En vårdag som är VÅR dag

Så många 1 Maj, så många demonstrationer. Nu, för andra året, i stillhet hemmavid. Vi går ut på morgonen med röda draperiet och hänger det i rönnen så har vi hissat fanan. Mitt på dagen håller partiordförande Nooshi Dadgostar årets tal, som vi lyssnar till i telefonen. Hon är bra.

Demonstration när jag var liten: att stå inklämd mellan tusentals vuxna för att se en liten morfar tåga förbi med en banderoll. Sedan var det inget mer. Morbröderna lärde mig sjunga Arbetets söner. Pappa lärde mig sjunga Sköna maj, välkommen, som motvikt. Jag brydde mig mest om att jag tappat min lilla pärlring i folkmassan.

I gymnasiet gick jag med Enhet-solidaritet, bokstavsvänsterns storsamling. ”Krossa USA-imperialismen!” "Internationell Solidaritet, Arbetarklassens kampenhet!" Tills den underbara 1 Maj 1975, då USA-imperialismen åkt på stryk och det var fred i Vietnam. 50000 pers samlades på Norra Bantorget, Palme höll tal och även vi maoister uppskattade det.

Vänsterpartiets tåg alla år som följde. ”Daghem ska vi ha, och dom ska vara bra”, "Vi vill ha sex, vi vill ha sex, vi vill ha sex timmars arbetsdag!" och så ”Stoppa borgarna i papperskorgarna”. Utanför banken: "Känner ni stanken från Enskilda banken", vilken var från en teaterpjäs, men banken bytte namn så ramsan höll en begränsad tid. När vi gick förbi Slottet var det "Var ska vi bo? - DÄR ska vi bo!" eller ”Ockupera Slottet, 800 rum!” Ung Vänster och min systerdotter gjorde det till slut; sprang uppför en trappa med röda fanor som togs om hand av högvakten. Så har vi "Inga pigor åt överklassen, låt dem skura de egna dassen!" Min favorit har alltid varit dendär om USA-imperialismen som är så kusligt gångbar i alla tider, men de här känns mer personliga: ”Svarta och vita, tillsammans mot dom rika!” eller ”Huka er borgare, darra och fly – Här kommer Tensta och Rinkeby!”

Promenaden går över Slussen där ett gäng kulturgubbar förut alltid hängde på balkongen med röd flagga. Några år samlades vi på Gärdet långt bortanför allt, mamma hade med sig solbullar. Sedan folkfesten i  Kungsträdgården där hela stan kunde delta eller iallafall vara nyfikna. Under partiledarens tal hade vi, ett gäng vänner och kamrater, för vana att samlas på gamla krogen Victoria. Det hände några år på 90-talet att vi inte kom hem förrän sent på natten, mången en pub senare, något som känns mycket avlägset idag. 

På 70-talet slängde folk på gatan ofta ur sig otrevliga kommentarer med stick-till-Sovjet som klassikern. På 2000-talet glor de mest, glor generat, som om vi gör något opassande.

Har till och med demonstrerat med socialdemokrater, på fackligt enhetståg i Borlänge. Har demonstrerat med partilösa när det gällt att visa motstånd mot organiserade fascister. Har demonstrerat med clowner när Dalarna mot rasism arrangerar och statyn av Jussi Björling bär clownnäsa och röd halsduk.

Har fått frågan varför vi gör det, det spelar väl ingen roll, är väl ingen som lyssnar. Ååå så lätt det är för likgiltiga Svensson att vara hånfull mot dem som tar ställning för Svenssons egen situation: varför-håller-ni-pååå?

För att det är VÅR högtidsdag. Den internationella arbetarrörelsen är för långt att säga, det räcker med att dagen är VÅR. Nej, vi menar inte som i trevlig promenad en vårdag. Vi menar VÅR dag som VÅRA förföräldrar kämpat sig till. Den dagen vi talar om VÅRA bekymmer med låga löner och pensioner, med nedskärningar i skolor och vårdinrättningar som går på sista öret. Den som inte har dessa bekymmer behöver alls inte höra på!

När det är pandemi, då blir det i stillhet hemmavid. Förra året stod vi framför datorn och sjöng med i Internationalen. I år gjorde vi inte ens det. För 1 Maj, VÅR dag, har som sin själva mening att vi är många tillsammans som bryr oss om rättvisa.

Vi hoppas, liksom förra året, på nästa år. Men ett blogginlägg ska det bli. Det hör till på 1 Maj.

Missnöje, oförstånd och bristande tillit - läsning av Lindell och Pelling

Det svenska missnöjet är en bok som redovisar en intervjuundersökning av Johanna Lindell och Lisa Pelling, i vilken människor i några av Sveriges utsatta områden får lufta sin missnöjdhet. I boken kopplas resultatet till SOM-undersökningar liksom till franska och tyska studier.

Boken är lättläst och effektiv! Mycket i den känns igen från vad vi tidigare vet eller tror oss veta om förhållandet stad-land, fattigdom och maktlöshet. Att många av dessa människor väljer Sverigedemokraterna är också bekant.

Det som förvånar i de åsikter som kommer fram är att de missnöjda ser olika problem i sin egen vardag, och i riket som helhet. Deras egna problem är sjukvården, ekonomin, och oro över klimatet. Men problemet på riksnivå uppfattas som för stor invandring. De missnöjda har ingen svårighet att identifiera ojämlikhet och en urholkad välfärd som akuta hot, men de har accepterat Sverigedemokraternas förklaring att det är invandringen som orsakar dessa problem. Ingen ser skattesänkningar och privatiseringar som en orsak – ingen uppfattar den ekonomiska makten som ett hot. De menar att invandrarna har ”fått” pengarna som skulle gått till välfärden, ty de stora rikedomarna syns överhuvudtaget inte.

Det förefaller också som att de intervjuade inte alls kan förstå politiken som en kamp mellan olika intressen. Respondenterna ser politiker som någon sorts förvaltare som ska sköta samhället till allas bästa, och de blir irriterade när politikerna inte kan eller vill samarbeta och komma överens. Att politikerna avsiktligt vill gynna helt olika grupper har gått dem förbi! Det är gåtfullt att en sådan självklarhet inte har gått in, när rent trams har slagit igenom. Så t ex finns det de som tror att regeringen aktivt gör reklam i utlandet för att locka hit fler immigranter som ska "ta" välfärdspengar. 

Arbetarrörelsen har misslyckats fullständigt med att förklara politiken som en intressekonflikt, det är uppenbart. Näringslivets kampanj för företagande, individualism och vinst, som påbörjades redan på 1980-talet, hade framgång – men kanske inte fullt ut. Troligen var högerns ideal ett samhälle där varje människa kämpar för sig själv utan fack och krångel i drömmen om att bli mångmiljonär på sitt företag. Men de missnöjda i denna undersökning har inga stora drömmar, ingen tillit till att det ska bli bättre. De är oroliga för hälsa och ekonomi och har bara ett håll att sparka mot: nedåt. På Reinfeldts tid sparkade man på de så kallade fuskarna, idag på immigranterna och deras barn. Det är både orättvist och sorgligt.

I bokens avslutning hänvisar författarna till en SOM-undersökning som visat att ”den största skillnaden i inställning till utvecklingen finns mellan olika ideologiska grupper: de som säger sig stå till höger är mycket mer missnöjda med utvecklingen än de som står till vänster”. Detta är uppochnervända världen! Högern som fått genomslag för sin politik och sina idéer klagar ändå, medan Vänstern som förlorat både ekonomiska och idémässigt har ändå  fördragsamhet med samhällsutvecklingen.

Möjligen är det snarare tillit än förnöjsamhet som ligger bakom detta förbryllande resultat för Vänsterns del. Att vi inte är nöjda syns i vår politik. Och den klassiska högern har väl aldrig varit nöjd, den vill alltid ha mer. Den nationalistiska högern ser endast ett problem; människor med utländsk härkomst. Vänstern har fortfarande tillit till de politiska systemen, till kampen och möjligheten att förändra.

De missnöjda fattiga, de lurade, de hyser ingen tillit alls. Tror de verkligen att ”Jimmie” och hans medskurkar ska hjälpa dem, eller ser de bara fram emot att han ska sätta dit någon annan?