Det finns säkert ett namn
för sjukan: att tvångsmässigt läsa mer och mer om det vi avskyr allra mest. Som
ett utslag av denna åkomma läste jag Jimmie Åkessons bok Satis polito, vilket
betyder ”tillräckligt polerad”.
Utöver det faktum att han
är tillräckligt Lundagård-studentikos för att mysa åt latin undrar jag vad
titeln står för. Att äntligen ha blivit rumsren? Eller en livslång önskan om
att passa in? Troligen det senare, eftersom Åkesson inleder boken med att
poängtera sin vanlighet.
Boken skildrar perioder i
Åkessons liv varvat med (förmodligen fiktiva) dagboksinlägg från valrörelsen
2010. Den är lite tradig, fyrkantig, skriven utan driv. Därför är det svårt att fixera obehaget den
väcker.
Åkessons blandning av självgodhet och gnällighet känns
patetisk, samtidigt som mannen haft en exempellös framgång; en spricka som
svider vid läsning.
Han är tillräckligt politiskt skarpsinnig för att inse hur mycket
de skapade likheterna mellan socialdemokrater och moderater har haft att erbjuda
Sverigedemokraterna. Detta extremparti lockar avsiktligt fram det sämsta hos
medborgarna, eftersom partiet själva anser att det är det bästa – behovet att att
forma in- och utgrupper.
Åkesson är skrämmande på
ett för mig nytt sätt. Han är en till sägandes vanlig människa och en fanatiker, och en ovanlig fanatiker eftersom han är satis polito, tillräckligt polerad. Det
är inte mordlust som lyser ur den stirrande blicken utan övertygelsen om sin
egen normalitet, den som ingen kan ifrågasätta därför att den är självklar och
undandrar sig ifrågasättanden. ”Vi vet ju alla” säger Åkesson, så att det blir
den som säger nej som måste motivera.
Den retoriken i sig vore ingen orsak att
vara rädd, om det inte vore för att den har fungerat.
Ett av de mest obehagliga
avsnitten i boken är när Åkesson ägnar flera sidor åt att komma fram till att
det inte var så klokt att tillgripa metallrör ”för att försvara sig” ute på
stan. Han vet så väl hur hyggliga grabbarna är, han förstod att de kände sig
hotade, det var därför de betedde sig sådär klumpigt valpigt, så som vi alla
har gjort… och så berättar Åkesson om andras dumheter, bara som jämförelse.
Alla har vi väl tänt till och langat fram tillhyggen någon gång? Sedan, när
hela situationen är ursäktad, redogör han noga och med stor personlig känsla
för hur gärningsmannen Almkvist ändå måste avgå. Han hade skadat partiet, och just
det får inte ske. Pang, sedan är vi
raskt över på strategin för nolltolerans! Detta är en retorisk fullpoängare.
Men var är vår svenska
kulturella samsyn, den som Åkesson är så mån om? Det är inte alla vare sig svenskar eller andra människor som i sin
hygglighet beväpnar sig under en fyllkväll på stan. Många spyr
eller somnar, som alternativ.
Eller som Åkesson själv en
vanlig vardagsmorgon. Hukande och darrande under grannens trädgårdsmöbel
fruktar han ett överfall – detta i bokens enda sympatiska stycke.
Åkesson känner sig bestulen
på sitt land. En orsak till det är att det idag är tillåtet enligt
ordningsstadgan med ett minaretutrop per vecka i ett industriområde i Fittja.
Jag känner mig bestulen på
mitt lands tillgångar av kapitalisterna. En orsak till det är att de redan har gjort det när de sålde ut välfärden och spelade bort de pensioner som Åkesson säger sig värna.
Vi kommer aldrig att bli
överens om detta. Som Åkesson så riktigt säger, det finns en värdegemenskap som
förenar människor. Men han borde ha sagt: det finns flera.
En värdegemenskap är ”socialkonservativ nationalism” – för Åkessons parti. En annan är socialism, för oss inom arbetarrörelsen. Men att vara svensk utgör inte tillräcklig grund för en värdegemenskap.
Att vara svensk är en födelseort eller ett medborgarskap – inte en
uppsättning moralvärden, inte en aldrig så djupt åtrådd normalitet. Detta framgår, bland många kanske viktigare exempel i vår samtid, av Åkessons bok.
Sången om Sverige / är inget annat / än det vi väljer att tro
ur Patriotisk sång, HD
