Så mycket brus från
Almedalen. ”Maxtak i förskolan!” sa det stora partiet. Max femton i barngrupperna. Folk som kan branschen skrattade bara: ”och vem sa att ungarna lär sig mer av det?”
Det stora partiet – så kallade
vi alltid Socialdemokraterna. Idag är de det hjälpligt största bland sju.
Maxtak må vara roligt (på nivån Max lampa, Max potta, Max tak…) Men ett parti
som imploderar för att de inte fått lära sig hantera besvikelser är inte
roligt.
I mitt lilla skitparti är
vi iallafall bra på en sak: att förlora. Som om nu det skulle vara så roligt.
Asch, spretar här olika ämnen? Jo men så kan det bli i det brusiga sorlet från Almedalen. Vänta,
vad sa Hägglund? Något fånigt som ingen bryr sig om. Hade han sagt något klokt
hade ingen brytt sig om det heller, eftersom också han är med i ett litet
skitparti.
Och så var det nazister
där, i Almedalen, och alla ledarsidor tyckte det var hemskt. Också de som i
überliberalt nit försvarar den typen av yttrandefrihet.
Men är det INGEN som hör på
längre?
Det var nazister i Almedalen!
Ja, sen var det Max potta
och Max tak för hela nyhetsapparaten. Och Banks katt. Och om S och Sd har ett
liknande förslag är de kanske överens, eller inte, och om detta kan man skriva i tidningen.
Östersjön susar och brusar
längs raukarnas och rosornas kust. Nyhetsflödet reducerar allt till trivia. Vad ska man göra med det, mer än skämta?
NEJ. Det kommer signaler, som det numera heter när man
uppfattar någonting som kan tänkas vara viktigt.
De signaler jag får går ut på att kamrater eller fejsbokbekanta som
jag inte ens känner uppfattar Almedalen i år som ett hot. Nazisterna har inte
åkt hem. Sverigedemokrater har setts umgås med dem eller bära en nazi-symbol.
Antirasister och rasifierade känner sig iakttagna, och med kännedom om
framfarten på den högerextrema kanten är redan att vara iakttagen ett hot.
Almedalen -14 är för många ett
urvattnat skämt. För andra är det ett nytt politiskt klimat, en
imploderad socialdemokrati, en liberalism som rullar ut dörrmattan för extremism,
en närvaro av uttalat hotfulla rasister.
Läs blogginlägget på
Politism. Så är det för den som är där, och om detta må vi berätta!
Läs den texten igen, ty det är så det låter när bruset tystnar och
signalerna går fram.
Citat: ”Vi kommer orka så
länge vi måste. Så länge vi kan. När jag inte orkar så kommer ni orka åt mig.
När du inte orkar så orkar vi. Vi går inte själva.”
Politik och poesi stöder ett litet
skitparti. Men kom detta ihåg – du är inte ensam, kamrat!
