Krig eller kaffe?

Två sympatiska personer i SvD vill idag ha slut på ”könskriget”. Det som av outgrundliga orsaker feministerna anses ha dragit igång! – inte Pär Ström.

Den ena är Gunnila Masreliez Steen som menar att de flesta anser det är självklart med lika lön oavsett kön. Säkert. Men när det är så fruktansvärt svårt att genomföra detta självklara, måste man fundera över andra metoder än att bjuda till och hjälpas åt. Men till skillnad från Pär ser och förhåller sig GMS till könsmaktperspektivet. Det vill säga, hon avvisar det. Tråkigt, men hederligt. Därmed bidrar hon faktiskt till att definiera oenigheten: Antingen tror vi på ett gemensamt bekymmer som lätt kan rättas till, eller på att kvinnor är strukturellt underordnade män; strukturellt som innebär precis det GMS skriver: handlingar utövas inte medvetet.
Jag menar, varför dra upp konspirationsteori, när man kan ta ställningn till patriarkatsteori.

Den andre är Inti Chavez Perez. Han är feminist, och det är bra att han får komma till tals. Men han tror det handlar om mäns personliga fobier, och menar att de ska få chansen att upptäcka att feminister egentligen är ganska trevliga. Han föreslår besök på ”feministkafé”, vad tusan det nu kan vara. Det blir lite livsstilspryl av det.

Trevlig har jag varit alldeles för länge. Och jag går på vilka djävulens kaféer som helst.

Hem. Igen.

Hem till byn, Sveriges längsta teveserie. Fick låna den i julklapp av syrran. Första säsongen är precis som jag minns den, jag som inte följt serien framåt i historien, inte har sett den alls sedan 1970-talet.

Vi har blivit bortskämda med ett högre tempo sedan dess. Är inte längre vana vid att lyssna på västsvensk dialekt hos tre personer som står och glor på en grind. Men detta krav på aktion och scenväxling är inte en svaghet hos serien, utan hos oss själva.

Hem till byn, första säsongen, är ett utsökt stycke svensk historia. Jag minns kommentarerna då för tiden, hur släkten hemma i min by reagerade. Nja, sa de. Det där var väl inte helt korrekt. Harven där var ute lite för tidigt. Sådär ska man ju inte handskas med ett betsel. Och lantbruksnämnden sa väl inte precis så, utan mera liksom si.

Serien måste alltså ha varit osedvanligt adekvat. Eftersom den fick i det närmaste godkänt även även av dem som visste vad den handlade om.

Nedläggningen av familjejordbruken ser jag med starkt svårmod. Men Hem till byn kan jag se med en känsla av genomliden kris. 70-talets totala utförsbacke planade ut någon gång tjugo år senare. Idag finns det byar som har funnit en bärighet. Med deltidsjordbruk och biffkor, småföretagande och pendeljobb går det någorlunda ihop. Skolor och butiker kan hållas öppna och bussen både kommer och går.

Det finns byar där invånarantalet ökar. Inte till 1930-talets nivå, men där finns fler barn än för trettio år sedan. Det kan möjligtvis bero på rationaliseringen av jordbruket. Det kan förmodligen bero på behovet av en annan livsmiljö än förorten. Och jag är faktiskt säker på att det beror på datorerna.

Läs om Kuvade Pär!

Prova själv. Fråga hundra män du känner: ”Kuvas du av statlig feminism?”, och de kommer att svara:
- Nej
- Ingen jävel kuvar mej
- Vadå statlig feminism?

Men Pär Ström vet bättre. Enligt honom är patriarkatet är en vrångbild förstärkt av oseriösa forskare och följsamma media, varpå han exemplifierar mansförtrycket i flera punkter.
. En av dem är att mödrar lättare än fäder får vårdnaden om barnen – vilket bottnar i den biologism som hänvisar kvinnor till moderskap och omvårdnad, som i detta fall går ut över fäderna.
. En annan är att kvinnor mammograferas medan män inte pappograferas – vilket är ett resultat uppnått i kamp. Killarna får väl ena sig och kämpa för något viktigt istället för att bli hysteriska när allt inte står serverat på operationsbordet!
. En tredje är att ”allt fler* män” har blivit förbigångna i karriären av mindre kvalificerade kvinnor – vilket är tråkigt för den det drabbar, men vem orkar tycka synd om dem efter en världshistoria präglad av karlars inkompetens?

Denhär Pär föreställer sig en från början rimlig och rättvis värld där missbelåtna kvinnor tillskansat sig orättmätiga fördelar. På den grundvalen kan han tala vackert för humanismen och förespråka könsneutralitet.
Men allt sedan husagan förbjöds och rösträtten infördes har vi provat den humana könsneutraliteten. Ändå är vi icke-statliga feminister inte tillfreds. Det kan förstås bero på vår allmänna gnällighet och vår oförmåga att förstå såna som Pär. Det kan också bero på den forskningsstatistik ifråga om löner, makt och hälsa som Pär viftar bort i grandios intellektuell nonchalans.


* Jag formligen njuter när uttryck som ”allt fler” och ”många tycker” används som argument. De ger TYNGD. T.ex.som i meningen: Allt fler räknar idag med Helena Duroj på en viktig post inom FN.

Från opera till absurditet

Såg Zarah på Folkoperan. Die Leander själv var inte där, men det var sista föreställningen av den nyskrivna operan av Nilsson & Fellbom. Ganska bra. Inga höjdpunkter, ett jämnt musikaliskt flöde. Historieskrivningen rimlig, personporträtten av varierande trovärdighet. Vid sortin – publikens, alltså – hörde jag en äldre herre kommentera till sitt sällskap: ”Men det var väldigt mycket politik med, tycker jag.”

Fundering I:
Vad trodde mannen att han skulle få se?
Hur hade han tänkt sig en opera som utspelas i en krigshärjad diktatur, utan politik?

Fundering II:
Det var faktiskt inte särskilt mycket politik i operan Zarah. Om vi med politik menar orsak-verkan, socioekonomiska faktorer och ideologiska val. Operan skildrade individuella människoöden påverkade av en samtid av tyranni och grymhet. Vad fick mannen att tolka det han såg som politik?
Kanske att det fanns historiskt belägg. Eller att där förmärktes ett ställningstagande mot folkmord.

Fundering III:
Närvaron av det politiska uppfattas per automatik som negativ. För att den komplicerar, förstås.
Längtan till det okomplicerade skrattet eller oskuldsfulla gråten är mänskliga behov, värda all respekt.
Men hur någon idag kan förvänta sig att få ut detta ur ett stycke om Zarah på en seriös operascen
- det går mig förbi.

Det nya året ser ut att bli lika lovande som det förra ifråga om förvirrad absurditet.

Förbittrat eller förbättrat år

Noterar dystert att jag i år knappast känner till en enda av alla ”årets...” som tidningarna listar. Störst, värst och knäppast – men jag har inte hört talas om det. Eller kanske hört, men inte noterat. Tyckte väl inte det var nåt. Om det är viktigt att hänga med, kan jag lika gärna hänga mig.
Föralldel, det har hänt förr att tidningarna och jag värderar intresse och läsvärdhet olika. När fd kulturbilagan i SvD har en tvåsidig intervju med surpuppabloggaren Schulman undrar jag vems rygg som kliar värst.

Mest undrar jag när man får åka tunnelbana till och från Rinkeby igen? Stationen stängdes av eftersom några aggropuckon slängt raketer på folk och polisen inte har resurser att skydda oss resenärer. En till två snutar, det skulle räcka. Men det var för mycket begärt. Om rinkebyborna prompt ska lämna förorten uppmanas de att gå över Järvafältet. Eller ta bussen, som går åt ett helt annat håll.

Jämför med fotboll på Råsunda. Stopp i trafiken, fullpackad tunnelbana, svartgula eller grönvita horder som slänger ölburkar. Men med trygg bevakning av poliser busslastvis, en del rekvirerade från Avesta och Köping. Vanligt folk (typ skattebetalare) kan inte sova om kvällen, dels pga skränet, dels pga polishelikoptrarna.

Jämför! Sätta in helikoptrar – eller tvinga ut folk i leran på fältet. Visa vad vi prioriterar, och vem som är betydelselös. Sen harmas myndigheterna över att förbittrade rinkebybor alltid börjar prata om rasism. Ja – varför skulle de inte göra det? Vad skulle hindra oss?

Ett Gott Nytt År önskas er alla. Ett nytt år med stegräknare och nikotintuggummi, eller vilka förbättringsinsatser ni nu håller på med. Förresten, ta och läs Michel Azar: Den koloniala bumerangen.
Årets bok.

Välformulerat i förrfjol

Fortsätter tema Åsa Linderborg med ett flera år gammalt citat. Jag tror det var Aftonbladet -05. Hon beskriver sin skörd av vedervärdiga kränkbrev, resonerar om att det inte handlar om henne personligen utan om bestraffningen av kvinnor... och:
”Jag är inte bara kvinna, jag är dessutom socialist - den kanske största provokationen. Vänstern ses som extrem, apart, grälsjuk, okunnig.
I liberalernas svartvita världsbild blir varje nyansering hotfull, varje motförslag ett konspirationsteoretiskt angrepp. De som ser verklighetens komplexitet och samtidigt drivs av en övertygelse stämplas som diktaturkramare eller fascister.
Man gör karikatyr av våra åsikter. Felciterar medvetet. Sätter etiketter. Och man hånar oss när vi säger att debattklimatet är väl hårt nu, att antiintellektualismen grasserar i takt med nymccartyhismen.”

Linderborg tillägger att detta drabbar alla inom vänstern oavsett kön, och avrundar: ”Bara den som skriver meningslösheter slipper undan.”

”Man gör karikatyr av våra åsikter” – för det ger jag minst fem humlor i xprsn!