lördag, april 30, 2011

FörortsexposeV

Höghus som tittskåp - Brommaplan


Höghus med utsikt över sjön - Huvudsta (Solna)


Höghus byggt under lokal högkonjunktur - Upplands Väsby


Radhus i tallbacke vid Mälaren - Träkvista (Ekerö)


Radhus mera anonymt - Salem


Bloggen som just nu kan kallas Förort och foto kommer att fortsätta. Men vi förbereder oss inför morgondagen, så ett inlägg från 1Maj lär det bli.

För övrigt: Med tanke på att kungen inte blir fattigpensionär, inte tänker på sitt orangea kuvert som något i stil med sparka-mig-mer, kort sagt inte lär ha några försörjningsproblem - kan någon då begripa varför karln inte går i pension när han har åldern inne?

SÅ förfärligt besvärligt kan ju inte kungandet vara då.

fredag, april 29, 2011

Förortsexposé IV

Gammal förortsmiljö - morgon i Aspudden och Sundbyberg i kvällsljus



Olle Olsson-huset i Hagalund, och en skymt av Blåkulla

Trädgårdsstad från tidigt 1900-tal - Gamla Enskede

Trädgårdsstad från tidigt 2000-tal - Tullinge

torsdag, april 28, 2011

Förortsexposé III

Några offentliga byggnader söder och norr om stan: På den tiden man byggde skolor för luft och ljus - 50talet, Aspudden


En helt annorlunda, tidlös skolarkitektur - Kristofferskolan, Bromma


Vällingby torg, 50-tal. Idag i konkurrens eller samlevnad med Wingårds snövita galleria


Människor på marsch mellan jobben i Globen-området, o0-tal


Funkisritade Sundbybergs Folkets hus skulle vara kulturhistoria om det användes av folket. Kvalitetsbio och Finska föreningens danskvällar höll sig kvar in på 90-talet, men idag är hela huset sedan länge företagsägt.

Förortsexposé i bild

Radhus med sjötomt... LidingöNybrutalt med känsla för folkliv... Fittja, Botkyrka




Kontorslandskapens nya värld... KistaNormalitetens mittpunkt... Vireberg, Solna
Vägen till eller ifrån... Rågsved

onsdag, april 27, 2011

Förortsexposé i Storstockholm

Vad är en förort? Det är ett samhälle som ligger utanför ett större samhälle. Ändå är Sundborns by inte en förort till Falun. Djursholm däremot, en klunga villor i den lantliga delen av Danderyds kommun, är absolut en förort även om djursholmarna själva inte vill bli betraktade som förortsbor.
Det ville inte solnaborna heller när jag var barn. Solna var en stad, poängterades det.´Vilket inte spelar någon roll när staden ligger en bit västerut från Sankt Eriksplan och härbärgerar hela regionens genomfartstrafik. Solna är en så rejäl förort att den skaffat sig egna förorter, som Bergshamra eller Frösunda.
Aspudden har aldrig varit egen stad. Däremot vill aspuddingarna gärna ha det till att de bor i stan, eftersom stora delar av bebyggelsen är stadslik med gator och bakgårdar.

Om en förort är en plats där de boende säger att de inte bor i förort, är det inte så märkligt som det låter. Inte med tanke på de förnedrande föreställningar som knutits till begreppet. (Se gårdagens inlägg.)

Botkyrka är den konstigaste bofinken av alla, ty det är inte ens en ort. Kommunen är uppkallad efter sin vackert åldrade kyrka, och det är resterna av Tumba gamla stationssamhälle som med galleria och kommunhus ska föreställa centrum för en flock av satellitbosättningar; stugbyar eller höghus ute i skogen, tvivelaktigt sammanfogade av motorleder. En förort är det, men till Stockholm eller Södertälje?

Hur känner vi igen förorten? Ful, säger folk utanför. Det måste gälla Hagsätra förstås - för Huvudsta kan aldrig bli fult för den som tillbringade sin tonårstid där... Liksom i stan eller på landet är det minnena och mötena som gör platsen vacker, även om många förorter har gröna parker, badsjö och arkitektoniska pärlor.
Alla förorter är likadana, brukar folk också påstå. Inget kunde vara mer fel. Vällingby konstruerades som nytt område en halvtimme från innerstaden och hör till Stockholms kommun. Lilla Sundbyberg är egen kommun med samlad rutnätsbebyggelse och tät detaljhandel i stadskärnan. Helt olika i boende och förutsättningar, men båda är förorter.
Anhopningen av utslätade villor i moderattäta Täby har hög status, trots att det ligger nedgångna höghus i närheten av travbanan. Måttlig status men gott rykte har till exempel delar av Farsta (i Stockholm) och Vireberg (i Solna), tack vare välplanerade bostadsrätter i gedigna 50-talshus. Dåligt rykte men hög hipfaktor finner du i de trevånings betonglådorna i moderatglesa Tensta och Rinkeby, och på andra sidan Järvafältets kolonilotter finns Kista, med intensiv koncentration av kontorsarbetsplatser i futuristiska glashus utanför den stora gallerian. Årsta och Rågsved går tämligen obemärkt förbi, trots deras kulturhistoriska torg, medan det är nästan omöjligt att ta sig runt jättehusen runt Södra Station, de moderna kolosserna mitt på Södermalm, och sedan har vi jugendhusen i Midsommarkransen som mest liknar Birkastan... en förort kan se ut hur som helst.

Ändå går förorten att identifiera. Någonting i luften får oss att känna att vi inte är i en by eller stad.
”Under the blue suburban skies” som McCartney skrev i Penny Lane.
En aning om ständig förändring. Inte uppbrott, inte isolering, utan något däremellan. Inte framtidstro, inte nostalgi, utan något däremellan.
Det är vad förorterna är - mellanrummen, öppna åt alla håll.




- - -
Om du imponerades av Zarembas tendentiösa skolartiklar, läs en annan idéhistoriker idag. Samma slappa skolkritik världen runt!

måndag, april 25, 2011

Kriget mot förorten

Den som bor i förort och den som inte gör det har all anledning att läsa Per Wirténs alldeles förträffliga bok Där jag kommer från – kriget mot förorten.


Under en sexton timmar lång fotvandring från Kungens kurva till Gullmarsplan kartlägger Wirtén områdena med punkthus, torghandel, radhusgator, köpcentra och parkeringsplatser som han passerar. Liksom de fornminnen från vikingatid till 1920-tal som ligger insprängda mellan dem. Finns det en typisk förort? Är allting i själva verket en förort till någonting annat?
”Hela mitt vuxna liv har jag undrat vad en förort egentligen är och varför det ser ut som det gör där jag kommer från” är Wirténs programförklaring.

Att bebyggelsen ser olika ut under olika epoker är inte konstigare än vilken modeutveckling som helst. Men den självutnämnda kultureliten som alltid utgår från sig själva som centrum har ständigt hånat och förolämpat inte bara förorten utan också dem som bor där. Den stora medieslakten av Skärholmen år 1968 var inte början, utan gjorde föraktet synligt. Föraktet mot arbetare, kvinnor, ungar och utlänningar som genom historien karaktäriserat stadens på malmarna förhållande till sin omgivning.

Förorterna ansågs så fula att människorna som bodde i dem ansågs sakna själ. Blandningen av förakt och kladdigt medlidande blir tydligt i mängden pressklipp som Wirtén har samlat, bara det en kulturgärning i genren grävande journalistik.
Varför den svenska förorten betraktas som alltigenom föraktlig har Wirtén inget svar på, och det vore med bokens ringa omfång mycket begärt. Att det handlar om klassförakt och cementering av makten kan vi se, men varför just i Sverige och med denna oerhörda konsekvens?

Vi som är uppvuxna i förort tycker de är vackra. Och framför allt omväxlande. Med en optimal kombination av hembygd och frihet.
Men då menar jag förstås en bra förort.

Wirtén och jag är inte överens om allt. Hans förtroende för att något miljömässigt acceptabelt skulle gå att utvinna ur radhusmattor uppbyggda på biltrafik kan jag inte dela, lika lite som hans uppskattning av nässlebevuxna ödetomter, överblivna mellan industriområden och gallerior.

Mycket finns kvar att diskutera när det gäller förorten, och Wirténs bok är en given ingång. Jag tror inte ens att alla ger samma svar på frågan vad en förort är..?



Här är boken.
Här ett recensionsklipp