Var hundrade vuxen usa:n sitter i fängelse, ser jag i bladet. Bland svarta män 20-34 år är siffran en på nio!
Land of the free, home of the brave har fler medborgare i fängelse än något annat land. Detta utan några märkbara fördelar, eftersom återfallen bland de frigivna är lika vanliga som tidigare. Den största delen av ökningen av antalet intagna förklaras med längre strafftid även för brott utan våld, och hårdare påbackning för dem som avvikit.
Trångboddheten är givetvis irriterande för internerna, och de skyhöga kostnaderna börjar nu irritera myndigheterna. I fem delstater läggs det ut mer pengar på kriminalvård än på högre utbildning.
Trots att hårdare tag inte verkar vara någon god investering. Jag trodde åtminstone att änglarna i kapitalismens paradis var mer nogräknade med utdelningen.
lördag, mars 01, 2008
fredag, februari 29, 2008
Superpedagogen om London
Ser Klass 9a ibland. SVT-dokuserien om den usla klassen som med superpedagogers hjälp ska bli en av de bästa i Sverige. Den är välgjord på många sätt, och jag ser att pedagogerna är kompetenta antingen jag gillar dem eller ej, men dramaturgiskt är det något som saknas; konfliktnerven.
Klass 9a verkar vara allmänt sympatiska och babbliga, inte särskilt skärpta men fullt möjliga att undervisa. Då är det ju märkligt att ingen gjort det på åtta år – så nej, det måste vara något annat. Teves ankomst. De fick en chans. Som utbildning funkar det, men inte som dokudrama.
Jag studsade lika högt som alla andra när jag hörde att de inte kunde pricka in London. Men eftersom jag också är superpedagog så drog jag mig till minnes: Hos skolbarn finns en osäkerhet som tar sig uttryck i att det är säkrast att inte veta någonting.
När jag mötte nya fyror påstod de att de aldrig hade räknat plus. De var osäkra på vad nya fröken försökte hitta på. "Menar hon samma plus som riktiga fröken?" Nä, anlägg en totalt blank min så kanske hon förklarar.
På samma sätt är det säkrast att fega ur när en ny stjärna kommer med fåniga frågor om London. Det menas nog något annat..?
Det tråkiga med skolan är inte att barn lär sig för lite, utan att de lär sig fel saker. Till exempel, att vuxna är ute efter att sätta dit dem. Eller att studier går ut på att gissa hur ledaren tänker.
Med detta i bakhuvudet kan man titta en stund till på de nya pedagogerna i Klass 9a. De ställer genuina frågor som utmanar tänkandet. Och det sorgliga är att de studerande inte riktigt förstår dem.
Klass 9a verkar vara allmänt sympatiska och babbliga, inte särskilt skärpta men fullt möjliga att undervisa. Då är det ju märkligt att ingen gjort det på åtta år – så nej, det måste vara något annat. Teves ankomst. De fick en chans. Som utbildning funkar det, men inte som dokudrama.
Jag studsade lika högt som alla andra när jag hörde att de inte kunde pricka in London. Men eftersom jag också är superpedagog så drog jag mig till minnes: Hos skolbarn finns en osäkerhet som tar sig uttryck i att det är säkrast att inte veta någonting.
När jag mötte nya fyror påstod de att de aldrig hade räknat plus. De var osäkra på vad nya fröken försökte hitta på. "Menar hon samma plus som riktiga fröken?" Nä, anlägg en totalt blank min så kanske hon förklarar.
På samma sätt är det säkrast att fega ur när en ny stjärna kommer med fåniga frågor om London. Det menas nog något annat..?
Det tråkiga med skolan är inte att barn lär sig för lite, utan att de lär sig fel saker. Till exempel, att vuxna är ute efter att sätta dit dem. Eller att studier går ut på att gissa hur ledaren tänker.
Med detta i bakhuvudet kan man titta en stund till på de nya pedagogerna i Klass 9a. De ställer genuina frågor som utmanar tänkandet. Och det sorgliga är att de studerande inte riktigt förstår dem.
torsdag, februari 28, 2008
Journalistik inom hegemonin
En vän och kamrat, tillika riksdagsledamot för vänstern var bekymrad över dagens okunniga journalister. Alldeles för många är i avsaknad av teoetiska modeller, och illa inlästa. Om man refererar ”som Littorin sa...” eller ”i keynesiansk stil” förväntar man sig att en politisk journalist ska ha ett hum om vad man talar om. Och när man säger ”taken” ska mänskan begripa att det är socialförsäkringarna som är på dagordningen. Inget fixa-hemma-reportage.
Detdär är basen, den som eroderar av slarv och tidsbrist. Journalistens tidsbrist, alltså. Politikern förväntas ha tid i överflöd att förklara de fakta som artikeln ska utgå ifrån.
En ännu större svårighet möter vi i själva ramen för frågeställarna, den så kallade diskursen.
- Det är inte mitt jobb att förklara för pressen vad som är fakta och åsikter! skriar min riksdagsvän. Jag är politiker, jag ska ha åsikter, men jag hinner inte komma fram till dem för jag måste lägga mina tre minuters taletid på att förklara verkligheten för journalisten!
Kamraten fortsätter ungefär så här:
De säger: ”När vi vet att högre skatter gör att man avstår från arbete...” Men det vet vi inte! Det är en åsikt! Och då ser de förvånade ut! Eller så ska jag för femtielfte gången prestera nåt kvickt om hur bra det är med en massa kvinnliga företagare, men det kanske inte alls är bra! Dom kanske inte vill vara företagare! Men om jag försöker resonera om det kortar tidningen till att vänstern har ju alltid varit mot företag.
Förklaringarna är färdiga. Det enda som finns är försanthållanden som vi ska förhålla oss till. Antingen de är sanna eller ej. Och redan ifrågasättandet tar för lång tid.
I media skare gå undan serru.
- HEGEMONI! skriker riksdagaren. Var jag än ska snacka dammar jag bara in i den jävla hegemonin! Var det nån gång man inte förstod ordet så fattar man det nu!
För den som inte haft den diskutabla förmånen att damma in i ordet varje dag, så betyder hegemoni "dominerande styre". Efter den italienske ideologen Gramsci tolkas det vanligen som ett stadium när de härskandes värderingar endast uppfattas som vanligt sunt förnuft av de styrda.
Detdär är basen, den som eroderar av slarv och tidsbrist. Journalistens tidsbrist, alltså. Politikern förväntas ha tid i överflöd att förklara de fakta som artikeln ska utgå ifrån.
En ännu större svårighet möter vi i själva ramen för frågeställarna, den så kallade diskursen.
- Det är inte mitt jobb att förklara för pressen vad som är fakta och åsikter! skriar min riksdagsvän. Jag är politiker, jag ska ha åsikter, men jag hinner inte komma fram till dem för jag måste lägga mina tre minuters taletid på att förklara verkligheten för journalisten!
Kamraten fortsätter ungefär så här:
De säger: ”När vi vet att högre skatter gör att man avstår från arbete...” Men det vet vi inte! Det är en åsikt! Och då ser de förvånade ut! Eller så ska jag för femtielfte gången prestera nåt kvickt om hur bra det är med en massa kvinnliga företagare, men det kanske inte alls är bra! Dom kanske inte vill vara företagare! Men om jag försöker resonera om det kortar tidningen till att vänstern har ju alltid varit mot företag.
Förklaringarna är färdiga. Det enda som finns är försanthållanden som vi ska förhålla oss till. Antingen de är sanna eller ej. Och redan ifrågasättandet tar för lång tid.
I media skare gå undan serru.
- HEGEMONI! skriker riksdagaren. Var jag än ska snacka dammar jag bara in i den jävla hegemonin! Var det nån gång man inte förstod ordet så fattar man det nu!
För den som inte haft den diskutabla förmånen att damma in i ordet varje dag, så betyder hegemoni "dominerande styre". Efter den italienske ideologen Gramsci tolkas det vanligen som ett stadium när de härskandes värderingar endast uppfattas som vanligt sunt förnuft av de styrda.
onsdag, februari 27, 2008
Gjort sitt jobb i Majdanek
Till Tysklands, eller den tyska statens, fördel brukar det anföras att de gjort sitt bästa att gå tillrätta med sig själva och försökt stå för nazitidens brott mot mänskliga rättigheter. (Jag använder inte ordalydelsen att be om ursäkt för folkmord, även om jag vet att de har gjort det och medger att det är bättre än att inte ha gjort det. Men det är något som inte går att göra.)
Till Tysklands, eller den tyska statens, nackdel kan det med fog tilläggas att det tvärtemot vad vi tror endast var en liten andel av 1930-40-talets mördare som anklagaes, dömdes och straffades. Efter kriget var det svårt att få tag på kompetent personal i en stat som brutit samman. Hederliga tekniker och administratörer var i många fall redan bortskjutna. Nazismens skrivbordsmördare fanns kvar. När de återkom på betydande positioner i efterkrigs-Tyskland blev det allt svårare att få fram vittnen och bevis för övergreppen under diktaturen.
Heinrich Böll skrev tidigt – nästan genast – om sin avsmak för frigående torterare. En som skriver sent, en som pressar sitt skrivande för att hinna få allt det viktiga sagt innan historien sprungit vidare, är Sven Lindqvist. Här följer ett starkt nedkortat utdrag ur en bok jag kommer att återkomma till; ”Avsikt att förinta” :
1300 av dem som tjänstgjorde i utrotningslägret Majdanek kunde identifieras efter kriget. 387 av dem undersöktes av polis, som i 29 fall misstänkte att brott begåtts. 8 misstänkta ställdes inför rätta.
Tyska domstolar krävde ögonvittnen i varje särskilt fall, och av de tusentals vittnena hade 260 sett någon av de anklade begå mord. Rättegången började år 1975.
Enligt de anklagade kunde det ha varit djurkadaver som bränts i Majdanek. Vittnena förhördes om hur de kunde skilja lukten från brända djur från den av brända människor. Även nynazistiska ”forskare” som förnekade Förintelsen inkallades.
Sommaren 1981 hade sju anklagade frikänts, medan en fick livstid för mord.
Av de övriga har tusentals av dem full pension som fd tyska statsjtjänstemän.
Är det dags för någon att be om ursäkt en gång till?
Till Tysklands, eller den tyska statens, nackdel kan det med fog tilläggas att det tvärtemot vad vi tror endast var en liten andel av 1930-40-talets mördare som anklagaes, dömdes och straffades. Efter kriget var det svårt att få tag på kompetent personal i en stat som brutit samman. Hederliga tekniker och administratörer var i många fall redan bortskjutna. Nazismens skrivbordsmördare fanns kvar. När de återkom på betydande positioner i efterkrigs-Tyskland blev det allt svårare att få fram vittnen och bevis för övergreppen under diktaturen.
Heinrich Böll skrev tidigt – nästan genast – om sin avsmak för frigående torterare. En som skriver sent, en som pressar sitt skrivande för att hinna få allt det viktiga sagt innan historien sprungit vidare, är Sven Lindqvist. Här följer ett starkt nedkortat utdrag ur en bok jag kommer att återkomma till; ”Avsikt att förinta” :
1300 av dem som tjänstgjorde i utrotningslägret Majdanek kunde identifieras efter kriget. 387 av dem undersöktes av polis, som i 29 fall misstänkte att brott begåtts. 8 misstänkta ställdes inför rätta.
Tyska domstolar krävde ögonvittnen i varje särskilt fall, och av de tusentals vittnena hade 260 sett någon av de anklade begå mord. Rättegången började år 1975.
Enligt de anklagade kunde det ha varit djurkadaver som bränts i Majdanek. Vittnena förhördes om hur de kunde skilja lukten från brända djur från den av brända människor. Även nynazistiska ”forskare” som förnekade Förintelsen inkallades.
Sommaren 1981 hade sju anklagade frikänts, medan en fick livstid för mord.
Av de övriga har tusentals av dem full pension som fd tyska statsjtjänstemän.
Är det dags för någon att be om ursäkt en gång till?
tisdag, februari 26, 2008
Etnisk rensning bort mot Storgatan
Andreas Malms insiktsfulla artiklar om islamofobi ledde bl.a. till att DN känner sig föranlåtna att också ge utrymme åt Jimmie Åkesson. Han anser att det är stämplande att bli kallad islamofob. Förklara det, när det är rädsla han ger uttryck för. Han är noga med att han inte hatar muslimer, han vill bara ha dem någon annanstans. Malms tydliga svar är: "Sverigedemokraternas mål kan bara nås med etnisk rensning."
Vad Åkesson inte har förstått att många muslimer är svenskar. Eller att det finns svenskar som är muslimer. Så när SD-Kuriren talar för "omfattande hemsändelse" av muslimer handlar det i allmänhet om hem till Nygatan eller Stortorget.
- -
PS1: Det är inte en gammal tradition att hålla skolavslutning i kyrkan. Det är en ganska ny tradition sprungen ur bristen på samlingslokaler, vilket ser lite olika ut från plats till plats i vårt avlånga och olika land.
PS2: När jag bloggar i detta ämne hoppar det ofta in någon kommentator som med lätt försmädligt tonfall undrar var jag bor. Om det är i något avseende en kvalifikation för debatten, står det i min profil.
Vad Åkesson inte har förstått att många muslimer är svenskar. Eller att det finns svenskar som är muslimer. Så när SD-Kuriren talar för "omfattande hemsändelse" av muslimer handlar det i allmänhet om hem till Nygatan eller Stortorget.
- -
PS1: Det är inte en gammal tradition att hålla skolavslutning i kyrkan. Det är en ganska ny tradition sprungen ur bristen på samlingslokaler, vilket ser lite olika ut från plats till plats i vårt avlånga och olika land.
PS2: När jag bloggar i detta ämne hoppar det ofta in någon kommentator som med lätt försmädligt tonfall undrar var jag bor. Om det är i något avseende en kvalifikation för debatten, står det i min profil.
måndag, februari 25, 2008
Välfärd och vänster
I diskussionen om vänsterns blivande partiprogram förra helgen frågade någon om vår syn på medelklassen: om välbetalda arbetare upplever sig själva som medelklass blir väl klassanalysen meningslös?
Tvärtom. Inte om den kombineras med frågan om makt & medvetande.
Men Lotta Gröning lanserade ”skit i medelklassen” som politiskt projekt. Hon menade att medelklassen ”har allt”, och att vänstern ska jobba för dem som har det sämst. Det må låta tilltalande. Men allt som är tilltalande är inte rätt.
Generell välfärd innebär att medeklassen får återbäring på skatterna de blir avkrävda. Andra system leder till skattevägran och privat lösningar för somliga, och godtyckligt frivilliga bidrag åt resten. Att satsa på dem som inget har betyder att hämta in pengar från dem som har. Inte i inskramlingsbössor, utan offentligt och demokratiskt.
På varje möte kommer deltagare som passar på tillfället att vädra sin upprördhet över samhällets olycksbarn. Det kan nog behövas. Men tyvärr är det inte så enkelt att indignation automatiskt ger den bästa politiken.
Tvärtom. Inte om den kombineras med frågan om makt & medvetande.
Men Lotta Gröning lanserade ”skit i medelklassen” som politiskt projekt. Hon menade att medelklassen ”har allt”, och att vänstern ska jobba för dem som har det sämst. Det må låta tilltalande. Men allt som är tilltalande är inte rätt.
Generell välfärd innebär att medeklassen får återbäring på skatterna de blir avkrävda. Andra system leder till skattevägran och privat lösningar för somliga, och godtyckligt frivilliga bidrag åt resten. Att satsa på dem som inget har betyder att hämta in pengar från dem som har. Inte i inskramlingsbössor, utan offentligt och demokratiskt.
På varje möte kommer deltagare som passar på tillfället att vädra sin upprördhet över samhällets olycksbarn. Det kan nog behövas. Men tyvärr är det inte så enkelt att indignation automatiskt ger den bästa politiken.
söndag, februari 24, 2008
Citatiskt
Jag ägnar mig åt isar. Metalliskt gråblå, silvervita. Bloggar därför via citat:
”Birgitta Olsson, Fp, sa att man måste vara ’glasklar’ i fråga om demokrati och diktatur. Vi tyckte att det var en intressant formulering” skriver Röda raketer i ett utmärkt inlägg.
Detta var en underdrift! Formuleringen är faktiskt idiotisk och plattitydisk. Ingen politiker idag har några som helst svårigheter i att ta glasklar eller klockren ställning för demokrati mot diktatur. När glaset börjar klirra och det darras på manschetterna, det är när vi ska reda ut vilken sorts demokrati. Hur mycket ska den utvidgas? Ska den omfatta ekonomin? Ska man prestera för att få del av den? (som en del liberaler bloggledes antytt i fråga om rösträtten).
Pompösa självklarheter är del av proffspolitikernas facksnack. Bevare oss!
Sedan tack till Ali (som tackar Tobbe W) för länken: Friherrinnan Linnéa Transchiöld, bosatt på Östermalm, med en blogg där hon på ett självfallet kåserande och humoristiskt vis beskriver de vardagsproblem vi alla delar. Oh la la!
”Birgitta Olsson, Fp, sa att man måste vara ’glasklar’ i fråga om demokrati och diktatur. Vi tyckte att det var en intressant formulering” skriver Röda raketer i ett utmärkt inlägg.
Detta var en underdrift! Formuleringen är faktiskt idiotisk och plattitydisk. Ingen politiker idag har några som helst svårigheter i att ta glasklar eller klockren ställning för demokrati mot diktatur. När glaset börjar klirra och det darras på manschetterna, det är när vi ska reda ut vilken sorts demokrati. Hur mycket ska den utvidgas? Ska den omfatta ekonomin? Ska man prestera för att få del av den? (som en del liberaler bloggledes antytt i fråga om rösträtten).
Pompösa självklarheter är del av proffspolitikernas facksnack. Bevare oss!
Sedan tack till Ali (som tackar Tobbe W) för länken: Friherrinnan Linnéa Transchiöld, bosatt på Östermalm, med en blogg där hon på ett självfallet kåserande och humoristiskt vis beskriver de vardagsproblem vi alla delar. Oh la la!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)