister
och Feminister. Vilka är dessa stolpskott taleshen för egentligen? Glömde de
Djurvänner? Varför undertecknar man inte med De Goda direkt?”
Den som skrev detta glömde i hastigheten bort att det verkligen finns
en organisation för just vänsterpartister (det finns också flera föreningar för
antirasister och minst en för feminister). Men låt gå för osynliggörande. Pysslingar finns inte för vi är så små
Ett oherrans liv, det vållar vi ändå!
Sedan kommer det orimliga skuttet till den sista meningen: ”Varför
undertecknar man inte med De Goda direkt?”
Det låter som om den som skrivit detta bar på en underliggande misstro
mot sin egen eventuella godhet. Hen verkar ha insett att solidaritet och
omtanke visserligen inte regerar världen som den idag ser ut, men att de ändå vanligen
åberopas som goda krafter. I den skrivandes skrämt aggressiva magtrakt känns
detta ruskigt obehagligt.
Redan som trettonårig kristen pacifist undrade jag över varför
varje uttalande MOT krig, mot våld, mot apartheid, mot kärnvapen, och FÖR
medmänsklighet och hjälp till fattiga barn – varför denna uppräkning av goda
ting omedelbart associerades med kommunism, och detta i synnerhet av folk som hatade
kommunism.
Det är ett ologiskt fenomen som tycks leva kvar än idag. Hur kan en Flashback-skrivare tycka att vänsterpartister,
antirasister och feminister som kommer med kommunistdravel borde kalla sig De Goda?
Nätforum får de anhängare de ber om, och Flashback är egentligen inget att fästa
avseende vid. Utom när man får en så kallad flashback, en återblick.
Är det så att fascisterna vet om att de är De Onda och innerst inne är olyckliga
över det, som riddar Kato hos Astrid Lindgren?
Eller är de bara avundsjuka på att den parlamentariska vänstern i
borgarnas ögon ändå framstår som legitima motståndare? (ty borgarnas ögon är de ögon som räknas)
I sin utmärkta bok Främling framkastar Marcus Priftis förslaget att rasisterna
bär på ett undertryckt dåligt samvete. När jag läste det misstänkte jag honom för att hänge sig åt idealistiska eller individuellla förklaringar.
Det var hen som kom upp med De Goda på Flashback som för en stund återgav mig tron på att De Onda kanske känner på sig att de har fel.
